"Äntligen ordnar Samfundet Sverige–Färöarna en kulturhistorisk resa till Färöarna. Dagsprogram kommer att variera efter väder. Månaden maj är ofta sval och torr, men man vet aldrig. Reseledare och guide Nanna Hermansson."
– Nu farsan har du chansen att åka till Färöarna, du som alltid pratat om att du vill åka dit, sa min äldste son i telefon.
– Jaha, säger du det, det låter ju intressant, det ska jag tänka på.
Dagarna gick och sonen påminde flera gånger om resan. – Har du anmält dig nu då. – Nej just ja, ska jag verkligen åka dit tycker du? – Ja nu anmäler du dig!
Sista anmälningsdagen ringde jag till resebyrån Islandia som ordnade resan. Av de 24 platserna fanns en enda kvar. Beslutet att följa med på denna resa var det bästa jag fattat på mycket länge. Det blev en oförglömlig odyssé i ett väderutsatt litet örike som många svenskar inte ens vet var det ligger.
Nanna hade nogsamt påtalat de oberäkneliga vädermakterna, ”vi kan ha fyra årstider under samma dag”, så packningen hade en stark betoning på varma och skyddande kläder mot iskalla vindar och regn. Facit blev en vecka med fantastiskt skönt väder, sol och loja vindar, litet måste det ju fläkta annars blir det olidligt.
I bussen med Mogens och Nanna
Man kan också ha förutfattade meningar om hur det är att flänga omkring med buss från den ena ön till den andra på skumpiga vägar. Jag har väl aldrig haft så fel, chauffören Mogens Wraae hanterade skickligt den stora bussen på de smala men fantastiskt fina asfalterade vägarna och genom de många tunnlarna. På Suðuroy slöt en annan chaufför upp, Peter Ludvík Poulsen, Vid den äldsta tunneln, från 1963 till Hvalba, hade han en 26 år gammal något mindre buss stående som klarade genomfarten.
I en sådan här kort sammanfattande redovisning kan man inte kommentera alla intressanta och självklara besöksmål, men jag kan bara konstatera att programmet var välmatat, med vad jag förstår den mest kunniga och entusiastiska kunskapskällan om Färöarna; Nanna Hermansson. Genom hennes berättande efter de vindlande vackra vägarna fick vi en mycket fin bild av hur färöingarna har kunnat bemästra de bistra naturkrafterna. Hur man har måst samarbeta för att kunna utnyttja de knappa resurserna som står till buds. Hur man genom århundradena har kunnat balansera gränsen för överutnyttjande av det tunna matjordstäcket (högst 70 000 får). Hur man medvetet styrt barnbegränsningen för att befolkningen på öarna ska hållas inom rimliga gränser. Hur man har brukat inmark och utmark vid de små bygderna, dess fördelning och ägande och hur förutsättningarna är för den speciella småväxta fårrasen, som inte trampar sönder grästäcket. Hur havets rikedomar har tillgodogjorts, till exempel hur fördelningen av fångsten efter grindadrapet gick till.
Och alla färöingar vi fick träffa
För att kunna genomföra en dylik upplevelserik resa betyder Nannas kontakter med färöingar väldigt mycket, som kan ta emot och berätta om sina liv (på en utmärkt skandinaviska) och bjuda på god färöisk mat eller fika. I Gjógv mötte vi konstnären Bárður Jákupsson och hans hustru Hervør, i Tórshavn, Under Ryggi skådespelerskan Laura Joensen, på Seglloftið i Tvøroyri Anna Kirstin Thomsen samt i Avhaldshúsið på Nólsoy Malan Hansen och Kristina Johannesen. Därtill fick vi träffa eldsjälar och museimän som fanns tillstädes för att berätta olika delar av Färöarnas historia på de museer och anläggningar vi besökte, Karl Nielsen på Krígssavnið i Miðvágur, Jógvan Ravnsfjall på Norðoya fornminnasavn, Jan Andersson på Steinprent i Tórshavn, Regin Debess på Nationalmuseum i Brekkutún och Hoyviksgarður, Ólavur Rasmussen om projektet kring saltsilon i Drelnes samt Anna Juul Thomsen om hembygdsmuseet við Brunn på Nólsoy. Alla intressanta människor som vi hade möjlighet att lära känna.
Två små fascinerande bygder
Två små bygder som jag särskilt fäste mig vid var Kunoy och Saksun. Kunoy passade vi på att besöka eftersom vädret den dagen var så enastående vackert. Det är en liten bygd med i dag 68 bofasta, i hela Kunoyar kommuna 131 invånare. Hit kunde man först ta sig vägledes då en tunnel sprängdes genom bergskammen 1988. Vid bäcken som forsar genom bebyggelsen ligger en liten renoverad vattenmölla. Här maldes korn som är det enda sädesslag som kan odlas på Färöarna, även i Gjógv noterade jag en liten bäckkvarn. Överst vid bäcken och gamla bron ligger ännu den gamla skolan byggd 1886, kyrkan uppfördes 1867. På ön fanns fram till 1919 bygden Skarð, som då övergavs. Sex år tidigare hade alla män här förolyckats vid ett plötsligt oväder i samband med fiske, kvar blev 13 änkor och 43 barn. Jag tyckte det var märkligt att man inte utnyttjat vinden till väderkvarnar på dessa blåsiga öar. Nanna förklarar det så, att ”det blåser för mycket, men nu har man vindmöllor, som ibland blåser ner”.
Nästa dag var lika vacker, så på väg söderut mot Tórshavn, gjorde vi en avstickare genom Saksundalen, med sin å som halvvägs byter riktning, till den lilla bygden Saksun. Här möter en till synes ovanligt väl skyddad hamn med ett utmärkt bra läge för bebyggelse. Inloppet till viken blev dock för länge sedan igensandad i samband med en häftig storm och obrukbar, det fina bebyggelseläget utvecklades aldrig. Här ligger en kyrka från 1858 och några spridda gårdar med ett 30-tal bofasta. En av gårdarna, Duvugarður, har en äldre gårdsanläggning från 1600-talet som ett museum (hann dock ej besökas). Platsen kändes lite grand som världens ände.
Fotboll, dans, skulpturer och musik
Till detta vill jag notera några speciella egenheter vi fick uppleva. Snart sagt varje mindre bygd har idag en fotbollsplan, ofta med konstgräs. Sedan Färöarna som eget land får vara med och spela om EM, och har gjort ovanligt bra ifrån sig mot andra mycket mera namnkunniga fotbollsländer, har politikerna i Føroya Landsstýri satsat storstilat på denna sport. Alla ska ha tillgång till en fotbollsplan.
I Anna Juuls Thomsens barndomshem, Magnúsarstova, på Nólsoy fick vi , trots att det inte var säsong, genom hennes man Högni Thomsen som försångare samt 6–7 till nólsoyingar, delta i en färöisk kvaddans. Denna speciella balladdans som har rötter ned i medeltid.
Ett särdrag som slog mig när vi vandrade omkring i Tórshavn var den stora förekomsten av offentlig utsmyckning genom skulpturer, även på mindre platser till exempel Kvívík (Hans Pauli Olsen) fanns olika skulpturala verk. I norra delen av Tórshavn besökte vi Färöarnas konstmuseum, Listasavn Föroya.
En överraskning vi bjöds på efter turen med bilfärjan Smyril till Suðuroy var en ung frejdig extraguide från denna ö, Brandur Enni, som jag tyckte mig känna igen (han tävlade 2008 för Sverige i Melodifestivalen). I samband med lunchen sjöng han några egna sånger och när vi återkom till Tórshavn och jag uppsökte en skivaffär för att fråga efter färöisk musik, insåg jag att på Färöarna finns ovanligt många duktiga sångare och musiker. På Reynagøta ligger TUTL, som säljer musik inspelad och producerad av färöiska artister. Bolaget ägs gemensamt av dessa musiker och kompositörer, de är fler än 100 och bolaget har sedan 1977 producerat mer än 400 CD. Förutom Brandurs senaste skiva som flera av oss köpte, skaffade jag också en CD (fløga på färöiska) som heter ”Keldufar”, med texthäfte helt på färöiska. Sångerska är Lív Næs med en egenartat vacker röst (med på ”fløgan” är också Brandurs äldre bror Tróndur). Här har jag nu möjlighet att följa hur man uttalar detta förunderliga språk som stavas så egensinnigt.
Förutom CD-skivor, inhandlade jag stickade varor åt min fru och ”Eldvatn”, som ska kryddas till olika örtpreparat. Vad fort veckan rann iväg och ändå hann vi med så mycket. Tack Elias för att du mer eller mindre tvingade iväg mig på denna resa.
Bilder
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
