Nioåriga Nina på Färöfärd

Trots stadens namn är hamnen otillräcklig och lastkajen skall byggas ut för containrar och kryssningsfartyg. Två båtar lastar ständigt sten från det stora stenbrottet söder om staden och styrda av datorer släpper dem i havet. När Nina fick veta att de öppnar botten undrade hon om inte vattnet trängde in. En svensk sprängämnesexpert förklarade för oss att fartygen, lättade, flyter upp. Han berättade att det behövs så mycket sprängämnen att de måste blandas på plats, en hel fabrik finns i stenbrottet där lastbilarna kör dygnet runt.

Suðuroy

Den stora färöiska färjan Norröna, som går mellan Hirtshals och Seyðisfjörður, låg vid kaj när Nina gick ombord på den mycket mindre färjan Smyril för att fara till Suðuroy.

Plötsligt tjöt en massa visslor, det var en hel flotta av trålare som kommit in i hamnen för att protestera mot ett nytt förslag att reglera fisket.

Vädret var vackert och Nina fick se flera öar innan vi kom till kaj på sydsidan av Trongisvágsfjørður. Där ligger det stora byggnaden SALT, byggd 1938 för att förvara salt, importerat från Medelhavet. De många däckade fartygen kunde där hämta salt till torskfisket. Fångsten skars upp och saltades ombord. Lasten fördes sedan i land där den blev vaskad, rensad och torkad utomhus innan den skeppades ut som klippfisk, bacalao i Portugal och Spanien.

Sedan 1968 har byggnaden vittrat sönder, men nu har det fått ett nytt skal och en ny inredning för att användas som kulturhus. Tróndur Enni, musikern, som även visade oss utsikten från SALT, berättade att de höll på att utprova akustiken, sedan gäller det att få både innehåll och besökare.

Så hälsade vi på vänner i Tvøroyri på norra sidan av fjorden och Nina fick hoppa på studsmatta och roa sig med tre jämnåriga flickor hela eftermiddagen.

Nólsoy

Det regnade när vi tog färjan Ternan till Nólsoy där farmors vänner lånat ut sitt hus ovanför kajen.

Anna och Høgni bjöd på stekt fisk och glass och hade en hel hög med gamla Kalle Anka-tidningar som Nina kunde fördjupa sig i. Att serietidningarna var över 30 år gamla, spelade ingen roll.

En storvalskota som pall var fängslande, liksom spinnrock och smörkärna i museet Við Brunn.

Ännu en dag bjöd på strålande väder och Nina var road av husruinen i Korndalur. Sägnen om den skotska prinsessan som bosatt sig där var dock inte intressant.

Vi följde stigen söderut genom utmarken och Nina klättrade som en get, vi passerade det ena röset efter det andra. Den som tittar efter ordentligt kan ha mycket att se i utmarken där fåren håller alla plantor kort. Lamm och får bräkte, fåglar lät och Nina kunde referera till sin färöiska fågelkarta med namn på flera språk.

När Nina gick med sin far på kajen frågade hon honom: Var kan den som ramlat i sjön bäst ta sig upp? Han pekade ut ett ställe vid en båt. I samma ögonblick snubblade hon på kajkanten och föll i. Hon tog några simtag och far kunde lägga sig på kajen och fiska upp henne. Nina lyckades hålla huvudet ovan vattnet och blev inte rädd. På Nólsoy brukade barnen ropa kópur, säl, efter den som trillat i och traskade drypande hem, fick vi nu höra. Nina fick något att berätta för sin mor.

Kirkjubøur och Tórshavn

Vid Brandans eller Sankt Brendans vik i Kirkjubøur finns en liten sandstrand där man kan roa sig. Där ligger också en underlig byggnad utan varken fönster eller dörr. Den visade sig vara ett skydd för en arkeologisk undersökning av resterna av ett medeltida kapell, Líkhús. Den stora medeltida kyrkoruinen, Múrin, utan tak, var inte lika spännande.

Till nöjena i Tórshavn hör ån Sandá med sina fall och nere på stranden finns en del att se och arbeta med. Akvariet i närheten inte att förglömma.

I konstmuseet, Listasavn Føroya, visades fascinerande bilder med troll och märkliga väsen av William Heinesen. Tróndur Patursons kontainer med glas och speglar kan alla förundras över.

Inte såg långt från museet ligger Nordens hus, Norðurlandahúsið, där finns inte bara gott att äta, utan också bilderböcker.

Kulturnatt

Den första fredagen i juni var det kulturnatt med många olika program. Vädret var härligt och vid mötesplatsen Steinatún, dit rådhuset flyttats, fick barnen ballonger.

I Tórsgöta, kulturgatan, visade Rakel Helmsdal i Nationalteatern, Tjóðpallur Føroya, med marionetter föreställningen Monsterliv, Skrímslalív, som bygger på de färöisk-isländska-svenska monsterböckerna. Nina kände till några av äventyren och förstod allt.

Mycket folk var ute, flera musikgrupper framträdde, lamm och korv såldes från flera gatustånd och i Steinprent, Grafisk verkstad, i Öströms, fick Nina se de gamla stenarna och de stora pressarna. Alla var välkomna också ombord på segelfartyget Norðlýsið som låg vid kaj.

Mera i Tórshavn

Den sista vackra dagen var det trevligt att undersöka den lilla botaniska trädgården. Plantornas namn finns där på flera språk.

Det var mycket stilla i staden utom kring Vaglið. Där var målet för årligt maraton med löpare från många olika länder.

Bredvid Tilhaldið, pensionärernas hus, finns en stor, utmärkt lekpark där vi tillbringade några timmar.

Söndagen var resdag och regnet bokstavligen strömmade ner. Nina hade fått den vackra boken Og várið kom, av Alexandur Kristiansen, Knút Olsen och Bárður Jákupsson med noter och skiva med musiken som roade henne.

Det var bara att ta sig till bussen för flyg till Edinburgh och sedan nattåg till London och Brighton.

Till sist

Resa med barn till Färöarna

Ett barn med lite intresse för omvärlden kan i åldern nio till tolv år kan finna mycket intressant på Färöarna. Rent praktiskt är det nödvändigt med kläder för alla väder och ombyten.
En stor fördel för oss tre var att vi orkade gå ganska långt. Kanske blir det vandringen i utmarken, de många tillfällena till lek som fastnar i minnet eller den ofrivilliga simturen.