Sagoberättare - Tecknad av konstnären Sven Ljungberg, en illustration till Per Gustavssons bok

 

I somras letade jag efter en snygg, praktisk regnkappa inför min resa till Färöarna.

Vi var tolv resenärer från Berättarnätet Kronoberg som i mitten på augusti äntrade planet till Färöarna. Alla med praktiska regnkläder i bagaget, alla utom jag som kom med paraply och plasttält storlek L köpt för 20 kronor.

Vår reseledare Nanna Hermansson och vår chaufför Mogens Wrane mötte oss vid flygplatsen i ett soldränkt landskap. Förtjusta började vi vår resa genom Färöarna. På smala slingrande vägar som gick brant, brant uppför och sedan lika brant nerför körde Mogens sin stora buss och jag var inte rädd en enda gång. Ibland var vi så högt uppe att vi borde nått den blå himmelen, men i stället tittade vi ut över ett glittrande hav och såg nästa ö med sina höga, smaragdgröna berg.

alt
Sagoberättare. Tecknad av konstnären Sven Ljungberg, en illustration till Per Gustavssons bok

Vi var alla helt betagna och lyssnade inte till Mogens och Nannas muttrande om att de aldrig sett öarna på det här viset. Framåt kvällen kom vi till Gjógv och vårt hotell, där det serverades mat i Roykstovan. För första, men inte sista gången, serverades fisk – och fisk på Färöarna är himmelskt, kan jämföras med nyfångad stekt abborre från en sjö i Småland. Då hoppas jag Du förstår att det är mat för sagokungar. Det var efter den här middagen som vi såg hur klipporna på ön utanför färgades rosa av kvällssolen. Vi jublade och trodde att detta var färingarnas kura skymningsstund varje vardagskväll. Redan nästa dag förstod vi att de rosa klipporna var en gåva av gudarna, som vi skulle vara ytterst tacksamma över.

De flesta i sällskapet gick sedan en fjällvandring med Nanna. Själv gick jag en vandring i den lilla byn. Små hus med hög stenfot, innanför stenfoten fanns en gång plats för djuren, medan människorna bodde på våningen över. Husen är små och ligger tätt ihop för att skydda varandra mot den ständiga blåsten från havet. På de andra sidorna skyddas byn av bergen och högt uppe på ett av dem såg jag en rad myror streta framåt, det var mina färdkamrater.

Senare på kvällen när fjällvandrarna flåsat klart blev vi inbjudna till konstnären Bárður Jákupsson. Stilla berättade han om livet i byn. Slitet för mat och värme var stort men ändå fanns det alltid en hundraåring i byn, ty folket där blev gamla. Denna stillsamma berättarkonst fick vi uppleva fler gånger under vår resa, en konst som får stressade människor att känna en stunds vila och själslig ro.

Nästa dag kom regnet. Till att börja med lite stilla, men när vi kom till Klaksvík öste det ner. Vi inkvarterades på vårt hotell, sedan skulle vi ta en promenad till Leikalund med berättarscen och museum. Hela sällskapet utom jag kom i regnställ, jag med paraply. På promenaden lärde jag mig att de färiska vindarna är främlingar för mig och därför omöjliga att parera. Paraplyet var snart en trasa och jag fick flytta in i mitt plasttält för 20 kronor resten av veckan. På Leikalund berättade skådespelerskan Eyð Matras om Aina Cederblom, kvinnan som i dräkt och päls gav sig ut i en enkel motorbåt bland isbergen. Hon hamnade på Färöarna och startade där en vävstuga för att lära upp unga kvinnor i vävkonsten. Eyð hörde berättelser om Aina i sin barndom och hennes beundran för henne blev grunden till denna föreställning, som vi hade lyckan att få vara med om.

När vi tittat på museet med sina föremål från vardagslivet på Färöarna så körde museichefen Jógvan Ravnsfjall oss i skytteltrafik till sitt hem där hans fru Birna tog emot med våfflor och ett stort leende. Vi fick förstås också en klunk ur snapsglaset, kvannebrännvin. På kvällen träffades vi igen, då var det vår tur att berätta på samma scen som Eyð berättat tidigare på dagen.

Så gick dagarna med regn och solsken, men hur vädret än var togs vi emot med denna varma leende gästfrihet. Den var lika vänlig på det stora fina Nordens Hus, Norðurlandahúsið, som i det lilla vackra konstmuseet i Sandur. I Dalur ”bygdegård” fanns Wilhelmina Larsen och Jóanes Johannsen med släkt och vänner. De nappade ull, kardade, spann och stickade medan de berättade om livet idag och för femtio år sedan.

Vi sjöng tillsammans och vi dansade på sviktande golv. Så roligt vi hade, men plötsligt var det slut, taxin var kommen och vi måste skynda för att inte missa sista färjan. Därför blev vi minst sagt förvånade och ännu mer förtjusta när taxichauffören gång på gång stannade för att berätta någon sägen eller historia som utspelat sig utmed vägen. I färjelägret stod färjan och väntade på oss med besättning och passagerare. Chauffören hade ringt och förvarnat och ingen tycktes ha något emot att bli försenade. Det blir många tankar kring en sådan upplevelse. Jag har försökt översätta företeelsen till svenska förhållanden. SJ, Länstrafiken, nej, inte ens skolbussen kan tänkas vänta för att någon vill berätta.

alt
Sagomuseet

Söndag kväll var vi inbjudna till ännu ett litet kulturhus med ett minimalt kök där Laura och Páli Joensen lagat en färöisk middag till oss. Vid vackert dukat långbord och tända ljus åt vi fårkött, syltad kvanne och färsk potatis, medan Lauras familj tittade på oss från fotografierna på väggarna. Jag kände samma känsla som när jag som liten följde med min farmor till hennes väninnor. Jag satt stilla på min stol, åt på en kaka och såg på föremål och foton på väggarna och kände att också här hörde jag hemma.
Professor Turið Sigurðardóttir berättade för oss om universitetets verksamhet och på Färöarnas museum i Torshavn berättade Regin Debess. Då och nu blandades denna dag och allt var lika intressant. Vi fick också tillfälle att på museet berätta om vår verksamhet på Sagomuseet, vilket verkade vara av stort intresse.

Nólsoy hamnade vi på i strilande regn och den planerade vandringen blev inte av. I stället blev vi inbjudna till Anna Juul och Høgni Thomsens stova. I drypande regnställ klev tretton personer in i deras kök, skavde av sig det blöta och invaderade vardagsrummet. Høgni välkomnade med snapsglaset och Anna Juul, som i mina sagoögon mest liknade en huldra klev över regnkläderna och kokade kaffe. Hon utstrålade detta stillsamma lugn som jag upplevt i berättandet och det var gott.
På Nólsoy hade vi vårt sista berättarframträdande. Nästa dag var det bara några timmar kvar i Tórshavn innan vi för sista gången satte oss i Mogens buss.

Hemma igen tog det ett tag innan minnena krupit in i rätt kruka och sedan har de börjat blomma som en välplanerad rabatt med prunkande färger och nya dofter varje dag. Arkitekt till denna rabatt är Nanna, nu är det upp till mig och de andra i gruppen att sköta om mångfalden av blommor.

Ett av de blomster jag gärna böjer mig över är Katrin Petersens berättelse om sin mormors lillebror. Den lille gutten som dog på sjukhuset och kom hem för att begravas i den mörka jorden. Hur moderns förtivlan över allt det svarta fick fadern att smycka graven med vita stenar och snäckor så att den lille kunde vila i en ljus grav. Sorgen över den lille gutten lever numera också i Sverige.


Rune Bengtsson, Stockholm
Kommentarer eller frågor på artikeln? Skriv och berätta

Tio slumpvis valda artiklar

Studiebesök från Färöarna i Sagobygden

18 dec 2011 Läsning

  Att återfinna den magiska närvaron - Rapport från en sagoresa i Ljungby Besökets tema var att utforska och utbyta erfarenheter om, hur det immateriella kulturarvet som folkdikten utgör...

Att resa till Färöarna

22 feb 2016 Läsning

Att resa till Färöarna är Lättare än någonsin. Öarna, som ligger så lägligt mellan Brittiska öarna, Norge och Island, har blivit ett hett resmål, men varför? Små branta öar, där...

Floating Rocks - Där vägen tar slut

24 apr 2016 Läsning

  Nu är det drygt en månad kvar tills vi packar våra regnkläder för att åka till Färöarna. Förberedelserna tar fart Förväntningsfulla, pålästa och inspirerade av den ändå ganska...

Två bemärkningar till Harald Gustafssons artikel

13 feb 2014 Läsning

  Mine bemærkninger gælder ikke artiklens hovedanliggende: hvorfor kongen af Sverige ikke fik (eller tog) Grønland, Færøerne og Island sammen med Norge. Det er visselig interessant, men...

Monsterböcker för barn och vuxna i nordisk samverkan

08 okt 2015 Läsning

  Tre författare, Áslaug Jónsdóttir från Island, Rakel Helmsdal från Färöarna och Kalle Güettler från Sverige berättade om sitt samarbete den 22 september 2015 i Författarnas hus i...

Under havsbotten investeras miljarder i Färöarnas största tunnelprojekt någonsin

27 jan 2018 Läsning

  Ungefär mitt emellan Danmark och Island ligger ögruppen Färöarna som består av 18 öar med en sammanlagd yta mindre än halva Gotland. Små öar med höga, branta berg mellan samhällen vid...

Nytt slakteri på Stóra Dímun

27 okt 2010 Läsning

  På en av de mest otillgängliga av alla Färöarnas 18 öar, invigs ett nytt slakteri. Personalen från Hälsomyndigheten är och ger godkänt betyg till nya slakteriet den 20 september...

Åland söker inspiration på Färöarna

26 mar 2011 Läsning

Hur klarar ett litet samhälle som Färöarna av att finansiera ett så stort projekt som en tio kilometer lång vägtunnel med en rondell mitt i? Det undrar Ålands trafikminister Veronica Thörnroos...

Vackraste meningen på färöiska - Tankar om ett riksdagsprotokoll

14 sep 2021 Läsning

  Den 14 september 2021 är det exakt 75 år sedan Färöarna hade folkomröstning om frigörelse från Danmark. En folkomröstning som fortfarande skapar heta känslor hos färöingar. Den...

Islänningasagor. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar.

07 maj 2014 Läsning

  Vad har dagens reaktioner på hedersmord att göra med mentaliteten i en karg nordisk miljö, hur man sonade oförrätter, hur man hanterade kärleksproblem? I en intervju i...

Samfundet Sverige-Färöarna

Samfundet Sverige-Färöarna
c/o Bengtsson
Siargatan 11 5 tr
SE-118 27 STOCKHOLM
Sverige

+46  7 30 49 69 56
post@samfundet-sverige-faroarna.se

Logga in

Sorry, this website uses features that your browser doesn’t support. Upgrade to a newer version of Firefox, Chrome, Safari, or Edge and you’ll be all set.