Färöarnas nationalsång: Du fagraste land mitt

Nationalsången hundra år

Dikten Tú alfagra land mítt, “Du fagraste land mitt” med rubriken Mítt alfagra land, “Mitt fagraste land”, är bevarad på Färöarnas Landsbibliotek i Tórshavn. Originalet är handskrivet av Símun av Skarði och det är daterat 1 februari 1906.

Vid den tidspunkten var han lärare på nystartade Føroya Fólkaháskúla, Färöarnas Folkhögskola i Føgrulíð; på västsidan av Klakkur på ön Borðoy där skolan låg innan både byggning och skola tre år senare flyttades till nuvarande plats i Tórshavn.

Första gången texten blev tryckt var i tidningen Tingakrossur 8 januari 1908. Tidningen gavs ut 1901-1990 och skrevs de första åren huvudsakligen på danska. Men den var klart orienterad mot självstyre och när Sjálvstýrisflokkurin, “Självständighetspartiet” bildades 1906, blev tidningen partiets språkrör. Tidningens främsta uppgift var att främja upplysning och kämpa mot förtryck, som de själva uttryckte det. Både lyrik och prosa fick en central roll i tidningen och Färöarnas första roman Babelstornið (1909) av Rikard Long (1889-1977), gick som följetong i bladet.

Tidningen anger över texten till nationalsången att musiken är gjord av Petur Alberg, och under står i fotnot att sången har varit sjungen på konsert i Tórshavn Annandag jul.
Så den 26 december, Annandag jul, 1907 sjöngs Tú alfagra land mítt för första gången ute bland folk i ett offentligt sammanhang.

Musiken till nationalsången

Hur det kom sig att Petur Alberg (1885-1940), bror till Kristin í Geil (1877-1935) som var chefsredaktör på Tingkrossur, gjorde musiken till Mítt alfagra land, har han själv skrivit om i sin dagbok. Förklaringen stod att läsa i FF, blaði verka- og veiðimanna 4 november 1999.

Ett av de första texter Petur Alberg komponerade musik till var Mítt føðiland, tú ríkt ert fyri mær av Hans Andrias Djurhuus (1883-1951). Det gjordes 1903 eller året efter och kom med i Songbók Føroya Skúla, sångboken för skolan som Jógvan Waagstein (1879-1949) utgav 1906.

Nyholm Debes, Petur Alberg og M.A. Winther var alla frontfigurer i Havnar ungmannafelag, ungdomsföreningen i Tórshavn, som grundades 1906. Allt som hade att göra med kärleken till hemlandet, andlig och praktisk utveckling, hade deras fulla stöd. Petur Alberg skriver i dagboken att originalmanuskriptet till Mítt alfagra land kom till tryckeriet Fram för att tryckas i en julbok. Det måste ha varit i “Jul- och nyårsbok” eftersom Símun av Skarði hade publicerat denna årsbok 1903, 1904 och 1905 och de blev alla tryckta hos Fram. Nu skulle denna nya fosterlandssång tryckas i nästa utgåva av årsboken. Men denna utgåva blev aldrig till något. “Jul- och nyårsbok” gavs bara ut tre gånger. Men originalmanuskriptet blev kvar på tryckeriet hos Kristin í Geil som tog hand om det. Här fick Petur Alberg syn på det och fick lust att komponera en melodi till denna nya fosterlandssång, som då ännu var okänd.

Petur gjorde två försök att göra melodi till texten, men det lyckades inte. Han spelade dem för Kristin, men brodern tyckte inte heller de var bra. Petur var nära att mista modet. Men så en kväll den 4 september 1907 när han var klar med arbetet på bryggeriet Ydun, började de första tonerna till melodien att sjunga i huvudet på honom. Han skyndade sig hem, fick tag i fiolen och ett, två, tre så var noterna till melodien klara. Både han själv och hans bror gillade resultatet. De ringde därefter till textförfattaren som satt i riksdagshuset, Løgtinget, och sjöng det i telefon. Símun av Skarði som förövrigt var riksdagsledamot för Sjálvstýrisflokkurin 1906-1914, tyckte också om melodin han hörde.

Petur fick nu självförtroende som komponist, och han sände noterna till en musiklärare han kände i Akureyri på Island. Han bad honom att harmonisera melodin till en fyrstämmig manskor. I oktober 1907 kom Tú alfagra land mítt med posten tillbaka från Island, harmoniserad för en fyrstämmig manskör. Genast påbörjades att öva inför konserten som skulle vara Annandag jul i Sloans Sal på Tinghusvägen (där biografen ligger idag) och som de använde både som övningslokal och som möteslokal för ungdomsföreningen. Petur gav sken av att musiken var gjord av islänningen Jón Sveinsson för han vågade inte säga som det var; men sångarna gillade stycket direkt när de hörde det. Konserten hölls Annandag jul och det var inte bara första gång någon musik av Petur Alberg framfördes offentligt, men också första gång att Tú alfagra land mítt sjöngs för allmänheten.

Utgåvor av nationalsången

Tú alfagra land mítt blev för första gång tryckt i den stora läsbok (Lesibók) som A. C. Evensen gav ut 1911 till Lärarskolan. Läsboken är litteraturhistoriskt uppdelad i kronologisk ordning och Tú alfagra land mítt som då hörde till bland de nyaste texterna, står på sida 367-368.

Den första sångbok som kom ut efter att Tú alfagra land mítt gjordes, var Songbók Føroya fólks från 1913. Både i den första och i den andra utgåvan från 1920 står Tú alfagra land mítt som nummer 1.

I 3:e utgåvan 1931 och den 4:e från 1950 står Tú alfagra land mítt som nummer två. I dessa båda utgåvor står Eg oyggjar veit av Fríðrikur Petersen (1853-1917) som nummer 1.

Men från och med den 5:e utgåvan 1959 är återigen Tú alfagra land mítt nummer 1 och har varit det sedan dess. Songbók Føroya Fólks senaste utgåva är nummer nio.

Första översättningarna

Redan 1925 stod Tú alfagra land mítt i den färöiska tidningen Tingakrossur i nynorsk översättning av Rolf Hjort Schøgen.

Högskolaföreståndaren Tormod Jørgensen skrev en dansk översättning i danska tidningen Højskolebladet nr. 7 1928, och den översättningen har sedan stått i danska högskolesångboken under nordiska sånger.

Jochum M. Eggertsson gjorde en isländsk översättning som stod att läsa i tidskriften Dvöl 1935.

Samma år stod Ernst Krenns tyska översättning av Tú alfagra land mítt att läsa i Føroyaheftið, färöiska häftet hos de nordiska föreningarna i Wien. Krenn hade i 1929 översatt Hvat kann røra hjartastreingir av Fríðrikur Petersen, som kunde läsas i Tingakrossur.

En engelsk översättning av Tú alfagra land mítt med noter, stod att läsa i tidningen The Pioneer 1943. Det var Padre G.C.C. Knowleson som hade översatt nationalsången till tidningen som engelska soldater utgav under ockupationsåren på Färöarna.

Senare har översättningar gjorts till andra språk, bl.a. till svenska av Birgitta Hylin.

Nationalistiska dikter av símun av skarði

Bland de mest kända dikter av Símun av Skarði hittar vi dikter om land, nation och språk.
Den äldsta av Símuns fosterlandsdikter är Vit føroyingar fingu frá fornari tíð, “Vi färöingar fick från fornar tid”, som diktades till ett folkmöte på Klakkur i Klaksvík 1904. Sången handlar om förtid, nutid och framtid, med den tredelade uppbyggningen som är vanlig i fosterlandsdikter med historisk synvinkel och nationalistiska ändamål:

1. delen : (1a och 2a vers) berättar om en svunnen blomstringsperiod,
2. delen : (3e och 4e vers) handlar om en sorglig nedgångstid,
3. delen : (5e till 7e vers) eggar till att vända motgång till framsteg och frihet genom att stå enade.

Färöarna är ett skepp som seglar över ett historiskt hav i alla sorters väder. Diktaren rosar skeppet och eggar besättningen, d.v.s. färöingarna, till att ha förtroende för skeppet och sig själva.

1905 kom sången Eg var mær og vitjaði bróður, “Jag gick mig och besökte bror”, en sång om utveckling och framgång samt påskyndande till enighet.

Den fruktansvärt sorgliga sången Undir tungum trælaoki kom 1913. Att den är så bitter måste ha samband med det hårda motstånd färöingarna mötte i kampen för det egna språket vid den här tiden. Året innan, 1912, hade den omstridda paragraf 7 trätt i kraft och gjorde danska språket till officiellt myndighetsspråk på Färöarna.

Från 1928 är den innerliga kärlekssången till Färöarna som land, nation och modersmål: Navnið eitt av øllum ber, ”Namnet främst av alla”.
Dikterna till dessa sånger skrevs till redan välkända melodier.
Símuns mest kända fosterlandsdikt är Mítt alfagra land från 1906, som blev nationalsång.

Det är inget tvivel om att Eg oyggjar veit, sum hava fjøll og grøna líð, “Jag känner till några öar, som har fjäll och gröna sluttningar” från 1877, en av de allra äldsta fosterlandssångerna på Färöarna, hade positionen som nationalsång när Smásangir og Sálmar utkom 1899. Smásangir og Sálmar var den stora sångboken som Føroyingafelag í Keypmannahavn, “Färöiska föreningen i Köpenhamn” gav ut med A. C. Evensen som redaktör. Eg oyggjar veit står som nummer 1 främst i boken i kapitlet som heter Føroya land, en vanlig poetisk omskrivning av Färöarna.

Men i Songbók Føroya fólks från 1913 har Tú alfagra land mítt tagit den platsen. Vi skall ha i åtanke att 1906 ändrades den färöiska politiken och delades upp i två flyglar: suveränitet (oavhängighet) respektive samband (anknytning) till Danmark. Símun av Skarði tillhörde oavhängighetsflygeln, Fríðrikur Petersen var ordförande i Sambandsflokkin, “Unionspartiet” när det bildades 1906. I de båda utgåvorna 1931 och 1950 av Songbók Føroya fólks står Eg oyggjar veit åter som nummer 1, och det betyder att den klart var en konkurrent till Tú alfagra land mítt och att färöingar i verkligheten hade två nationalsånger. Men sedan 5e utgåvan av Songbók Føroya Fólks från 1959 har Tú alfagra land mítt haft position som nationalsång och stått som nummer 1.

Analys av nationalsången

Tú alfagra land mítt liknar inte riktigt de andra färöiska fosterlandssångerna. Tänker vi på de äldsta av dessa sånger från 1870- och 1880-talen, så börjar de ofta med att berätta var Färöarna är, nämligen långt borta - diktarna bodde i Köpenhamn och såg landet därifrån - och mitt ute i havet; det blir nämnt att landet är litet, att det heter Färöarna, att det är deras fosterland och därför skall det äras; landet är fattigt, men diktaren längtar ändå, han älskar det och önskar en bättre framtid i Guds namn. - Kort sagt: diktarens "jobb" med dessa sånger är att beskriva ett färöiskt "smörgåsbord" av nationalism; sätta ord på patriotiska känslor och konceptet nationalism; så att landet ur dessa texter kan växa fram på nytt.

På dessa äldsta bekräftande, lovprisande sångerna som blev diktade bland färöiska föreningens studenter i Köpenhamn, bygger del 2 av nationaldiktningen. Den representeras av att Jóannes Patursson till det berömda julmötet 1888 i Föringafelag í Føroyum, “Färöföreningen på Färöarna”, startade mötet i Løgtingið med programpunkten Nú er tann stundin komin til handa á hesum landi, at vit skulu taka lógvatak saman, máli til frama, “Nu har tiden kommit i detta land, att vi måste ta varandra i handen och (arbeta för att) främja vårt språk”.

Helt kort sagt så var detta början på förändringen av den nationalistiska diktningen från att först och främst vara en beskrivning av land, människor och historia, bevis om kärlek, önskan om godhet och böner till Gud om välsignelse, - till att få en annan ton och blev en eggande, uppviglande diktning. Den blev politisk.

Vi kan se Tú alfagra land mítt som en sammanfattning, en konklusion av det som var diktat tidigare. Denna texten kunde inte varit skriven förrän nu, eftersom den bygger på kärnan i det som tidigare hade diktats, och tar konsekvensen av det.

Dikten har bara tre verser, men de är långa; 11 rader. Det är med till att göra den högtidlig när den sjungs. Melodin omfattar hela versen och blir repeterad vers efter vers, och den långa versen ger längre spann innan upprepningen kommer. Rimmet är byggt upp med fyra rim. I de åtta första raderna rimmar varannan rad, sedan kommer 2 rader med vanligt radrim. Den sista raden rimmar inte. Men den blir repeterad i alla tre verserna och sätter fokus på Färöarna och önskan om att det går landet väl.

1. Första versen

Dikten börjar med diktarens kolossalt starka kärleksförklaring till landet. Därefter följer landets kärleksförklaring till diktaren, sammanknuten med bildspråk om vinter och sommar.

I andra hälften av första versen kommer en ny åberopan av landet. Sedan en dubbel bön till Gud, först om att välsigna landets namn och därefter om att välsigna landet.

2. Andra versen

I de första åtta raderna av andra vers ser vi en ny variant av de motsättningar som i första versen karakteriserar landet. Två par av motsättningsord är upprepade i omvänd ordning, eller som ett ’X’ : Det första paret har i första ledet roðin, “rodnad” och andra ledet ódnin, “orkanen”. Det andra paret har i första ledet myrkrið, “mörkret” och i andra ledet ljósið, “ljuset”.

Tillsammans visualiserar de motsättningarna i landets både ödeläggande och livsgivande krafter, som jaget åberopar i hopp om beskydd - precis som jaget kallar på landet av kärlek.

Att landet är så aktivt och visar känslor gentemot jaget är inte något unikt för just denna dikt, men är också vanligt i nyromantisk poesi där naturen är själens inspiration. De känslobetonade formuleringarna, exempelvis raderna streingir, ið tóna,/ sum vága og vóna..., “blir strängar som klingar,/ och orden får vingar” (direktöversatt: .../som våga och hoppas) påminner om prosadikten Føroyar från 1901 av Sverri Patursson, där det bland annat står: Legg oyra títt inn til Føroya bankandi hjarta, lýð á føðilandsins biðandi bøn – og svík ikki, “Lägg ditt öra in till Färöarnas bankande hjärta, lyssna till fosterlandets bedjande bön - och svik inte”. Men medan vi hos Sverri pratar om romantisk panteism (Gud och universum är ett), är fosterlandsälskaren och kristendomen sammanvävd hos Símun av Skarði. Det syns tydligast i nationalsångens tredje vers.

3. Tredje versen

Början av tredje vers är en konsekvens av slutet på andra vers. För att skalden skall få sin bön om beskydd av landet uppfylld, vänder han sig till Gud och ber: Eg nígi tí niður..., ”Jag mig böjer...” och hela första delen av sista versen är en innerlig bön till Gud om välsignelse och andlig rensning. - Får han den här välsingnelsen, vågar han stå fram som en som räddar Färöarna.

Detta att förena det nationella arbetet med det att tjäna Gud, är också den röda tråden i de tre utgåvorna av “Jul- och nyårsbok”. Símun redigerade bokutgåvorna, men Jákup Dahl och Andrias Evensen var också med. Símun, Andrias og Jákup skrev och översatte predikningar, diktade och översatte psalmer. Símun skrev i nýggjárslestri, nyårspredikan, två år innan han diktade Tú alfagra land mítt, bl.a. dessa ord: “...fader! Är det din vilja, så låt oss i vårt dödsögonblick få tröst på modersmålet, och låt den änglasång vi får höra, när vi kommer in i dina skinande salar, vara på vårt modersmål.”

Tú alfagra land mítt beskriver varken landskapet, näringsgrenarna, historien, ej heller landets geografiska placering, storlek eller ålder, som var så vanligt i de äldre fosterlandssångerna; den kunskapen är här en självklar förutsättning. Det blir heller inte nämnt om landet är rikt eller fattigt. I första versens åkallan sägs med högaktning “Ni mäktiga öar” ett adjektiv som kan hänvisa både till andliga och materiella dygder.

På den andra sidan är dikten koncentrerad om det mycket nära samband mellan jaget, landet och Gud. Landet beskrivs med motsättningarna ljus-mörk, orkan-vindstilla i ytterst få ord och utvalt bildspråk, där mycket hänger ihop.

Historien representeras av att diktaren hänvisar till stunden då landet fick sitt namn av de som såg det först.

Med orden “om vintern så snövitt” hänvisas till bränningar och vågor som bryter mot stränderna. Förutom detta ovanliga ord är, snövitt, det bara ytterligare ett sammansatt adjektiv, nämligen huvudordet ”fagraste” (alfagra); tolkningsmässigt svarar prefixet al, till svenska superlativ ändelsen -aste, och har samma tyngd som orden dýrasta, “dyrbaraste” och bjartasta, “ljusaste”. Ordet är lätt att förstå. Vi ser det i färöisk diktning, t.ex. som adverb i refrängen av Brúnsveins vísa: Alfagurt ljóðar mín tunga och Jákup Dahl använder detta sammansatta ord i stycket Várt land er alfagurt og frítt er várt heim från 1901.

Det är inte själva landet, utan ljuset och mörkret som landet och jaget existerar i, som behandlas i dikten. Det är inte den gröna sluttningen med alla fåren, men det är “Den rodnad som blossar/ om sommarn i lid” som är i centrum. Det är inte heller stränderna men de lysande vita bränningarna om vintern, fångade i ordet snövitt.

Ljus och mörker är i sig själv ett starkt bildspråk och har en stark symbolisk betydelse på våra nordliga breddgrader, där dessa motsättningar är så märkbara i årstidernas växlingar. Motsättningar hittar vi på många ställen i Símun av Skarðis diktning, men få ställen så starkt som i nationalsångens andra vers: Myrkrið, sum fjalir mær bjartasta mál (direktöversatt: mörkret som gömmer mitt klaraste mål), som inte bara syftar till det periodiska natt- och vintermörkret; men i överförd betydelse allt det som blockerar för den andliga utsikten, som vilseleder och hindrar det goda. Likaledes blir det inte bara häntytt till den naturliga, ljusa himlen i orden “ljuset, som fyller min själ till dess rand”, men i överförd betydelse till själsliga och andliga relationer: sanning, skönhet och kärlek.

Ställningen som nationalsång

Att det var oenighet om vilken av de två sångerna Eg oyggjar veit från 1877 och Tú alfagra land mítt från 1906, som skulle vara nationalsång, eller om en ny sång skulle ersätta en äldre, är inte något unikt. Så är det i andra nordiska länder.

På Island var sången Eldgamla Ísafold av Bjarni Thorarensen (1786-1841), diktad 1810 i Köpenhamn till melodien God save our Gracious Queen nationalsång, till den blev avlöst av Ó, Guð vors lands av Matthías Jochumsson (1835-1920) med melodi av isländska tonsättaren Sveinbjörn Sveinbjörnsson (1847-1927). Matthías Jochumsson diktade den vintern 1873-74 då han besökte tonsättaren i England. Han bad honom göra en melodi, men Sveinbjörn svarade att han inte var tillräckligt kvalificerad. Senare samma vinter sände Matthías honom texten igen och bad honom återigen om hjälp. Denna gång gick det bättre och melodien kom till Island kort före 1000 års jubileumet 1874 som sången är diktat till enligt refrängen: “Islands tusen år, Islands tusen år, En evighetens lilla blomma med skälvande blad, som tillber Gud sin och dör”.

Även Norge har haft mer än en nationalsång sedan 1814, då de blev självständiga från Danmark och ingick i union med Sverige. Minst tre stycken har det varit. For Norge, kjæmpers fødeland av Johan Nordahl Brun (1745-1816), Sønner af Norge, det ældgamle rige från 1820 av Henrik Anker Bjerregaard (1792-1842), och till slut Ja, vi elsker dette landet från 1859 av Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) med musik av Rikard Nordraak (1842-1866); den sistnämnda är - som alla vet - norsk nationalsång idag.

Under 1800-talet var det vanligt att dikta till kända melodier. För diktarna av psalmer var det en gammal sedvänja och när det blev populärt med fosterlandssånger fortsatte textförfattarna med det, även de färöiska. En bra nationalsång blev inte sämre av att vara diktad till den melodien av den engelska kungssången eller norska nationalsången, som t.ex. Fram úr Norðurhavi stendur, Móðurland vil eg teg kalla, bara melodin var bra att sjunga till och budskapet i texten gick fram. Både på Färöarna och Island var det så att de första tonsättarna kom fram en eller två generationer efter de nationalistiska diktarna.

Nationalsången och nya förmedlare

Nationalism är den moderna ideologin om en demokratisk gemenskap bestående av jämställda individer, landsmän, som är förenade av gemensamt fosterland, historia, kultur och - modernt skriftspråk! Tú alfagra land mítt sätter en sådan modern individ i relation till ett patriotiskt begrepp av Guds nåde.

Medan det gamla färöiska husets allrum (roykstovan, “rökstovan”) var scenen för kvad och dans, så hörde fosterlandssången till hos de nya förmedlande institutionerna:

• “Färöiska föreningen i Köpenhamn” grundad 1881,
• “Färöföreningen på Färöarna” grundat 1889 (efter Julmötet 1888),
• från 1895 bland alla "Ungdomsföreningar" runt om på Färöarna,
• på folkmöten som vimlade av olika föreningar,
• från 1899 på "Folkhögskolan" som uppstod genom “Färöföreningen”,
• de vanliga skolorna.

På alla dessa platser sjöngs Tú alfagra land mítt vid högtidliga tillfällen. Även i Tórshavns kyrka; Domkyrkan, sjöngs den på nationaldagen trots att kyrkan inte var färöisk utan tillhörde Danmark. Inte förrän Färöarna blev ett självständigt stift 1990, kom nationalsången Tú alfagra land mítt i den officiella psalmboken. Kyrkan på Färöarna låg under biskopen i Bergen fram till 1620 då Själlands biskop övertog administrationen. Efter 406 år fick Färöarna 1963 tillbaka sin biskop, men förvaltningen låg kvar i Danmark ända till 1990. Året efter nationalsången fyllde hundra år, 2007, blev folkkyrkan övertagen och lagd i det färöiska självstyret.

Radio kom till Färöarna 1957 då Útvarp Føroya, “Radio Färöarna” startade, och de skrev in sig i de färöiska historieböckerna som en förenande och samlande förmedlare för alla färöingar. För Tú alfagra land mítt har Útvarp Føroya haft en mycket stor betydelse :
Genom att avsluta kvällens radioprogram med nationalsången innan sändningarna slutade för natten, bekräftade Útvarp Føroya nationalsången som en förenande symbol.

Till slut: Sedan Färöarna började att deltaga i internationell idrott, kanske främst genom fotboll, är nationalsången framförd långt utanför landets gränser. Denna dikt - som för över 100 år sedan skaldades i Føgrulíð; där historia viskar ur varje sten, - hörs nu långt utanför stränderna på Färöarna, men först och främst har den vunnit sin plats i Färöarnas själ.

Källor & litteratur

• F.F. Blað verka- og veiðimanna. 1999, torsdagen den 4 nov. 1999, s. 11-12, 17: ”Geilaættin, Petur Alberg 1885-1940. Søgan um lagið til tjóðsangin.“
• Hylin, Birgitta. 1975. ”Du fagraste land mitt”. Tíðindablaðið - medlemsblad för Samfundet Sverige-Färöarna. Stockholm.
• Kletti, Pól á. 2013. »Hann skuldi verið erkibiskupur«, Fólkakirkjan webbplats
• Sigurðardóttir, Turið. 2004. ”Nýggjar tíðir – nýggjur sangur”, Bókmentasøgur, s. 124-144. Føroya Fróðskaparfelag. Tórshavn.
• Sigurðardóttir, Turið. 2006. ”Tú alfagra land mítt – tjóðsangurin og søga hansara.”, Føroya Skúlabókagrunnur. Tórshavn.
• Símun av Skarði. 1998. Streingir, ið tóna. Yrkingar. Fannir, Tórshavn.
• Símun av Skarði. 2000. ”Lestur á nýggjársdegi”, Streingir, ið tóna. Ritsavn III, s. 304-312, Fannir. Tórshavn.
• Songbók Føroya fólks. Pf. H. N. Jacobsems Bókahandil. Redaktör Thorben Johannesen. Tórshavn 1997. 9e utg.
• Thomassen, Arnfinnur. 1988. ”Móðurmálið í føroyska skúlanum”, Varðin 55. bd., hft. 1-2, s. 3-41.

Färöföreningen på Färöarna, grundad 1888, tog Tjaldursmerkið som sin flagga. Troligtvis kommer idéen till denna flagga med strandskata från Fuglakvæðnum av Nólsoyar Pálli.
Foto: Fornminnissavnið.

Första flaggan som var tänkt att alla färöingar kunde samlas om, är troligtvis det s.k. Veðramerkið.
Mynd: Fornminnissavnið.