Först manus - sedan bok
Richard Hobert berättar för artikelförfattaren Hasse Christiansen bl.a. om den vänlighet och tillmötesgående färöingarna visade vid inspelningen av filmen Fågelfångarens son.
Richard Hobert är lång med ett vänligt leende och med en positiv självsäkerhet. Jag möter honom på hotell Mornington, i Stockholm, dagen efter den svenska galapremiären. Han är regissör, och manusförfattare. Och sedan i höstas nu också äntligen författare till en bok. Han gjorde ett allvarligt försök redan för ca fyrtiofem år sedan med tre romaner.
Debutboken som Richard skrev blev ”Fågelfångarens son”, medan han väntade på finansieringen av filmen. Filmen har samma namn och baseras på samma historia.
Kände inget till Atlantic Airways
När folk läste manuset frågade de vilken bok historien var baserat på. Det var ingen bok, manuset skrevs först. Det var en historia som kunde ha avhandlats på 45 sekunder, berättad av en färöisk kvinna, lärarinna. Efter att kvinnan hade sett ”En enkel till Antibes”, en hyllad film av Richard Hobert, som hon blev förtjust i, hörde hon av sig. Hon tyckte att historien var intressant. Det tyckte Richard också.
Efter att ha funderat på historien bestämde han sig för att åka till Färöarna, en plats som han inte hade någon som helst anknytning till. Han bokade en flygbiljett med SAS, visste inte då att det fanns ett färöiskt flygbolag som heter Atlantic Airways. Väl på planet tog han fram kartan i magasinet i stolsfickan för att se var Färöarna låg i förhållande till allt annat. Men han hittade det inte. Han såg Norge, Island, Skottland, Shetlandsöarna men inget Färöarna. Däremot fanns det en SAS-logga mitt i Atlanten. Det visade sig när han väl landat att SAS-loggan täckte hela Färöarna. Knasigt.
Färöarna är en kosmopolitisk mötesplats på jorden menar Richard. Varför skulle det gömmas under en SAS-logga? William Heinesen, Färöarnas mest kända författare och konstnär, skrev en gång att Färöarna är ett sandkorn på ett dansgolv.
När Richard reste till Färöarna var det för att se om det fanns mer än bara fyrtiofem sekunders fakta om historien, men det fanns det inte. Det var bara så lång filmsekvens det skulle ta att redovisa fröet till den historien som sedan skulle bli Richards manus. Väl på Färöarna, i denna främmande miljö, blev han tagen av landskapet, atmosfären och alla vänliga människor. Och då började historien växa inom honom. Originalhistorien utspelade sig under andra hälften av 1800-talet och är i dag en muntlig legend på Färöarna.
– Jag åkte dit i flera omgångar under tiden jag skrev manuset, berättar Richard.
Jag ville behålla det jag upplevt i mitt kreativa blodomlopp, fortsätter han.
Totalt blev det runt femton resor till Färöarna för att ge färg och känsla åt hela historien samtidigt som han inte ville tappa känslan.
Förberedelserna tog lång tid
Han skrev ett synopsis och ett manus. Ett manus som bestod av korta meningar som beskrev händelserna, som en roman av Hemingway, säger Richard och skrattar. Alla vet vad en matbutik är och då behöver man inte beskriva varje konservburk för att folk ska förstå. Men här var det kanske lite annorlunda, miljön var okänd för honom.
När manuset väl var klart och inlämnat för granskning av de som förhoppningsvis skulle hjälpa till med finansieringen vill Richard inte lämna Färöarna eller historien. Han ville bevara den i sin själ. Finansiering tar ganska lång tid liksom förberedelser inför en filminspelning, totalt tog det sex år att få till allt fram till färdig film.
Under tiden började han skriva den bok som många trodde låg till grund för filmmanuset. Som jag nämnde inledningsvis var det inte första gången som Richard skrev en bok. Redan i tjugoårsåldern skrev han tre romaner som han lämnade in till ett förlag. En av romanerna låg väldigt bra till hos förlaget, de övriga två blev refuserade, och det var flera lektörer som läste den, en fredag skulle han få det slutgiltiga beskedet. Richard hade köpt champagne, för nu var det väl inget som skulle gå fel. Men det skulle det. På fredagen ringde mycket riktigt förlaget och beklagade att det hade fått in ett manus till en roman som var liknande den som Richard hade skrivit, berättade man. Och de tyckte att det andra manuset var bättre. Båda var debutanter. Vem var det då som Richard förlorade mot? Ulf Lundell med boken ”Jack”.
– Jag tycker förlaget gjorde rätt den gången, säger Richard och skrattar.
– Jag kom över det ganska snabbt för efter en vecka fick jag ett erbjudande att skriva och regissera en radioteater. Så min karriär fortsatte, fast i en annan riktning.
Sedan har det blivit allt möjligt, radioteater, TV-teater och film.
Nu hade han chansen, av fler anledningar, att skriva den där första romanen. Dels var det för att utveckla manuset under tiden som finansiärerna jobbade och dels, som sagt, för att hålla historien levande. Hösten 2018 kom boken ut och under tiden färdigställdes filmen. Castingen och mycket av förberedelserna började sommaren 2017 så fort som finansiärerna hade gett klartecken. På hösten höll man på med provfilmningar av barnskådespelarna på Färöarna. Parallellt byggde man upp filmteamen, både det svenska och det färöiska teamet. På Färöarna hade man inte gjort en lika stor produktion tidigare så för dem var det extra spännande.
När Richard och hans team undersökte var de skulle kunna spela in studioscenerna kom han att pratat med en man som var chef över fastigheterna på flygplatsen som kunde berätta att de hade precis börjat använda den nya flyghamnen, den gamla stod tom. Det gick alldeles utmärkt att låna den gamla. Richard var överväldigad över den vänlighet och tillmötesgående färöingarna visade.
Alla scener är inspelade på Färöarna och 11 april 2018 startade man med inspelningarna på Koltur. Totalt använde man trettiosju inspelningsdagar, precis som planerat och sista inspelningsdagen blev vid fågelbergen den 4 juni.
Vissa av scenerna i restaurangen spelades in i en befintlig restaurang i Böur och andra scener från restaurangen kom till i studion, de som är inspelad bakom ”draperiet”. Ja, du förstår när du tittar på filmen.
Ett problem var att på Färöarna är det ebb och flod i kombination med strömmar. Havet strömmar efter en given tidtabell som man har på Färöarna. Jag har själv upplevt det efter mina egna tio vistelser på öarna. Turtabellerna med båtar mellan öarna tar hänsyn till dem. När strömmarna är som värst vill man inte vara ute på havet. Då kan havet stå rätt upp när strömmen går åt ett håll och vinden blåser från motsatt håll. Filmteamet hade att brottas med en roddtävlan, där det fanns strömmar, som skulle vara med i en scen i filmen.
Klippningen av filmen skedde sedan på Richards gård Hilmlahav på Österlen. Efter klippningen blev det ljud, ljus och mixarbete och 23/11 förra året var filmen helt klar.
Vad handlar filmen om?
Om regler och lagar som gällde då på Färöarna, på 1800-talet. För att man skulle kunna förlänga sitt arrende var man tvungen att överlåta arrendeavtalet på sin son. Problemet var att familjen i filmen inte hade någon son, men väl tre döttrar. Den sliskiga Samal, spelad av Jørgen Langhelle,, som ägde marken, försökte övertala Johanna, spelad av Vigdis Hentze Bjørk, frun i familjen, att lämna sin man och ta Samal istället. Då skulle problemet vara löst eftersom marken var hans. Vigdis var naturligtvis stolt och älskade sin man och avvisade Samal.
Hennes väninna Livia hade läst i en bok att det kunde vara fel på mannen och att lösningen vara att man lät en annan man göra kvinnan med barn. Mannen, Esmar, spelad av Rudi Køhnke, valde Livias älskare, den franska kaptenen Armand, som betäckare av sin fru. Det hela skedde i största hemlighet. Hur det gick sen får du se i filmen.
Hur är filmen?
Den är vacker med härliga miljöer, och för alla vi som har upplevt Färöarna är det fantastiskt att se de färöiska miljöerna och stämningen. Richard berättade att de hittade all rekvisita på Färöarna, till och med den vackra inredningen i Livias hem, sakerna med fransk anknytning och trattgrammofonen. Filmen har humor, känslor och bilderna är vackra. Skådespelarna gör ett mycket bra och trovärdigt arbete. Barnskådespelarna är också bra. De är en härlig blandning av språk. Skådespelarna pratar färöiska, svenska, danska och franska. Richard valde att texta alla språken, även svenska för den svenska publiken. Lite annorlunda grepp som jag tycker faller väl ut. Det blir konsekvent.
Filmen har haft premiär i Sverige i början av april. 30/4 är det galapremiär på Färöarna. Det som också är roligt är att alla sex huvudskådespelarna från alla länderna kommer dit liksom alla de färöiska skådespelarna.
Till hösten kommer filmen också upp i Norge och Danmark. Förhoppningsvis kommer filmen även att visas i flera andra europeiska länder.
Jag frågar Richard vad nästa projekt blir. Han funderar lite och säger att han har tre olika filmer i huvudet, i tre olika budgetnivåer. Och menar att det beror på hur bra den här filmen går vilket som blir nästa projekt.
Jag önskar lycka till och säger att det är kul med en riktig spelfilm som utspelar sig på Färöarna, ett Färöarna som ligger mig själv varmt om hjärtat.
