Portaler av storvalars käkben i Färöarna

Ingen som anlänt med färjan Ritan till Nólsoy har kunnat undgå att se den portal av hopfogade valkäkar som står i hamnen och hälsar besökare välkomna.

Käkbenen härstammar från en sillval (Balaenoptera physalus) som 1895 observerades flytande död utanför bygden Bø. Några Nólsoyfiskare upptäckte den, men också en norsk valfångare gjorde anspråk på den. Fyndet blev föremål för rättegångsförhandlingar, men de Nólsoymän som ursprungligen hade funnit valen gick segrande ur tvisten och kunde hemföra valkadavret till sin ö. När den danske kungen Frederick VIII sommaren 1907 skulle besöka Nólsoy, satte man upp valens käkben som en slags triumfbåge nära den nuvarande fotbollsplanen, i samhällets utkant.

De uppresta käkbenen var dekorerade med valens barder. Här stod de fram till 1921 då en storm blåste omkull dem. De restes på nytt 1957, men det var först 1975 som käkarna placerades på deras nuvarande plats, och det skedde i anslutning till drottning Ingrids besök på Nólsoy i oktober det året. Sedan dess har de utvecklats till ett signum för Nólsoy hamn (fig. 1).

Även om valkäksportalen på Nólsoy är den mest kända och mest avbildade från dagens Färöarna, är den ingalunda den enda av sitt slag som finns där. Att göra portaler av storvalars käkben är inte heller unikt för Färöarna, utan sådana finns i en rad länder runt om i världen.
Den brittiska valforskaren Nicholas Redman har dokumenterat åtskilliga på de brittiska öarna (Redman 2004), men också under pågående inventeringar från andra håll längs Atlantkusten. Portaler av valkäkben kan man fortfarande beskåda på så vitt skilda platser som Barrow i Alaska, Kaikoura i New Zeeland, Stanley på Falklandsöarna, Ísafjörður på Island och Saint Ouën på ön Jersey i Engelska kanalen.
Även i Sverige har vi flera exempel, bland annat kan nämnas den som fortfarande står vid ångbåtsbryggan på Käringön. Ytterligare sådana portaler finns dokumenterade från flera håll på Västkusten i äldre tid (Pax 1938; Svanberg 2008a; Redman & Svanberg 2009).
Här skall vi emellertid nöja oss med att presentera de som finns på Streymoy och Eysturoy på Färöarna.

Den äldsta kända portalen på Färöarna fanns vid ingången till Jacob Lützens hus på Tinghúsvegur i Tórshavn. Den finns omnämnd i ett par källor från slutet av 1800-talet. Möjligen härstammar käkarna från en sillval som dödades av Per í Nesinum utanför Vestmanna på 1850-talet (Johansen 2006:37, 88).

En annan portal fanns uppsatt i början av 1900-talet vid Christine Minde vid Sigmundargøta 30 i huvudstaden. De hade satts upp av Johan Reinert Joensen, som arbetade på Grönland vid tiden kring förra sekelskiftet. Vid återkomsten till Färöarna förde han käkbenen med sig hem och satte upp dem framför huset som en slags souvenirer från sin vistelse på Grönland. Han dog 1907.
I början av 1950-talet hade käkbenen förmultnat och bara rester återstod. De kom därför att ersättas av ett nytt par käkar. Det var norrmannen Arne Petersen som, förmodligen 1956 eller 1957, ombesörjde detta.
År 2001 var dessa emellertid i så dålig kondition att Gudmund Isfeldt, som då ägde huset och tomten, ersatte dem med ett par nya käkben som han hade haft vid sitt sommarhus i Leynar. De gamla käkbenen finns emellertid kvar baktill på gården. Men vid ingången står de käkben som placerades där år 2001 (fig. 2). De är över 5 meter långa och kan fortfarande beses om man besöker Sigmundargøta i centrala Tórshavn (Johansen 2007: 72; Kugler 2006: 14).

När kung Frederick VIII besökte Färöarna den 20 juli 1907 hade man också fogat samman ett par käkben som en portal på Kopargøta, ungefär vid nuvarande Café Natur. Benen kom från valfångarstationen vid Signabøur i Kollafjørður. Kungen lär ha blivit mycket road av arrangemanget och skämtade om att de till skillnad från Jonah i Bibeln inte skulle sluta i valens mage. Dessa käkben är numera försvunna (Hansen 1991: 79).

Däremot så står det en portal av två ungefär 4,25 meter långa käkben vid sidan av kommuncentret i Hósvík, väl synliga från landsvägen (fig 3). De är ganska mossbevuxna.
Enligt en sagesman härrör de från en sillval som någon gång mellan 1978 och 1982 harpunerades av båten Hvítiklettur. Valen styckades på valstationen vid Áir, belägen inte så långt från Hósvík.
Kommunhuset har använts bland annat som danslokal och i anslutning till det tyckte någon att valbenen, som länge förvarades i bygden utan att komma till användning, kunde användas till en portal. Den restes någon gång efter år 2000.

Vid Gudmund Isfeldts sommarhus i Leynar används två käkben av kaskelot som grindstolpar. De är 2 resp 2,2 meter långa. Huset byggdes år 1974. På tomten och huset finns ytterligare valben uppställda.

I Vestmanna har det tidigare stått en portal av valben nere i Fløtti. Möjligen är det de två långa käkar, sannolikt efter en blåval (Balaenoptera musculus), som ligger i parken bredvid skolan som ett slags kantmarkeringar i gräsmattan (fig 4).

Men det finns också ett 5,5 meter långt käkben i Maria Hummeland á Heygums trädgård som används som en trädgårdsbänk. Enligt Maria så härstammar det från en val som hittades i havet ”för mycket länge sedan” (fig 5).

På samma sätt som vid Vestmanna skola används ett bara över 6 meter långa käkben i Kirkjubøur. De ligger på marken utanför den gamla timmerbyggnaden. De lär komma från en blåval som strandade 1905 (Arge 1989: 16–17).

Ytterligare en portal av hopfogade valkäkar finner man uppställda vid entrén till högstadieskolan i Oyrarbakki.
Det är närmare 5 meter långa käkben, som kommer från den sista blåvalen som dödades utanför Färöarna, någon gång vid 1960-talets mitt. Den styckades också vid valstationen i Áir varefter käkarna förvärvades av Hans Erland í Brekkunum. Han hade dem länge i sitt hem i Hósvík, men när han blev rektor för skolan i Oyrarbakki, sattes de upp som en portal där (fig 6).

Skolan invigdes 1974 och då satt portalen på plats. Där finns de fortfarande och de ingår också i skolans emblem och kan exempelvis ses på dess brevpapper.

Även kotor från storvalar har kommit till användning på Färöarna, bland annat till stolar och huggkubbar. Grindvalsben har ju likaså nyttjats till en rad ändamål, men till det får vi återkomma till i något annat sammanhang (se Joensen 2009). Vi har exempelvis redan nämnt hur broskben kunde brukas till leksaker (Svanberg 2008b).

Bilder

Klicka på en bild för att starta bildgalleri.

Referenser

• Arge, Símun V. 1989: Múrurin og onnur fornminni i Kirkjubø. Tórshavn.
• Hansen, Hans Petur 1991: ”Kóngsvítjan í 1907”, i: Góður er gamalur í ráðum: Frásagnir eftir Hans Petur Hansen í Heimistovu á Glyvrum. Tórshavn.
• Johansen, Finnur 2006: Traðkaðu fólkinum slóð. Havning 1860–1900. Tórshavn.
• Joensen, Jóan Pauli 2009: Pilot Whaling in the Faroe Islands. Tórshavn.
• Kugler, Olivier 2006: ”Kugler’s World”, Guardian Travel Section 14 oktober 2006, sid. 14.
• Pax, Ferdinand 1938: „Zoogene Bau- und Schlotermaterialen rezenten Ursprungs”, i: Die Rohstoffe des Tierreichs. Hrsg. F. Pax & W. Arndt, Vol. I:2. Berlin
• Redman, Nicholas 2004: Whales’ Bones of the British Isles. London.
• Redman, Nicholas & Ingvar Svanberg, 2009: ”Uses of Whales’ bones in the Faroe Islands”,
  Svenska Linnésällskapets Årsskrift 2009, sid. 151–166.
• Svanberg, Ingvar 2008a: ”På spaning efter svenska valar”, Saga och Sed 2007, sid. 47–64.
• Svanberg, Ingvar 2008b: ”Snurra: en färöisk leksak i global belysning”, Gardar: Årsbok för Samfundet Sverige-Island i Lund-Malmö och Samfundet Sverige-Färöarna 39, sid. 42–46.