Jóansøkugras (Plantago lanceolata) på Färöarna

Om växter som kulturhistoriska källor

Att växtarter i landskapet kan tjäna som historiska källor över människans aktiviteter i tid och rum är ett välkänt faktum.

Nils Dahlbeck betecknade en gång sådana växter som levande kulturminnen, en som jag tycker träffande karakterisering (Dahlbeck 1941). Som sådana kan dessa växter ge oss kunskaper inte bara om deras betydelse för tidigare generationer utan också om forna migrationer, handelsutbyten och andra kulturkontakter. Under senare år har det publicerats flera artiklar som behandlar sådana aspekter av växternas kulturhistoria (Juhlin 1977; Svanberg 2002, 2004; Vasari 2002).

Floran på Färöarna är givetvis inget undantag i detta avseende. Också där röjer förekomsten av vissa arter, lokala benämningar samt tidigare användningsområden såväl kontakter med Norge och de brittiska öarna som olika historiska aktiviteter på öarna (Matras 1958; Olsen & Svanberg 1998, Olsen 2004; Svanberg 1998a, 1998b). Själva floran i sig bär förstås vittnesmål om människans närvaro. Av existerande omkring 400 fanerogamer på Färöarna är åtminstone ett trettiotal importerade av människan och har sedan spritts i landskapet och ett sextiotal förekommer vildväxande som ogräs på odlad jord och runt bosättningar (Jóhansen 1985:14).

Svartkämpe på Färöarna

En växt som tilldragit sig särskild uppmärksamhet i färöisk historieskrivning är den art som vi numera på svenska kallar svartkämpe (Plantago lanceolata). Den färöiska botanisten Jóhannes Jóhansen (1989) hävdar nämligen att fossila pollenförekomster av arten kan tas som intäkt för tidig landnam på öarna. Detta påstående har emellertid inte undgått kritik och hans tidigareläggande av landnamet, som skulle stödja hypotesen om en förnordisk äldre bosättning, har inte kunnat bekräftas av vare sig arkeologiska eller andra källmaterial (Arge 1991; Debes 1992; Hannon m.fl. 2001). Plantago lanceolata behöver ej heller nödvändigtvis vara en så självklar antropogen indikator som ibland antas (Hanson & Briggs 1992).

Svartkämpens lokala benämning och användningsområde kan emellertid ge oss andra insikter om historiska förhållanden, nämligen att den färöiska befolkningen, i likhet med öborna på Shetland, emanerar från västnorskt område. På Färöarna kallas Plantago lanceolata för Joansøkugrás, det vill säga ’Johannesgräs’ – den förknippas alltså med Johannes Döparens dag, det vill säga midsommar. Benämningen är belagd, så vitt jag kunnat finna, första gången hos Jens Christian Svabo under tidigt 1780-tal som jeuansøkugreas (Svabo 1966:372). Det tycks också vara det dominerande folkliga namnet in i vår tid för denna art (Patursson 1918:865; Rasmussen 1950:84).

Det är i och för sig inget ovanligt folkligt benämningsmotiv för växter i Norden (Rydén 2001:49). I växtnamnssamlingar finns åtskilliga midsommarblomster, Sankt Hansurter och Johannesörter belagda i nordisk tradition, inte bara de som vi idag i floralitteraturen refererar till med dessa benämningar utan en rad arter. Gemensamt för merparten av dem är att de förknippas med midsommarafton, antingen för att de börjar blomma vid denna tid på året eller för att de används för olika ändamål då. Inte sällan har det funnits en kombination mellan benämning och användning vid midsommartid. Midsommar är ju en viktig tidpunkt i det gamla bondesamhället och inte minst ungdomar har förknippat denna tid, som kan ses som kanske sommarens höjdpunkt, med en rad orakellekar där växter varit inblandade. Så ock på Färöarna.

Orakellek vid midsommartid

Prästen Jørgen Landt, som i slutet av 1700-talet var bosatt några år i Kvívík, Streymoy, skildrar Plantago lanceolatas betydelse som orakelväxt. Han uppger att med:
”Blomsterknopperne drives St. Hans Aften føljende Spøg: Dens udskudte Støvnaale afpilles, og Blomsterknoppen lægges Natten over enten næst ved Kroppen eller imellem Skjorten og Trøjen, i Armen eller Barmen; man forespørger sig med dette Orakel, ikke allene om man skal leve samme Aar ud, men og om man skal faae den man elsker, og snart alt hvad man tænker paa, eller ønsker sig, imedens Støvnaalene afpilles. Skeer det nu om Natten at Blomster-Axet udskyder nye Støvnaale, da skal det lykkes, hvad man har tænkt paa, eller ønsket. De der nu træffe paa saadant et Ax, hvor kuns de første Blomster har udviklet sine Støvnaale, ere alltid visse paa et gunstigt Svar; thi de følgende Blomster vilde da om Natten af Varmen uddrive deres Støvnaale. Men da deene Plante i Færøe almindelig ikke begynder at blomstre førend just ved den Tid, har den saa ofte bedraget med sit gode Svar, at de fleeste ingen Troe fæster mere til den; det er alene unge Mennesker, som for Spøg undertiden forsøge, om den vil forudsige dem et lykkeligt Udfald med deres Kjerlighed” (Landt 1800:180–181).

Denna orakellek är i liknande form känd in i vår tid på Färöarna. Jag har bland annat upptecknat den efter Anna Olsen i Vestmanna som kommer ihåg den från sin barndom i 1930-talets Gjógv, Eysteroy. Där brukade man plocka bort de gulvita ståndar-knapparna och lägga växten under kudden på midsommarnatten. På morgonen tittade man efter om det kommit nya ståndarknappar. Även yngre informanter känner till sedvänjan. Den färöiske botanisten Rasmus Rasmussen beskriver sedvänjan på liknande sätt i sitt lilla etnobotaniska arbete. Han berättar att Plantago lanceolata var och förblir en inte obetydlig spådomsört som man brukar lägga i barmen eller under kudden den gamla Johannesnatten (Rasmussen 1946:27).

Liknande orakellekar är förstås inte ovanliga bland ungdomar också i övriga Norden. Från östnordisk tradition kommer man närmast att tänka på kärleksörten (Sedum telephium) i södra Sverige och Danmark (se Brøndegaard 1973 resp. Svanberg 1998c:189-190). Från europeiska kontinenten omtalas andra arter. Men denna specifika användning av Plantago lanceolata förekommer främst, som Ove Arbo Høeg (1941) visat i en undersökning, på gammalt västnordiskt område. Redan benämningarna visar på ett samband mellan Norge och Färöarna. I sydvästra och västra Norge är nämligen Plantago lanceolata fortfarande känd som jonsokgras, jønsokblom, jontrå och liknande benämningar (Høeg 1941:158, 1974:506-507).

Benämningen är emellertid också belagd från Shetland, där man ännu på 1700- talet talade ett västnordiskt språk, känt som norn. Åtskilliga ord i nutida shetländsk engelska innehåller alltjämt reminiscenser av norn. Det gäller inte minst växtbenämningar (Iversen 1951). Plantago lanceolata heter John’smass girs, John’smass-flooers and John’smass-pairs på Shetland (Jakobsen l921: LXXX, 391; Scott & Palmer 1987:273).

Shetländska belägg

Det spännande är emellertid att inte bara växtbenämningarna visar på ett kulturhistoriskt samband med västnordiskt område, utan också att spådomsleken, som redan Jakob Jakobsen kunde visa, in i vår tid varit känd på Shetland. Enligt en uppteckning gjord av norrmannen Einar Seim på ön Foula, Shetland, år 1934 gick den till så här: ”Fyrr tok Fulagjentone två kjempar, ei lita og ei stor, og plukka mjøltrådane av dei, jonsokkvelden. So gjøymde dei blomane um natta og så etter um det hade vakse fram nye mjøltrådar um morgonen. Hade det det, skulde gjenta verta gift innan eit år” (Høeg 1941:159). En etnobotanisk handbok för Skottland beskriver seden så här: ”In Shetland at midsummer, two lovers would each pick a Johnsmas-flooer (so called because it begins to flower around St. John’s day, 24 June), remove the florets and place them under a flat stone. If the plant grew more florets before the picked ones withered, the couple would marry” (Darwin 1996:137-138). Ytterligare exempel finns i ett nyutkommet etnobotaniskt uppslagsverk (Milliken & Bridgewater 2004:136)

Dessa likheter i benämningar och folkliga sedvänjor förknippade med samma växtart från Färöarna, Shetland och Norge visar på ett kulturhistoriskt samband som måste vara mycket gammalt, etablerat säkert redan under vikingatiden eller åtminstone under tidig medeltid. Det rör sig alltså om en såväl ålderdomlig orakellek som mycket gammal växtbenämning.

Det skall tilläggas att på engelskt- och keltisktspråkigt område har Plantago lanceolata använts för en annan lek, nämligen ett slags folklig fäktlek med hjälp av blomaxen. Leken är också känd från Skandinavien och Finland, men där har man framför allt använt rödkämpe (Plantago media) för samma lek. Även en del benämningar i anslutning till detta pekar på ett kulturhistoriskt samband mellan Norden och Skottland (Opie & Opie 1969: 226; Svanberg 2005).

Medan Plantago lanceolata som indikator för äldre landnam på Färöarna är omtvistad, visar dess sentida benämningar och användningar i en folklig orakellek på ett tidigt kulturhistoriskt samband mellan västra Norge och de atlantiska öar (Färöarna, Shetland) som under vikingatid kolonialiserades av nordbor.

Andra användningsområden

Plantago lanceolata har haft ytterligare en användning på Färöarna, nämligen som betmedel i samband med växtfärgning. Landt (1800:180) skriver: ”Dens Blade bruges til at bejtse det uldne Tøj med, som skal farves grønt.” Uppgiften är sannolikt hämtad ur ett manuskript av Svabo som Landt hade tillgång till. Svabo skildrar olika inhemska färgväxter och nämner att bladen av Plantago lanceolata nyttjades vid grönfärgning av ull (Svabo 1959:149). Någon direkt motsvarighet till denna uppgift har jag emellertid inte funnit från annat håll, vare sig på västnordiskt eller skotskt område.

REFERENSER

• Arge, Símun, 1991: ”The Landnám of the Faroes”, Arctic Anthropology 28: 101-120.
• Brøndegaard, V. J., 1973: “Sankt Hansurt vi sankte”, Danske studier 1973: 5-19.
• Dahlbeck, Nils, 1941: ”Levande kulturminnen”, Uppland 1941: 121-128.
• Darwin, Tess, 1996: A Scots Herbal: the Plant Lore of Scotland. Edinburgh: Mercat Press.
• Debes, Hans Jacob, 1992: ”Problems Concerning the Earliest Settlement in the Faroe Islands”, Fróðskaparrit 38-39: 23-34.
• Hannon, Gina E., Stefan Wastegård, Emely Bradshaw & Richard H. W. Bradshaw, 2001: “Human Impact and Landscape Degradation on the Faroe Islands”, Biology and Environment: Proceedings of the Royal Irish Academy 101B: 123-131.
• Hanson, J. D. & D. J. Briggs, 1992: ”Pre-Landnam Plantago lanceolata in North-West Iceland”, Fróðskaparrit 38-39: 69-75.
• Høeg, Ove Arbo, 1941: ”Jonsokgras, Plantago lanceolata”, Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab Forhandlinger 13:39: 157-160.
• Iversen, Ragnar, 1951: ”Noen shetlandske plantenavn”, Nysvenska studier 31: 112-125.
• Jakobsen, Jakob, 1921: Etymologisk ordbog over det norrøne sprog på Shetland. København: Vilhelm Priors.
• Jóhansen, Jóhannes, 1986: Studies in the Vegetational History of the Faroe and Shetland Islands. Tórshavn: Føroya Fróðskaparfelag.
• Jóhansen, Jóhannes, 1989: “Jóansøkugras (Plantago lanceolata) og forsøgulig búseting í Føroyum”, Fróðskaparrit 34: 68-75.
• Julin, Erik, 1977: “Some Bothnian Subspecies in the Ranunculus auricomus Complex: Origin and Dispersal”, Botaniska Notiser 130: 287-302.
• Landt, Jørgen, 1800: Forsøg til en Beskrivelse over Færøerne. Kiøbenhavn: Tikjøbs Forlag.
• Matras, Chr[istian], 1958: ”Atlantssiðir-Atlantsorð”, Fróðskaparrit 7: 73-101.
• Milliken, William & Same Bridgewater, 2004: Flora Celtica. Edinburgh: Birlinn.
• Olsen, Osva, 2004: ”»Roten samlas till garfwerierna«: om blodrotens (Potentilla erecta) nytta”, i: Växter i Linnés landskap, eds. Mariette Manktelow & Ingvar Svanberg. Uppsala: Swedish Science Press.
• Olsen, Osva & Ingvar Svanberg, 1998: Tanning with Tormentil (Potentilla erecta): Ecological and Ethnobotanical Aspects. Uppsala: Swedish Science Press.
• Opie, Iona & Peter Opie, 1969: Children’s Games in Street and Playground. Oxford: Oxford University Press.
• Patursson, Gazet, 1918: ”List of Popular Names from the Færöes”, i: Botany of the Færöes based upon Danish Investigations 3. Copenhagen: Gyldendalske Boghandel.
• Rasmussen, Rasmus, 1946: Gróðranýtsla fyrr í tíðini: til matna, til lækningar, til litagerðar og til ídnaðar. Tórshavn: Landnám.
• Rasmussen, Rasmus, 1950: Føroysk plantunøvn. Tórshavn: Landsprentsmiðjan.
• Rydén, Mats, 2001: ”Växternas namn”, i: Människan och naturen: etnobiologi i Sverige, red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
• Scott, Walter & Richard Palmer, 1987: The Flowering Plants and Ferns of the Shetland Islands. Lerwick: Shetland Times.
• Svabo, J. Chr., 1959: Indberetninger fra en Rejse i Færøe 1782 og 1783. Udgiven av N. Djurhuus, København: Selskabet til Udgivelse af færøske Kildeskrifter og Studier.
• Svabo, J. Chr. 1966: Dictionarium Færoense 1: Ordbogen. Udgivet efter håndskrifterne af Chr. Matras. København: Munksgaard.
• Svanberg, Ingvar, 1998a: "The Use of Wild Plants in the Faroe Islands 1590-1990: A Contribution to Scandinavian Ethnobotany”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1996-1997: 81-130.
• Svanberg, Ingvar, 1998b: ”The Useof Rush (Juncus) and Cottongrass (Eriophorum) as Wicks: An Ethnobotanical Background to a Faroese Riddle”, Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv 323: 145-157.
• Svanberg, Ingvar, 1998c: Människor och växter: Svensk folklig botanik från ”ag” till ”örtbad”. Stockholm: Arena.
• Svanberg, Ingvar, 2002: ”Kransborre (Marrubium vulgare) som odlingsväxt i Sverige”, Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv 327: 217-231.
• Svanberg, Ingvar, 2004: ”Växer på Uppsala gator: lungrot (Chenopodium bonus-henricus) som levande kulturminne”, i: Växter i Linnés landskap, eds. Mariette Manktelow & Ingvar Svanberg. Uppsala: Swedish Science Press.
• Svanberg, Ingvar, 2005: ”En folklig lek med växter: kämpar (Plantago media) i Linnés Skånska resa”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 2004-2005: 79–84.
• Vasari, Yrjö, 2002: “Botaniska bevis för västligare flyttare till Finland”, i: När kom svenskarna till Finland? eds. Ann-Marie Ivars & Lena Huldén. Helsingfors.