Av en händelse kom vi att anmäla oss till en temaresa till Färöarna redan 2008. Temat var dans. Vi fick veta att en svensk guide skulle hålla i resan.
Denna första resa till Färöarna för vår del var arrangerad av Samfundet Sverige-Färöarna och gick med tåg till Köpenhamn och därifrån med flyg till Vágar. Nanna Hermansson var den svenska reseledaren och hela den resan blev för oss en fullträff. Vi fick en utmärkt första introduktion av Färöarna, dess geografi, kultur, historia och näringsliv m m. Vi fick redan från början kontakt med flera intressanta färöingar och upptäckte att vi faktiskt kunde prata med dem – på svenska. Vi fick direkt en önskan om att komma tillbaka på något sätt.
Under de senaste åren har vi besökt Färöarna flera gånger, men då via Jylland med färjan Norröna till Tórshavn. Redan vid första resan på egen hand valde vi att ha egen bil med. Med den introduktion vi fått under Nannas ledning på första resan, såg vi nu oss mogna att ta oss runt på egen hand, och utforska öarna i den ordning vi själva valde. Detta sätt att resa har passat oss utmärkt.
När vi i juli 2015 åter var på väg med Norröna från Hirtshals mot Tórshavn, var vi ännu inte klara med någon detaljplanering om hur vi skulle disponera dagarna på Färöarna. Det hade bara varit osedvanligt mycket på hemmaplan den senaste tiden. Däremot hade vi samlat på oss många tips om besöksmål och vi har inom oss en lång lista på sådant som vi gärna vill och borde göra nästa gång vi kommer dit. En av dagarna var dessutom redan vikt för besök hos goda vänner bosatta i Vágur på Suðuroy.
Av erfarenhet har vi lärt oss att det kan vara klokt att avvakta med detaljplanering, tills vi vet hur vädret skall bli. Sålunda startade vi från vårt boende, Hotel Føroyar, och begav oss norrut. Via ”Atlantbron” (en bro, som går mellan två av Färöarnas öar – alltså mellan två öar i Atlanten) och olika tunnlar (varav en går under vattnet mellan två öar) kom vi till Klaksvík.
Christianskirkjan i Klaksvík
Vid tidigare besök i denna stad hade vi inte kunnat komma in i kyrkan. Denna gång hade vi tur. Den var öppen och ett par guidande herrar var på plats. Klaksvíks kyrka, Christianskirkjan, är ganska ny och invigdes år 1963. Själva kyrkrummet är byggt som ramen runt altartavlan. Denna är en fresk, (kalkmålning) ursprungligen målad 1901 på en vägg i Viborgs domkyrka i Danmark av professor Joakim Skovgaard. Målningen blev fuktskadad och nedmonterad och så småningom återuppsatt just i Christianskirkjan i Klaksvík.
Stommen till Christianskirkjan är byggd i gammal nordisk stil. I kyrktaket hänger en färöisk båt i full storlek, en ”åttamannafar”. Denna båt är i sig ett stycke färöisk historia, då den bar den enda besättning, som klarade sig igenom en svår storm lillejulafton 1913. Båten är döpt till ”Dorothea”, som betyder ”Guds gåva”. Christianskirkjan i Klaksvík är den enda kyrka i världen som har ett fartyg i naturlig storlek som votivskepp. (På vägen hem till Sverige efter besöket på Färöarna hade vi planerat att besöka Viborg i Danmark, och kunde då se Viborgs domkyrka och ta del av berättelsen om altarmålningen från det hållet också).
En av guiderna i Christianskirkjan presenterade sig som pappan till konstnären Edward Fuglø. Det är han som 2013 gjort konstutsmyckningen i samlingssalen i kyrkans undervåning. Utsmyckningen har samlingsnamnet Jesus från Nasaret och består av 10 runda reliefer i trä med en diameter på 135 cm och 6 små ”vinjetter” uppsatt på väggpartier mellan fönstren.
Denne Edward Fuglø har också designat utsmyckningar på Hotel Føroyar, där vi redan stött på namnet tidigare på dagen.
Från fel håll
Vi hade tänkt besöka fågelbergen i Vestmanna, men fått tips om att i stället satsa på att se oss om på Nordöarna. Vi begav oss därför iväg till Färöarnas nordligaste bygd, Viðareiði, på ön Viðdoy. Vi frågade oss fram var vi kunde hitta Enniberg. Det skall vara Färöarnas och ett av Europas högsta berg, 754 m, som stupar lodrätt ner i havet. Färingarna kallar sådana berg ”förberg”. Det var inte alls långt dit, bara ett annat berg emellan, som skymde sikten. För att se Enniberg (från rätt håll) måste man se det från havet, och det var inte rätt förutsättningar för det denna dag.
Vi vände i stället blickarna österut och skymtade ett par öar i soldiset. Det var Fugloy, Färöarnas östligaste ö och Svínoy strax söder därom. Dessa öar hade vi blivit tipsade om att försöka se på närmare håll, då de också är kända för sina höga ”förberg”.
Innan vi åkte vidare smakade det gott med hummersoppa på restaurang Hjá Elisabet i Viðareiði (red. 2002-2018>.
Efter en kort bilfärd söderut till Hvannasund kunde vi efter någon timme kliva ombord på postbåten Ritan (som tidigare trafikerat sträckan Tórshavn-Nólsoy). Det blåste inte så mycket men det var kraftiga dyningar efter en tidigare storm på denna del av Atlanten. I ena stunden var stäven på båten högt upp över vågkammarna för att i nästa stund dyka rakt ner i en annan våg. De färöfamiljer som åkte med till sina bygder på Svínoy och Fugloy tyckte nog inte detta var något speciellt utan de tog det som en sport att stå upprätt på däck utan att hålla i sig. Det gick si så där.
På tur med postbåten
På grund av den kraftiga sjögången körde Ritan söder om Svínoy på sin väg ut, och färden gick tätt under de höga fågelbergen. Båten lade till vid östra hamnen på Svínoy. Skepparen på båten manövrerade så nära bryggan han kunde, sedan fick folk vara beredda på att hoppa iland när båt och brygga var någorlunda i jämnhöjd. Det såg nog farligare ut än det var, för alla tycktes klara sig helskinnade och torrskodda i land. Gods och bagage vinschades iland med hjälp av en kran.
Samma procedur upprepades med samma resultat vid bryggorna i Hattarvík och Kirkja på Fugloy. Det verkar vara dagens stora händelse när postbåten anlände till bygden, för plötsligt var det folk överallt som hjälpte till att bära väskor och bagage.
På vägen tillbaka från Fugloy gick postbåten mellan Svínoy och Viðoy och vi fick således se dessa öar ur ett nytt perspektiv. Efter denna något svajiga båttur kändes det tryggt att komma tillbaka till Hvannasund och vår bil igen.
Nästa dag bestämde vi och vädret oss för att besöka Skálafjørður, den plats där fyra svenska jagare , inköpta i Italien, under andra världskriget blev instängda och prejade av Engelsmännen.
Ingen genväg
Toftir ligger vid mynningen av Skálafjørur och syns på cirka 7 km avstånd från Tórshavn, men denna sträcka har ingen reguljär båtförbindelse. Landvägen över ”Atlantbron” och två tunnlar är det tio gånger så långt och tar drygt en timme att köra med bil. Trots avståndet till Tórshavn visade sig Toftir vara en populär inflyttningsbygd. Många nybyggda eleganta hus vittnar om detta, liksom affärer och serviceställen. Bensinstationen i Toftir var t.ex. av allra modernaste slag.
Något minnesmonument specifikt över de svenska jagarna såg vi inte, däremot en stiliserad kvinnofigur invid en sten med minnesplatta över färingar som omkommit på haven.
Friðrikskirkjan i Toftir
På en höjd intill Skálafjørurs strand ligger Toftirs kyrka, Friðrikskirkjan, byggd 1994. Just när vi kom dit infann sig två damer, som också visade sig vara guider. De berättade mycket som fångade vårt intresse. Kyrksamheten i Toftir och Nes är god. Trots att Friðrikskirkjan är stor, rymmer 400 personer, så är den ofta fylld av besökare. Dessutom finns en undervåning med en lokal som rymmer lika mycket folk och som flitigt används till konserter och liknande aktiviteter.
Den vitmålade, ljusa kyrksalen domineras av altare, altartavla och predikstol, som allt är tillverkat av svart granit (från Sverige) och med dekorationer i guld och mässing. Dopfunten är tillverkad av färöisk basalt och mässing. Dubbla rader med ljuskronor i mässing svävar som andar över kyrksalen.
Guiderna berättade med glöd om ”sin” kyrka och att de var stolta över att ha en så fin kyrka gick inte att missförstå. De berättade också att de som guidar, städar och håller kyrkan öppen för allmänheten gör detta helt ideellt. Inte heller kantorn och körledaren är avlönade i alla kyrkor på Färöarna. Det är alltså bara prästen, som med automatik har en lön för sin tjänst.
Strax öster om Nes ligger en ny stor vindkraftpark med ett tiotal verk av typ Enercon E-44 special för extra starka vindar. Platsen heter Neshagi och är fullt åtkomlig per bil. Där uppe har man fri sikt åt öster ut över Atlanten och åt sydväst skymtar Tórshavn. Platsen är också utsmyckad med ett konstverk i form av en tron, som enligt uppgift skall spela när det blåser.
Via Ǽðuvik och Runavik körde vi sedan norrut längs Skálafjørður och en timme senare var vi tillbaka i Tórshavn.
Sent på fredagseftermiddagen hade vi stämt möte med Torbjörn Nyström, uppväxt i Kristianstad men nu arbetande och boende i Tórshavn. Han är också webbmaster för Samfundet Sverige-Färöarnas hemsida. Samtalet med honom var intressant och innehållsrikt.
Suduroy med fåglar och plan B
Lördagen var vikt för Suðuroy. Dit kommer man med färjan Smyril och resan tar två timmar. Då är man i Tvøroyri. Vi tog oss med bil ner till Vágur där våra färöiska vänner bor. Efter en utsökt middag tog vår värd oss med till Sumba, som är Färöarnas sydligaste bygd. Här fick vi tillfälle att besöka Aksel Poulsen och hans unika bygdemuseum. Här har Aksel en stor samling uppstoppade fåglar, mest från Färöarna och han hade något att berätta om varje enskild fågel. Även vi som inte är specifikt fågelintresserade blev mäkta imponerade över Aksels fågelsamling och det han hade att berätta om dem.
Enligt vår värds planer skulle vi bli bjudna på en båtresa längs Suðuroys sydkust från Akraberg och upp mot det berömda berget Beinisvørð. Vädret ville dock inte det utan vi fick ta till plan B. Den gick ut på att vi studerade geologi i stället. Med bilen åkte vi förbi de pampiga basaltformationerna först i Hov och sedan i Froðba. Dessa formationer är mäktiga och beskrivs ingående i museet Fornminnisavn i Tórshavn.
I Sandvík infann sig det fina vädret och vi hade en utmärkt vy ut över viken och Lítla Dímun, som är den enda av Färöarnas 18 öar, som är obebodd året om. På vägen söderut passerade vi Hvalba och fick en skymt av några av alla de kolgruvor, som funnits här.
På Suðuroy finns några av Färöarnas äldsta biltunnlar, som är enfiliga och saknar belysning. Det gäller för bilförarna att hålla reda på var närmsta mötesficka finns och vem som har skyldighet att stanna till där. En del bilförare släckte också ljuset för att markera att de stannat. Vi vande oss snart vid dessa rutiner, men nog kändes det bra att komma ut ur dessa trånga tunnlar igen.
När vi på kvällen kom till Tvøroyri och färjeläget och såg Smyril komma in blev det stort fyrverkeri på kajen. Det visade sig att det segrande laget från dagens roddtävling i Tórshavn var från Suðuroy och de var med på färjan. Vinnarna blev kungligt uppvaktade när de paraderade i sina båtar genom hamnområdet. Att vinna en roddtävling som denna har tydligen status och uppmärksammas efter förtjänst.
Repetition och reflektion
Söndagen ägnade vi åt att repetera några av de besöksmål vi studerat under tidigare färöresor. Sålunda for vi till Kirkjubøur och hade turen att komma med på en guidad visning i kyrkan där. Guide var kungsbonden i Kirkjubøurs kungsgård och guidningen var specialbeställd av en grupp norska damer.
På eftermiddagen turade vi med färjan Ternan till Nólsoy. De enda bilar som var med var en ambulans och en polisbil. När de körde av i Nólsoy stannade de innan de kommit helt iland. Efter en livlig diskussion med några personer på kajen, backade både polisbil och ambulans ombord igen, och färden tillbaka till Tórshavn kunde börja. Den ”skadade” personen som larmat och som utryckningen gällde hade tydligen kryat på sig igen.
Norröna skulle avgå kl 23.30 på söndagskvällen från Tórshavn och vi var i god tid och väntade på vår tur att komma med ombord. Vi förundrades över att det var så få svenska fordon, som stod och väntade. Det var många danska, tyska, norska franska och holländska fordon, men vi såg inga svenska. Varför?
Tack Färöarna för denna gång! Vi ses nog igen!
Bilder
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
