Boken Fågelfångarens son 2018 väcker en fråga om arv på Färöarna.
Gásadalur
Den färöiska bygden Gásadalur, med utsikt till Mykines, ligger på nordvästra delen av Vágar, ön som hyser Färöarnas flygplats. Enligt en sägen kommer namnet Gásadalur av Gæsa, kvinnan som en gång ägt jorden i den djupa, skålformade dalen med branter mot havet och med fågelberg på norrsidan.
Där bodde länge ett 60-tal invånare som levde av lantbruk och fångst. En stig ledde ur dalen upp över bergets 400 meter och ner till bygden Bøur. När regelbundna helikopterturer togs upp 1989 hade många flyttat bort, bara 16 personer bodde kvar, en av dem skolpojke.
Film med hopp
Under flera år hade arbetet med en vägtunnel pågått när den danska filmaren Ulla Boje Rasmussen 1990 gjorde dokumentären, 1700 meter fra fremtiden. Flera hoppades att tunneln skulle kunna rädda det lilla samhällets fortlevnad, samtidigt som andra hyste farhågor. Ett problem var att de flesta av jordägarna bodde långt borta. Kanske skulle en del bara vilja bygga sommarstugor på sin mark.
Filmens skildring av livet i bygden är så äkta. Bönderna berättar, sköter sina djur, tar oxar och baggar till svårtillgängliga betesplatser, samlar fåren, fångar fågel, slår vallen, går med post och tar emot helikoptern. Inmarkens gräsvall ser med sina små stycken ut som ett lapptäcke med smala remsor. På ett möte diskuteras det påbörjade skiftet för att samla ägorna till större enheter.
Tunneln öppnades först för bygdens folk 2003 och slutligen 2006 för allmän trafik. I Gásadalur bor 12 personer 2019. Turister kommer i bussar, begrundar dalen, fotograferar forsen som faller i havet och utsikten och vänder sedan åter genom tunneln.
En fransk kapten?
I Ulla Bojes film berättar en man om en anmoder, maka till en bonde som måste få en son för at inte mista sitt kronoarrende. De hade bara fått döttrar. Hustrun gick till Sørvágur, där en fransk skuta låg inne med skada på rodret. Hon träffade kaptenen eller tunnbindaren, någon av fin släkt, sades det, och kom hem med en vinkagge som finns bevarad. Därefter fick hon en son och därför har berättaren franskt blod i sina ådror, säger han.
Fågelfångare i svensk bokform
En svensk filmare, Richard Hobert, har hösten 2018 givit ut en bok, Fågelfångarens son, Bokfabriken, Limhamn. Den utgår från historien från Gásadalur, men berättelsen är annars en fri fantasi, också i kulturhistoriskt hänseende. Bygdens namn uppges inte, men fågelfångaren skall sälja fåglar på marknaden i Bøur. I presentation av skriften sägs att handlingen utspelas i slutet av 1800-talet, då fårfarmaren och fågelfångaren Esmar enligt färöisk lag förlorar sitt markarrende, inte får det förlängt, om han inte inom ett år får en son. Detta stämmer inte med lagen, utan har väl tillkommit för dramatikens skull, men berör en intressant fråga om arv.
Jordäga
Jordäga är ett kulturhistoriskt spännande område. Gamla nordiska ägoförhållanden har länge avspeglats i den färöiska bygden. En bygd motsvarar närmast en by. Den har odlade inägor, inmark, och utmark. En andel av inmarken ger motsvarande andel i utmarken, betesrätt och del i tillhörande härligheter, som fågelfångst, säljakt, torvtäkt och rätt att samla tång och drivved. Det innebar under århundraden att den som inte ägde, eller förvaltade jord, inte hade några utkomstmöjligheter bortsett från att arbeta för andra.
Kanske var all odlingsbar jord från början odal, med en privat äganderätt som kunde ärvas. Óðal, odaljorden, delades mellan arvingar och det ledde med tiden till många små stycken i inmarken. I Gásadalur har den jorden nu 100 ägare.
Under medeltiden kom egendomar att förvärvas av kyrkan, av norsk adel och kronan. Efter reformationen kom kronan att äga nästan hälften av all färöisk jord och den kallas kongsjørð, kronojord, och arrenderas ut. Klagomål fanns på hur fogdar hanterade bönderna, men från 1600-talet har arrendet varit på livstid och om kronobonden, som kallas kongsbóndi, dog satt änkan kvar, därefter ärvde i första hand den äldste sonen. Det gäller, precis som fallet var med svenska fideikommiss, att hålla egendomen intakt för att bruket skall vara hållbart. I Gásadalur är och var bara en liten del av marken kronojord med bara två arrenden.
Kvinna ärver förtur till arrende?
Enligt jordbrukslagen 1937 gick rätten till ett arrende först till äldste sonen eller hans barn, sedan yngre son eller hans barn och därefter till äldsta dottern eller hennes barn sedan till yngre dotter eller hennes barn. När en ny arrendator skall ta över handlar det sedan 1989 främst om att han eller hon skall kunna bruka kronojorden på rätt sätt, sköta kreatur och får och helst även skapa ett ännu bättre lantbruk. Idag administreras arrendena av Búnaðarstovan, under Fiskeriministeriet.
Flera versioner av berättelsen
En av mina vänner såg på sin tid den omtalade kaggen i Gásadalur. Han fick också höra historien om bonden och hans hustru som var eniga om att söka få en son med hjälp utifrån. Ett skepp kom in på fjorden och de gick över berget till Bøur och såg ett franskt fartyg vid ankar. Bonden lånade en båt och rodde dit ut med hustrun. Han siktade ut den bästa mannen, det var visst kaptenen. Bonden var van att välja ut baggar. Så rodde han i land och hälsade på bekanta. Lite senare rodde han ut, hämtade sin hustru och kaggen med dubbel botten och två slags vin. De vandrade hem över berget, han med kaggen på ryggen. Nio månader senare födde hon en son.
En man berättade i november 2018 i färöisk radio, Meg minnist, att hans farfar kom från Gásadalur och bör ha varit barnbarnsbarn till Jóhannes av fransk ätt som var kronobonde vid mitten av 1800-talet. Dennes son fick namnet Frants och det lever vidare i släkten.
Berättelsen i boken Fågelfångarens son om hur ett par söker hjälp utifrån vilar på en verklig händelse. Utan tvekan var det mycket viktigt för en kronobonde att tänka sig att sonen skulle kunna föra arrendet vidare i släkten. Den oron är lätt att förstå. Den speciella tolkningen i boken av färöisk lag har väl tillkommit för att skärpa berättelsen. För övrigt kan den ses som en intressant och lättläst kärlekshistoria med flera vinklar. Filmen med samma namn kommer säkert att bjuda både på kärlek och vacker natur.
Fotnot
Bokens stormås tycks vara en omskrivning av stormfågel (Fulmarus glacialis). Den spreds först under slutet av 1800-talet på Färöarna. (Kom 1865 till Vágoynna) Se också artikeln "Fåglar på Färöarna och på färöiska"
Enligt några svenska lagar ärvde under medeltiden dotter lika stor lott som son. Enligt andra fick son två tredjedelar och dotter en tredjedel. I stadslagarna ärvde dotter lika mycket som son och från 1845 ärver kvinna i Sverige lika mycket som man.
"Vestlige afkroge. Færøske filmiske fortælliger", filmer af Ulla Boje Rasmussen, 1700 meter fra fremtiden, 1990 og Tre blink mod vest, 1992, DVD Kong Gulerod film, 2014. De finns i en kassett med dansk och engelsk text samt illustrationer av bl a Jóan Pauli Joensen och Bárður Jakupsson.
