Bárður Jákupsson, konstnär, författare, kulturperson och Samfundets hedersledamot

Vilken glädje det väckte att mötas av en mängd vackra målningar, genomgående i ljusa färger både i olja och akvarell. Bárður Jákupsson. Fjeldvisioner, är namnet på utställningen som visas med anledning av konstnärens 70-årsdag. Vad har han hedersledamot i Samfundet, annars arbetat med?

Ny bok

Nyutkommen är också boken Bárður Jákupsson. Fjeldvisioner, i vilken konsthistorikern Anne Lie Stokbro skriver: Indtryk af et værk och chefen för museet Nils Ohrt: For fuld musik: Bárður Jákupsson som kulturpersonlighed og kunstner. Från 12 april till 9 juni 2014 i Kunstbygning Vraa i Vrå på Nordjylland.

Gammal vän

Ólavsökudag för femtio år sedan hörde jag Bárður Jákupsson spela klarinett i morgonsolen framför sina föräldrars hus. Genom åren har våra nordiska stigara korsats och han har sjungit visor av Bellman och Evert Taube, utöver de traditionella färöiska sångerna. Han har berättat de mest fantastiska historier och haft stora åtaganden. Nu fick jag tillfälle att fråga honom hur hans väg ter sig i backspegeln.

Undervisning

Som utbildad lärare undervisade han ett år i Danmark innan han började på Konstakademien i Köpenhamn 1970. Efter två år där kom Steinbjørn B. Jacobsen, som blivit rektor på folkhögskolan i Tórshavn, och bad honom komma hem för att ge skolan en nystart. Ännu en anledning till att ta paus från akademien var att Bárðurs hustru Hervør Lützen, som också var lärare, längtade hem till Färöarna. Det var roligt att undervisa på folkhögskolan. Av de många olika ämnen han hade var det mest intressant att föreläsa om konst och arkitektur. För det skaffade han sig ett lager av diabilder, nu så ålderdomliga. Skolan hade också en verkstad där han kunde undervisa i keramik.

Museiarbete

Till Ólavsöka 1973 stod Føroya fornminnisssavn, det kulturhistoriska museet där jag då arbetade, för en utställning av leksaker som kvinnoföreningen samlat in. Med Bárðurs hjälp visades de i föreningens gamla hus Mettustova i Tórshavn. Det var ett härligt projekt. Från bryggeriet fick vi låna gröna ölbackar till montrar. I en enkel folder berättade vi att museet ville visa att det funnits annat än ben, horn och musselskal att leka med. Besökarna strömmade till och beundrade bland annat mekaniska leksaker från varuhusen Printemps och Samaritaine i Paris.

Bárður började som museilärare och fick också tillfälle att delta i det museipedagogiska arbete som då utvecklades i Norden. Han berättar hur imponerad han var av undervisningen vid Stockholms stadsmuseum. De möten som ordnades av Skandinaviska museiförbundet och kurser i den danska museihögskolan betydde mycket för honom. Färöarnas museums kulturhistoriska basutställningar fanns i andra våningen i det gamla biblioteket och i båthallen ovanför i backen, där det fanns mer plats för skoleleverna.

Tidskriften Mondul

Utöver det att Bárður fyllde en halvtidstjänst åt högskolan och en annan åt museet grundade han en kulturhistorisk tidskrift, Mondul, som museet gav ut 1975 till 1991. Som redaktör skrev han det mesta, illustrerade och satte upp, tre nummer om året. Den blev så populär att abonnenterna var nästan lika många som de färöiska hushållen. Fortfarande jagas han i drömmen av att inte ha fått artiklarna färdiga i tid till nästa nummer.

Utställningar

Varje år var han ansvarig för en större utställning som Hús og umhvørvi, Kvinnan í Føroyum, Ull, Sild, Fiskafólk, Færøerne i Fokus (Forum i Köpenhamn), Färöarna på Skansen (Stockholm), The Bicentennial Celebration (USA), Børn í Føroyum och Nólsoyar-Páll. Genom Útnorðursavnið, det västnordiska museisamarbetet mellan Färöarna, Grönland och Island i början av 1980-talet skickades utställningar som Den färöiska båten och Fiskafólk runt i de tre länderna. På arbetsmöten höll Bárður föredrag och minnet av hans framträdanden lever ännu.

Ett erbjudande

De färöiska konstnärerna hade 1970 gemensamt skapat en konsthall, Listaskálin, som Janus Kamban passade. Den låg i kanten av den stora Planteringen i Tórshavn. En dag kom William Heinesen och Hanus við Høgadalsá till Bárður och sade att han måste ta över. Janus Kamban ville lämna konsthallen för att kunna ägna sig åt sin konst. Då blir jag ju påve, sade Bárður. Det har jag varit så länge, svarade William. Nu är det din tur.

Att arbeta på tre ställen blev för mycket, han lämnade högskolan, men fortsatte på Føroya fornminnisssavn till 1991. Då hade han fått igenom en totalrenovering av konsthallen och lyckats bilda en färöisk institution, Føroya Listasavn, visserligen bara med en tjänst och ingen möjlighet att ta ut en hel lön, men med hjälp av en städerska på halvtid och av frivilliga krafter fungerade det.

Ett nytt konstmuseum

Konsthallen blev snart för liten och frågan var om det skulle gå att få stöd ur någon dansk fond för ett nybygge. Styrelsen reste ut i Norden för att se nya konstmuseer och i Silkeborg i Danmark fick den möta Nils Truelsen, den danske arkitekten som ritat Jornmuseet. Han förstod strax att det här gällde att forma något som inte fick kosta för mycket. Trots den ekonomiska kris som drabbat Färöarna lyckades det, med stöd bland annat av Augustinusfonden att bygga museet efter Truelsens ritningar.

Eftersom Skandinaviska museiförbundet i juni 1993 höll konferens i Tórshavn råkade jag vara med om konstmuseets invigning. Golvet var lagt av träklossar, färöiskt trä, gjorda av de många träd som blåst omkull i Planteringen i vinterstormen 1988. Den nya symfoniorkestern med purunga musiker spelade och den norske museimannen Alf Böe talade. Det var en stor, positiv upplevelse, mitt i det ekonomiska eländet.

Nu berättar Bárður att bygget kostade 16 miljoner, medan andra nya nordiska konstmuseer då beräknades till 80 miljoner. Det är en lätt byggnad, som inte stjäl något från konsten, med enkel belysning och ett spännande dagsljus från taket i de kubiska salarna. Rumsuppdelningen är fin och i gångarna finns plats för skulptur. I den yngre delen visas basutställningar och entrén förbinder dem med den äldre hallen, nu för skiftande utställningar.

Grafisk verkstad

Bárður fick tanken att en grafisk verkstad skulle kunna skapa internationella kontakter inom konstens område. Utrustning, med en mängd gamla litografiska stenar, köptes in och efter 1983, i samarbete med Norðurlandahusið, Nordens hus, skapades en fin verkstad i konstmuseet. Där hölls symposier och olika tekniker hjälpte till med arbetet. När den kände litografen Jan Andersson, som hade arbetat i Hjörring, tog över tillsammans med sin hustru Fríða Brekku Matras utvecklades verkstaden. Den flyttade med namnet Steinprent 2009 till större lokaler i Öströms fabrik, mitt i ett kulturhus.Bland de svenskar som sökt sig till verkstaden är Roy Friberg och Jan Håfström.

Ägna tid åt måleri

Det går inte att måla, när museets obetalda faktura eller andra frågor spökar. När Bárður 2003 fyllde 60 år beslöt han sig för att ägna resten av sin tid åt att måla. Han har inrett en ateljé Við Gjógv där hans hustru Hervør har sitt barndomshem. Ibland har han hållit kurser i akvarellmålning, både där och vid Gardasjön. Då lär jag mig så mycket och jag måste formulera mina tankar, säger han.

Det nordiska engagemanget

Bárðurs far, författaren Heðin Brú, grundande föreningen Norden på Färöarna 1956 och Bárður, som har ett otroligt bra minne, kommer ihåg den kvällen som något speciellt. Fadern arbetade mycket för att få den erkänd i Norden som en egen, inte dansk, förening. När han inte orkade längre var han sorgsen över att föreningen somnade in. Bárður försökte få liv i den igen med hjälp av flera andra nordiskt sinnade och det lyckades. Han var ordförande från slutet av 1970-talet till 1983 då Norðurlandahusið, Nordens hus, öppnades.

Som medlem i Nordiska konstförbundet reste han en del i Norden och till planerna hörde att skapa ett konstcentrum under Nordiska ministerrådet. Det blev1978 Nordiskt konstcentrum med ateljé på Sveaborg utanför Helsingfors. När chefstjänsten utannonserades, sökte Bárður den, kallades till intervju och fick frågan: Varför tror du att du är den bäste på den här tjänsten? Det tror jag inte alls, svarade han, det finns nog andra som är bättre. Han var sin uppväxt trogen. Det var enda gången han sökt ett jobb och det fick han inte.

Nu är Bárður Färöarnas representant i styrelsen för Norræna húsið, Nordens hus, i Reykjavik och det är roligt eftersom verksamheten pågår för fullt.

Färöiska frimärken

När Färöarna 1976 övertagit postverket bad postmästaren Bárður att sitta i en nämnd för nya frimärken. Då var det inte många som kunde rita sådana, utöver Ingólvur á Reyni, William Heinesen och Palle Gregoriussen. Idag är det en helt annan situation. Bárður kom att rita flera märken, ja de blev 80 stycken. Han gjorde många resor till Suomen Pankin setelipaino i Helsingfors, där frimärkena trycktes. De blev strax från början samlarobjekt och postmästaren ville ge ut några dyra stålstick för samlare. Den bäste gravören som arbetade internationellt var Czesław Slania, från Polen, bosatt i Stockholm. Postmästaren ringde honom och han sade ja eftersom han tyckte det var roligt att arbeta för små och okända länder som Färöarna och San Marino.

Första gången som Bárður besökte Czesław Slania gällde det ett europeiskt frimärke med tema barn 1979. Färöiska barn hade ritat förslag som ställts ut i Konsthallen och av dem valdes 50 som Czesław Slania skulle få se. En liten mager man i slitna kläder tog emot i sin nästan tomma bostad i Vällingby. Han hade goda inkomster och ägde lägenheter i närheten, i dem bodde flyktingar från Polen som då låg bakom järnridån. Czesław Slania ringde runt och på kvällen var bostaden full av folk som fick välja ut tre av den 50 teckningarna.

Czesław Slania satt annars i köket, på armstödet av en stol, med en stålplatta på en låda under en naken glödlampa, med lupp för ögat och stickel i handen. Han arbetade direkt på stålet. När han reste utomlands hade han bara luppen, stickeln och stålet med sig och han kunde arbeta överallt.

Böcker

Självklart blev det så att Bárður illustrerade en mängd skrifter, inte minst den stora Føroysk orðabók som kom 1998. Han har illustrerat barnböcker, diktsamlingar, flora och formgivit en rad bokomslag. Den största egna boken, i utgåvor på danska, engelska och färöiska 2006, handlade om målaren Mikines och det var förläggaren Emil Juul Thomsen som hade övertalat honom. Senare kom boken Færøernes billedkunst på danska, engelska och färöiska, 2000. Han har också skrivit om olika konstnärer, bröderna Torbjørn, Hans Pauli og Marius Olsen, Tummas Arge och Elinborg Lützen. Den senaste handlar om Torbjørn Olsen, 2007.

Gunnar Hoydal och flera andra skrev 2003, Det vertikale landskab, en bog om den færøiske maler Bárður Jákupsson.

Kontakter med Sverige

Jo, i uppväxten i stan fanns det ju biograf och där visades filmer, både de gamla med Alf Sjöberg och komedier från svensk landsort. Bárður minns den populäre Edvard Persson med sången: Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv. Bellman har fascinerat Bárður och han kan sina Fredmans epistlar och sin Evert Taube.

Bárður har mest visat sina verk i Danmark, men ofta varit i Sverige för Föreningen Norden. Han har haft utställningar i galleri Maneten i Göteborg, i Kvarnen i Göteborg och i andra gallerier i Trollhättan och i Konstens hus Luleå, men tyvärr ännu inte i Stockholm.

Samfundet Sverige-Färöarna kan bara gratulera sin hedersledamot Bárður Jákupsson till de 70 år han fyllde lillejulafton och hoppas att han med sina målningar också kommer till Sverige.