Det har givetvis inte undgått någon som är intresserad av Färöarna att söndagen den 12 september 2021 drevs en osedvanligt stor flock av atlantisk vitsiding (Lagenorhynchus acutus) in i Skálafjørður på Eysturoy. Hela flocken, som omfattade 1428 småvalar, dödades av ett antal samlade personer.
Den hade drivits in i fjorden med hjälp av båtar och vattenmopeder. Själva dödandet, som normalt sker snabbt, och skall vara över på några minuter, för att inte orsaka onödigt lidande, drog dock ut på tiden och vittnar om oskicklighet och brist på planläggning hos de som deltog och ansvarade för att jakten överhuvudtaget ägde rum. Vittnen uppger att valar till och med sprattlade när de kastades upp på land.
Slakten väckte stort uppståndelse och dominerade nyhetsflödet i flera dagar. Den massiva kritiken mot slakten kom denna gång inte bara från omvärlden utan också på Färöarna väckte den avsky. Färöingar i förskingringen utsattes för hatmejl och gjordes ansvariga för något de i allmänhet fördömde.
Såväl öbor som utomstående var eniga i sin kritik. Avståndstagandet var massivt och jakten kritiserades för att ha varit opåkallad och på många sätt också oetisk. Vad hände och hur reagerade färöingarna på jakten, som sannolikt var den största slakt på atlantiska vitsidingar som överhuvudtaget ägt rum. Varför var det så många valar i flocken? Vilka följder kan denna jakt få för Färöarnas anseende runt om i världen?
Nordatlantisk art
Vitsiding är en liten valart som lever över ett vidsträckt område i norra Atlanten och som vandrar långa distanser. Det är en social småval, 2–2,7 m lång, vilken uppträder i flockar om en handfull djur upp till några hundra individer. Den lever på makrill, lodda, sill, torskfiskar och bläckfisk. Normalt håller den till i ytvattnet och dyker inte särskilt djupt. Hur stor den sammantagna populationen av arten i Atlanten är oklar, men bara på den amerikanska sidan beräknas det sammantaget finnas minst 300 000 vitsidingar. Ytterligare 120 000 uppträder sommartid i Saint Lawrenceviken i norra Kanada.
Samarbetsorganisationen Small Cetacean Abundance in the North Sea and Adjacent Waters (SCANS) har försökt beräkna beståndet i östra Atlanten, men inte lyckats producera några tillförlitliga siffror. Arten anträffas regelbundet inom ett område som sträcker sig från brittiska öarna, till Island, Norge och Grönland, men också i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt. Vitsiding påträffas ibland längs svenska kusten. Arten uppfattas på inget sätt hotad och den lilla jakt som sker på Färöarna anses inte påverka beståndet av atlantisk vitsiding. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar världspopulationen som ”livskraftig”.
Fångst av vitsiding
Den atlantiska vitsidingen har tidigare varit föremål för jakt inom hela sitt utbredningsområde, men det har successivt upphört till följd av attitydförändringar hos kustbefolkningen och lokala fridlysningsbestämmelser. Länge jagades den i Trinity Bay i Newfoundland, lokalt benämnd jumper (vilket motsvarar den färöiska benämningen springari och kommer av dess beteende), tillsammans med grindvalar. Kanada förbjöd emellertid valjakt 1972. I Norge jagades den förr med nät och harpun. Även på sydvästra Grönland var den tidigare föremål för jakt. Årligen dödas också vitsidingar genom att de fastnar i pelagiska trålar eller garn som lagts ut för fiske, exempelvis i Storbritannien och Irland.
De senaste årtiondena är det bara färöingar som fortsätter med jakten på arten. En detaljerad historik med detaljerade statistiska uppgifter om fångsten 1872–2008, sammanställd av Dorete Bloch och Bjarni Mikkelsen, publicerades i den vetenskapliga tidskriften Fróðskaparrit 2009 och kan läsas som PDF här (900 KB). Fångststatistiken visar att varje år dödas några få flockar om sammantaget några hundra individer på Färöarna. Vanligast är jakten på Suðuroy. Vissa år fångas överhuvudtaget inga vitsidingar. Köttet betraktas som gott och av många överlägset grindval. Däremot råder det delade meningar om späcket.
Det bör understrykas att den färöiska jakten på atlantisk vitsiding vare sig bryter mot nationell eller internationell lagstiftning. Färöiska grindamän är tillåtna att jaga flera olika små tandvalsarter, även om grindvalen är den dominerande. Däremot har många ifrågasatt det etiskt lämpliga eller opinionsmässigt förnuftiga i att fånga andra arter än grindval. Under många år har Färöarna kämpat för att få acceptans för grindvalsjakten, och tycker sig ha fått internationell förståelse för den. Lokalt är grindvalsjakten okontroversiell.
Skálafjørður i september 2021
När det gått bud om att en flock vitsidingar observerats åkte en rad båtar ut för att jaga den. Flocken befann sig långt ut och drevet pågick länge. Det långa drivandet är förmodligen anledningen till att flocken blev så stor, menar några. Normalt uppträder inte arten i flockar av det omfånget. Man samlade helt enkelt in flera flockar av vitsidingar, som befann sig i närheten, i samma drev. När flocken var så stor, skulle drevet ha avbrutits, menar kritikerna. Istället fortsatte man att driva valarna och det tog mycket lång tid att få in den i botten av Färöarnas största fjord. Djuren stressades under flera timmar och det ses av många som oetiskt. I efterhand påstår de ansvariga att de skattade att flocken bestod enbart av 200 djur, men det är svårt att tro att de kunde göra en sådan stor missberäkning.
Myndigheterna har framhållit att flocken var flera gånger större än under tidigare jakter, vilket ledde till ”stora svårigheter” när den väl nådde land. Det kan jämföras med att 2019 dödades tio vitsidingar, år 2020 var antalet 35. Nu bestod den indrivna flocken av över 1 400 djur. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många licensierade grindamän på stranden för att ta emot flocken. Däremot stod ett stort antal åskådare som filmade och fotograferade. För att få vara med och döda en val måste man ha gått igenom en kurs så att djuren kan dödas så snabbt som möjligt. På grund av flockens storlek var det inte rimligt att kunna slakta dem på så kort tid som reglerna stipulerar. Flocken skulle inte ha drivits in i fjorden utan ha släppts. Själva dödandet har också fått kritik. Allt för många valar blev liggande på stranden innan de dödades. Mängden valar innebar att de inbegripna grindamännen visade prov på oskicklighet och enligt rapporter kastades djur som ännu inte dött upp på land. Många har också ifrågasatt om det är rimligt att så mycket kött skulle kunna tas tillvara.
Reaktionen
Kritiken lät inte vänta på sig. Den internationella opinionen blev hätsk och engelsk- och tyskspråkiga tidningar fylldes av negativa kommentarer. ”Ett nytt rekord i mänskligt barbari”, skrev exempelvis österrikiska Heute den 16 september. Aktivistorganisationen Sea Shepherd publicerade blodiga bilder, och starkt kritiska rapporter, som anammades av internationell media och djurrättsorganisationer.
Men, denna gång kom kritiken ej enbart från utlandet, utan också hemmaopinionen vände sig mot slakten, som man uppfattade som omotiverad och oskicklig. Den färöiske stortingsledamoten i Köpenhamn Sjúrður Skaale uppgav i intervju för Danmarks Radio att flocken hade varit absolut för stor, och att det var för få personer på stranden som kunde ta emot den. Det var därför inte möjligt att slakta djuren på ett rimligt sätt. Han fick genast medhåll från flera ledande politiker på Färöarna. Edmund Joensen menade att det måste till en lagändring som förbjuder att vitsidingar drivs in för att slaktas.
Färöisk radio lät omgående göra en opinionsundersökning och kunde konstatera att över 50 procent av befolkningen ville att jakt på vitsiding skulle förbjudas, medan bara 30 procent ville att det skulle vara tillåtet.
Det är intressant att ingen tycks vilja ta på sig ansvaret för att drevet överhuvudtaget ägde rum, än mindre för att själva avlivandet skedde så oskickligt. Till och med förutvarande och nuvarande ordförandena i Grindamannafelagið Hans Jacob Hermansen och Ólavur Sjúrðarberg ställde sig kritiska. Ólavur uppgav i en intervju med BBC att fångsten var ”ett stort misstag”. En så stor flock på över tusen djur kräver också att det finns licensierade grindamän, det vill säga vuxna personer, som fått utbildning att avliva valar, tillstädes. Det gjorde det inte och då skall drivandet avbrytas och flocken släppas. Varför det inte skedde vill ingen ta ansvar för.
Den enda som i media uttryckligen avvisat kritiken är märkligt nog ministern för fiskeriärenden (fiskimálaráðharrin), Jacob Vestergaard, som emellertid inte är känd för att uttrycka sig nyanserat eller med någon retorisk skärpa.
Färöiska politiker och tjänstemän har fått ta emot en massiv kritik via telefon och mejl. Nu står Färöarnas internationella rykte på spel. Många inser att Färöarna är ett fiskeexporterande land och att ekonomin är beroende av att människor i andra länder köper deras varor och äter deras fisk. En bojkott skulle vara förödande för landet. Dessutom har turismen vuxit enormt de senaste åren. Om den skall kunna återupptas igen när pandemin planat ut, måste varumärket vara positivt. Samtidigt har den inhemska opinionen inte varit nådig. Många vill förbjuda jakten på vitsiding och även om den, bortsett från excesserna i Skálafjørður, varit obetydlig och måste ses som hållbar, har man nu kommit till en punkt där man får börja omvärdera den, något som lagmannen Bárður á Steig Nielsen framhållit i ett uttalande. Opinionen är också enig, visar undersökningar. Befolkningen vill ha kvar grindvalsjakten, men är villiga att släppa jakten på vitsiding, som man inte heller uppfattar som en del av traditionen på samma sätt.
Avståndstaganden för jakten på vitsiding i september 2021, bland en stor del av landets befolkning, kommer sannolikt att leda till ett paradigmskifte på Färöarna. Även om grindvalsjakten fortsatt har stort folkligt stöd så vittnar den senaste tidens händelser om att fångsten på vitsiding inte längre är försvarbar. Det återstår att se om politikerna visar sig vilja omsätta detta också i handling. Regeringen är uppenbarligen inte helt enig i sin uppfattning.
Hat mot färöingar i exil
Att grymhet mot djur väcker starka känslor är vi alla ense om, likaså att en del människor har svårt att acceptera jakt av vilda djur. Det är däremot svårt att förstå att vissa individer riktar ilska genom att skicka hatiska och hotfulla mejl till färöingar i förskingringen, och till vår förening, som att vi skulle bära kollektivt ansvar för den jakt på atlantisk vitsiding som ägde rum i Skálafjørður. Det vittnar om en märklig människosyn som vi har svårt att acceptera. Vi som skriver det här känner i likhet med flertalet färöingar och andra avsky för det som skedde i Skálafjørður den 12 september 2021.
Referenser
- Dorete Bloch & Bjarni Mikkelsen, 2009: ”Catch history and distribution of white-sided dolphin (Lagenorhynchus acutus) of the Faroe Islands/Veiðisøga og útbreiðsla av skjórutum springara (Lagenorhynchus acutus) í Føroyum”, Fróðskaparrit, 57 sid. 190–198. Länk till PDF online
- R. R. Reeves, C. Smeenk, L. R. Brownell & C. C. Kinze, “Atlantic White-sided Dolphin - Lagenorhynchus acutus (Gray, 1828)”, i: Sam H. Ridgeway & Richard Harrison (eds), Handbook of Marine Mammals vol. 6. San Diego: Academic Press, 1999, sid. 31–56.
- Sigurður Ægisson, Jón Ásgeir í Aðaldal & Jón Baldur Hliðberg , 1997 : Icelandic Whales: Past and Present. Reykjavík: Forlagið.
