Intryck från Färöarna 1963 - En illustrerad resedagbok

Intryck från Färöarna

1/7 – 19/7 1963

Tórshavn 1 juli 1963

Underbara blommor finns det här. Detta är en liten orkidé ungefär som fläckigt nyckelblomster hemma, fast mycket lägre växt. Blommorna är vitrosa med mörkare teckningar. Alla blommor är mycket låga men i gengäld betydligt kraftigare än hemma. Tätörten är verkligt grann.

Jungfrulinet är mycket lågt, nästan krypande, men jag har sett en rödviolett variant som vi inte har hemma. Jag trodde det var backtimjan först. Den finns här också.

I går kväll var jag ute och gick och mitt inne i stan finns det fält där det är alldeles vitt av bellis eller tusensköna och över dem rosa skyar av en stor nejlika. Det är mycket vackert.

Detta är en liten vitmåra.

Tusenskönor i tusental.

Nejlikan jag nämnde var en blära! Här är ett praktexemplar.

Ax av ett gräs, mjukt och lent. Hyllebladen rödrosavioletta. Växer i mjuka tuvor.

Nýralás = njurlås. Flera skrin fanns med denna låskombination av tre stycken knoppar som låser på ett sådant sätt att det för den som inte känner kombination, är omöjligt att komma in i skrinet.

LEKSAKER

Fjaðurskot, gjord av vingpennor, fårbenpipa och en träspets. När man kastar den rakt upp i luften beskriver den en roterande rörelse vid nedfallet.

Fjaðurlás gjord av vingpennor. När man blåser i munstycket roterar ”propellern” i mitten.

Dagdvölja = tidsfördriv. Lösa träbitar som rätt sammanfogade bildar ett kors. Ungt kinesiskt puzzle, kallas också tankpinnar.

Nitra
Otoliter av stor torsk som användes som leksaker av barn till leken nitra. Ex. 2 barn delar styckena mellan sig och så tar den ena av dem några i handen varvid motparten skall gissa hur många där finns. Gissar han fel får han böta, gissar han rätt får han behålla dem.

Fjaðurbyrsa, títlingabyrsa, títlybursa
En bit av en vingpenna och en träpinne med handtag. Pennan sticks ned i en potatisskiva som är ungf. 1/3 tjocklek av pennans längd. Så vänder man på den och sticker ned även den fria änden i potatisen. Där är nu 2 proppar med ett luftrum emellan. När man nu för in träpinnen i vingpennan skjuter den yttersta proppen ut. Ett slags luftbössa alltså.

Snurra av valkota eller grindageisla. Geislarennil.

Hornaklingra
Ring av fårhorn. Antingen kastades den mot marken så den rullade iväg och motståndaren (-rna) skulle fånga den med en käpp eller tävlade man i längdkast med den.

Valkota använd som tjur av barn.
Ett snöre knöts i den och så släpades den. På samma sätt användes fårkäkar till kor.

Beträffande leksakerna kan sägas att dessa synas mig vara de mest intressanta inslagen i den färiska allmogekulturen, som f.ö. är mycket torftig. Här har emellertid de naturliga förutsättningarna utnyttjats på ett synnerligen genialt sätt.

När fågelfångsten var aktuell t.ex. kom alla leksaker av fjädrar till. Fjaðurskot, fjadurlás, títlubyrsa.

Av valben och kotor gjordes geislarenn och ”tjuren”.

När torskfisket ägde rum samlade barnen in otoliterna från de torkade torskhuvudena till spelet nitra.

Slutligen under fårslakten gjordes hornaklingrur, bl.a. i fjaðurskot ingår ju också fårben.

Dessa saker är så genuint färiska att det är en fröjd att se dem. Men de är ett undantag i den gamla kultur jag hittills har sett.

Bindgarn till fåren när de skulle tas in för klippning eller dylikt fick inte vara grått. Vilken annan färg som helst gick bra. Huldrornas egendom var grå och de kunde göra anspråk på allt som var grått.

Kveistur tillverkades av två par vingar, som syddes samman. Lomvigi (Uria troile). Vingarna av denna fågel var det som användes.
Kveistur = kvast. m.
Kvastur (urs. Kvastrar)

Tranlampa. Finns i flera former, den äldsta typen är emellertid den i sten, tuff eller basalt som ju förekommer mycket här, formad som en tämligen grund grop med ett utdraget skaft eller handtag.
Antingen stacks handtaget in direkt i väggen av torv eller kunde det användas att bära i.

Tranlampa. Den senare typen är upphängd i taket och är av järn. Vanligtvis två stycken fyrkantiga skålar som är hopklämda på mitten hängande över varandra.

Meis – nätkorg som hängde över eldstaden att torka småplagg och ull i. Gren hopvriden till ring med fyra stycken snören för upphängning. Från ringen ett knutet nät som alltså bildar ”korgen”. Nätet av ull.

Över huvud taget tillverkas snören rep och dylikt påfallande mycket av ull. Även tåg m.m. som användes till sjöss. Det blir ofta vackra effekter på dessa rep som göres av naturfärgad ull i flera nyanser. Då repen är dubbeltvinnade flera gånger uppnås fina effekter då man konsekvent använder samma färg i de enkla tvinningarna. De blir på så sätt jämnt mönstrad i grått, vitt och flera bruna nyanser.

Rómastampur = filmjölk. Stampur lågt laggkärl.

Dylla, Biði : kärl som kvinnorna bar på ryggen.

1. Här har jag försökt visa hur fint färgeffekten utnyttjas på banden (flätade).

Dylla, Biði

2. Till denna hör ett skinn, som fuktas och spänns över kärlet så att man kan bära flytande varor i det. Biðiskinn.

Detalj av dörrhandtag ngt. större än skala 1:1.
Museet i Tórshavn 15.7.63

Torvskeri. Verktyg att ta upp torven med.

Haki

Torvskeri. Verktyg att ta upp torven med.

Ristari
Pinnagrev kommer ganska sent från Shetland.

Kyrringarfjöl användes när man skulle föra ett nytt får till flocken.

Den består av ett c:a 1 m långt trä med ett hål i vardera änden. Ett av de gamla fåren och det nya bands fast i varsin ände av träet och så tvingades de att följas åt tills det nya fåret var hemtamt i flocken då de släpptes fria.

Svabo: Hetta (Bondehatt) av fint svart vadmal eller kläde. Denna hatt är den mest fullkomliga jag känner till, eftersom den kan brukas på tre sätt, näml.

1. När den har sin rätta placering då den användes för fest. Den har 2 uppstående stora spetsar (stavnur) och en liten framtill. Kullen som betäcker huvudet är belagd med ett slags svarta trådslingor, likaså spetsarnas kanter. Med denna placering syns den att kläda de flesta väl, särskilt ett brett eller ett grenadjäransikte.
2. När den nedslås skyddar spetsarna både hals och bröst för regn och kyla.
3. När spetsarna sammanlagda läggs på nacken brukas den som ett slags Negligé?. För detta ändamål används endast gamla och utslitna hattar, sedan de härvid förlora sin ’Stilling og Anseelse’.”

Textilier

566.
Ryggstycke till väst med namnen på alla prästerna i Nes från Peder Hellesen till Garde.
Inskr:

ANNO 1679
NOTTA BENA
----------------
Peder Hellesen Wiborg
Jakob Klinte
Andreas Lemwig
Kasper Löwe
Kristen Diurhuus
Andrias Diurhuus
Kristian Ludwig Homan
Jörgen Gad
Kristian Benadigtus
Garde.

Ryggsidan i grov linnelärft. Texten på en påsydd platta av finare kvalitet. Broderi i svart korsstygn möjl. silke.
I kanterna rester av svart mönstrat tyg i ull och silke.

Dopklänning

630.
(Fru Elsa Debers, Tórshavn) 19/5-28

Klänning med litet ok, isydd ärm. Mkt tunn och skir yllemuslin med ströblommor i tambursöm i kulört ullgarn. Större motiv omväxlar med små ”knoppar”. Endast 2 mönster men dessa varieras spegelvänt. Klänningen har tydligen varit brukad till annat tidigare då broderiet finns i invikningar och infordringar. Ärmarna är kantade med en c:a 7 cm bred broderad, uddad tyllremsa och förmodligen har den även nedtill varit kantad på samma sätt.

Färgerna på tambursömmen är nu: banangult, rosa (hallon) rött och brunt med dragning åt grönt. Förmodligen har färgerna tidigare varit betydligt klarare, rött, gult, grönt. Vid jämförelse med färgrecepten på garn i Svabo skulle man kunna tänka sig färgerna åstadkomna av

• rött = Lichen tartarens
• gult = Lycopodium repens
• grönt = Fucus nodosus, alchemilla vulgaris + tång

Bara en hypotes.
Bild: Mönster till tambursöm skala 1:1

2329.
Sjal som lika gärna kunde ha broderats i Sydsverige. Schattersöm på svart kyprat ylle. Trekantig, med iknuten svart yllefrans. Skarvad stad, mot stad.

Íseymað sjal, föroyskt vovið. Anna Katrina hjá Viðareiðis Pál hevið gjort ella latið gjort detta íseymaða sjalin till dóttur sína till konfirmatión, men dóttrin doyði àðrenn. Ein genta ur Havn, dóttir Páls í Dali, var sum fattiglimur komin till Nólsoyar, og til hennara keypti Havnar Kommuna hetta sjalið til konfirmatiónssjal. Anna K. var pápasystír Ludvigs Poulsen i Havn.

294.
Gamalt plagg! Enda upplysning!!!
Rätlinjig plattsöm c:a 12 mm hög i ett flätmönster på grov linnelärft. Varp c:a 12-14 inslag c:a 14-16/cm.

”Flätorna” i högerlutning 2 nyanser blått (trol. indigo) + vitt
”Flätorna” i vänsterlutning 2 nyanser rött + vitt.

Emellan svartbrunt som dock ej är naturfärgat då det endast är fragment kvar av det svarta. I det svarta är utsparade partier efter som det verkar naturalistiska blombroderier som var utförda i silke helt bortfrätt. Dessa blompartier är applicerade och utförda på ett linne i finare kvalitet. De är påsydda med kantiljer.
Mittpartiet har varit en större medaljong.
Br. 50 cm, H 44 cm.

2479.
Undertröjsmönster.
Fr. Skumputoft, Húsavik.

Maskor på br. 4,5 cm
Maskor på h. 5/cm

x = mörkt blått
 = gulvitt

2480.
Mönster till kvinnotröja.
Súsanna á Bakka har stickat det till sin konfirmation då hon var 14 år.
Fr. Skumputoft, Húsavik.

x = mörkblått
 = rött

Knappt 8 v/cm på höjden, 7 m/cm på bredden, stickat med fint tvinnat ullgarn.

Övriga stickmönster finns :
Kvinnotröja: 2047
Kvinnotröja: saknas nr
Rundstickad läng i rött och vitt: saknas nr
Undertröja: 2042

292.
Svínoyartóyi. (Sigrid úr Hvannasundi).
Mycket vackert rips (gles)vävt tyg på linnevarp med enk. ullg.insl.

Övriga vackra tyger på museet i Tórshavn :
3262 (nat f.ull.kyp)

Rutiga tusk. Halvylletyger
2530
2809
2810

Yllemöbeltyg insl eff. korskyp.
Yllevarp: vit
ränder i blått-vitt insl.
2483

Mattor 2524
Yllevarp rips-inslags-.

Stor matta saknar nr.
Yllevarp: rips. Vävd som en rana helt säkerligen. Rester av frans som är knuten i mönster i nederkanten, av varpen. Överkanten har förmodligen varit helt utan frans. Ripsen går över tre trådar i varpen. Inslaget är kulört och tvinnat i kraftig kvalitet. Förmodligen växtfärgat och under alla omständigheter handspunnet garn.
Bredd 160 cm. Höjs 212 cm.
Fransen f.n. är 15 cm men har förmodligen varit längre.

263.
Bordduk (Spunnin og vovin á Føroynum, mynstur sett í viðri) G.N.14.
110 x 123 cm.

Rött ylle av täckull. Tyget verkar styckfärgat då färgen inte har tagit helg igenom garnet. Svart tryck. Barockmönster med voluter och blommotiv. Mkt. vackert.

Duken sammansydd delvis med staderna mot varandra av 4 stycken. Kantad med bomullstyg.

Trycket blocktryck. Avbrytes c:a 8 mm från staden. Svårt att finna rapporter, eller hur stor stocken har varit.

2037.
Brúðrarsjal, vovið av føroyskum tógvi, og litat við føroyskum litum.

Rutig brun botten, violett och grönt rutmönster. Drejad frans som i stadkanterna är inknuten analogt med inslaget. Kypert. 150 x 150 c:a. Enk. ullgarn.

Tórshavn

Tórshavn 7/7 1963

Kungabesök i går. Hela staden i uppror. Tittade aldrig på kungen, men väl på folket som var i verklig feststämning. Nästan alla kvinnor var i dräkter, männen var påfallande få.

Hela denna vecka har varit påfallande tungarbetad för min del. Alla människor av vikt har varit fullt upptagna med planerandet av kungabesöket. I början av veckan hade Hans Jacobsen tid med mig och det var då vi besökte Sandoy på onsdagen och han visade mig då också runt på museet. Det sistnämnda gick emellertid så hastigt att jag inte hann teckna, däremot antecknade jag det jag fann vara av intresse. Sedan har jag hela veckan försökt att få komma in på museet och också båtmuseet men det har varit omöjligt. Sverri Dahl, prof. som förestår museet var i början av veckan på en utgrävning i Mykines och han måste först lämna sitt tillstånd för att jag skulle kunna få komma in där ensam. Museet är nämligen endast öppet söndagar.

Alltså har jag fått sköta mig själv större delen av veckan. Resebyrån här får man ingen hjälp av. Den är tydligen endast till för färingarna själva när de skall till Mallorca o dyl. och inte för penningsvaga turister. Allting är kolossalt dyrt här.

I dag, söndag, kom jag i alla fall in på museet. Och jag kunde teckna litet. Allt hann jag inte med, men leksakerna är klara och de är utan tvekan de mest intressanta.

Meningen var emellertid att jag skulle besöka Båtsmuseet, som ligger intill. Det skulle vara öppet mellan kl 15.00 och 18.00. Ingen visste var nyckeln fanns!! Så Båtsmuseet var och förblev stängt. Två unga flickor hade fått order att vakta där, men de fick gå hem.

Så småningom kom en gammal gumma i alla fall, som skulle öppna det vanliga museet, omkr. 15.00, och så kom jag in där. Jag möttes av en herre som tydligen var något slags amanuens. Han var mycket trött efter kungamiddagen på Hotel Föroyar i går kväll och pekade på den gamla gumman och sa, att hon hade fått ta kungen och prinsessorna i hand i går. ”Det var ju trevligt” sa jag ”jag är här på studieresa, jag har ont om tid och jag vill komma in i Båtsmuseet” varpå mannen svarar att han har en nyckel men han har så mycket arbete som ligger efter och eftersom det är Sverri Dahls sak att ta hand om mig och han är i Klaksvik på kyrkoinvigning med kungen så har han själv inte något intresse av att hjälpa mig. Detta är något helt typiskt för mentaliteten här uppe, det som inte går att göra idag kan vi göra i morgon, eller varför inte i övermorgon!

Jag gick in och började teckna. Museet är tydligen en mötesplats för tórshavnarna på söndagarna. Alla skulle i dag i alla fall in och prata med gumman som hade tagit kungen i hand. Här stod jag och ritade i tre timmar, med ungar som vimlade kring benen och folk som gjorde allt utom att titta på samlingarna.

En äldre herre gick emellertid omkring och verkade intresserad. Han slog i en stor liggare som låg på ett bord och läste. Den var på färöiska. Han kom fram till mig och talade om att den fanns och att det var verkligt bra. Jag är så van vid nu att bli tilltalad på färöiska och själv svara på ett underligt blandspråk, så jag reagerade inte först för att mannen talade tyska utan svarade direkt på samma språk. Det var en sak som han inte kunde få reda på i liggaren och han gick fram till den gamla gumman och började fråga henne på tyska om vad han ville veta. Hon talade bara färöiska och jag hade tidigare fått hjälpa henne med en dansk.

Nu hör det till saken att det mannen ville veta var en högst speciell sak, som jag i min tur av en händelse fick reda på härom kvällen. Jag var då på besök hos en vävlärarinna som heter Bergljót av Skerði och då kom hennes bror dit, Joánnes av Skerði. Han är en man i 50-60-årsåldern och lärare på Folkhögskolan och har f.ö. skrivit en avhandling om den färiska s.k. leipen. Han berättade då om ett vikingagravfynd som gjordes här för några år sedan. Han var oerhört inspirerande att höra, vad han än berättade.

Så gick det till att jag kunde berätta för den tyske mannen om detta. Allt han ville veta kunde jag svara på. Han frågade om jag var forskare och jag svarade ”absolut inte! jag är textilkonstnärinna från Sverige”. Han frågade om jag hade varit här mycket länge. ”Nej” sa jag ”jag kom i söndags.” Han var så oerhört tacksam när han gick och det sista han sa var

Das muss ja wirklich ein Liebhaber sein!

Det är den finaste komplimang jag någonsin fått! Men det är helt Joánnes förtjänst.

Sen ville den gamla gumman gå hem när kl. var halv 6, trots att museet skulle vara öppet till sex. Men hon var trött efter att många gånger ha berättat om hur det kändes att ta kungen i hand. Så jag fick vara så snäll och gå också!

Jag började med att tala om kungabesöket i går i Tórshavn och i dag i Klaksvik. Det kommer helt visst att sätta sina spår i fortsättningen också.

Om inte Sverri Dahl är för trött i morgon så kanske han ringer mig och jag kan få komma in på museet på tisdag – eller varför inte i övermorgon!

Sandoy

Sägnen som Hans Jacobsen berättade i Skálavik. Han är född där.

Det finns ett sjömärke eller ett rös vid stranden som är rasat. Hur länge det har funnits är det ingen som vet. Det får inte byggas upp förrän bygden (Skálavik) är i stor nöd. Då kommer bygden att räddas. Vad för slags nöd det är fråga om berättas inte, om det är sjukdom, fattigdom eller krig och inte heller hur bygden kommer att hjälpas. Ännu ligger röset orört.

I utkanten av byn finns en liten kulle som alla barn gick mycket stilla förbi i H. Jacobsens barndom. Det berättas att kopporna härjade bygden i mitten av 1600-talet. Endast en man överlevde och när han skulle begrava den siste döde var han så matt att han inte kunde föra liket till kyrkogården. Därför begrov han det, berättas det, under denna kulle. Minnet lever fortfarande kvar.

I många kulturer har ju näsgångarna varit in- och utgångsporten för livsanden. Här är en variation från Skálavik: En av bygdens unga män skulle gå i smedlära hos en dvärg som bodde i en håla vid stranden. Han fick arbeta hårt och han längtade hem, men samtidigt var han rädd för dvärgen och tvingades att lyda.

En dag måste i alla fall dvärgen resa bort och då passade ynglingen på att ge sig av och samtidigt tog han med sig några av dvärgens redskap. När dvärgen kom hem och upptäckte sveket uttalade han en ramsa som jag tyvärr inte kan citera, men den gick ut på att han önskade att ynglingen skulle få sådan snuva att han blev täppt i näsan. Man trodde nämligen här att om inte näsgångarna var fria så avstannade hjärnans aktivitet och döden inträdde.

Kyrkan i Sandur.

Denna kyrka hör till de äldre på öarna och kan stå som förebild för de övriga. Den är helt byggd i trä som importerades. Kyrkan är kraftigt tjärad och har torvtak med gräs. Tornet med spiran är vitt. Krafter arbetar på att ersätta kyrkan med en ny då de anser att den är i dåligt skick, men som väl är saknas ännu så länge pengar. Kyrkan är mycket vacker och harmonisk. Lampor och lampetter är av mässing. Bl.a. vid predikstolen en i ren jugendstil. Föremål som tydligen förts till kyrkan efterhand. Endast för levande ljus.

Kyrkan i Sandur (omkr 1830)
3 juli

Predikstolsskrank. Kyrkans inredning i fur. Koret avskilt av ett skrank med en båge av trä överst med plats för nio ljus. Ingen elektrisk belysning inne i kyrkan. På insidan av ytterdörren ett handtag i form av en delfin i mässing. Mycket vacker. Tillverkad av en man på orten. Gammal. Tyvärr var tiden så knapp att det inte gick att rita av den. Men jag filmade den.

Kyrkan i Skálavik.

Har tidigare legat vid stranden. Kyrkan blåste emellertid sönder, den var då av trä, och en ny uppfördes omkring 1890 av sten. Denna är belägen längre in mot land. Möjligen är dörren den gamla. Låsbrickan kan tyda på det, men övriga delar av kyrkan kan förmodligen återfinnas i virket i äldre hus i bygden. Kyrkan är tyvärr vitkalkad, då den natursten den är uppförd av skulle vara betydligt intressantare i naturligt tillstånd. Det övriga av intresse i kyrkan är Trondur Pedersens sniderier.
Se teckn.

Skálavik kyrkan.
3 juli

Nyckelbricka i kyrkdörren. Kristusbilden vridbar kring tenen i ansiktet. Under bålen är då nyckelhålet ung. i höjd med teckningen. Skala 1:1 c:a. Bilden i mkt ärgig mässing.

Korset är helt övermålat som kyrkdörren och nedersta skruven eller niten som det har varit från början (se vänstra korsarmen) saknas. Låset används inte längre.
Naturlig storlek.

Skálavik k:a
3 juli

12 st medaljonger i fur. Naivt skurna men ådringen i träet är väl utnyttjad. Föreställande de 12 apostlarna. F.n. placerad på läktarbröstet över mittgången i kyrkan, men tidigare placerade mellan fönstren i kyrkan. Interiör ointressant jämfört med kyrkan i Sandur.

Trondur Pedersen
Snidade av en man född 1855, död i mitten av 30-talet, bonde som utan utbildning och utan att ha rest gjorde detta. Han skänkte sina alster till kyrkan.

I kyrkan f.ö. finns två st. relieftavlor av honom, till vänster Simson och lejonet, till höger Bileams åsna. Ovanliga motiv, polykroma men färgen oerhört förstörd genom fukten som allting annat. Det berättas att han var en stor konstnärsnatur. Han sjöng bl.a. mycket vackert.

Dansk altartavla importerad på 1700-talet och således äldre än den nuvarande kyrkan.

Samtliga apostlar med sina attribut och en svävande duva till höger.

Viðareiði

Kyrkan i Viðareiði. Bygden.

Även den i natursten, men vitkalkad. Interiören i fur är mycket vacker. Man ser takresningen med spröjsar.

Bänkarna är intressanta. En mycket enkel, men fin dekor som förekommer rikligt i trä (bl.a. i bord och åror på båtar) näml. utmed kanterna 2 parallella skåror den ena ngt bredare och kraftigare än den andra, förekom här på överliggarna i bänkarna.

Koret fult och ointressant.

Krucifix av tveksam härkomst på en av sidoväggarna. För mig verkade det tillverkat på öarna men det kan möjligen vara ett tidigt danskt barockverk. Stilen är oidentifierbar. Hans Jakob Matras har emellertid lovat ge mig närmare upplysningar om det. Kyrkan har tydligen fått det som gåva 1551 av Thomas Coppen och det har suttit i den gamla kyrkan, som var av trä, men revs ner av bränningarna. (Det är otroligt att vågorna kan slå upp så högt.)

Altarsilvret är skänkt av the British Empire 1847 som tack till bygden för att den räddade och hyste besättningen på ett förlist brittiskt fartyg. Engelsk tillverkning. Kyrkan byggdes 1892.

Prästgården är intressant som exempel på den gamla byggnadsstilen med stall, rökstuga och glasstuga i en lång länga. Den håller delvis på att restaureras tämligen pietetsfullt, men biskopen har mer att säga till om än Sverri Dahl. Bl.a. vill prästen (Magnusen) ha tillbaka kojerna i rökstugan men det vill inte biskopen. Den skall användas vid konf.undervisning och då anser bispen att det är lämpligare med en långbänk på kojernas plats. Detta är vansinne!!

En utsökt gammal dörr i fur som har använts som innerdörr vid ingången skall på prästens begäran målas. Charmen med dörren försvinner! Jag bad för dörren, men han (prästen) tittade på mig som om jag inte var klok. Dörren är nu inflyttad i ”finrummet” och måste då se ut som alla de andra.

Bygden här är mycket gammal. Enl. Hans Jakob Matras finns skrivelser dat 1303-06 c:a men bygden är mkt äldre. Hans Jakob vill se spår av gammal bebyggelse utmed branterna av ön och nog tycker jag det ser ut som om så var fallet. Jag har lovat tala med Sverri Dahl om detta, för H.J. vill inte sätta igång att gräva själv. Här har skett så mycket misstag förut. Helt säkert är emellertid att branterna är rasade. Det har varit betydligt mer långsluttande förut och då måste dessa ”spår” ha skjutit högre upp än de gör nu. Dessutom är dessa belägna högre än den nuvarande bebyggelsen. Där har tidigare varit sankmark. Ingen vet heller något att berätta om detta, men liknande företeelser finns eller lär ska finnas på Sandoy och där vet sägnen berätta att de är sedan den iriska eremittiden.

Tyvärr var tiden alltför knapp i Viðareiði. Jag hade säkert fått veta mycket mera av Hans Jakob Matras om jag stannat några dagar, men jag får komma tillbaka.

FÄRISK DANS

7.7.63.

För min del innebar kungabesöket en sensation, som jag inte hade hoppats på att få uppleva. FÄRISK DANS! Den förekommer eljest varje måndag, under vinterhalvåret, och det är visst Joánnes av Skarði som är eldsjälen i det hela. Han lär bl.a. upp barnen från 6 års ålder i att föredra de gamla kvädena eller dansvisorna.

Nu var det ju i går ett speciellt tillfälle i staden och i Sjónleikarhusið (ungf Folkets Hus) skulle det hela gå av stapeln kl 21.00. Jag lyckades lura med mig en dansk, som jag äter tillsammans med, för jag ville inte gå ensam. Han var inte särskilt pigg på det men för all del vi kunde ju gå och titta. Det visade sig att kl 19.00 var det uppvisning av ett danskt folkdanslag och sedan skulle färödansen börja. Vi tittade på de danska danserna som försiggick på en mycket liten scen, men det var trots allt riktigt trevligt. Sedan skulle bänkarna flyttas bort och under tiden gick vi och drack kaffe.

Kl 21.00 var vi tillbaka. Allt såg låst och övergivet ut. Vi gick in och frågade om det inte skulle bli någon dans, och fick till svar att modern dans skulle det inte bli, men väl färödans. ”Det är det vi vill se” svarade vi ”men när börjar det?” Det kunde man inte svara på. Vi borde ju ha förstått bättre efter att ha lärt känna färömentaliteten. I synnerhet han, som har varit här tidigare tre gånger.

Styrkta i förvissningen att trägen vinner gick vi runt Tórshavns centrum 5 gånger. Sedan var klockan 22.00. Då börjar plötsligt brandsirenen tjuta. Alla sätter igång att springa. Även de som står utanför Sjónleikarhusið. Alla förhoppningar såg verkligen ut att gå upp i rök. Plötsligt dyker Joánnes av Skarði upp. Han kommer fram och frågar om jag har upplevt något märkligt sedan sist. ”Dessvärre icke” svarar jag ”men jag hade hoppats få göra det i kväll. Nu ser det ju ut som om branden skulle förstöra det hela”. ”Nej då” svarar han ”den är redan över” och mycket riktigt. En mycket antik brandbil kommer farande tillbaka tillsammans med allt folket. En del började t.o.m. att gå in. Vi följde efter och satte oss på läktaren. Kl. var i alla fall inte mer än 22.15. Ganska genast satte 10-12 stycken igång. Tre stycken unga kvinnor i färödräkter och några unga män. Männen hade inte färödräkt utan var klädda som vanligt i kavaj eller stickad tröja. Jag såg inte en mansdräkt i går kväll. Däremot var kvinnodräkten rikt representerad bl.a. av tre små systrar, varav den äldsta var 12-13 år och tuggade tuggummi och den yngsta c:a 6 år.

Dansen började som brukligt med en enkel visa och den var välkänd. Turalleri, turallera! Men rytmen var förryckt. Än så länge var det bara en ring. Så småningom kom fler och fler dansande och visorna blev rent medeltida med omkväden om jomfrur och riddersmän; driver dagg, faller regn o.s.v. En del var livliga och andra långsammare tempo, men det utmärkande var oändligheten av verser. Dansstegen är desamma hela tiden men ju fler dansare det är desto mer börjar dansen ringla som en orm. Ser man det hela uppifrån är det en fullkomlig labyrint som är sammanhängande. Tappar någon taget är det svårt att hitta rätt igen. Halva salen kunde bestå av parallella linjer, där varannan rad rörde sig åt höger och varannan åt vänster och andra halva av salen kunde se ut som ett klöverblad. Det var helt fascinerande. Det gungade som ett hav eller ett sädesfält. Inga ord kan beskriva detta. Inga fotografier, ingen film, ingen konstart och inget ljudband, för sången är fantastisk. Man måste vara inne i det för att få stämningen.

Först trodde jag att det bara var männen som sjöng, men kvinnornas röstläge är djupare än vanligt i sången. Melodierna svajar litet i tonen och jag kom att tänka på en mungiga och en skalmeja. Kanske mest det förstnämnda. Det är möjligt att det bara är en association till melodierna som gör det, men jag tror inte det. En del försångare var mycket skickliga och höjde melodien ett halvt tonsteg för varje strof, men alla, även de mindre skickliga hade praktfulla röster. Det egendomliga var att om någon inte kom ihåg texten så kunde fortsättningen komma från ett håll där man minst väntade det. Rena raggartyper tog upp texten och dansen fortsatte hela tiden även om det var tyst. Alla i samma takt och samma gungande rörelser. Det var emellertid aldrig någon kvinna som fortsatte utan de sjöng mest med i omkvädena.

Plötsligt reste sig min följeslagare och sa
- Ska vi gå med ?
Det lät så uppfordrande att jag bara lydde. Vi hade väl suttit en timme och tittat på. Det såg visserligen inte så svårt ut men vi hade suttit och skrattat åt en äldre herre, utlänning, som mycket sammanbitet försökte hänga med och det gick inte alls trots att han var envis.

Faktum är att medan vi stod och väntade på att få sälla oss till de dansande så darrade mina ben av spänning men sedan jag väl kom in i ringen var det bara roligt att gunga med i rytmen. Man håller i händerna på ett speciellt sätt tar 2 dubbelsteg åt vänster och ett dubbelsteg framåt. På så sätt uppstår den gungande rörelsen. Ideligen dansar man mot nya människor och dansens mönster var så invecklat att jag tror det tog 20 minuter att komma tillbaka till utgångspunkten, men förresten ändrades mönstret hela tiden. Golvet var helt fullt av människor. Ibland var man långt inne i mitten av salen och ibland i utkanten. Klockan 12.00 gick vi och hur länge dansen fortsatte vet jag inte. Vi hade dansat en timme då. Jag hade nog inte orkat hålla på så länge till då, men jag såg ju hur även färingarna själva tog en paus då och då. Dansen är helt fantastisk och jag fick nog tillfälle att vara med om en verkligt fin färödans med ovanligt många dansande och välsjungande färingar.

Det är en oerhört fin tradition som tydligen kommer att fortleva efter vad jag såg i går.

Kirkjubø

I början av detta sekel lyckades man att få fram vissa fakta kring domkyrkans tillkomst i Kirkjubø. Jag citerar i översättning Daniel Bruun »Fra de færøske Bygder. Samlede Afhandlinger om gammeldags Sæd og Skik« [Kjøbenhavn 1929]; beg. sid 50.

Under åren 1452-58 satt en tysk vid namn Henrik Kalteisen på ärkebiskopsstolen i Trondheim, till vilken Färöarnas bispstol den gången hörde. Han hade flera stridigheter med kung Kristian I i Danmark och dennes släkting Marcellus av Skálholt på Island, lämnade så Norge och vände tillbaka till Tyskland. Under sin tid som ärkebiskop hade han gjort flera uppteckningar rörande dåvarande andliga och politiska förhållanden i Norden. Han lämnade efter sig åtskilliga på latin författade handskrifter, härstammande från olika tidpunkter under sitt liv. De bevaras dels i hans födelsestad Koblenz och dels i Universitetsbiblioteket i Bonn. En av dessa är det som prof. Alexander Bugge har låtit utge. Den är avtryckt på originalspråket (kyrklatin). Det som särskilt intresserat oss är allt som rör biskop Erlend på Färöarna (1269-1308). Det som meddelas är dock inte författat av Kalteisen själv, utan av den färiske biskopen i Kirkjubø Johannes Theutonicus, som var biskop här efter 1400 (han är omnämnd bl.a. 1407 och 1420). ― I en skrivelse från 1420 författad av Bisp Johannes berättar denne omständligt hur han tillsammans med två färiska präster, Guttorm Erlendssøn (hans eg. medhjälpare i ämbetet) och Johannes Birgerssøn, präst på Sandoy, påtog sig att utgräva biskop Erlends ben, omsorgsfullt tvätta dem, utbreda dem till torkning och efter torkningen nedlägga dem i en liten kista som han sedan lät bevara under lås och bom och sträng bevakning, tills den norske kungen (Erik av Pommern), ärkebiskopen och de övriga norska bisparna hade hållit råd och stadfäst Erlends kanonisering (E. skulle således göras till färiskt skyddshelgon). Det säges om honom att han hade gjort en mängd mirakler under sin levnad och en omåttlig mängd efter sin död.

Härefter följer ett högst intressant meddelande att vid uppgrävningen av Erlends ben befanns det i graven vare en minnestavla av bly, innehållande en latinsk inskrift skriven med runor. Denna blytavla lät biskop Johannes efter vad han omtalar förelägga två tillkallade och edsvurna tolkar, som mycket väl kunde läsa runor, men inte förstod latin. Dessa tolkar läste så det som gick att läsa av den på sina ställen slitna runinskriften och omsatte den vid tydningen i vanliga latinska bokstäver. Därefter meddelar Johannes ordalydelsen av minnestavlans inskrift som i översättning av Jak. Jakobsen något korr. av prof. Gertz lyder:

”Då den färiske biskopen Gauti år 1268 hade vandrat allt kötts väg blev Herr Erlend, kanik och lärare vid den bergenska kyrkan, av ärkebiskopen i Nidaros utvald till den färiska kyrkans biskop och herde. Vid Allhelgonafesten mottog han altarets sakrament i Bergen och på St. Pauli omvändelsedag blev han invigd i Nidaros. I sitt ämbetes andra år döpte han påskafton kung Magnus’ son Haakon (den femte).

Denne Kristi man (Erlend) gick alltid med en mycket grov tagelskjorta närmast kroppen. Denne man utmärkte sig med en myckenhet heligt tal och en duvoblid enfald (enkelhet!); han var from, beskedlig, barmhärtig, vänlig och insmickrande (?) vältalande och hade ett vackert utseende; han hade alltid Kristus på läpparna, antingen han hade rättfärdigheten på sin sida, eller han stod ensam och övergiven. Han var sannerligen en mycket vältalande Guds ords förkunnare, de fattigas kärleksfulle vän, som furstar och andliga män hedrade som en utmärkt fader, sålunda måste nödvändigtvis en man, som så i alla ting är genomträngd av Guds nåd vara älskad av alla. Både i andliga och världsliga angelägenheter var han en man av fullkomlig klokhet och medkänsla, redo att lyssna och full av dygder. Han berikade den färiska kyrkan, långt mer än sina företrädare, med privilegier, egendomar och världsligt gods.

På hans tid blev bispkyrkan och bispstolen ödelagt vid en förrädisk mordbrand. Men vid den tidpunkten då elden inträffade var han i Bergen. Just den dagen då elden inträffade, i samma ögonblick stod han vid fönstret i sin kammare i flera människors närvaro och grät ohejdligt med ögonen oavbrutet vända mot himlen och med uppsträckta händer. Men då de som var närvarande frågade honom om orsaken, varför han grät förkunnade han dem detta som han genom den Helige Ande visste om branden, i det han utbrast: ’Mina vänner! I detta ögonblick lider den färiska kyrkan en stor förnedring!’
Och efter någon tids förlopp blev det av trovärdiga män bekant att branden hade ägt rum samma dag och samma timme som Gudsmannen hade förutsagt.

Denne man var den förste som därefter började att bygga hus av sten i Bispegaarden; men han grundade också Katedralkyrkan av sten men fullföljde den aldrig helt med undantag av det minsta korets väggar.

I det Herrans år 1308 uppehöll han sig i Bergen efter att ha varit borta från sin kyrka i tre år, nämligen i Norge till försvar för denna sin kyrkas rätt, sålunda, anklagad av en man vid namn Hergeir, en Belials son, Guds och Kristi kyrkas fiende, en fredens omstörtare, måste han lida svåra förföljelser och utstå mycken orätt på kungens bud, men på den förstes (Hergeirs) anstiftande. Men med Kristi hjälp segrade han över sin fiende. I det ovannämnda år medan han trängdes hårt av feber och gikt, förutom den smärta som han så gott som alltid hade haft i fötterna, slöt han sina ögon för sista gången den 13 juni och bad före sin död om att bliva begraven i sin egen kyrka den till vilken han var vigd. Men han var biskop i 39 år och 5 månader på en dag när.
(Därefter förklarar Bisp. Johannes att han till vittnesbörd har vidhängt sitt biskopliga sigill på avskriften.)

Efter innehållet i minnestavlan att döma är det således inte något tvivel om att Erlend har börjat bygga domkyrkan. Man spårar, som Jakobsen gör uppmärksamheten riktad på, i övrigt i minnesskriften efterdyningarna av en stor kamp, som den uppenbart både nitälskande och stridbare biskop Erlend haft att bekämpa mot, ett upprorsparti på Färöarna som har önskat hans liv för att fördriva honom. Nu skall den fördrivne biskopen rentvås. En andlig förkastelsedom uttalas över de färingar, som förföljde honom så hårt. För att ge den ytterligare tyngd var det uppenbart avsikt att förmå påven att kanonisera honom. Tyvärr föreligger inget om huruvida det lyckades. Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Island hade ju redan sina skyddshelgon … så det kunde synas rimligt att också färingarna fick sitt. F.ö. tycks olika sägner kunna hänföras till biskop Erlend. De bekräftar historiens dom om honom som en man som försökte att vinna gods för kyrkan och som därför kom i strid med inbyggarna. Biskop Erlend är sålunda, enl. Jakobsen, efter all sannolikhet, identisk med den i gamla färiska sägner omtalade biskopen med öknamnet ”Mus” som pinade skatter av färingarna för att få stenkyrkan i Kirkjubø så präktig som möjligt, varför de gör uppror mot honom så att biskopen måste fly efter ett förlorat slag. Sägnen berättar att i striden mot biskop Mus, i vilken nordlänningarna höll med honom segrade de förstnämnda vid Mannafalsdalur mellan Skalingsfjall och Kaldbacksfjörður, där det ännu påvisas olika lokaliteter som spelade en roll vid detta tillfälle. I ett nytt slag vid Kollafjörður segrade sydlänningarna under anförande av bonden från Akraberg, som fortfarande var hedning. Biskopen flydde beväpnad upp på kyrkoruinen som bonden och hans söner inte vågade angripa då den var invigd. I 3 dagar och nätter höll han stånd däruppe, tills han föll i vanmakt, då han blev dräpt. Detta sista är dock uppenbart en felaktighet, försåvitt sägnens biskop Mus och Biskop Erlend är densamme eftersom detta ju inte omtalas på runtavlan.

Trots att biskop Erlend säkert gjorde allt för att få domkyrkans byggnad att framåtskrida, lyckades det honom uppenbarligen inte att få den färdig. Oppositionen och oviljan att öda arbete och pengar var rimligtvis för stor hos innebyggarna. Efter Erlends död har uppenbarligen byggnadsarbetet skridit långsamt fram och till sist helt avstannat. Färingarna varken ämnade eller ville fullfölja kyrkan och då öarna kort tid härefter härjades våldsamt av digerdöden, efter vilken befolkningen fruktansvärt minskade, blev det inte mer på allvar tal om att återuppta arbetet.

Från Norge kom så småningom nya släkter invandrande. De hade knappast de förras intresse för öarnas historia. Följden blev att domkyrkans byggherre så hastigt gick in i glömskeboken att Lucas Debes i det tredje århundradet efter den förres död, då han 1673 utgav sin Färöarnas beskrivning, inte har det ringaste att säga om honom; däremot berättar han att biskop Hilarius (död 1511) skall ha låtit bygga den stora kyrkomuren, och Debes har varit senare författares källa. Pastor Schrøder nämner efter sägnen biskop Vigbold (slut. Av 1400) som byggherre. Om det överhuvudtaget ligger något till grund för sägnerna, har de två biskoparna förmodligen bidragit till att ytterligare befrämja byggandet av domkyrkan.

Båtsmuseet

1942 byggdes Båtsmuseet på initiativ av den färiske diktaren Djurhuus och hans hustru.

Tidigare hade de samlat in några gamla färiska båtar eftersom de fruktade att den gamla fina båttraditionen skulle försvnna. Så skänkte de en grundsumma till en byggnad för dessa båtar och lyckades även intressera byrådet och Landsstyret för detta företag, så att även de skänkte pengar.

Summan blev då så stor att den räckte till ett större hus, som även inrymmer en naturvetenskaplig avdelning i bottenvåningen, plus ämbetsrum för geologen och arkeologen. En övervåning eller ett loft finns också.

Årtull från fýrmannafar fr. Hvalvik.
Tollur

1. eyga
2. nøs
3. skegg
4. fótur
5. homluband
6. borðskeyti

Vänsteråra (mellanpartiet förkortat något på teckn.)
Árarskeytar :

• ývirskeyti
• undirskeyti

Homluband
Båtsmuseet.

Sliðri.
Slidan perspektiviskt sedd ngt nedifrån. Hela längden 27 cm.

Innerhylsan av slidan i fur. Ytterhöljet ngt svart träslag, möjligen ebenholz. Banden i horn.

Tólvtáttaband (tolvtåtaband ungf. alltså gjort av 12 garnändar ‖‖‖ = rött, ≡≡ = blått,  = nat. svart), var fast vid den och avsett att knyta om livet.

Stammarne.
Båtsmuseet.

Föreningen 'Societas Scientiarum Færoensis'

1952 bildades en Färöisk vetenskaplig förening, Føroya Fróðskaparfelag (Societas Scientiarum Færoensis) vars huvuduppgift är att ge ut en årsbok. Denna skrift skall vara

1. Forum för färisk vetenskap, men även utländska artiklar om Färöarna är välkomna (bl.a. har det förekommit en från Tasmanien),
2. Tidskriften skall vara ett ansikte utåt men även vara förbunden med utländska institutioner,
3. Det inte minst viktiga är att samtliga artiklar skall vara på färöiska, vilket betyder att många artiklar måste översättas.
4. Medlem av denna förening kan vem som helst bli, som har fått en artikel publicerad i denna skrift.

Denna förening har sina lokaler på loftet i båtsmuseet. Ett stort rum finns avdelat för sammanträden och detta rum står också till disposition som arbetsrum för tillfälliga forskare. Möbler och inventarier är skänkta av diktaren Djurhuus’ änka och har tidigare stått i dennes arbetsrum. Rummet kallas Hans Andriasar Stova. Här finns en bokhylla bl.a. med all litteratur som finns på det färiska språket, c:a 3 hyllmeter. Det färiska skriftspråket kom först till år 1846. 1900 fanns det inte fler än 10 böcker på färiska.

Sedan den danska reformationen har det färiska språket stått praktiskt taget stilla då danskan blev kyrkospråket och alla brev och skrifter f.ö. författades på danska. Färöiskan blev alltså ett vardagsspråk och hade ett ganska rikt ordförråd då det gällde det dagliga livet.

1959 startades så en modersmålsförening som även har sina lokaler på loftet. Bl.a. ett stort arkiv med fotograferade kort där alla ord är identifierade och samlade överskådligt i kortregister. Arbetet sker huvudsakligen i Köpenhamn av Chr. Matrás och katalogiseras i Tórshavn av Jóhannes av Skarði.

1928 kom det ut en Føroysk-Dansk Orðabok av M.A. Jacobsen och Chr. Matrás. 1962 kom en förnyad utgåva. Nu håller man på att förbereda arbetet med en dansk-färöisk ordbok som skall vara klar inom två år.

Det säger sig självt att det är ett oerhört arbete eftersom det gäller ett språk som varit på väg att försvinna. Författarna är emellertid purister och försöker i görligaste mån att klara sig utan lånord. Något som ju inte heller gör arbetet enklare.

Detta har jag fått veta av Jóhannes av Skarði 8.7.63.

Färgning

Efter J. Chr. Svabo: Indberetninger fra en Reise i Farøe 1781-82.

Det finns 5 inländska färgmedel för ull på Färöarna.

1. Mossart lichen tartareous.
   Ger röd och purpurröd färg.
   På Fugloy växer den i så stor mängd att det lönar sig att tillvarata den. Den växer som en vit ell. grönvit skorpa på stenarna.
   Sålunda gör man:
   Man skrapar den av stenarna med en krumböjd kniv. Detta görs helst efter regn då den är lättare att få av stenen och den inte sprättas sönder i småflis. Därpå hänges den att torka.
   Att sedan laga den till färg tillgår så att den ältas med urin i en gryta som får stå vid elden eller lägger man ältan i ett gammalt strumpskaft på en sten och så vid elden där den hålles jämnt fuktig med urin. (Det skall tydligen till någon värme?!) Sålunda kan den ligga i 4-8 dagar. Man brukar den då antingen genast eller man gör kakor av den som torkas och förvaras i ett gammalt ylleplagg ell. skinn.
   När man vill färga blötes kakan upp och lägges tillsammans med tyget i en gryta med vatten. Är färgen ny räcker det om det får koka i 1 tim. Har den varit torkad bör den koka ngt längre. När den har kokat ngt. gjuter man gärna litet urin däri. När tyget är kokat tar man upp det och sköljer det. Är soppan god kan den brukas till ytterligare ett kok. Betning används inte. Kvantiteten obestämd man arbetar med erfarenhet eller snarare slumpen.
2. Lichen saxatilis (färglav)
   Ger en vacker brunröd färg
3. Näva, geranium silvaticum (midsommarblomster)
   ger becksvart
4. Javni lycopodium complanatum, (plattlummer) lummer, en mycket vacker starkt gul färg
   Man lägger örten om tyget i en gryta av järn och häller färskt vatten över så att det täcker tyget. Vill det flyta upp lägges några stenar över. Kokas 3 tim. Upptas sköljes och nedlägges igen tillsammans med vitklöver (trifolium repens) med stjälkar och allt. Kokas 1 tim men ej längre då färgen ej blir vacker. När det kokat ett tag gjutes urin däri då man tror att färgen blir vackrare. Sedan det är färdigkokt lägges gräs över det och grytan välves över det hela en stund. Därpå urtvättas det och hänges att torka i sol utan vilket färgen ej blir riktig.
5. Enligt Svabo är det inte många som kan förstå att färga grönt, men den gröna färgen är djupt grön med dragn åt svart.
   Några växter som används är fucus nodosus (en tångart), alchemilla vulgaris (daggkåpa) ell. plantago lanceolata (svartkämpar). Färgerna verkar vara gott resistenta och i den mån de förändras sker det vackert. Ingen betning behövs.

Garvning

Ngt om garvning.

De gamla skorna är mycket vackert knutna med röda band (eller annan färg för kvinnorna, männen hade vita) och ungf som en mockasin. Man garvade med tormentillarot (blodrot). Roten males mot en sten, vatten gjutes på och gröten gnides in på den avrakade skinnsidan. Viker så skinnet samman så att hårsidan kommer inåt och låter det ligga 2 à 3 dagar.

När man vill ha en gul färg på skinnet rakar man det inte utan blöter det en kort tid så att ullen faller av. Därpå smörjer man skinnet med gröten och låter det så ligga 2 à 3 dagar. Mellan varje gång skall så skinnet tvättas och torkas.

Rumex aeceta (ängssyra?) används ibland för att göra skinnet vitgult.

När man vill garva ljust användes havsvatten i gröten, men man anser att det röda är vackrast och därför blandas urin i gröten.

LÄS OCKSÅ

• En resedagbok från Färöarna. Prolog. / Inledning och bakgrund
• Resa till Färöarna 1963. Koncept till Hemslöjden / Rapport av samma författare
• Jönköpingsbo på färöisk odyssé. Resa till Färöarna 1963 / Tidningsartikel

---