Kvannen (Angelica archangelica) i Färöarna och Island

Islands högsta topp heter som bekant Hvannadalshnúkur. Även i Norge finns ortnamn som vittnar om kvannens forna betydelse. Växtbenämningen kvanne, färöiskans hvonn, isländskans hvönn, är gammal och går tillbaka till ett urnordiskt *hwannō som i sin tur sannolikt går tillbaka till ett indoeuropeiskt *kuendhnā (jämför *kuendhro-) som förekommer i växtbenämningar.

Gammal odlingsväxt

Kvanne (Angelica archangelica) är en storvuxen representant för de flockblommiga växterna och återfinns både på stränder och i fjällen. Dessutom är den inte sällan planterad i trädgårdar. Det är en mycket gammal nyttoväxt i norr. Den tillhör för övrigt de första arter som kolonialiserade Island efter att det stora istäcket drog bort efter den senaste nedisningen och det samma torde gälla också för Färöarna. Vi vet att när vikingar började göra sina handelsexpeditioner på 800-talet var kvannen en viktig handelsvara. Under höstmånaderna, användes torkad kvannerot närmast som ett betalningsmedel på många håll i Europa.

alt — Kvanne (Angelica archangelica) i Siglufjörður på norra Island. Foto Sigurður Ægisson

Att odla kvanne i särskilda inhägnade gårdar är känt från Island, Färöarna och Norge och är förmodligen den äldsta formen av trädgårdsskötsel i norra Skandinavien.*2* Kvannen användes dels som livsmedel, dels som medicinalväxt. Ännu fram till tiden för andra världskriget var kvanngårdar vanliga både på Färöarna och på Island, men senare har de mist sin betydelse. Åtminstone på Färöarna tror jag att man kan säga att rabarberodling i stor utsträckning kommit att ersätta kvannens betydelse och man kan faktiskt se inhägnade rabarberodlingar som minner om gamla kvanngårdar här och var på öarna.

Kvannen har traditionellt skördats och nyttjats också i andra nordliga trakter, såsom på Grönland och bland samerna i norra Skandinavien, men också bland vissa nordliga folk i norra Ryssland och Sibirien. Från samiskt område finns användning av kvanne omnämnt redan på 1600-talet, men här har det enbart rört sig om skörd av vildväxande exemplar. Samerna har också använt den profylaktisk som medicin och dessutom har barnen gjort små flöjter av stammen.*3*

Vad nyttjas kvannen till

Det finns en utbredd uppfattning om att kvannen varit en viktig C-vitaminkälla i nordliga trakter. Hans Debes Joensen (1951) – som har publicerat en utomordentlig studie om kvannens som livsmedel – visar emellertid att åtminstone den färöiska kvannen tvärtom är fattig på C-vitaminer och kan därför inte ha haft någon betydelse som ett profylaktiskt eller terapeutiskt medel mot skörbjugg. Snarare har den bjudit på smakupplevelser och omväxling.

Bruket av kvanne som livsmedel beskrivs i stort sett i nästa alla skildringar av livet på den färöiska landsbygden. ”The tender shoots of this plant particularly the Flowering stalks, when stripped of the outer skin, are eaten by the inhabitants”, noterade exempelvis engelsmannen James Wright i sin dagbok 1789.*4* Jens Christian Svabo uppger på 1780-talet att det “findes smaae indhegnede Pladser tæt ved Huusene (Kvangearur) hvori denne væxt dyrkes”. Dessa odlade exemplar kallades heimahvonn. På våren brukade man förbättra odlingsjorden genom att strö aska och snäckskal i kvanngården, något som fick plantorna att växa bättre.*5*

Den danske läkaren Peter Ludwig Panum, som arbetade på öarna vid mitten av 1800-talet, rapporterar åtskilliga intressanta uppgifter om lokala kostvanor. Bland annat nämner han att öborna använde kvannen som en slags läckerhet. Han skriver 1846 att mera välbärgade personer åt kvannen med grädde och socker.*6* Ännu under 1900-talet har kvannen vanligtvis serverats med en gräddig tjock surmjölk, rómastampur.*7* Seden att servera rómastampur är väl dokumenterad från 1700-talet ända inpå 1900-talet.*8*

Kvannen kunde också ätas färsk, antingen plockad i trädgården eller vild uppe i fjällen. Ifrån Miðvágur rapporteras att bönderna förr begav sig norröver på Syftunsøka den 2 juli för att samla fjällkvanne innan den började blomma. De ätbara delarna kallades goturstykkið, jomfrústykkið, søtibitin, skálkurin or kultrið.*9* Särskilt barnen var förtjusta i att äta dem:

Most of the children chew pieces of dried saithe or stalks of angelica as they play, the latter not crystallized as we see it on cakes at home but plucked fresh from the plant. Angelica reaches its finest growth wild upon the crags of the islands of the north, but at Kvivig it also flourishes in an enclosure, built no one knows by whom, behind one of the two village shops.*10*

Endast stjälken åts och den skulle skördas innan den blev för stor och för hård. Det kan, som Hans Debes Joensen*11* visat, dock vara vådligt att äta rå kvanne. Man kan nämligen få fula sår, så kallade hvannsár, på läppen och på skinnet runt munnen, om man äter den rå.

Strax innan andra världskrigets utbrott noterade en vetenskaplig expedition som studerade sociala och hälsoförhållanden på Färöarna att kvanngårdarna höll på att försvinna från bygderna.*12* Välskötta kvanngårdar har emellertid fortsatt vara en stolthet för många färöiska hushåll och åtskilliga, några är sannolikt flera hundra år gamla, har bevarats fram till våra dagar. I Sandur finns exempelvis en magnifik hvanngarð i anslutning till den gamla gården Koyta. Tyvärr har kvanngården nu tillåtits förfalla. De är inte, men borde faktiskt vara det, skyddade av någon kulturminneslag. Kvanngårdarna är ett slags biologiska kulturminnen med rötter i vikingatid som förtjänar att bevaras för framtiden. Förr skördade man kvannen under sommaren, i synnerhet från midsommar – Jóansøka – och skörden kunde fortgå fram till Ólavsøka, det vill säga Sankt Olofsmässan i slutet av juli.

Innan livsmedelsbutiker blev vanliga på landsbygden var kvannestjälkar den enda tillgängliga ”sötsaken” – hela växten är aromatisk – för merparten av befolkningen, något som den färöiska poeten Jóan Petur upp í Trøð, det vill säga Jóan Petur Gregoriussen (1845–1901) tar fasta på i den kända strofen ”á landsbygd har eta tey sýrulegg og hvonn” (på landsbygden äter de ängssyra och kvann), medan människorna i staden kunde förlusta sig med choklad, pepparmyntskarameller och konfekt (”tyggja sjokolátu, piparmynt og bomm bomm”). Sedan andra världskriget har kvannen mest används som en krydda i rabarbersylt.

Kvanne har också använts för magiskt bruk på Färöarna. R. K. Rasmussen*13* berättar att man brukade plantera kvanne på kyrkogårdarna för att skydda mot sjukdomar från de begravda kropparna. Fortfarande växer ståtliga kvanneplantor på kyrkogården vid domkyrkan i centrala Tórshavn.

Nutida användning

Både på Island och på Färöarna känner folk i allmänhet till att kvanne en gång i tiden använts som livsmedel och många minns fortfarande att de tuggat stjälkar när de var yngre. Numera kan benämningen hvonn användas som varunamn som alluderar på något behagligt och trevligt. Det finns exempelvis en rökfri restaurang i centrala Tórshavn som kallar sig Hvonn Brasseri. Men andra livsmedel har sedan längre trängt undan intresset för kvanne som råvara vid matlagning. Dock kan man under senare år förmärka ett förnyat intresse för kvanne. På Färöarna tillverkar man i liten skala gelé eller chutney på kvanne som serveras när det skall vara färöisk nationell mat vid exempelvis internationella konferenser eller större fester. Även på Island har ett förnyat intresset för kvanne, mer som ett slags hälsokost och krydda än som maträtt, också vuxit fram. Kvanne används där gärna numera som krydda i kött och fisk. Islands universitet bedriver dessutom forskning om kvannens möjliga hälsobringande effekter. På Grönland tycks kvannen fortfarande användas traditionellt och där kan man köpa vildplockad kvanne på de lokala marknaderna – brædten - som finns i de olika bygderna.

Även om odlingen av kvanne gått tillbaka på Färöarna och Island finns det i dag ett stort intresse för kvanne på andra ställen i Europa. Det finns omfattande odlingar i Frankrike, Ungern, Nederländerna, Belgien och Tyskland. Men det är inte för stjälkarnas skull man odlar den, utan för roten. Man pressar nämligen ut olja ur roten som används för att smaksätta olika alkoholhaltiga drycker, såsom Chartreuse, Benedictinelikör, Vermouth och Dubonnet. Kvannbaserade kryddor har också använts för framställning av gin och smaksättning av muskatelvin från Rhendalen. På Island finns det numera kvannbrännvin som är populär också bland turister. Numera används kvannen också färsk som krydda till kött och fisk.*14*

Kvanneplantor kan för övrigt köpas bland kryddväxter i vilken välsorterad handelsträdgård som helst numera, så den som vill kan alltså försöka sig på att själv anlägga en kvanngård av fornnordiskt slag och själv tillaga maträtter med kvanne.

Fotnot

Matras 1933:156–157.
Fægri 1950–51.
Olafsen 1772:429; Fjellström 1964; Eidlitz 1969:46-47; Svanberg 2000: 45–46.
Wright 1970:50.
Svabo 1959:153–154.
Jacobsen 1971:83, 94.
Debes 1977.
Svabo 1783/1959:118; Annandale 1905:16; Patursson 1966:62; Johannesen 1983:122-123.
R. Rasmussen 1951:215.
Annandale 1905:38.
Joensen 1951.
Guðjónsson 1951:152.
R. K. Rasmussen 1951:166–167.
Svanberg & Ægisson, under utg.

Referenser

Annandale, Nelson, 1905: The Faroes and Iceland: Studies in Island Life. Oxford: Clarendon Press.
Debes, Hans M., 1977: Søgur úr gomlum døgum. Tórshavn: Stabbin.
Eidlitz, Kerstin, 1969: Food and Emergency Food in the Circumpolar Area. (Studia Ethnographica Upsaliensia, XXXV.) Uppsala: Almqvist & Wiksell International.
Fægri, Knud, 1950–51: “Kvanngården: en parkhistorisk relikt”, Lustgården 31–32, pp. 5–17.
Fjellström, Phebe, 1964: ”Archangelica archangelia in the Diet of the Lapps and the Nordic Peoples”, pp. 99–115 i: Lapponica: Essays Presented to Israel Ruong. (Studia Ethnographica Upsaliensia XXI.) Uppsala: Almqvist & Wiksell International, 1964.
Guðjónsson, Skúli V., 1940: P. Carl Petersens fonds Ernæringsekspedition til Færøerne 1936–1937. Kjøbenhavn: Nyt Nordisk Forlag.
Jacobsen, Ole, 1971: ”P. L. Panum og Færøerne”, Fra Færøerne/Úr Føroyum, 6, pp. 67–154.
Joensen, Hans Debes, 1951: ”Um hvonnina í Føroyum, serliga um nýtsluna til matna og um hvannsárið”, Varðin, 29, pp. 129–154.
Johannesen, Marius, 1983: ’Matur og matgerð í Føroyum,’ Varðin, 50, pp. 96–125.
Matras, Chr[istian], 1933: Stednavne paa de færøske Norðuroyar. Kjøbenhavn: H. H. Thieles bogtrykkeri.
Olafsen, Eggert, 1772: Reise igiennem Island, foranstaltet af Videnskabernes Sælskab i Kiøbenhavn. Sorøe: Jonas Lindgrens Enke.
Patursson, Jóannes, 1966: Tættir úr Kirkjubøur søgu. Endurminningar. Tórshavn: Felagið Varðin.
Rasmussen, R[asmus], 1951: Uppískoyti til Føroysk Plantunøvn. Tórshavn: Landsprentsmiðjan.
Rasmussen, R[asmus] K[risten], 1951: ”Plantur í føroyskum fólkamedisini”, Varðin, 29, pp. 161–174.
Svabo, J. Chr. 1959: Inberetninger fra en Rejse i Færøe 1782 og 1783. Udgiven av N. Djurhuus, København: Selskabet til Udgivelse af færøske Kildeskrifter og Studier.
Svanberg, Ingvar, 1995: ”Hvanngarðar”, Álmanakki Føroya Forngripafelag, 1996. Tórshavn: Føroya Forngripafelag.
Svanberg, Ingvar, 2000: ”Samisk etnobiologi”, pp. 13–58 i: Samisk etnobiologi: människor, djur och växter i norr, red. Ingvar Svanberg & Håkan Tunón. Nora: Nya Doxa.
Svanberg Ingvar & Sigurður Ægisson, under utg. ”Garden angelica, Angelica archangelica (L.)”, i: Atlas of the gastronomic ethnobotany of Europe, red. Andrea Pieroni.
Wright, James, 1970: ’The Diary of James Wright,’ pp. 1–167 i: The Journals of the Stanley Expedition to the Faroe Islands and Iceland in 1789, Vol. 1. Introduction and Diary of James Wright. Edited and annotated by John F. West. Tórshavn: Føroya Fróðskaparfelag.

Summary

Garden Angelica (Angelica archangelica) in the Faroes and Iceland

Ever since the first settlement of Iceland, garden angelica (Angelica archangelica) has been used for human consumption and has also been important as medicinal herb. Growing angelica in primitive gardens also has a long tradition in the Faroes and in Norway. Just before World War II, angelica gardens were disappearing in the Faroe Islands and Iceland. However, a few angelica gardens can still be found in many Faroese villages.

The angelica was harvested in the summer, especially for the Midsummer Festival, and it could be gathered until the Festival of Saint Olaf. In the Faroes, angelica was traditionally served together with thick, creamy sour milk; this being offered as a treat. It was also eaten fresh, picked either from the garden or in the wild on the mountainsides. In Iceland all parts of the plant were used – the seeds, leaves, stalks and roots – and were eaten fresh, fried or boiled (often in milk); or prepared in some other way. The roots were considered to be the most important part of the plant, and “going mountain rooting” was the term applied to the gathering of this valuable source of nutrition.

The cultivation of angelica is still quite widespread in France, Hungary, Holland, Belgium and Germany. Here, once again, the root is thought to be the most important part of the plant; but in this case the oil is pressed from the root and used for flavouring many alcoholic drinks such as liqueurs.

Bilaga

Recept på rätter av kvanne

För den som själv vill tillaga rätter med kvanne kan ges följande recept.

Kvannekompott från Färöarna

½ kilo färska kvannestjälkar
½ kilo socker
4 dl vatten

Tvätta stjälkarna noggrant och dra sedan ut de tjocka fibrerna. Skär därefter stjälkarna i ett par-tre centimeter långa bitar. Lägg i en gryta och fyll på med vatten. Låt det koka upp och täck med lock. Koka tills stjälkarna mjuknat. Tillsätt sockret och låt det koka ytterligare tio minuter. Krämen är färdig och kan serveras med mjölk eller grädde.

Lammsoppa med kvanne från Island

4 liter vatten
salt
1 ½ kilo lammkött
150 gram ris
½ kilo rovor
½ kilo potatis
100–200 gram kvannstjälkar

Häll i vatten och salt i en gryta. Fyll på med köttet i det salta vattnet och låt det koka upp. Tillsätt ris, tärnade rovor och potatisar. Koka i ca 45 minuter. Lägg i de sönderskurna kvannstjälkarna och låt det koka ytterligare 5 minuter. Soppan är färdig.

Ingvar Svanberg, Uppsala

Kommentarer eller frågor på artikeln? Skriv och berätta