Rapport från dansresa till Färöarna i fastlagen 2014

På väg till Tórshavn gjordes en avstickare till Kvívík, bygden med de synliga lämningarna av två långhus från tidig medeltid, nu så nära havet. Efter inkvartering på Hotel Streym var det middag på Hvonn. Sedan var det dans i Mettustova och vi svenskar kände oss för lite hur våra egna ballader fungerade i kvinnoföreningens trehundraåriga trähus, svarttjärat med grästorvstak. Herr Olof och älvorna dansades med viss inlevelse, samma tema som i den danska Elverhöj. Ja, det fanns visst en färöisk variant också. När Erlender Simonsen kom dansade vi den svenska skämtvisan om skräddaren som drunknade på isen. Det var fantastiskt att kunna dansa den på färöiskt vis.

Efter dansen visade Mortan Winther Poulsen oss Pæsastova, ett hus enligt sägen byggt när Luther spikade upp teserna i Wittenberg. I den minsta delen bodde J. Chr. Svabo, Färöarnas Linné, som 1781-82 författade en beskrivning av öarna. Han var den förste som nedtecknade ett stort antal ballader eller kvad, då med ett ljudhärmande skrivsätt.

Resan var en dansresa med tio deltagare från Folkvisedanslaget, fyra från styrelsen för samfundet Sverige-Färöarna och en som också ville få veta något om skolhälsovården.

Dans i Nólsoy

Den andra dagen inleddes hos Kringvarpið med en kvarts direktsändning med locklåt på horn och sång i radions morgonprogram. Det gav ett tillfälle att presentera både Samfundet och Folkvisedanslaget. Det bildades på Skansen 1905 med inspiration från traditionell färöisk dans som den norska Hulda Garborgs sångdansgrupp visat.

I nationalmuseets utställning i Brekkutúni berättade museipedagogen Regin Debess bland annat om vegetationen, fåren, den öppna robåten, grindvalen och de medeltida bänkgavlarna från biskopssätet i Kirkjubø.

Till Kirkjubø körde sedan bussen och vi såg både den stora Muren, katedralen från omkring 1300, och den äldre sockenkyrkan. Det äldsta kända årtalet knutet till Kirkjubø är 1139 då biskop Orm därifrån deltog i festligheter vid ärkebiskopssätet i Lund.

I den grafiska verkstaden Steinprent beskrev Jan Andersson arbetet och kontakterna med Sverige.

På eftermiddagen gick färjan, Ternan, över sundet till Nólsoy och där visade Anna Juul Thomsen hembygdsmuseet Við Brunn. I ungdomsföreningens hus dukades middagen fram. Erlendur Simonsen är ordförande i dansföreningen. Han var en avde tolv deltagarna från Nólsoy i dansresan till de nordiska huvudstäderna och symposiet, balladdans i Norden, som Samfundet och Svenskt visarkiv arrangerade i Stockholm 2007. Flera av deltagarna var nu, liksom Samfundets hedersmedlemmar Anna Juul och Høgni Thomsen, med i den mycket livliga dansen. Den svenska Skräddarvisan dansades under stort skratt. De populära kvaden Stolt Signild och Herr Sinclairs visa sjöngs med tryck från både de svenska och färöiska deltagarna. Sedan följde den ena dansen efter den andra till dess att kvällsfärjan gick bortåt halv elva. Naturligtvis fortsatte sången på färjan när det visade sig att våra färöiska värdar behärskade både Evert Taube och Bellman.

Dans på Velbastaður och i Havn

Den tredje dagen for gruppen med den kommunala gratisbussen till Friskolan í Havn som finns på Velbastaður. Rektorn, Sharon Weiss, berättade om skolan. Eleverna höll morgonsamling med sång och de kunde bland annat balladen om herr Olof och älvorna, som nu dansades både på färöiska och svenska. Barnen, som arbetar i tre grupper, hade dekorerat varsin tunna inför fastlagen.

Att slå katten ur tunnan är en dansk sed som lär ha införts av en dansk präst på Sandoy under senare delen av 1800-talet, enligt J.P. Joensen i Färöisk folkkultur, 1980. Tunnan hängs upp och sedan gäller det att slå sönder den med ett trä och den som lyckas blir kattkung eller drottning. Tunnan kan var full med godis. Skolorna håller ledigt fastlagsmåndag och många barn går grýla, utklädda för att tigga snask. (Grýla är en västnordisk häxa.)

Efter ett besök hos keramikern Guðrið Poulsen gick en vandring genom Planteringen till Listasavn Føroya med basutställning och Bárður Jákupssons målningar.

I sitt gamla hus Undir Ryggi serverade Laura Joensen färöiska delikatesser från gården på Sandoy och Folkvisedanslaget gav prov på en bred repertoar av snapsvisor.

I Havnar klubbi stod Dansifelag Kaggansför allmän färöisk dans från klockan tio till tre på morgonen. Svenskarna fick beröm för att kunna dansa, ha stev eller rytm. Man ser inte vilka som är utlänningar, var en kommentar. Skiparin eller försångaren leder dansen och det kunde svenskarna också göra som i balladerna Major Brack och Den underbara harpan. Det fanns en viss tvekan att framföra de svenska balladerna i den mycket kunniga församlingen av garvade färöiska dansare, men resultatet föreföll ha fallit alla i smaken.

Dans i Dalur

Lördag var den fjärde dagen och på förmiddagen hittade några i gruppen ylleplagg, andra böcker och CDskivor. Lycklig var också den som fann Corpus Carminum Færoensium, hela samlingen av färöiska kvad, över åtta kg tung.

Från Gamlarætt for vi med färjan Teistin till Skopun och med buss till Listasavnið á Sandi. Där beskrev Súsanna av Skarði donationen bakom konstmuseet och sedan i bygdens kyrka om sitt arbete med nya textilier efter det att de gamla skadats i en mindre brand. Kyrkans grund har noga undersökts och den nuvarande, från 1839, visade sig vara den sjätte på samma plats. Nära kyrkan hittades en gång en internationell myntskatt, nergrävd omkring 1090. Äldre gravar visade sig också finnas utanför kyrkogården. I sitt hem visade Súsanna också egna illustrationer till Staffansvisan.

En av de stora upptecknarna av kvad och visor var Jóannes í Króki (1794-1869), fåraherde och fiskare på Sandur. Han skrev ner 90 kvad.

I bygden Dalur väntade Vilhelmina Larsen och andra i dansföreningen Stígum fast med kvällsmat i Eirikshús och till kaffet berättade hon från sin barndom i Skálavík. Hennes far kvad både när han spann och vid annat arbete. Han var organist i kyrkan och kunde också sitta vid orgeln och kväda. Hennes mor kunde danska sånger och visor och hon var lycklig över att ha fått växa upp med två kulturer. Som helt liten brukade hon vara med och titta på och lyssna när det var dans.

Annandag jul var vinterns första stora danskväll, nyårsafton den andra, trettondagen den tredje, tjugondedagen den fjärde och sedan avslutning i fastlagen. Olika bygder hade sina danskvällar och till Skálavík kom folk trettondagen. Innan dansen började brukade några män gå över berget till Skarvanes för att kväda för dem som inte orkade ta sig till dans i Skálavík. Män hade ofta vissa ballader som de tagit till sig och brukade skipa, men inte två gånger samma vintersäsong. Vilhelmina Larsen nämnde också att längden på en väg kunde anges efter ett kvad som passade till turen. Det blev en levande, traditionsmättad stund innan dansen började.

Eftersom folk slog tunna i Sandur och var det inte så många som kom från andra bygder, men det blev en livlig dans på det sviktande golvet, som vilar på gamla bildäck. Flera skämtvisor som Ole Morske förekom. De svenska balladerna Herr Olof liksom Svinaherden avsjöngs. Det var spännande att få styra ut på den mest gungande delen av dansgolvet och njuta av svikten. Alla dansande sken som solar i sin dansglädje.

Bussen hämtade vid elvatiden för att köra till det nya hotell som den frikyrkliga brödramenigheten uppfört i Skálavík.

Dans i Klaksvík

Söndagsmorgon kom med solglimtar efter dagar med grå himmel och regnskurar. De första strandskatorna hade just anlänt, nationalfågeln väntad till den 12 mars. Buss över Sandoy, färja, buss till lunch i Fuglafjörður, en växande bygd med fiskmjölsindustri. Sedan for vi vidare till Klaksvík.

På museet, Norðoya forminnasavn, visade museichefen Jógvan Ravnsfjall först apoteket, sedan olika traditionella redskap i museets utställning. Han hade lånat nyckel till Christianskirkjan som just firat 50-årsjubileum. Den stora altartavlan av Joakim Skovgaard är nyrenoverad och i församlingssalen har konstnären Edward Fuglø skildrat Jesus från Nasaret i tio rundlar med scener uppbyggda av tredimensionella, målade träklossar. De är återbruk, från vrakgods och från de gamla kyrkbänkarna och altartavlans ram. Ett nytt, spännande och innehållsrikt verk som Jógvan presenterade.

Efter söndagsmiddag på Hotel Klaksvík började dansen hos Klaksvíkar dansifelag i föreningens hus, Skálin. Med i ringen var två äldre män i sina färöiska dräkter, som brukas vid festliga tillfällen, och ett flertal ungdomar. Tidigare ordförande i förbundet Sláið ring, Jónleif Johannesen, hälsade välkommen och sade att sedan dansen kom in i skolan, 1997, har mycket hänt. Flera av de 15 dansföreningarna i förbundet är mycket livaktiga. Unga skiparar illustrerade detta. Han nämnde också den nya brudvisa, som valts ut genom en tävling, men ännu inte presenterats. Den gamla som brukas vid bröllop är för svår och för lång, 24 minuter, den nya går på åtta minuter och är lättare att lära. Brudvisan fick vi prova innan upphovsmannen skulle hem med färja. De svenska sångarna hade nu fått upp ångan och sjöng nu såväl redan tidigare framförda ballader som en del staffansvisor, den allra mest förekommande balladen i Sverige.

Innan borden, som stått dukade med kaffe och tårtor, skulle fällas ihop dansades såväl schottis som halling till sång. I avsaknad av andra instrument fick det bästa duga: Trall till dans, en specialitet som svenska spelmän praktiserat i många hundra år.

Före avresan fastlagsmåndag gick några ur gruppen upp á gólv i Skálin med den första omgången om 150 barn av de 1 000 som skulle dansa där under dagen. Svenskarna fick lämna ringen och det sjunde danstillfället under fem dagar för att i gråvädret åka till Vágar och flygplatsen. Flyget gick efter lunch, som det skulle, med byte i Kastrup för SAS och Arlanda.