Vem var den bereste färöingen som i slutet på 1800-talet reste tur och retur till Sibirien ?
I utkanten av Tórshavn ligger högst uppe i Hoyvík bondgården Vatnaskarð. På gården arbetade i slutet av 1880-talet en pojke som bar på andra framtidsdrömmar än hans jämnåriga färöiska vänner.
Tórshavn växer och idag ligger villorna och radhusen bara ett par hundra meter från bondgården, som fortfarande är i bruk. För bara lite mer än hundra år sedan, låg den långt borta från huvudstaden som då endast omfattade Tinganes.
Sent på våren 1889 var pojken nästan klar att göra verklighet av sina ungdomsdrömmar. Pojken var uppkallad efter en äldre släkting i Kirkjubø, som hans familj kom ifrån.
Hans namn var Sigert Patursson.
Längtan efter äventyr
Det är inte någon modern företeelse att färöingar är ett resande folk. Du kan möta dem runt hela världen på de märkligaste platser. Längtan att resa ut har nog vi alla, men att göra det i den omfattning som Sigert Patursson gjorde 1889 är sällsynt.
Sigert föddes i Kirkjubø 15 oktober 1869 som nummer fyra i en barnaskara på fem söner och en dotter. Han var son till kungsbonden Poul Peder Pedersen (kallad Páll Patursson) och Ellen Cathrine. Alla hans syskon; Helena, Jóannes, Sverri, Gazet och Petur, blev framträdande människor i det färöiska samhället.
Han fick hemundervisning på kungsgården i Kirkjubø och for sedan till Tórshavn för att gå i realskola. Varken Sigert eller någon av bröderna tyckte om att gå i skola. När han var klar med realskolan bestämde han sig för att inte läsa vidare eller börja som lärling.
På bondgården Vatnaskarð arbetade Sigert som bonde i några år. Gården, vars nuvarande ägare är en släkting som också heter Sigert Patursson, är högt belägen i Hoyvíkshagen knappt 2 km från havet. Den goda utsikten över fjäll och hav, har säkert varit en inspirationskälla för Sigerts drömmar om resor och äventyr bortom den avlägsna horisonten.
Endast 19 år gammal reste han utomlands och hamnade i Sibirien där han under några år reste runt och bodde bland lokalbefolkningen. Väl återkommen till Färöarna sammanställde han sina resedagböcker och skrev ”Sibirien i vore dage”, som 1900-1901 gavs ut som en kulturhistorisk reseberättelse i tolv häften. Allt samlades sedan i en bok med samma namn som utkom 1901.
Sigurd O. Patursson som han kallar sig i boken, var äventyrare, författare, journalist och nationalist helt ut i fingerspetsarna. Redan som barn hörde Sigert diskussioner i hemmet i Kirkjubø om ett självständigt Färöarna. Ett eget land med ett eget färöiskt språk. Några månader innan Sigert for utomlands skrev hans storebror Jóannes den berömda dikten Nú er tann stundin komin til handa till julmötet 1888 där den framfördes för första gången och lästes upp av Rasmus Effersøe. Det är troligt att Sigert deltog på mötet som räknas som starten på den färöiska national- och självständighetsrörelsen. I Sigerts senare arbete läser vi om hans vision om en värld där alla länder och folk kan samarbeta, och konflikter löses genom diskussioner och resonemang.
Resan från Färöarna
I början av sommaren 1889 reste Sigert med ångfartyget s/s Thyra till Skottland. Fartyget var ett 62 meter långt, av järn, klinkbyggt fraktfartyg som sjösattes i England 1866. När det byggdes hade det plats för fem passagerare. Rederiet Det Forenede Dampskibs-Selskab, DFDS, köpte skeppet 1867 och gjorde nio år senare en större ombyggnad.
På varvet A.S. Burmeister & Wain i Köpenhamn fick fartyget 1876 en större motor, samt plats för både fler passagerare och mer last. Efter renoveringen hade s/s Thyra 830 brutto ton och kraften från den nya 4-cylindriga ångmaskinen var 340 ihp som gav fartyget en fart på 9 knop.
s/s Thyra seglade mellan Newcastle, Köpenhamn och Baltikum. Åren 1883 till 1899 seglade s/s Thyra under sommarmånaderna i reguljär trafik Köpenhamn-Leith-Färöarna-Island.
Sigert bytte fartyg i Leith (Edinburgh) och for med ett av Leith, Hull & Hamburg Steam Packet Co. Ltd rederiets ångfartyg, s/s Thorsa, som varje torsdag gick till Köpenhamn via Kristiansand i Norge. Efter ett mycket kort uppehåll i Danmark reste han vidare till Sverige. Efter några månader i Södermanland och fjällen i Jämtland, fortsatte han året efter sin resa österut. Kanske är det intryck och upplevelser från dessa månader som gör att Sigert senare i livet väljer att bo och arbeta flera år i Sverige.
s/s Express
Den första isbrytande ångbåten som byggdes var s/s Express. Med ekonomiskt stöd av både svenska och finländska regeringen blev den klar på varvet i Oskarshamn 1877.
Den 42 meter långa ång-isbrytaren på 445 bruttoton seglade mellan Stockholm och Finlands sydligaste stad, Hangö, fram till 1894.
I januari 1890 reste Sigert med s/s Express från Stockholm till Hangö och vidare med järnväg till St. Peterburg, Moskva och Samara. Men järnvägen gick inte dit Sigert vill resa, så han fortsatte med släde över Ural och in i Sibirien.
En värdig representant för Färöarna
Sigert fick mycket uppmärksamhet vart han än kom. Han var av många sedd som ett original, kanske för att han klädde sig annorlunda. En gång gick han barfota från Köpenhamn till Skagen som ligger på norra spetsen av Jylland. Dagspressen blev intresserad av den färöiske vagabonden från gamla biskopssätet Kirkjubø och skrev artiklar om honom.
På sina resor i Finland, Ryssland, Sverige och Norge, höll han många föredrag. Han var också en ivrig skribent, speciellt i svenska och norska tidningar där han skrev om Färöarna, sina resor, uppfostran och personlighet.
Sigerts huvudmål var att grundlägga ett världsrike (världssamfund) där världsdelar, nationer och folk kunde samarbeta i all vänskaplighet. Han drömde om och var ivrig förespråkare för ett imperium för skönhet och fred.
Han skrev om ett självstyrande Färöarna och en varierad självförsörjande färöisk ekonomi. Han förespråkade och försökte få stöd för idéer som skogsplantering, tångexport, kolbrytning, textilfabriker, ullspinnerier och vattenkraft. För dessa tankar blev Sigert förlöjligad av sin samtid och i någon tidningsrubrik stod att läsa: «Är mannen riktigt klok?».
Revolution i Ryssland
När han hörde hur det började småkoka i rysk politik åkte han till Ryssland. Där arbetade han som journalist för både svenska Aftonbladet och norska Morgenbladet. Resultatet från det äventyret blev boken Genom Ryssland under Revolutionen : personliga Erfarenheter och Upplefvelser från min sista Färd genom det ryska Riget som han utgav på Ekmans förlag* i Stockholm 1907.
Böcker och annat material som finns kvar efter Sigert berättar om en nyfiken person som vill uppleva världen och skriva om det han ser. I hans skrivande kan vi följa honom på hans resor i Mongoliet, Korea, Mellanöstern, Frankrike, Polen, Holland och andra länder. Han pratade flera språk och var en excellent författare och reseskildrare.
Ett framgångsrikt Färöarna
När han var hemma på Färöarna höll han också föredrag om sina resor. Sigert skrev en uppmärksammad artikel till färöingar med rubriken Føroyar Frítt, där han beskrev hur landet kunde skapa framgång och utveckling.
Han riktade också skarp kritik mot danskarna för att allt för länge hållit nere och underkuvat det färöiska språket. Han ville att färöingar - förutom att lära färöiska - också skulle lära sig engelska, spanska, tyska och franska. Han uppmanade färöiska ungdomen att - både för högre studier och för inspiration - resa längre bort än Danmark, Norge och Sverige.
Sigert var en ivrig förespråkare för att färöingar ska sköta om sin kropp och träna varje dag. Han uppmanade färöingar att bygga skönhetscenter eller hälsobrunnar (spa), för att förebygga både fysiska och psykiska sjukdomar.
Han påpekade också hur viktigt det är att färöingar får en egen flagga. Det både måste och skall, ett land och ett folk ha. Precis som de måste ha egna sedlar att betala med.
Malaria
Ingenstans i böckerna står något om att Sigert har haft en flickvän eller fru. Det närmaste vi kommer hans djupaste känslor är i en av hans senare berättelser från Mellanöstern. Historien om beduinflickan är en kärleksfull beskrivning av hans djupa och innerliga känslor för flickan han mötte i öknen.
När Sigert 61 år gammal efter en resa söderut kom till Danmark 1931, kände han sig sjuk. Doktorn konstaterade malaria och han blev inlagd på ett sjukhus i norra Själland. Där dog han den 17 september 1931 och blev begravd den 29 september i Kirkjubø på Färöarna.
Nytt intresse
Sigrid av Skarði Joensen (1908-1975) översatte Sigerts bok från danska till färöiska men publicerade inte översättningen.
Hennes dotter Turið Sigurðardóttir inspirerades av moderns arbete med översättningen. Hon fick lust att titta närmare på denne specielle författare och äventyrare. 1994 utgav hon Sigert - um lív og ritverk Sigerts Paturssonar (Tórshavn, Ungu Føroyar), en bok om Sigert Patursson och hans liv.
Samma år utgav Turið också moderns översättning Á ferð í Sibiriu, som snabbt blev slutsåld och gavs ut i en andra upplaga 1996.
Fotnot
Endast 19 år gammal reste färöingen Sigert Patursson 1889 till Sibirien. Hemma igen på Färöarna skrev han boken ”Sibirien i vore dage”, som kom ut 1901. Här kan du efter inloggning läsa hela boken av äventyraren och visionären Sigert Patursson.
