REFLEXIONER
maj 2007
Der var så roligt att i höstas se en ung kvinna sitta på flygbussen från Tórshavn och sticka medan hon lyssnade till musik. Fingrarna rörde sig på karakteristiskt vis och garnet löpte över höger hand.
På samfundets årsmöte den 27 april 2007 talade Osva Olsen om Stickning på Färöarna förr och nu. Osva kommer från Vestmanna, är etnolog från Uppsala och arbetar på Skansen.
Osva förklarade att också i svensk tvåändstickning löper garnet över höger hand, men annars har skolan sedan länge lärt ut stickning med garnet över vänster hand. Den norske folklivsforskaren Eilerdt Sundt (1817-1875) beräknade i Norge hastigheten på det ena och det andra sättet och rekommenderade att garnet löper över vänster, berättade Osva. Det slog aldrig igenom på Färöarna, men väl i Danmark och Sverige.
Rörlighet
Huvudintrycket av hennes föredrag var annars den stora rörligheten i stickmodet genom tiderna. Försäljning av stickade plagg var en betydande inkomstkälla i karga områden som Halland, Jylland, Färöarna och Island där dock fåren kunde beta. Kontakterna fanns över havet och mönster spreds på tryck. Mycket av mönsterskatten är gemensam, även om vissa utgåvor har marknadsförts som typiska för ett område.
Historia
De äldsta beläggen för färöisk stickning finns i norska rättshandlingar från senare delen av 1500-talet. Den kungliga monopolhandeln köpte in strumpor till soldaterna och det var den viktigaste exportvaran från Färöarna och från de andra karga områdena under 1600- och 1700-talen. Handeln gick över Köpenhamn och vid Grönlands Plads i packhuset från 1767, som nu är Nordatlantens Brygge. Där samlade Det almindelige Handelskompagnie varorna. Kompaniet handlade med Färöarna, Grönland, Island och Finnmarken. Osva hänvisade till Nicolina Jensen Beder som forskat i textilhistoria och som menar att därifrån stammar förväxlingen att de färöiska tröjorna marknadsfördes som isländska också på senare år.
Artonhundratalet
Tröjor blev under 1800-talet en allt viktigare handelsvara som stod för hälften av utflyttningen från Färöarna vid tiden då monopolhandeln ersattes av frihandel, 1856.
När det havsgående fisket med slupp ökade i slutet av 1800-talet och männen var borta flera månader åt gången blev det svårt för dem som var hemma att hinna med att, utöver hushåll och lantbruk, sticka för avsalu. Osva nämnde att en fiskare behövde fem omgångar av stickade plagg med sig till en fisketur. Behovet för stickade plagg minskade ju inte i i det egna hushållet.
Med det första spinneriet på Färöarna i början av 1900-talet underlättades ullarbetet. Det krävdes dock att ullen var tvättad, var färg för sig, och sorterad innan den skickades till spinning. De grova täckhåren måste skiljas från finullen, nappas, för den som ville ha ett mjukt garn. De grova täckhåren kunde spinnas på slända till en stark tråd som användes till att kanta knapphål eller till en väv. Spinnrocken, en så kallad långrock som hade införts från Skottland omkring 1700, fanns i alla hus och det var männen som spann på den.
Boken om färöisk stickning
Under 1800-talet var tröjorna oftast mönsterstickade. Osva betonade att de blev både vackrare och starkare än de enfärgade. På det tidiga 1900-talets fotografier bär de färöiska männen enfärgade mörka tröjor och mönsterstickningen var i avtagande. Skräddare H. M. Debes började samla in äldre mönster och prov visades på en industriutställning i Köpenhamn 1929. Drottning Alexandrine intresserade sig för dem och uppmärksamheten bidrog till att 125 mönster publiceras i Bindibókin 1932. Den fick ett stort inflytande och nya utgåvor kom 1949, 1969 och 1986. Osva nämnde att under andra världskriget när de engelska soldaterna köpte stickade tröjor betydde det ett uppsving för stickning till avsalu.
Minnesbilder
På 1960-talet minns jag de äldre männen i småmönstrade i tröjor av finull i ullens bruna färger. När det blev för varmt inne i köket gick de bara ut en stund. Över tröjan bar de gärna en blå jacka av jeanstyg. För direkt utomhusarbete användes de grövre skeppströjorna som ofta var helt ljusa eller grå med mörkare mönster. Kvinnorna satt vanligtvis med stickningar, på rundstickor, och skeppströjorna såldes de i handeln för små summor. Då fanns också spinneriet i Göta som lät sticka tröjor både för hand och i maskin. Timpengen har varit låg för arbete med ull och ylle, men i bygderna fanns inte många andra möjligheter till lönat arbete. Nu är det ofta en farmor eller mormor som förser barnbarnen med stickade underkläder, tröjor, sockor, vantar och mössor.
Syntetmaterial har sedan 1970-talet ersatt mycket av yllet, inte bara på Färöarna. Det har på 1980-1990-talet inte funnits något världsmarknadspris på ull och den färöiska ullen bränns. Samtidigt har yllet blivit en exklusiv vara. Osva påpekade att när det bara är fårköttet som är eftersökt blir följden att det i fåraveln inte tas hänsyn till ullkvaliteten och den har försämrats.
Hemslöjdsförening
Från början av 1900-talet erbjöd Dansk Kunstflid-forening både färöiska och isländska kvinnor att få slöjdundervisning i Köpenhamn. Det fanns interesse för att få fram bättre produkter. Klagomål framfördes på kvaliteten på de stickade och vävda produkterna och hemslöjdsföreningen bildades 1927. Föreningen skulle både utveckla arbetet och hjälpa till med försäljningen, en första butik öppnades 1930. Nu är hemslöjdens butik i Tórshavn stängd, precis som på många orter i Sverige, men det finns flera färöiska hemslöjdsföreningar.
Osva menade att det känns orättfärdigt med kritik av kvalitén som framförts genom tiderna, när det egentligen handlat om tidsbrist hos de stickande.
Mode
Plagg följer mode och har varierande betydelse. Skipstroyggjur, som såldes som islandströjor i Sverige, bars för att signalera progressivitet. Efter den ekonomiska krisen på Färöarna i början av 1990-talet blev den mörkbruna tröjan med silverknappar på axeln ett partipolitiskt uttryck för självständighet.
Nu är det åter modernt att sticka och naturnära produkter får en allt större marknad. Unga färöiska formgivare som till exempel Sniálvsdóttir och Guðrun & Guðrun, har tagit upp äldre mönster, men givit plaggen ny form. De är gärna löst stickade och arbetet får inte ta för lång tid. Veckopressen är full att fiffiga stickbeskrivningar, gärna på små föremål. Osva nämnde inte Kaffe Fasset, som från Amerika sedan en del år inspirerat till vilda stickade mönster, men hon betonade att veckopressen så länge den funnits varit läst och spritt idéer också på Färöarna.
En omtyckt tradition, att särkilda mönster som hört till vissa hus för att det skulle var lättare att identifiera den som förolyckats, punkterade Osva som en myt. Den lever också i andra områden som på Aranöarna där de började sticka enfärgade, mönstrade tröjor på 1930-talet.
Det var så roligt att lyssna till Osva som med bred kunskap kunde svara på frågor. Varför stickar inte männen? Jo, när resultatet var en produkt till avsalu, då stickade också de. I andra trakter som i Anderna och i Turkiet, stickar männen fortfarande.
Osva visade både rejäla underkläder för män, mjuka små barnplagg och en sjal, av den typ som nu är karakteristiskt färöisk, som hon tagit med sig. Det fanns så mycket att berätta att det inte gavs tid åt att komma in på frågan om den färöiska dräkten.
Den färöiska ullen är inte längre guld värd. Endast en liten del går till spinnerierna och blandas med importerad ull. Ullen kan inte nappas på maskin men jag har hört förslaget att den skulle skickas till Kina för att få handarbetet gjort. Själv hoppas jag att det blir gjort på något vis så att ylleplaggens fantastiska egenskaper tas tillvara, både för barn och vuxna. Inte har jag funnit något syntetmaterial som värmer och andas lika väl i både väta och kyla.
Forskning
Osva har skrivit om stickning som en del i ett större projekt, Traditión och modernitetur, men det är ännu inte publicerat. Fróðskaparsetur Føroya och Islands universitets humanistiska fakultet anordnar 26-28 juni 2007 en sjätte Frændafundur eller öppen konferens där ett tema blir stickning och formgivning. Där kommer Osva Olsen att föreläsa, jämförelser kommer att göras med Island och det blir spännande.
Den isländska tröjan av löst spunnen ull med mönster som en stor krage används nu för att marknadsföra Island. Den inspirerades av den grönländska pärlkragen genom schweiziska mönsterböcker och blev populär på 1970-talet. Nu har den blivit traditionell och dessutom åter modern bland de unga. Till detta fogade Osva kommentaren att också den grönländska pärlkragen har utvecklats från en liten kant kring halsen till at nå ut över skuldrorna. Så kan kulturkontakterna ta sig uttryck.
