Finns det förkristna sakrala ortnamn på Färöarna?

Abstrakt

Kristendomens historia på Färöarna är omdiskuterad. Nyare undersökningar tyder på att Kristendomen kan ha dominerat på öarna redan under den vikingatida kolonisationsfasen. Frågan är om ortnamnen på något sätt kan belysa denna fråga. Sammantaget verkar det finnas ett tunt skikt med förkristna sakrala ortnamn på Färöarna. Viktiga är de båda Tors-namnen Tórshavn och Hósvík (< *Þórsvík) liksom Halgafelli. Hov är mer flertydigt men hör hemma i en icke-kristen kontext och kan vara kultiskt. Dessa namn tyder på att en förkristen tradition funnits på öarna. Mycket intressant är också det flera gånger förekommande Heljareyga ’Hels öga’. Förutsatt att tolkningen är riktig antyder dessa namn förekomsten av en folklig berättartradition med rötterna i förkristen föreställningsvärld, där gestalter som Hel ännu figurerade.

Inledning

Kristendomens historia på Färöarna är omdiskuterad. Nyare undersökningar tyder på att öarna redan under den vikingatida kolonisationsfasen kan ha rymt en stor kristen befolkning, en befolkning som kan ha varit av blandad skandinavisk-irisk härkomst och närmast ha anlänt från iriskt område (Forte, Oram & Pedersen 2005: 305, Stummann Hansen 2010). Frågan är om ortnamnen på något sätt kan belysa denna fråga. Eftersom ortnamnsskicket i allt väsentligt och med få undantag är nordiskt måste det nordiska språket ha dominerat öarna. Har det funnit en förkristen tradition bland dessa nordbor kan det ha avsatt spår i form av sakrala ortnamn. Men finns det sådana ortnamn? Den här uppsatsen är ett försök att besvara denna fråga. Jag vill dock betona att den huvudsakligen bygger på uppgifter som finns att hämta i litteraturen och inte utgör någon fullständig inventering av tänkbara sakrala ortnamn på Färöarna.

Teofora namn

Den tydligaste typen av sakrala ortnamn är de teofora, dvs. de som i förleden innehåller ett namn på eller en beteckning för en gudom. Det finns åtminstone två namn på Färöarna som verkar höra hit, nämligen Tórshavn och Hósvík (< *Þórsvík) som båda synes innehålla gudanamnet Tor i förleden (Jakobsen 1909: 69–70). Tórshavn är tidigt belagt i Færeyinga saga och Hósvík är en gammal bygd på Streymoy som kan förväntas ha ett gammalt namn. Tor är på många håll i den nordiska världen den gud som oftast uppträder i ortnamn och den sakrala tolkningen av de båda färöiska namnen ligger därför nära till hands och är trovärdig.

Intressant men mer kontroversiell är den teofora tolkningen av fjällnamnen Lokkafelli på Eysturoy och Lokki på Borðoy. Christian Matras (1933: 32) räknar med att guden Lokes namn – fvn. Loki – ingår i dem båda, i det senare fallet som ellips av ett med Eysturoy-namnet likalydande *Lokkafelli. Här är man på osäkrare mark. Loke är i övrigt inte säkert betygad i nordiska ortnamn och hans namn förekommer inte i sammansättningar med kultplatsbetecknaden efterleder som vi/-ve, -hov eller harg (se om antagna Loke-namn Þórhallur Vilmundarson 1983, Svavar Sigmundsson 1992: 163). Under en exkursion 2011 påpekade Eivind Weyhe, angående Lokkafelli på Eysturoy, att där finns en gjógv, dvs. en ravin eller klyfta i fjället. Kanske, menade han, har man föreställt sig att Loke bott i Lokkafellsgjógv. Lokkafelli skulle i så fall snarast vara ett episkt ortnamn med ursprung i berättelser om guden Loke, på välkänt sätt knutna till platser i landskapet. Nu är det kanske trots allt mest troligt att namnen har en annan bakgrund. Þórhallur Vilmundarson (1983) har diskuterat det isländska fjällnamnen Loki, Lokufjall m.fl. som han menar betyder antingen ’fjället längst ut’, ’fjället som skärmar av vinden/skymmer sikten’ eller, som han håller för mest troligt, ’fjället som hindrar passage längs stranden’. I första fallet ser han ett samband med isl. lok ’slut, ända’ och i de båda senare fallen med isl. loka ’stänga, tillsluta’ (jfr också isl. loka f. ’slå, regel, klaff’). Han tar också upp de båda färöiska namnen som han menar bör tolkas på linje med de isländska och poängterar särskilt att namnelementet förekommer i osammansatt form både på Island och Färöarna. Detta, menar han, talar inte för en sakral tolkning, och däri måste man ge honom rätt. Det är nog klokast att tills vidare inte räkna med att gudanamnet Loki ingår i dessa namn.

Ett mycket intressant namn är det flerstädes förekommande Heljareyga. Det avser hål i strandklippan som står (eller tänkes stå) i förbindelse med havet och har av Chr. Matras (1933: 141) tilltalande tolkats som sammansatt med namnet på dödsrikets gudinna Hel. Heljareyga ’gudinnan Hels öga’ tycks således ha varit något av ett vandringsnamn på Färöarna och har säkerligen ledsagats av berättelser och föreställningar. Gudinnan Hel hör inte till de gudomar som säkert är betygade i nordiska ortnamn men John Kousgård Sørensen (1992: 236) har räknat med att hennes namn ingår i det danska Helligsø. Träffar tolkningen av Heljareyga rätt är den viktig för vår uppfattning om de äldsta färingarna, något jag ska återkomma till avslutningsvis.

Slutligen bör i diskussionen om tänkbara teofora namn nämnas Dishamar, som Chr. Matras (1933: 3) menar »maa komme af de Gudinder eller mytiske Væsener, som i den gamle norrøne Litteratur kaldes dísir». Diserna förekommer i andra sakrala ortnamn i Norden, säkrast i det svenska Disevid (<*Disavi), men det finns också många »falska» dis-namn. Fall som Dishamar, där efterleden inte innehåller ett kultplatsbetecknande ord, bör därför bedömas med försiktighet.

Kultplatsbeteckningar

När det gäller kultplatsbeteckningar är det framför allt två ortnamn som bör diskuteras, Hov och Velbastaður. Hov på Suðuroy innehåller uppenbarligen fvn. hof n., enligt Jakob Jakobsen (1909: 73–74) dock i betydelsen ’gård’. En innebörd ’gård; förnämlig gård; gården par préférence’ för det ganska vanliga nordiska ortnamnet Hov har föreslagits av många forskare (se Vikstrand, 2001: 260–261 och där anf. litt.). Det kan ligga när tillhands för Hov på Suðuroy då gården i Færeyinga saga omtalas som hövdingasäte. I kap. 5 beskrivs dock Havgrim på Hov som en stor blotman på ett sådant sätt att man får intrycket att åtminstone sagans författare såg ett samband mellan hans egenskap av blotman och gårdens namn. *1* Man kan inte utesluta att hov i detta ortnamn har den mer direkta sakrala betydelse som ordet uppvisar i norrön litteratur och att det ursprungligen syftat på en sakral byggnad på platsen. Eftersom byggnader av detta slag ofta fanns på eller vid stormannagårdar är en sådan tolkning fullt förenlig med Færeyinga sagas vittnesbörd.

I en inspirerande uppsats från 1955 har Karl Gustav Ljunggren tolkat bygdenamnet Velbastaður (valbystedtt 1584, walbøstedt 1590, Valbested 1601) *2* på Streymoy som ett ursprungligt *Vébólstaðr, sammansatt av fvn. vé ’helgedom; helig plats’ och bólstaðr ’gård’. Namnet skulle därmed vara en direkt parallell till Vebbestad i Troms fylke i Norge. Ljunggren (a.a. s. 4) hänvisar till att färöiskan uppvisar många exempel på metates och att särskilt l tycks ha en tendens att placera sig framför en annan konsonant. Inte heller den första stavelsens vokal, som i de äldsta beläggen för namnet är a (se ovan), innebär enligt Ljunggren något problem. Vid Velbastaður har enligt Ljunggren stått en för Färöarna central helgedom vilken under tidig kristen tid fått ge vika för en kyrka anlagd i den södra grannbygden Kirkjubøur, som ju senare blev biskopssäte. Tórshavn skulle, också enligt Ljunggren, från början ha varit en hamn från vilken besökare från de östra delarna av Färöarna (och vid dåligt väder även från de västra delarna) sökte sig till centralhelgedomen. Hamnens namn skulle antyda att helgedomen åtminstone i främsta rummet varit vigd åt guden Tor.

En viktig konsekvens av Ljunggrens tolkning är att Velbastaður skulle vara en sammansättning med fvn. bólstaðr och inte, som Chr. Matras (1909: 74–75) tidigare antagit, med fvn. staðr. Till bilden hör att såväl namn på staðr som bólstaðr i övrigt inte säkert kan beläggas från Färöarna. I sin stora studie över namn på bólstaðr på nordatlantiskt område diskuterar Peder Gammeltoft (2001: 174–177) också Velbastaður och påpekar därvid att Ljunggrens tolkning på flera punkter är mycket osäker. Det gäller bl.a. metatesen av l och övergången o till a i det antagna bólstaður. Gammeltoft framhåller att de sena och skiftande beläggen medför att varje tolkning av namnet måste bli tentativ. Det gäller, menar han, även Jakobsen äldre tolkning av förleden som ett hypokoristiskt personnamn *Vilbi eller *Valbi. »In conclusion,» avslutar han, »I see no other way out than to deem the etymology of this place-name uncertain.» En avvaktande hållning intas också av Eivind Weyhe (1999: 155). Senare har Povl Skårup (2002) föreslagit att namnet skulle kunna vara en sammansättning av ett personnamn och bólstaður, närmare bestämt ett *Valbjarnarbólstaður. Förslaget har klara fördelar, bl.a. förklarar det de äldsta beläggens former på Val- och man behöver inte heller räkna med metates. Jag ska i det här sammanhanget inte föra diskussionen av Velbastaður längre utan nöjer mig med att konstatera att namnet inte kan räknas till de säkert sakrala inslagen i Färöarnas ortnamnsskatt. Vad gäller efterleden framstår det dock enligt min mening som mindre egendomligt att räkna med ett för Färöarna unikt namn på bólstaður än ett dito på staður – som dessutom i motsats till sina motsvarigheter på andra håll i Norden skulle ha singular och inte plural böjning.

Övriga namn

Adjektivet heilagur, fvn. heilagr, ’helig, fredad’ ingår i Halgafelli på Borðoy och Halgafelstindur (som väl förutsätter ett *Halgafelli) på Eysturoy (Matras 1933: 140, Weyhe 2011). Ord motsvarande fvn. heilagr förekommer i ortnamn över hela det nordiska språkområdet och paralleller till en höjdbetecknande huvudled saknas inte heller. På Island finns inte mindre än åtta Helgafell (Svavar Sigmundsson 1992). Fvn. heilagr och dess motsvarigheter, t.ex. fsv. helagher, brukar översättas ’helig’ men det står nog klart att det moderna, kristna begreppet inte helt svarar mot det förkristna nordiska (se om detta Vikstrand 2001: 226–252). Det bör noteras att ordet är en av de få sakrala termer som överlevde religionsskiftet och tas upp i den kristna nomenklaturen. Namn som innehåller heilagur, heilagr etc. behöver därför inte nödvändigtvis vara förkristna, även om det stora flertalet nog hör hemma i en icke-kristen kontext.

En förkristen tradition på färöarna?

Sammantaget menar jag att ortnamnen tyder på att en förkristen tradition funnits på Färöarna. Viktiga är de båda Tors-namnen liksom även Hov, som trots sin något oklara innebörd är ett namn som tydligt hör hemma i en icke-kristen kontext. Detsamma gäller de båda Halgafelli. Loke-namnen är det dock bäst att tills vidare lämna utanför diskussionen.

Kanske mest intressant är dock Heljareyga ’Hels öga’. Förutsatt att tolkningen är riktig antyder dessa namn förekomsten av en folklig berättartradition med rötterna i förkristen föreställningsvärld, där gestalter som Hel (och kanske Loke?) ännu figurerade. På de flesta andra håll i Norden ersattes dessa tidigt av häxor, drakar, jättar och troll, men i den mer isolerade miljön på Färöarna kan de kanske ha levt kvar tillräckligt länge för att sätta spår även i »smånamn». Namnen behöver således inte vara urgamla, men föreställningarna bakom dem kan vara det. Ögat som metafor för vattenhål och småsjöar är välkänd i åtminstone svenska ortnamn och en nära parallell till Heljareyga finns i Skams öga ’djävulens öga’ (OAUt) som avser ett kärr i Åkers socken i Småland.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

• Forte, A., Oram, R. & Pedersen, F. 2005. Viking Empires. Cambridge.
• Færeyinga saga. Ólafur Halldórsson bjó til prentunar. 1987. Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi. Rit 30. Reykjavík.
• Gammeltoft, P. 2001. The place-name element bólstaðr in the North Atlantic area. Navnestudier udg. af Institut for Navneforskning 38. København.
• Jakobsen, J. 1909. Strejflys over færøske stednavne. I: Festskrift til Ludv. F. A. Wimmer ved hans 70 års fødselsdag 7. Februar 1909. Nordisk Tidsskrift for filologi, III række XVII. København: 64–85.
• Kousgård Sørensen, J. 1992. Haupttypen sakraler Ortsnamen Südskandinaviens. I: Hauk, K. (red.). Der historische Horizont der GötterbildAmulette aus der Übergangsepoche von der Spätantike zum Frühmittelalter. Bericht über das Colloquium vom 28.11.–1.12. 1988 in der Werner-Reimers-Stiftung, Bad Homburg. Göttingen: 228–240.
• Ljunggren, K.-G. 1955. Färöarnas gamla kultcentrum. Arkiv för nordisk filologi 72: 1–6.
• Matras, Chr. 1933. Stednavne paa de færøske Norðuroyar. Kjøbenhavn.
• OAUt = Topografiska registret. Namnarkivet i Uppsala.
• Skårup, P. 2002. Upprunin til bygdarnavnið Velbastaður. I: Eivindarmál. Heiðursrit til Eivind Weyhe á seksti ára degi hansara 25. apríl 2002. Annales Societatis Scientiarum Færoensis. Supplementum 32. Tórshavn: 365–366.
• Stummann Hansen, S. 2010. Toftanes and the early Christianity of the Faroe Islands. I: John Sheehan, J. & Donnchadh Ó Corráin, D. (red.). The Viking Age: Ireland and the west. Papers from the Proceedings of the fifteenth Viking Congress, Cork, 18–27 August 2005. Dublin: 465–473.
• Svavar Sigmundsson. 1992. Átrúnaður og örnefni. I: Úlfar Bragson (red.). Snorrastefna 25.–27. júli 1990. Reykjavík: 241–254.
• Þórhallur Vilmundarson. 1983. Baldur og Loki. Grímnir 2: 89–91.
• Weyhe, Ei. 1999. Færøsk stednavneforskning. En oversigt. I: Wahlberg, M. (red.). Den nordiska namnforskningen. I går, i dag, i morgon. Handlingar från NORNA:s 25:e symposium i Uppsala 7–9 februari 1997. NORNA-rapporter 67. Uppsala: 141–160.
• Weyhe, Ei. 2011. Nogle stednavne på vejen. Handlingar till exkursionen den 4 juni 2011 vid NORNA:s 41 symposium Navne i kystkulturen. Stencil.
• Vikstrand, P. 2001. Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 77. Studier till en svensk ortnamnsatlas 17. Uppsala.

OM ARTIKELFÖRFATTAREN

Per Vikstrand är docent i Nordiska språk och arbetar som förste forskningsarkivarie på Namnarkivet i Uppsala. Forskningsområdet är äldre ortnamn, däribland sådana med anknytning till gamla nordiska trosföreställningar. Per Vikstrand har varit på Färöarna två gånger, senast bl.a. i Hov på Suðuroy. Det öppna landskapet erbjuder fantastiska möjligheter att pröva terrängbetecknande ortnamnstolkningar.

Denna artikel är först publicerad i Frá Sturlungu til West Venture. Heiðursrit til Anfinn Johansen á 60 ára degnum.
Redaktörer Zakaris Svabo Hansen, Jógvan í Lon Jacobsen, Tina K. Jakobsen, Kristin Magnussen och Turið Sigurðardóttur.
Fróðskapur 2013.
(Annales Societatis scientiarum Færoensis. Supplementum 58.) s. 271–277.