Om Färöarna - föredrag af Theodor Nordström den 23 februari 1878

Om Färöarna

Af THEODOR NORDSTRÖM

Föredraget den 23 februari 1878.
(Härjemte kartan nr l^#1)

Sommaren 1877 besökte jag den lilla ögrupp, som bär ofvanstående namn, eller rättare en bland de större af de öar, som bilda denna grupp. Jag fann då i detta afskilda hörn af Europa ett egendomligt lif, en egendomlig natur och en oss Skandinaver nära beslägtad folkstam; derföre torde kanske någon med intresse vilja taga del af en kort skildring, till grund för hvilken ligger ej allenast hvad jag sjelf sett och upplefvat, utan än mer den ej obetydliga danska litteratur, som finnes i ämnet.^#2

Färöarna ligga c:a 300 kilometer nordvest om Shetlandsöarna, 450 kilometer sydost om Island och 600 kilometer vester om Norge eller mellan 62° 24’ och 61° 26’ nordl. bredd och på c:a 6° 51’ vestl. längd från Greenwich. Antalet bebodda öar äro 17, hvilka tillsammans med 6 mindre obebodda öar intaga en areal af 133,300 hektarer (omkring 12 sv. qv.-mil). De största öarna äro Strömö, Österö, Vaagö, Suderö, Sandö, Bordö, Kalsö, Yiderö, Kunö, Svinö och Fuglö; mindre öar äro Skuö, Myggenäs, Naalsö, Hestö, Kolter och stora Dimon, hvilka alla äro bebodda. Bland obebodda öar må nämnas Lilla Dimon, märkvärdig för sin form, sin höjd och otillgänglighet. Utom dessa bebodda och obebodda öar finnas äfven talrika skär och små holmar. Bland skären är den ryktbara »Munken» söder om Suderö särdeles märklig. Den är en mycket lodrät isolerad, 70 fot (22 meter) hög klippspets eller pelare, som på ett afstånd af 6 kilometer från öns kust böjer sig ur hafvet och tjenar såsom god landkänning för den söder ifrån kommande seglaren. Det påstods förr att kring denna pelare löpte en häftig malström, som ovilkorligen uppslukade den djerfve seglaren, som nalkades densamma. Någon sådan malström finnes dock ej, men strömsättningarna mellan Munken och Suderö måste äfven i dessa på strömmar rika trakter anses vara särdeles våldsamma, och det fordras Färingens hela vana och skicklighet att oskadad kunna ro igenom dem.

Kring Färöarna löpa i allmänhet ofantligt häftiga strömsättningar; deras hastighet är ovanlig och den spetsiga och vresiga sjö de framkalla gör på den ovane ett högst egendomligt intryck: det är som att ro i ett kokande haf. Båten slungas upp och ned, ej regelbundet som af hafvets långa om ock höga vågor, utan stötvis, skakande, hoppande. För den ovane och med förhållandena obekante seglaren innebära dessa strömmar stor fara, men för öamas innevånare äro de af stor nytta såsom underlättande samfärdseln mellan öarna, och Färingen som från barndomen är vand att aktgifva på naturens företeelser känner noga för hvarje ögonblick dessa strömmars fart och riktning, ty de löpa ej ständigt åt samma håll, utan kantra eller ändra sin riktning efter perioder, 6 timmar 12 minuter långa. Öarnas läge midt i golfströmmen i förening med den stora skilnaden mellan ebb och flod, som på vestsidan är 9—10 och på östsidan 6—7 fot åstadkommer dessa strömsättningar, som löpa med en fart af ända till 6 till 8 engelska mil i timmen. Den riktning, i hvilken de gå, modifieras af kusternas läge, men man skiljer mellan två hufvudriktningar, on vestlig och en östlig. Den ström, som går åt vester, kallas vestfall och den som går åt öster, östfall. Tiden för dessa olika strömfalls början och slut är Färingen, såsom nämndt, från barndomen väl bekant. Strömfallens början beräknas i allmänhet från ny eller full-månedagen, men naturligen är ej riktningen densamma under samma tid på alla punkter af öarna, utan under det att på ena sidan af öarna det är östfall kan på den andra vara vestfall och tvärtom. Alla strömmar börja nämligen först oeh sluta äfvenså först på östra sidan om landet. Så t. ex. om vestfallet börjar i Naalsö-fjorden kl. 10 nymånenatten, och går med en fart af c:a 6 engelska mil i timmen, kommer denna ström till Vestmanhavn 4 timmar senare eller kl. 2 på morgonen, men då hvarje strömfall varar 6 timmar 12 minuter, upphör vestfallet i Naalsö-fjorden kl. 4 t. 12 m. på morgonen och östfallet vidtager efter en kort »kirring» eller stillestånd. I Vestmanhavn är åter vid denna tid fullt vestfall, som ej slutar förr än kl. 8 på morgonen. Sålunda råda på dessa tvenne ställen under flere timmar olika strömfall. Gör åter landet en bugt eller en vik, löpa derinne tvenne motsatta strömmar, stundom än flere och båtar kunna gå ut och in i samma vik med olika strömmar. Då vidare, såsom ofvan nämndes, strömmen stundom kan gå med en hastighet af 6—8 engelska mil och än mer, är det lätt att inse, hvilken ofantlig betydelse dessa förhållanden ega för samfärdseln och navigationen kring och mellan öarna. Vill man t. ex. från en punkt belägen något längre bort åt vester från Thorshavn segla till sistnämnda ställe och hafva nytta af strömmen, tjenar det ej till något att gå ut med östfall, som dock är medström, ty man möter snart vestfallet och hindras i sin färd, utan man bör segla ut mod vestfallet, som är motström, men under dettas fallande eller sista timman, då man snart får östfall, som hjelper till på resan. Deremot om man vill resa åt vester från Thorshavn, kan man resa mot slutet af ett vestfall i Thorshavn och dock hafva denna medström hela tiden Den som ej gör sig härmed noga hemmastadd får ofta dyrt betala sin okunnighet vid seglingen i närheten af dessa dimhöljda, branta och otillgängliga kuster.

När man nalkas Färöarna, kunna redan på många mils afstånd deras töckenhöljda bergstoppar urskiljas, och ju närmare man kommer, desto högre resa sig de lodräta klippväggarna ur hafvet. Den väldiga bränning, som ständigt piskar bergens fot, låter på långt håll höra sitt dån. Strömmen griper snart fartyget och navigationen blir ganska svår, isynnerhet nattetid, enär fyrinrättningar alldeles saknas. De djerfva, på hafvet uppfostrade öboarne skynda dock alltid gerna seglaren till mötes och lotsa in honom i någon af de goda hamnar, som flerstädes finnas på öarna.

Färöarna äro ett bergland, som på en medelhöjd öfver hafvet af c:a 300 meter bildar en högslätt, öfver hvilken dock resa sig mera enstaka borgspetsar (»tindur»), Denna högslätt är genombruten af relativt enstaka dalar, hvilka, då deras bottnar ligga under hafvets nivå, bilda sund, vanligen gående i NV—SO riktning. Mot hafvet äro fjällen lodräta, men mot dalarne och sunden stupa de med en vinkel af 5°—20° frän horizontalplanet. Sluttningen är dock ej jemn och oafbruten, den är tvärtom terassformig, sä att man vid fjällsidornas bestigande ena stunden måste klättra upp för mycket branta stenväggar af 15—30 meters böjd och deremot den andra temligen lugnt kan vandra framåt. Dessa afsatser kallas på öarna »hamrar» och äro på olika öar af olika höjd. På Suderö, den sydligaste bland öarna, äro de lägre, på Norderöama högre. Sluttningarna mellan hamrarne äro alltid betäckta med större eller mindre massor lösa block och stenar, som nedstörtat från de ofvan liggande fjällen, och nere vid fjällens fot, i dalsidan, blifva ofta dessa stenmassor mycket betydande.
Äfven de toppar hvilka höja sig öfver högslätten äro terassformiga. Den högsta bland dem, Slattartindur på Österö, är 882 meter, Skjellingfjeld på Strömö är 763 meter, samt Nakkin och Kvannafjeld på Suderö 544 meter hvardera.

Dalarne, som äro nedskurna i det färiska höglandet, äro relativt få, och utgöra de egentliga boningsplatserna. Man märker två slags dalar, dels sådana som gå tvärs öfver öarna, oftast i NV—SO riktning, dels ett slags halfrunda mot hafvet eller sunden öppna fördjupningar. De senare kallas bottnar (botnir), och hafva stor likhet med en romersk arena skuren midt itu efter sin kortare axel. Enligt Forchhammer äro de genomgående dalarne produkten af hafvets inflytande, medan bottnarne åter äro bildade genom atmosferiliskt vattens inverkan. Jag har dock sett åtminstone en botten på Suderö, som är uppkommen genom en förkastning nedåt. Vanligen löpa utefter längdaxeln af dessa bottnar större eller mindre bäckar. Bottnarnes sidor höja sig äfven terassformigt, och ju högre upp man kommer, desto längre blir bottnens längdaxel relativt till den kortare axeln, hvarigenom den eliptiska formen blir allt mer skönjbar.

Färöarna äro utmärkta genom den ovanliga rikedomen på källor och bäckar, öfverallt framqvälla i dalsidorna talrika större och mindre vattusprång, som småningom samla sig till bäckar, hvilka hoppande utför hamrarne, ofta bilda ganska pittoreska vattenfall. Den bergart, af hvilken Färöarnas fjäll utgöras, är, enligt Forchhammer, på de norra öarna en trapp-porfyr, som på Suderö öfvergår till en stundom mandelstensartad basalt, såsom jag sjelf haft tillfälle iakttaga. Dessa till färgon mörkgrå bergarter bilda nästan horizontela eller ock endast svagt lutande bäddar, som skilda genom ett rödaktigt, mjukare lager af en hårdnad lera äro skarpt begränsade frân hvarandra. Genom atmosferiliernas inflytande utvittrar denna lösare röda bergart, i följd hvaraf stycken af den öfverhängande basalten eller trapp-porfyren småningom nedfalla och bilda de mäktiga massor af lösa stenar, som träffas vid fjällens fötter och å hamrarnes sluttningar. Sjelfva hamrarne äro äfven en produkt af detta naturens ständigt fortgående arbete.

Den lösa jorden i dalarne består utom af bergmassans vittrings-produkter hufvudsakligen af torfdy, och äfven på högslätten och på hamrarnes sluttningar samt på bergens mindre afsatser äro torfartade bildningar ytterst vanliga. I denna intill ett par fot tjocka jordmon växer ett frodigt gräs, och odlas potates, något korn samt rofvor och andra trädgårdsrotfrukter. Trädvegetation saknas deremot fullständigt och buskar finnas endast undantagsvis på mycket skyddade ställen. Detta oaktadt kan man dock ej säga, att landet ser alltför oinbjudande ut. Särdeles en vacker dag, som för öfrigt är en sällsynthet, gör den lifliga grönskan på fjällsluttningarna, bergens djerfva, fantastiska former, det talrika fogellifvet i förening med den präktiga utsigt öfver verldshafvet, som man från högslätten eger, allt annat än ett oangenämt intryck, och äfven då dimmorna smyga sig utför fjällsidorna eller stormen tjuter, blir taflan alltid storartad och omvexlande. En rodd utmed kusten har dessutom särdeles stora behag. Man väljer en relativt lugn dag och beger sig af med en af Färingarnes ypperliga båtar, och mötes snart af underbara syner. Särdeles på de vestra och sydvestra kusterna hafva de eljes lodräta klippväggarna djerfva minaretliknande utsprång; basalten är ofta förklyftad i de för denna bergart karakteristiska sexsidiga formerna, och djerfva hvalfbågar springa ut från klippväggen bildande naturliga portar, genom hvilka man vid godt väder färdas. Ett annat för öarnas kuster utmärkande fenomen är rikedomen på grottor. Just vid hafsbrynet finnas nämligen otaliga djupare eller grundare sådana, i hvilka bränningen inrusar, åstadkommande ett åsklikt dån. Den berömdaste af dessa grottor är zeolit-grottan på Naalsö. Den ligger dock ofvan hafsytan och är mycket djup. Här träffas de praktfullaste zeoliter. I de öfriga grottorna kan man i allmänhet ej våga sig in, möjligen tillfälligtvis någon gång vid mycket lugnt väder. De äro sålunda i viss mon en terra incognita ehuru de stundom vid själfångst besökas af infödingarne, och skulle nog, äfven de, skänka rik vinst åt mineralogen.

Särskildt torde några ord om de stenkolslager, som förekomma på Färöarna, ej böra sakna intresse, då de på senare tider börjat ådraga sig mycken uppmärksamhet. Stenkolen finnas på Suderö och på ön Myggenäs. Dock känner man ej, om de äro utbredda öfver hela Suderön, men den del deraf, på hvilken man med säkerhet vet att sådana finnas, är dock så stor, att en högst betydande industri här bör kunna uppstå.

Suderö-stenkolens förekomstsätt är säkert ett bland de egendomligaste man känner. Den herskande bergarten på ön är basaltartad och i denna finnes kol. På såväl norra som södra sidan om Trangisvaags-fjorden och dalen har man nämligen sedan länge observerat kol i det nedrasade och söndervittrade berg, som betäcker bergssluttningarna, äfven gräfningar hade fordom utförts, men undersökningarna hade dock ej gifvit nöjaktiga resultat. Endast vid Qvalbö hade man verkligen brutit något kol. På senare tider deremot hafva med stora omkostnader omfattande gräfningar utförts, genom hvilka man blottat särdeles rika koltillgångar. Man har kunnat konstatera, att det på båda sidor om Trangisvaags-dalen finnes en flöts, som på södra sidan om dalen i medeltal håller l,55 meter kol och på norra sidan 1,40 meter, hvarförutom man äfven på norra sidan observerat en annan flöts, som ligger 20 meter under den öfre flötsen och håller 0,78 meter kol. Närmast under kolen ligger en lera, som dock ej är fullt plastisk, och ofvan kolen ligger en skiffer eller ock basalten. Denna kolflötsens beskaffenhet och läge äro af mig bestämda genom mätningar och observationer på 22 olika fyndställen. Kolflötserna ligga båda öfver hafvets nivå. De stupa med en medelfallvinkel af af 4° 30’ från horizonten åt NO. Den högsta punkten, der kolflöts var blottad, ligger på öns vestra kust vid »Knugen» på en höjd af c:a 400 meter öfver hafvet och den lämpligaste punkten att börja arbetet på ligger vid ej fullt 300 meters höjd och på ett afstånd af c:a 3 kilometer från hamnen. Hamnen har utmärkt god ankargrund, är ej svår att angöra samt skyddad för alla vindar. Ett gynsammare läge for en stenkolsindustri kan ej gerna tänkas, om endast frakterna kunna ställas billiga.

Klimatet på Färöarna kan väl egentligen sägas vara godt. Oaktadt sitt höga nordliga läge är årets medeltemperatur +6,2° C. och vinterns +3,1° samt sommarens +10,6°. Starkare kyla inträffar mycket sällan, utan är —5° eller —6° den vanligaste största köldgraden. En eller annan gång lär det händt att termometern för någon kortare tid fallit till —20° C. Vintern 1815—1816 t. ex. skildras såsom ytterst sträng.

Hafsytans medeltemperatur är om vintern +5,8° och om sommaren +9,6°. Men om sålunda temperaturen är mild, kan man dock ej säga att Färöarna äro hugnade med hvad vi i allmänhet kalla vackert väder. Tvärtom, de klara dagarnes medelantal om året lär inskränka sig till 40, under de öfriga herskar regn och dimma. Den årliga nederbörden är omkring 2,000 millimeter, fördelad på 267 regndagar. Dimma förekommer nästan dagligen under kortare eller längre stunder och stormar af en våldsamhet, som ej kan beskrifvas, äro ytterst vanliga. Lugn råder mycket sällan. Vinden är öfvervägande sydvestlig, utom vår och höst, då äfven nordvestvindar blåsa.

Naturen må emellertid af den ene anses vild och hård af den andre skön och storartad och klimatet må vara oangenämt, men dock lefver här en befolkning, som älskar sitt obetydliga land och finner det vara det bästa i verlden. Denna befolkning är af nordisk stam. Den talar ett med vårt nära beslägtadt språk och liknar oss andra nordboar till gestalt och lynne, naturligen med de modifikationer tid och lefnadssätt åstadkommit. Angående Färöarnas första befolkande känner man ej särdeles mycket. Gamla sagor omtala ett tåg till Färöarna utfördt af kung Frode, hvilken skulle hafva dödt och blifvit begrafven vid Frodebo på Suderö. Någon verklig kolonisation blef dock ej följden af dessa Frodes besök. Äfven greken Pytheas uppgifves hafva besökt Färöarna och dessa öar gästades äfven många gånger af norska vikingar, af isländska sjöfarande m. fl. En stadigvarande befolkning uppstod dock ej förr än i medlet af 800-talet, då Norrmän började der nedsätta sig, dervid finnande enstaka irländska eremiter före sig. Men först efter slaget vid Hafrsfjorden år 872, då Harald Hårfager betvang de norska småkonungarne, kan man säga att Färöarnas befolkande rätteligen börjar. Efter detta slag hvimlade hafven af flygtingar, som hellre sökte främmande länder än underkastade sig eröfrarens jarlar och höfvidsmän, och många bland dem kommo till Färöarna, der finnande den frihet och det oberoende, som de i hemlandet förlorat. Öarnas innevånare förblefvo sedan länge ett sjelfständigt folk. Olof den helige försökte 1024 att locka till sig några af de förnämsta höfvidsmännen, men en del stannade qvar och försvarade sin oafhängighet samt dräpte den norske skatteindrifvare, som konungen sände öfver. En man vid namn Thrond herrskade då genom sitt personliga inflytande öfver öarna, men äfven hans tid gick ut och en man vid namn Leif Össurson blef herskaren; denne for emellertid till Norge och erkände sig som norsk länsman. Detta skedde under Magnus den godes, Olofs sons regering. Färöarna lades sålunda under Norge och sedan Leifs ätt småningom utdött, kommo de under norske lagmäns närmaste styrelse. Med Norge kommo Färöarna under dansk spira. År 1661 lemnades öarna såsom förläning åt familjen Gabel, men 1709 kommo de under stiftsamtmannens på Seland styrelse och hafva räknats till detta stift, ohuruväl de hafva en egen amtman. När Norge genom freden i Kiel skildes från Danmark, förblefvo dock Färöarna under danskakronan och äro nu än närmare förenade dermed, då de äga rätt att sända representanter till danska riksdagen. Öarnas befolkning har emellertid under tidernas lopp bibehållit sig ren och oblandad, då antalet af främmande inflyttare alltid varit mycket ringa. På Suderö lära en gång frisiska kolonister hafva nedslagit sina bopålar, men denna koloni har småningom utdött.

Det färiska språket har tack vare öarnas isolerade läge bibehållit sig temligen rent och långtifrån undergått så stora förändringar som andra språk, och den utveckling det undergått är nästan oberoende af främmande inflytande. Befolkningen har traditionelt bevarat åldriga qväden om forntida hjeltar, sagor och sägner. Något eget skriftspråk finnes ej, utan alla offentliga handlingar affattas på danska och likaså äro de religiösa böcker, som brukas, tryckta på danska. Den rika skatt af åldriga qväden, hvilken såsom ofvan säges, bevaras på folkets läppar, har varit föremål för uppteckningar af flere forskare såsom Lyngby, Hammershaimb m. fl.

Mellan dessas arbeten finnes dock någon olikhet, i det att då Lyngby söker anteckna färiska sägnerna så som uttalet ljöd för hans öron och sålunda bilda ett färiskt skriftspråk, skrifver Hammershaimb de färiska qvädena i analogi med isländsk stafning. Hammershaimb har utgifvit »Sjurðar kvæði», eller sagan om Sigurd Fafnesbane, en diktcykel innehållande en mängd olika af honom sammanförda qväden. Samma sånger hade förut varit utgifna af Lyngby, men med hans egen stafningsmetod och kanske ej med den kritik som Hammershaimb brukat.
Första versen af sagda qväde lyder enligt Hammershaimb sålunda:

För en svensk är emellertid språket sådant det talas icke svårt att efter någon tid ganska väl förstås. På allra senaste tid har ett stort steg framåt i afseende på färingska språket gjorts, i det man börjat att i Thorshavn utgifva en tidning på färingska kallad »Dimmur Lætting», d. ä. Töckenskingraren.

Innevånarnes antal på samteliga öarna var enligt beräkning 1876: 10,600. Är 1870 var antalet 9,992 och 1769: 4,775. Denna befolkning hemtar sin näring från öarna och de dem omgifvande vattnen, genom åkerbruk, fogelfångst, fårafvel och fiske.

Åkerbruket är dock den mest underordnade bland dessa förvärfskällor och, såsom nämndt, är korn det enda sädesslag som mognar och som användes till bröd. Potates och andra rotfrukter gifva också goda skördar, men det hela spelar dock ingen hufvudroll inom färöbons hushållning. Plogar brukas icke, utan all jord uppgräfves med en lång och smal spade. Den sålunda odlade jorden ligger nere i dalarne vid stränderna kring husen. Folket bor nämligen i byar eller »bygder», som till ett antal af omkring 100 ligga utmed kusterna af hafvct, i bugter, fjordar och sund. Enstaka utflyttade gårdar kunna finnas och kallas »bygdlinger». Den omkring bygden liggande odlade marken kallas bö och är inregistrerad samt delad i marker (1 mark =16 gylden, 1 gylden =20 skind).

Bygden eger rätten till marken »indengaards og udengaards» till »ijeld og fjære» d. v. s. till byns samtliga egor och utmarker. Den närmast invid bygden liggande marken kallas »huushauge» och begagnas till husbruk, d. v. s. byns innebyggare skära der bränntorf och upptaga taktäckningstorf samt låta äfven sina kor beta derstädes om sommaren. Från huushaugen kommer man till »fjeldhaugen», som delas i under- och overhauge. Här svärma otaliga foglar, här växer det yppiga gräset, vattnadt af de tallösa källorna och himmelens regn, och här kringströfvar Färöarnas rikedom, fåren. Haugen eges gemensamt af byalaget, som bestämmer om det antal kreatur, hvar man må ega rätt att der låta beta.

Husen nere i bygden äro uppförda af furaträ, hemtadt från andra länder. Fordom uppfördes byggnaderna äfven af sten och torf och många sådana finnas ännu. De äro dock alla träpanelade. Taket består af träsparrar oeh bräder samt täckes med näfver och öfverst grästorf. Taken äro tunga och väl fastade vid husen, pä det att de ej må blåsa bort i dessa stormfulla nejder. Husens inredning är i allmänhet enkel; man har två rum »rökstugan» och »glasstugan». Den förra gjorde fordom verkligt skäl för sitt namn, dä man der ej brukade skorsten utan endast ett häl i taket, hvarigenom röken från den på några stenar i stugans midt brinnande elden bortgick. Golf brukades oj heller och fönster hörde till öfverflödsartiklarne, kring väggarna löpte väggfasta kojer, i hvilka hushållets medlemmar sökte sin hvila. Numera finnas dock både fönster och brädgolf i de flesta rökstugor, hvilka fortfarande tjena till sängrum, arbetsrum, kök o. dyl. för hela hushållet. Glasstugan åter hålles mycket fin. Den kallas glasstuga från den tid, då en glasruta var en oerhörd lyx. Den är helgdagsrum och prydes med danska möbler, litografierade taflor på väggarne, och andra grannlåter. Vid gårdarne finnes vidare fähus (»fjeus»), der korna få stå öfver vintern. Får och hästar deremot komma aldrig i stall. Vidare finnas bodar, deribland en, »kjadlur» kallad, der fisk och kött torkas.

Torkad fisk och kött utgöra nämligen en god del af de lifsmedel, som tjena Färingarne till föda. Fårkött upphänges att torka i don af spjelor uppförda kjadlurn, men det blir vanligon äfven något surt och endast en liten bit sådant kött är tillräckligt att förpesta ett helt rum; detta märker dock ej Färingen utan för honom är sådant kött (»skjærpekjöd») en sann och ljuf delice. Äfven kokadt grindhval-kött samt fisk spisas i stora qvantiteter och då härtill brukas kornbröd, som bakas för hvarje dag, samt diverse soppor, potates och mjölk, kan man ej säga, att Färingens kosthåll hörer till de magraste. Starka drycker, bränvin oeh whisky, hafva på senare tider kommit i bruk, dock torde man ej kunna säga att det stigit till öfvermått.

Bland förvärfskällorna intager fårskötseln ett mycket framstående, kanske främsta rummet, och det gamla ordspråket att »Färö ull är Färö gull» (Färja udl er Färja gudl) innebär en stor sanning. På Färöarna kringströfvar fritt året om ett synnerligen stort antal får, enligt uppgift omkring 18 stycken för hvar innevånare, hvilket gifver en sammanlagd fårhop af 180,000. Af dem slagtas årligen mellan 30 och 40,000. Färö-fåren, som på landets språk heta »söjd», äro små, raggiga och härdade. De löpa ute både vinter och sommar utan att någonsin komma i hus. Under milda vintrar kunna de väl uthärda dermed och nära sig genom att bortskrapa snön och äta det gulnade gräset, men under långa och hårda vintrar omkomma de i stor mängd, dels derigenom att de, då snön blir för djup, begifva sig ut på fjällsidorna på de smala afsatser, som kunna finnas der, men dessa äro då ofta hala och fåren, nedstörta i hafvet, eller ock gå de ut på öfverhängande snödrifvor, som lossna och falla ned. Ofta blifva de totalt insnöade och få då mången gång uppsökas af befolkningen och framgräfvas. Vid letandet efter sådana insnöade fårflockar brukas hundar. Man har exempel på att får stått insnöade i bergskrefvor under 6 till 7 veckor och dervid icke haft annat att nära sig af än grästorfven de stodo på och slutligen bara jorden. Många omkomma årligen på detta sätt. Man kan ingen dag, äfven om sommaren, göra någon vandring utan att träffa döda får, så att den skötsel de åtnjuta måste sannerligen vara nästan ingen. Det enda skydd man ger dem är ett slags fållor af sten eller rättare en inhägnad omgifven af en 3 fot hög stenmur, rymmande 50—100 får. Hit skynda sig fåren vid utbrytande oväder och stå tätt packade till hvarandra, hvarigenom de åtminstone något skyddas mot köld och vind. För fårens skötsel hålla byalagen så kallade »söjdmend», som skola räkna fåren, drifva dem tillsammans i fållorna, märka lammen, tillse ullaftagningen och annat dylikt. Ullen afklippes ej från fåren utan afrifves med händerna, så att månget får blödande kommer från affären. Denna process försiggår vanligen i juli månad. Alla försök att införa ullsax hafva hittills strandat mot innevånarnes konservatism och mot begäret att få den fina ull som sitter närmast skinnet och som vid klippning ej lär kunna tillvaratagas. Af ullen göres kläder, särdeles tröjor och strumpor. Af tröjor utskeppades 1875 51,811 stycken förutom annat yllegods och mycket sådant förslites af innevånarne sjelfva. Häraf är lätt att inse hvilken stor betydelse fåren hafva för dessa öars innevånare.

Näst fårskötseln kommer fisket såsom inkomstkälla. Fisket bedrifves i allmänhet från roddbåtar ute på hafvet eller i bugter Och fjordar. Färingarne äro skicklige båtbyggare och ännu skickligare i att bruka båtarne och manövrera dem äfven i väder, som kunna vara farliga för stora skepp. Båtarne kallas timansfarer, åttamansfarer, o. s. v. allt efter som de rymma 10, 8, 6 o. s. v. stycken roddare. En åttamans-farer, den kanske vanligaste båtstorleken, är 24 fot lång och 6 fot bred, den bar såsom alla fåröbåtar högt spring för- och akter-ut samt är spetsig i båda ändar. De byggas af norsk furu med ekköl. Roddarbänkarne äro 4 och årorna stöda mot starka ârtullar samt fasthâllas af remmar af grindhvalshud. Ärorna äro omkring 10 fot långa med mycket tunna och ovanligt smala blad, hvarigenom man lätt kan klyfva en våg. Rodor brukas i allmänhot ej, men väl en styråra, segel användes endast i godt väder och har då form af vanliga latinsegel. I dessa båtar trotsar Färingen, ehuru ofta förande tung last, ganska svåra väder och reser långt ut till sjös på fiske. Fisken sökes dels ute på öppna hafvet, på så kallade »meed» eller grundare platser, der det är godt om krustaceer och andra sjödjur, dels ock inne i fjordarne. Flero man slå sig tillsammans till ett båtlag, såsom t. ex. 6 eller 8, allt efter det afstånd från kusten på hvilket fisket skall bedrifvas eller vädrets beskaffenhet. De gå till sjös tidigt om morgonen och om lyckan är god kunna de redan ej allt för långt fram på dagen återkomma med full last. Fordom brukades till fångsten handsnören, en 60—80 famnar lång lina, i hvilkens nedersta ända ett blylod till sänke och ett finare snöre med kroken voro fästade. Nu begagnas långlina. Denna är 60 famnar lång och på hvar famn försedd med krok som fästes genom ett snöro af circa två fots längd. Till en något så när väl utrustad båt höra 6 sådana linor, som fästas vid hvarandra, hvadan således en båt kan lägga ut en linlängd af 360 famnar. Till agn brukas färsk fisk eller i brist deraf till en början fårkött, men så snart den första fisken fångats användes dess kött till bete. Fiskarne öppnas i båten och inelfvorna kastas ut för att qvarhålla fisken i granskapet af båten. Den fisk som egentligen fångas på detta sätt är torsken eller kabliauen (Gadus morrhua), långan m. f1. Seien, äfven den en torskfisk, är också föremål för liflig fångst särdeles inne i bugterna och utgör en ej oväsendtlig del af Färingens födoämnen. Seifisket bedrifves under de ljusa sommarnätterna med fina linor på spön. 5—6 man sköta redskapen, under det en man sakta ror båten framåt. Torsken fiskas mest i mars och april, seifisket börjar kring pingsttiden och varar in på sommaren. Hälleflundra och sill fångas äfven i ej obetydliga mängder. De senare tagas i vanliga sillgarn.
När fisket slutats och båten kommit till lands, aftages först tionde-fisken, och den fisk som enligt bruket skall tillfalla fattiga eller bedagade personer inom kommunen. Derpå delas det öfriga mellan manskapet, hvarvid äfven båten d. v. s. dess egare får en särskild del. Af den fisk hvar och en sålunda erhåller aftager han hvad han för eget husbehof kan behöfva, det öfriga går till handelsmannen och förvandlas i kaffe, whisky o. dyl. En del af fisken förtäres nämligen på öarna, men det mesta af torsken utföres såsom klippfisk. Fordom, medan all handel var kronans monopol, var exporten ringa, men numera sedan mänga köpmän uppstått, som hafva egna, däckade fartyg, hvilka de befrakta till Danmark, Irland och äfven Spanien, har utförseln ökats derhän att medeltalet af värdet pä den årliga fiskutförseln under åren 1866—1870 var 188,200 kronor förutom tran och produkter af hvalfångsten.

Hvalfångst spelar nämligen en icke obetydlig roll i Färingens näringslif. Det är dock ej dessa stora hafvets jättar, för hvilkas uppsökande nästan alla sjöfarande nationer utrusta flottor, som utgöra Färingens jagtbyte. Visserligen kan äfven en och annan sådan blifva hans rof, då den händelsevis påträffas eller stöter på grund vid öarna. Det är en mindre hval, Grindhvalen (Delphinus globiceps), som egentligen får släppa till lifvet för Färingens jagtlust. En grindhvalsfångst är något så egendomligt och karakteristiskt, att beskrifning deröfver bör kunna intressera. Sjelf har jag ej bevittnat någon, utan får efter hörsägner och danska källor (Landh och Holm) beskrifva huru härvid tillgår.

Snart kommer emellertid sysslomannen med sina medhjelpare och värderar fångsten. Först aftages tionde, ty stat och kyrka måsto hafva sin del, derefter lägges den bästa hvalen, »findingshvalen», å sido för den båts räkning, som upptäckt grinden; hufvudet deraf tillfaller den man, som först såg flocken. Derpå få de fattige och skolan sitt, nämligen en procent, resten delas mellan de närvarande efter vissa grunder. Värdet beräknas efter gammal färisk sed i gylden, mark och skinn (en gylden motsvarar ungefär 1,67 kr.). Af en hval fås 3—4 tunnor tran; af hufvudet ensamt ofta en half tunna.

Emellertid, medan värderingen och fördelningen pågår, begifva sig båtarnes manskap in i någon stuga på platsen och dansa af alla krafter samt sjunga Sjúrðar kvædi så att det dånar i taket. Det är för sent att ro hem, vägen är lång och dessutom behöfves någon liten muntration ofvanpå dagens blodiga bragd. Men icke är det värdt, att en främling går in i denna dansstuga, ty man har ej bytt kläder, utan en fruktansvärd utdunstning utgår af de våta blodiga plaggen. En Färing blir ej förkyld af att vara våt 24 timmar, han dansar sig torr.

Sålunda går hvalfångsten till. En sådan inträffar vanligen en eller annan gång om året, men på olika trakter af öarna. Utom späcket, hvaraf göres tran, anvädes huden till årband, »homluband»; köttet brukas till föda, kokadt eller torkadt, samt anses för en stor läckerhet, särdeles då det är färskt; men nog bör en främling vara vand dertill, eljest smakar det ej.

Äfven själhundsfångst är en näringskälla, dock ej af den betydenhet som grindhvalsfångsten, och bedrifves så, att själarne uppsökas och dräpas inne i grottor, der de taga sin tillflygt och der de framföda sina ungar.

En annan bedrift åter spelar en den allra vigtigaste roll inom Färingens hushåll och ingriper i hela hans lif, såsom uppfostringsmedel och mannaidrott, och detta är fogelfångsten. På de branta bergens mot hafvet vända sida häcka nämligen tusentals millioner sjöfoglar, som utgöra föremål för en lönande fångst. Dessa fogelbebodda berg kallas fogelberg och förete en högst egendomlig anblick. Det är hufvudsakligen de mot sydvest vända sidorna, som bebos af foglarne; visserligen finnas äfven lodräta berg vända mot andra väderstreck, men foglarne älska värme, derföre hålla de ock till på de solbelysta mot sydvest vändande bergen. Holm beskrifver i sin »Skildringer och sagn fra Færöerne» ett fogelberg vid »Mulin» sålunda:

Så beskrifver en man, som många gånger sett dessa berg, deras utseende, och hvad som gäller om »Mulin» gäller om alla, med undantag af porten och muren.

Såsom ofvan synes, äro bergfoglarne hufvudsakligen följande: lunnefogeln, lomvien, alkan och kryckan. Lunnefogeln är en tjock liten fogel, svart på ryggen, hvit på magen och bröstet, med röda ben, krokig näbb och korta vingar, hvadan han är klen i att flyga. Han är mycket orolig och rörlig. Han går som han vore full, är mycket dum, men dyker bra. Alkan är slägt med lunnefogeln, äfvenså lomvien, kryckan deremot är en tretåad mås, stor som en dufva, glänsande hvit, vingarne hafva blå anstrykning och näbben är gul men fötterna svarta, den flyger väl, är qvick i sina rörelser, går bra på sina ben och är ständigt i rörelse.

Dessa foglar fångas nu på det mest djerfva och våghalsiga sätt. Fångsten är så väl en inkomstkälla som en sport. Det är på denna den unge Färingen vinner sina sporrar. Det finnes flere sätt att fånga dessa foglar; det vanligaste är med nät, men detta användes på mycket olika sätt allt efter ställets läge och fogelns egendomligheter. Nätet är af segelgarn och fästes mellan ett par krumböjda käppar samt förses med ett 12 fot långt skaft af furuträ. Det liknar sålunda en håf. Med denna håf går fångstmannen eller fogelmannen ut på ett ställe der foglar flyga förbi och fångar dem genom att kasta nätet öfver dem. Denna fångstmotod kallas att »fleyga». Men för att komma till »fleygasessur» eller den lämpliga platsen måste mannen ofta löpa stor fara. Antingen kryper han ut på bergens smala afsatser från någon dal; men svindel får han ej känna, då är han förlorad. Kommen ut sätter han sig på afsatsen och fångar af hjertans lust. Undor sig har han hafvet, ofvantill himlen, och platsen der han sitter är kansko en sluttning 2 eller 3 fot bred, — Färingen är vand härtill och hisnar ej. Ofta måsto dock fogelmannen firas ned till fångstplatsen eller »lunnelandet». Fem eller sex man fira honom då ned ofvanifrån med tillhjelp af berglinan, som kan vara 4—500 fot lång och mera; när mannen väl uppnått en lämplig afsats, ropar eller tecknar han åt kamraterna på berget att stanna med nedfimingen. Vanligen nedfiras på detta sätt flere man till samma plats. Nedkomna inrätta de sig så godt de kunna för flere dagars vistelse. De uppsöka någon störro skrefva der de kunna sofva, ehuru de ofta få binda fast sig under nätterna för att ej trilla i hafvet.

Männen medföra mat och bränsle samt stanna stundom en hel vecka på berget. Fångsten sker i maj och juni samt juli, således då vädret i allmänhet är vackert. Dagligen komma kamrater upp på höjden och se efter, om allt är väl eller om någon vill upp. Fångsten fortgår emellertid och hvar man fångar omkring 1000 foglar, hvilka han endera kastar ned i sjön, derifrån de af annat folk upphemtas, eller ock binder han dom samman och låtor hissa upp dem på berget. Stundom då männon vilja gå till nya platser på bergsidan, hafva de ingen annan utväg än att binda sig i berglinan och stöta med fångstnätets skaft i klippan, så att de komma i en svängande rörelse och slutligen svinga sig in till den efterlängtade fångstorten. Många olycksfall inträffa emellertid under allt detta, men många drag af otrolig sinnesnärvara och sjelfuppoffring omtalas äfven. Stundom få fogelmännen lof att försöka komma upp på »fleygasessur» nedifrån. Detta är mycket svårt och tillgår så, att två män följa hvarandra. Den ena stickor en på ändan af sin långa käpp fästad spik in i den andras byxlinning och hjelper honom sålunda upp på den öfverliggando afsatsen, hvarpå den lyckligen uppkomne med linan hissar upp kamraten. Ett enda felsteg och båda äro dödens rof, då de vanligen äro hopbundno med en lina. Fogelfångsten kräfver, som sagdt, många offer, men är faran väl öfver är glädjon stor, samtalen öfver hvad som händt under fångsten räcka till för hela vintern och mannen vinner derigenom i sjelfaktning, sinnesnärvara och lugn i faran. Det byte, som sålunda vinnes, går till flere hundrade tusental foglar af alla slag. Köttet saltas och fjädrarne användas till vanligt bruk. År 1873 utfördes 170 centner 20 skâlp. fjäder och 1875 155 centner, hvilket naturligen förutsätter en ofantlig mängd foglar.

Innan vi emellertid lemna kapitlet om fogelfångsten, vill jag här meddela den beskrifning på ön Stora Dimon, som pastor Sörensen meddelat (Dansk Maanedskrift 2 R. 2 p. 17), då den ger en god idé om färönatur och lif.

Men huru förmedlas nu utbytet af alla dess Färöarnas ull, fisk och fogelprodukter mot alla de öfriga lifvets förnödonheter, utan hvilka menniskan numera har svårt att reda sig? Det sker naturligen genom handel, men denna handel har sin egen historia. Sedan Färöarna genom Norges förening med Danmark kommit att lyda under sistnämnda rike, fortfor dock öarnas handel att hufvudsakligen gå på Bergen med egna skepp, men sedan sjöröfvare flerfaldiga gånger öfverfallit och utplundrat Färöarnas innevånare, förmådde de icke längre upprätthålla handeln, hvadan denna öfverlemnades åt ett kompani Hamburgare, Lybeckare och Rostockare. Detta skedde under Fredrik II:s tid, men Christian IV öfverlät densamma år 1607 åt bergensiska köpmän och sedan fick det 1619 upprättade isländska kompaniet i Köpenhamn denna handel sig anförtrodd; men 1661 öfvergick den i familjen Gabels, då varande länsinnohafvaren af Färöarna, ega och förblef denna familjs monopol, till dess Fredrik IV 1766 gjorde «den till kungl. monopol, som den fortfor att vara ända till 1856, då handeln frigafs för en och hvar, som hade lust att äfventyra affärer i dessa aflägsna bygder. Med denna handels frigifning har onekligen en ny tid af välstånd och framåtskridande för öarna begynt, antalet däckade fartyg har tilltagit, folket har börjat tänka på annat än endast tillfredsställandet af de mest nödvändiga behofven, större nit och omtanke nedläggos på varornas förarbetande och bevarande. Undor »handelns», d. v. s. det kungl. monopolets tid, drefs handeln med 15 à 16 skepp om året och handelsplatser funnos endast i Thorshavn och på tre andra ställen, dit innevånarne måste resa för att köpa sina förnödenheter och sälja de varor de möjligen kunde undvara, men allt till priser, som handelns tjenstemän sjolfve bestämde. Det kan tyckas, att ett sådant handelssystem skulle vara absolut förkastligt, men det har dock haft sina goda sidor och varit mycket passande under förgångna tider, ty annars torde handeln hafva blifvit något enskildt handelshus faktiska monopol, hvarigenom folket antagligen utsugits; dessutom kan ej förnekas att bevarandet af Färingens bestämda nationalitet, språk och seder till en stor del får tillskrifvas handelsmonopolet. Numera åter finnas handlande i nästan hvarje bygd. Affärer af ganska stor omfattning bedrifvas och såsom nämndt besegla färiska skepp danska, engelska och till och med spanska hamnar.

Köpmannen uppköpa af bönderna tröjor, fisk, tran, fjäder m. m. samt sälja dem hvad de behöfva, konkurrensen bestämmer till en viss grad prisen och förvärfsbegäret har väckts till lif och dermed äfven sökandet efter förmåga att förvärfva. Något på hvilket köpmännen äfven förtjena ganska mycket penningar är den omständigheten att talrika engelska och äfven andra fiskare vid utresan till sina fiskeplatsor under Island och i Nordsjöns nordligare delar besöka färiska hamnar, för att der förse sig med förråd af diverse slag, särdeles bränvin m. m. Trangisvaags hamn på Suderö är en bland de mest besökta.

Färöarnas förnämsta hamn, om ock ej den bästa, är Thorshavn, med en bygd, som har något så när utseende af en stad och som är säte för styrelsen, med ett ord är landets hufvudort.

Styrelsen bostår af en amtman lydande undor stiftsamtmannen för Seland, en landfogde, som är polismästare på öarna, allmän åklagare och kronouppbördstjensteman samt en sorenskriver, som är domare. Landet är vidare indeladt i 6 syssler: Strömö, Sandö, Vaagö, Österö, Norderö och Suderö syssel. Hvarje syssel har en sysselman utnämnd af amtmannen. Desse hafva uppsigt med polisväsendet inom sina respektive områden, äro domare i första instans i »grindsaker», samt uppbära skeppsafgifter.

Sjukvården bestrides af en landkirurg i Thorshavn och två distriktläkare.

Presterskapet, som lyder under Selands biskop, består af 7 sockenprester, bland hvilka en är prost öfver öarna. Fordom hafva Färöarna haft egen biskop, men med reformationens införande indrogs denna biskopsstol. Många bland presterskapet på öarna äro och hafva varit mycket framstående män. Flere hafva varit infödde Färingar. Svårigheten att få prestsysslorna likasom läkareplatserna besatta är dock ganska stor, och långa mellantider gifvas då ingen prest finnes på vissa öar. Prester och läkare på Färöarna hafva visserligen efter viss tids tjenstgöring förmonsrätt till de bättre platserna i Danmark, men detta oaktadt söka ej många sig dit ut, ehuruväl man ej alls behöfver vantrifvas eller fara illa. Yid de flesta mera betydande boningsplatser finnas emellertid störro eller mindre kyrkor, nästan alltid af trä och ofta mycket primitivt, inrättade. En och annan är dock rätt prydlig. På senare tider hafva äfven skolor inrättats. De äro likväl mest, med undantag af skolan i Thorshavn, ambulatoriska och det kunskapsmått som i dem bibringas barnen är ej stort.

Färöarna sända en medlem till danska Folketinget och en till Landstinget. Denne senare utses af Färöarnas egen representation eller Lagtinget, som på grund af lagen om Färöarnas lagting den 15 april 1854 består af amtmannen såsom ordförande, prosten och 18 på fyra år valdo medlemmar. Lagtinget afgifver betänkanden öfver lagförslag rörande Färöarna, som framläggas af regeringen, samt omhänderhar kommunala och andra angelägenheter. Lagtinget samlas årligen den 29 juli. Sammanträdet eger rum i Thorshavn och får ej räcka längre än fyra veckor.

Thorshavn, öarnas hufvudort, har, såsom nämnts, karaktären af en stad. Den ligger på en landtunga i Naalsöfjorden. En liten å rinner genom staden, och fjällen, som höja sig bakom densamma, äro icke mycket höga och branta utan mera jemnt stigande. I staden finnes en rätt nätt och prydlig kyrka af trä med ur och klockor. Kyrkan byggdes först 1606, men ombyggdes 1789 och renoverades 1866. Vidare finnes här ett lagtingshus, amtsbibliotek, hospital, en realskola med 2 lärare, en almogeskola, en slöjdskola, stiftad af Fredrik VII som kronprins, samt boställen för embetsmännen m. m. År 1870 hade Thorshavn 1057 innevånare, bland hvilka funnos handtverkare af alla slag samt 19 handlande. När Thorshavn anlades, är ej bekant, den har snarast uppstått så småningom af sig sjolf. Under slutet af femtonde och större delen af sextonde århundradet hemsöktes Färöarna ofta af sjöröfvare, särdeles engelska som hufvudsakligen togo folk till besättning och äfven plundrade hvad de kunde. Derför uppfördes 1579 en skans vid Thorshavn och dermed kan stadens betydelse anses vara grundad. Skansen förföll dock snart samt eröfrades 1678 af fransmän och 1808 af engelsmän. Numera användes den till magasin, fängelse och kasern för den till polis förvandlade färiska jägarkorpsen.

Kirkebö på Strömös sydligaste del är Färöarnas märkligaste historiska plats. Här fanns länge den enda kyrka på öarna, den är af rå sten och numera restaurerad. Vidare finnas här äfven ruiner efter en katedral, som dock aldrig blifvit färdig. Den är äfven af sten och uppförd i tung gotisk stil. Här bodde öarnas mäktige biskopar i 400 års tid äfven fanns här ett prostseminarium.

På Suderö finnes en ypperlig hamn, Trangisvaag, kring hvilken bygderna Frodebo, Tväraa, Trangisvaag och Ördevig ligga. I Ördevig hålles Sudorö-ting och Frodebo är märkligt, emedan enligt sagan kung Frodo, af stormen drifven ur sin kurs, skall hafva landat härstädes, bygt det första huset och infört boskap af alla slag.

I ett fall äro dock Färöarna ganska vanlottade, och det är i afseende pä regelbundna kommunikationer. De fartyg, som gå mellan Köpenhamn och Island anlöpa visserligen Thorshavn. Men detta sker endast en eller under sommarmånaderna två gånger i månaden. De andra öarna stå ej i någon regelbunden förbindelse med moderlandet. Trangisvaags hamn lär dock hädanefter komma att två gånger om året anlöpas af en islandsfarare. Post befordras derföre i roddbåtar mellan Thorshavn och de öfriga öarna samt genom tillfälliga lägenheter. Snart torde dock ett nytt tidskifte inträda i dessa förhållanden, om den stenkolsindustri, hvarom redan är nämndt, kommer i gång.

Sådana äro i korthet de förhållanden, hvarunder Färingen lefver. Vi hafva dock icke sysselsatt oss mycket med hans person och enskilda lif; en blick äfven å detta torde ej vara utan intresse. Hans stora bedrifter, hans boningar m. m. känna vi, men ej honom sjelf. Såsom alla fiskarfolk är Färingen lat, när det gäller annat arbete än fiske och öfriga ofvan uppräknade sysselsättningar, och äfven i fisket ådagalägger han ej stor flit. Att gå till sjös två gånger i veckan är nog för hans behof, och hvarför skulle han anstränga sig mer? Deremot är han öppen, ärlig, vänlig och gästfri. Den resande är välkommen och i de flesta fall har nutidens åskådningssätt af resande, att de äro foglar gjorda att af hvar man plockas, icke trängt sig hit. Det enda som är dyrt är rodd, för sin skicklighet deri vet Färingen att taga betalt.

Färingens drägt är nätt och pittoresk. På hufvudet bära männen en frygisk mössa, vanligen blå- och rödrandig. Drägten i öfrigt utgöres af en hemstickad ylletröja, en vadmalsjacka, brun till färgen, och med ej alltför korta skört; svarta, vid knäna oknäppta knäbyxor, yllestrumpor och skor af ogarfvad får- eller kohud. Dessa skor bestå af ett fyrkantigt stycke hud, som hopvikos och hopsys baktill och framtill, men sammanhålles öfver vristen med ylleband, som lindas något upp på smalbenet. Denna fotbeklädnad är utmärkt vid vandringar på hala ställen, och man är aldrig torr om fötterna när man bär den. Qvinnodrägten erbjuder numera intet egendomligt, modet har nått hit och qvinnorna bära rosettor bak äfven på Färöarna. På underhållning och nöjen är Färingen särdeles begifven. Dans och samqväm höra vissa tider af årot till ordningen för dagen och när helst det gäller är han härtill beredd; att löpa miltal öfver fjällen är intet för den raska ungdomen, när målet är en dans eller ett gladt samqväm. Färingen är nämligen en mycket god fotgängare. Från barndomen vand att klättra i fjällen på de mest äfventyrliga ställen, vet han ej hvad svindel är, han går lika lätt i branta fjäll som på släta marken och nödvändigheten att uppsöka fåren på äfven de otillgängligaste platser har i förening med fogelfångsten gjort honom härdad, lugn och full af sinnesnärvara. Att derföre på relativt bättre vägar gå till ett dansnöje är en lek. Till dansen, som är mycket högtidlig och allvarsam, brukas ej musik utan enhvar sjunger. Dansen är nämligen den gamla s. k. runddansen. De dansande ställa sig par om par i ring, hålla hvarandra i händerna och sedan går det lugnt och stilla tre steg framåt och tre steg tillbaka. Musiken finnes såsom sagt alltid till hands och derför kan man lätt hålla bal på Färöarna. Såsom text till sången brukas dels gamla färiska qväden såsom det ofvannämnda Sjúrðar kvæði, Sigmundar kvæði (om Sigmund Bertisson), dels danska sånger ur Peder Syvs visbok, »Kong Christian stod ved höjen mast» o. s. v. En vanlig danssång är Oluvukvæði, hvars första vers lyder som följer:

Enhvar sjunger med och det är en liflig sång, om ock ej alltid så harmonisk. En man sjunger före och har han glömt något, hittar han på något annat som passar in i versen. På detta vis hafva de gamla kämpavisorna bevarats och ombildats. Dansen ensamt sysselsätter dock ej Färingen; lekar af flere slag brukas äfven vid gästabud, särdeles är den äfven här i Sverige brukliga leken »Fria vill Simon i Selle, fria vill’ södermänner alla» omtyckt på Färöarna, men der heter den »Bidla (fria) vill Offur, bidla vill Edilingur etc.» Snack och prat fördrifva äfven tiden. Fogelfångsten, fisket och öfriga idrotter äro då föremål för berättelserna, men äfven historier om de troll och andar, hvarmed Färingens fantasi befolkar fjällen och hafvet och som han mången gång sett, utgöra en kärkommen omvexling i samtalsämnena. Folkets nöjen äro sålunda enkla såsom folket sjelf.

Sådan är naturen, sådant är lifvet i detta afskilda land, och jag kan ej lämpligare afsluta denna lilla redogörelse än med en önskan att detta älskvärda folk länge må få i frid bevara sin enkelhet i seder och sitt af ytterverldens stormar oberörda lif.

Fotnot

1. Den här bilagda kartan är reducerad från en karta i större skala, grundad på mätningar af kapten Born 1790—1795 och utgifven i Köpenhamn 1820.
2. De arbeten jag användt äro följande:
   - Jörgen Landh, Forsög til beskrivelse over Færöerne. 1800.
   - J. G. Forchhammer, Om Færöernes geognostiske beskaffenhed. Dansk. Vidsk. Selsk. Afhandl. II. 1826.
   - C. J. Graba, Tagebuch geführt auf einer Reise nach Färö 1828. Hambg 1830.
   - N. Winther, Færöernes Oldtidshistorie. Kbhn 1875.
   - Hammershaimb, Færöiske Kvæder. Kbhn 1851.
   - E. Erslev, Den danske stat. Kbhn 1855—57.
   - J. J. Sörensen, Bemærkninger om Færöerne. Dansk Maanedskr. 2 Række 1859.
   - Holm, Skildringer og sagn fra Færöerne. 1860. 2 opl.
   - J. P. Trap, Statistisk-topografisk beskrivelse af kongeriket Danmark. Anden Udg. VI s. 529—575. (I denna sistnämnda bok finnes en fullständig förteckning öfver litteraturen om Färöarna, särdeles den danska).
3. 1874 slog presten ihjäl sig vid nedklättrandet.

Bilder

Klicka på en bild för att starta bildgalleri.