Ingenstans är Norden en så påtaglig realitet som i Tórshavn
Första kvällen i Tórshavn, efter suveränt god sushi och gott färöiskt öl i sol på kajkanten, och efter ett oväntat möte med ett av William Heinesens barnbarn, hämtar våra vänner oss i bil: Vi ska se på solnedgången uppifrån Sornfelli, 700 meter över havet.
Till det fjället ägde färöingarna i många decennier inte tillträde: Nato hade en radaranläggning på toppen. På vägen upp passerar vi på några hundra meters höjd soldaternas gamla förläggning, knappt synbar i landskapet. Den är numera fängelse och det är helt enkelt så att färöiska brottslingar har en hisnande vacker utsikt som inga andra fångar i världen torde ha, över fjordar, hav och uppgående sol.
Avstånden på Färöarna har krympt på senare år. Många färjor har försvunnit och ersatts med tunnlar genom fjällen och under havsbottnen, och vägarna har förbättrats. Från Tórshavn tar man sig till exempel snabbt till Kirkjubøur, Färöarnas nationella centrum, med en gammal kungsgård och en medeltida kyrkoruin.
I många generationer har familjen Patursson (märk stavningen med -son, inte danskt -sen!) bott där och medverkat till en färöisk nationalkänsla, i tal och skrift. Sigert Patursson (1869-1931), upptäcktsresande och fredskämpe, var verksam i Sverige en tid och skrev på svenska, inte danska.
I Kirkjubøur bor också, stilenligt nog, den outtröttlige ordboksredaktören och språkmannen Jóhan Hendrik W. Poulsen, som vi dock inte besökte. Däremot stötte vi på honom utanför ett apotek i Tórshavn!
En dag i stan var det någon som ropade på oss från en trädgård. Det visade sig vara författaren Jóanes Nielsen, som klippte sin mors gräsmatta. Någon minns nog Jóanes från fjolårets bokfestival i Kristianstad, där han gjorde en minnesvärd uppläsning. Vi besökte honom i hans bostad, varifrån man har utsikt mot grannön Nólsoy, och hundra mils fri sikt mot Norge.
Sardoniskt leende konstaterar vi att han gjorde ett kolossalt klipp när han för ett antal år sedan billigt köpte en villa på Tórshavns numera kanske snobbigaste adress. För Jóanes Nielsen, samhällsradikalen, är detta mest ett utslag av ödets ironi, annars kan han glädja sig åt att han börjar bli ett aktat namn också i Danmark.
Tórshavn är en liten huvudstad, men under vår vecka där hinner vi få ett par fantastiska musikupplevelser, se god konst och upptäcka att staden är en av Nordens mest spännande trädgårdsstäder tack vare det stora inslag av växter från södra halvklotet som syns överallt.
Ingen annanstans är Norden en så påtaglig realitet som i Tórshavn; vi bor med ett stort sällskap danskar på Färöarnas folkhögskola, där Rói Patursson är rektor, samme Rói som fick Nordiska rådets litteraturpris 1986. Vi hälsar på hos Rolf och Olevina, som har hus i Barum, och hos författaren Hanus Kamban och hans danskfödda hustru Kirsten Brix.
Färöarnas nya turistchef, som vi byter ett par ord med, har bott och arbetat i Stockholm i åtta år. Det känns märkligt att höra henne prata svenska med sina barn, men vi förstår samtidigt varför William Heinesen en gång kallade Tórshavn för världens navel.
översättare och kulturskribent
