Färöarna om vintern
En icke-balladnörd reser till Färöarna tillsammans med balladintresserad make – det låter som det kunde bli spännande. Det blev det. Redan luftrummet ovanför Vágar var rejält omtumlande, och en skicklig landning på noshjulet satte tonen för veckan som följde.
Vi var ett gäng om tjugo personer från olika delar av Sverige som besökte Färöarna för att (bl a) dansa ballader sista möjliga dansveckan före fastlagen.
Fem färöiska danslag var engagerade för vår skull och bjöd in till oförglömliga kvällar med kvad. Det gungande dansgolvet i Dalur på Sandoy – det minns vi gärna. Där delgav oss vår värd Jóhanes Johannesen lite tankar om kvädenas innebörder och hur färöingarna menar att de ska framföras. Man ska ha orden under fötterna och upp genom hela kroppen.
Erlendur Simonsen berättade på Nólsoy att en ballad sjunger man inte, utan man kväder den med kropp och själ. Då blir det intensitet och tyngd – häftigt!
Utsikt mot norr från vägskälet mellan Gjógv och Funningur. Foto Torbjörn Nyström.
Alla vädertyper
Vi åkte i egen buss med en otroligt kunnig och outtröttlig guide i Nanna Hermansson. Det hon inte vet om Färöarna är knappast värt att veta. Allt från öarnas och kvädenas historia till jordindelning och kultur fick vi oss till livs under färderna. Ibland la de trevliga chaufförerna till någon detalj. Våra turer täckte in stora delar av ögruppen. Kargt och vackert med snötäckta och stundtals solbelysta berg. Alla vädertyper med snabba skiftningar förekom. En gång blåste vinden så hårt att snöfallet var horisontellt och vattenfallen vände hem igen.
Resan gjorde verkligen skäl för rubriken: ”Natur- och kulturresa”. Matkulturen – låt oss säga att den var intressant med innovativa beredningsformer och annorlunda smaker. Den lilla varma färöiska semlan var utsökt utan grädde och med bittermandelstark mandelmassa. All fisk var förstås jättegod.
Fantasieggande konst
Trots att färöingarna är så få har de skapat mycket och intressant konst och kultur. Vi fastnade t ex för Edward Fugløs (1965) träreliefer över Jesu liv i kyrkan i Klaksvík och havssluorna i kostym på målning på konstmuseet i Torshavn. Infallsrika och fantasieggande. Samuel Joensen-Mikines (1906-79) stora målning av ett begravningsfölje på båtfärd hem var drabbande. En ögonblicksbild av ett ofattbart hårt och utsatt liv.
Under en fin guidad specialvisning på Nationalmuseet i Torshavn gav museiintendent Regin Debess oss ytterligare dimensioner till vår nyvunna kunskap om detta lilla land så präglat av havet.
Ingenting fattades
Historia, nutidsinformation (t ex en ”färöläsning” om universitetet), dans, mat, konst, vacker natur, gästfrihet och trevliga människor – på vår resa fattades verkligen ingenting. Det kändes fint att så lätt kunna språka med färöingarna på ”blandinaviska”. Vi erfor verkligen hur havet, åtminstone förr, har förenat våra länder och att detta delvis finns kvar i ord, uttryck och visor.
