Ofrivillig midsommarafton på Patricia vid Färöarna 1940

Vårvintern 1940 var ovanligt kall och när HMS Patricia den 4 mars lämnade Göteborg fick hon sakta gå ut med isbrytare. Ombord var 36 mans besättning och 450 man som skulle hämta de svenska jagarna. Kapten var Albert Persson, nu utnämnd till kapten i flottan. Som hjälpkryssare var Patricia utrustad med en kanon och två kulsprutor. Av besättningarna kallades fartyget för Pia.

Fartyget gick igenom den så kallade Skagerackspärren, mineringar efter krigsutbrottet 1939. I mulet väder kom Färöarna i sikte och fartyget fortsatte långt västerut, observerat av de krigförande länderna. Via Lissabon och Barcelona kom Patricia den 19 mars till La Spezia, en varvsstad i Ligurien.

Efter en vecka fick svenskarna överta de italienska jagarna. Den 14 april 1940 var jagarna Romulus och Remus, Puke och Psilander klara att lämna La Spezia. Patricia var depåfartyg och lastad med sprängämnen, torpeder och artillerigranater. Resan började med missöden och väntan. Det gick inte att få olja utan de fick vänta på den svenska tankern Castor som mötte dem i Lissabon.

Från Italien till Irland

Avdelningschefen, kommendörkapten Torsten Hagman, hade fått fri lejd från Storbritannien och Tyskland. Han hade order att i konvoj gå norr och långt väster om Storbritannien och även till Queenstown, nu Cobh, vid Cork på Irland. Sedan skulle fartygen till Norge innan de kom hem till Göteborg.

Till Queenstown kom Patricia och jagarna den 2 juni. Efter två veckor kom 118 civila passagerare, av dem 48 kvinnor och barn, två av dem några månader gamla. Det var svenskar som arbetat i engelska företag, flera av dem ingenjörer, unga kvinnor som varit au pair eller servitriser och andra som varit strandsatta och skulle hem. Skeppsbrutna kom från fartyg som Sveaborg, Frisell, Emma och Foxen. Några missionärer kom från Kongo.

Konvojen med jagarna och Patricia lämnade Queenstown den 16 juni.

Dagboksanteckningar

Författaren Maj Lorents, som tidigare bott i England, hade vistats där under våren för att samla material till artiklar och en bok. Hon hade förgäves försökt ta sig hem. Hon berättade att väntan blev lång i den långa kön innan hon kom ombord. ”Papper, papper, inga vänliga ansikten.” Björn Fontander citerar hennes dagboksanteckningar:

”Dålig atmosfär ombord. Ingen tycks förstå vad som sker. Bara en man tycks ha något förnuft - kapten Thunberg, som torpederats av tyskarna med sitt fartyg Sveaborg.”

Thunberg var en av de skeppsbrutna på väg hem med sin familj.

"Dålig mat. Passagerarna informerades av [Patricias] kapten Persson om att vi inte skulle få något utöver sjömännens krigsransoner. De svenska jagarna såg ut som små taxhundar, alla ljust målade med blå och gula tecken [på skrovsidorna] polerade och skinande som leksaker, så olika de skrovliga fartygen på Clydefloden. Antibrittiska stämningar ombord alltmer tydliga. Varför? Ingenjörerna hätska för att de tvingats resa hem. Nedsättande om allting i England. Kunde inte ens nämna Dunkerqueevakueringen utan hånleenden. De kallar sig neutrala och är stolta över det.”
Detta skrev Maj Lorents. Hon, som var klart probrittisk, mötte också antisemitism ombord.

Till Färöarna den 19 juni

Konvojen kom efter ett dygns gång i dimma morgonen den 19 juni till Färöarna, som var ockuperade av britterna. Söder om Hestur fick fartygen färöisk lots och blev anvisade plats i den långa och djupa Skálafjørður på Eysturoy. Där placerades de tvärs på fjorden med Patricia längst in.

Maj Lorents skriver:

Dimma, sakta maskin, sirener. Klockan 5 på morgonen alarm. Kvickt på med livbälte och byxor och upp på däck. Ingen panik. Fartyget hade kommit för nära en klippa [vid Färöarna] i dimman. Vi stannade 50 meter från bränningarna. jagarna syntes inte till någonstans. Klippan skymtade som en ofantlig fartygsstäv genom dimman. Någonting är fel med våra instrument. Vår kapten Persson rasande. Säger till mig att marinens officerare är charlataner och har misslett honom. Jagarna ångar på och är långsamma. Allmän ängslan för Castor, om hon skall komma i tid. Vi kan inte fortsätta utan hennes olja. Jagarna synliga. Vi stannade i en fjord på Färöarna.

Ombord i Patricia härskade ett riktigt hat mot engelsmännen nu. Jag undrar vad allt detta betyder. Många människor i London, många från informationsministeriet berättade för mig innan jag for därifrån att engelsmännen säkert skulle ta jagarna, annars skulle tyskarna göra det. De var ju fortfarande italienska jagare och inte svenska, sade man. Kapten Hagman berättar för mig att en av hans torpedexperter svär på att han såg en torped mot oss kvällen före. Passagerarna skulle inte få veta något.”

Björn Fontander, som skrev boken De onda åren, talade också med Karl Uno Olsson, signalman ombord på Remus. Han sade:

Vi fick veta av de brittiska hamnmyndigheterna att vi var välkomna till Färöarna och att allt skulle göras till det bästa. Vi kunde beställa proviant om vi behövde, vi kunde rekreera oss, bada varmbad i land och jag vet inte allt. Vi tog det som naturligt eftersom vi befann oss bland vänner, var vi införstådda med. Mer betänksamma hade vi varit om vi varit på vår resa mot den tyska sidan, men här anade vi ingenting.

Innerst i Skálafjørður den 20 juni

På morgonen den 20 juni låg tre stora brittiska jagare vid fjordmynningen och innanför fanns åtta bestyckade trålare. En motorbåt med eskaderchefen, kommendör Caslon, for till Hagman ombord på Puke och begärde kapitulation enligt order han fått dagen innan. Fartygen skulle bordas och föras till England. Varje motstånd skulle slås ner. Radion plomberades.

Vapensmeden ombord på Romulus Clas Dake antecknade i sin dagbok:

20/6 Order kl. 10 från engelska regeringen att utrymma fartygen. Rykten om internering. En timmes frist. Omöjligt att slå sig igenom. Instängda i en djup fjord. Mynningen minerad, samt ett par kryssare. I fjordens vinkel en kryssare tvärs. 5 armerade trålare inne i fjorden med bevakning av 'Patricia'. (Vid) första försök skulle 'Patricia' beskjutas, fullastad med ammunition samt ett 50-tal kvinnor och barn. 11.30 gick vi ombord på en engelsk trålare med så mycket vi kunde medföra. Chefen siste man. "Du gamla, Du fria" sjöngs unisont. All engelskvänlighet försvunnen. Allmän önskan, måtte Tyskland vinna. Gingo ombord på 'Patricia' och 'Castor' (oljetanker).
Rykten om att Ryssland ockuperat Öland och Gotland

Brittisk militär bevakade nu besättningarna som från tre av jagarna fördes över till Patricia. Utöver personliga tillhörigheter tog de med sig saker som flaggor och befälstecken, kojer och filtar, gasmasker och livvästar, proviant, kikare och pistoler. Det var omkring 350 man som fick stuva in sig i alla möjliga utrymmen på Patricia.

Från Remus flyttades manskapet över till tankern Castor som ankrat utanför Tórshavn. Hon hade kommit samman dag efter det att fransmän fört henne till Casablanca.

Till havs den 21 juni

Följande dag, den 21 juni, kom den brittiske kommendören Crowther ombord på Patricia och sade att Patricia och Castor snarast borde lämna Färöarna. Det var som om ett tyskt anfall väntades. De två fartygen for iväg och väl ute på internationellt vatten kunde avdelningschefen Hagman över radio underrätta Sverige. Telegram växlades ivrigt mellan regeringarna i Stockholm och London. På kvällen blev Patricia beordrad av chefen för flottan att återvända till Färöarna och återkräva jagarna.

22/6 Anlände Färöarna 08.00. Under spänd väntan på utgången av förhandlingarna mellan svenska och engelska regeringarna. På kvällen sågs två av jagarna lämna fjorden, så det är nog inte stort hopp att få se dem igen.

Midsommarafton

23/6 Midsommarafton. Vackert väder. Bågfelt och jag hade hand om utpurrningen av 500 man. Det verkliga slavgörat. Väntar fortfarande på svar från engelsmännen. Hörde av rykten att vi gått igenom fem minbälten utan att vi hade haft en aning därom. Ett annat rykte: en torpedbana akter om 'Psilander'. Förmodligen en tysk. Han tog väl antagligen oss för engelsmän i dimman.

Patricia låg nu för ankar mellan Tórshavn och Nólsoy. Klockan elva var det gudstjänst och väldig skara samlades för att höra pastor Nilsson predika.

Församlingen sjöng med hänförelse ”Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga.....! Gud vare tack för detta möte i nödens tid!” skrev missionären Yngve Johansson.

I boken Jagarköp under krig, utgiven till femtioårsminnet av italienexpeditionen, finns flera dagboksanteckningar från resan.

Ingen hade fått lov att gå i land i Torshavn, men skeppsläkaren hade fått besöka sjukhuset för att låta röntga en patient. Han lyckade skaffa några lövruskor och ljung och med hjälp av en åra kläddes en majstång, i första hand för barnens skull. Den restes på övre däck och passagerare och befäl dansade. Stången flyttades sedan till undre däck och där blev dans och sång.

Några i Patricias besättning hade fått tag i alkohol för att skapa ”midsommarstämning” och det gick inte så bra. Öberg i Jagarköp 1990 s. 245 Missionären skrev om de bråk som uppstod att ”Människorna hade förgätit Gud”, men avdelningschefen Hagman skrev däremot i sin rapport att det dock hade varit mera för att förgäta djävulen. Strömbäck i Jagarköp 1990 s. 276

Det är svårt att tänka sig den spänning som rådde. Passagerarna som hoppades komma hem och jagarbesättningarna, som tvingats lämna sina fartyg, hade sett dem försvinna. Ovisshet och rädsla, understruken av att det var årets för många största festdag.

Det var midsommarafton, men ack hurudan. Aldrig har jag upplevt dess make. Liggande till ankars i en fjord bevakad av engelska armerade trawlare, vilka gick med kanoner och kulsprutor klara. Verkade precis som vi var samhällsfarliga banditer. Var liknöjd med allt men samtidigt hatisk. I förmiddags livbåtsmönstring i samband med inspektion av den civila besättningens hytter. Det hade sipprat ut att de drack 8x12 rätt friskt. Därefter var gudstjänst anordnad på akterdäck- vilken komedi-. På aftonen anordnades spex midskepps och efteråt blev det dans på promenaddäck. Klausson och jag spelade. Dock inget trevligt för man hade tankarna på annat håll”.

Proviant

”Kocken vägrar att ge mig lite knäckebröd från köket, rädd för att någon skall se det. Går till sängs mycket hungrig”, skrev Maj Lorents. Alla talade om måltider de ätit för länge sedan. Mest om chauteubriand och tournedos. Salt kött och torsk var stående huvudrätter. Inget bröd fanns till teet, gröt åts utan mjölk. Mycket litet vatten återstod...

Vatten fick ransoneras liksom färskmat. Från Tórshavn lyckades Patricia få en del proviant, torkad fisk, kabeljo och en del lättsaltat fårkött. Öberg i Jagarköp 1990 s. 245

Vi firade en mycket tråkig midsommar där vi på avstånd fick se hur passagerarna och vårt befäl roade sig på övre däck, medan vi bara tittade på. På Patricia blev vi ”utfodrade” med ärtor, där varannan ärta innehöll en visserligen välkokt men ändå osmaklig insekt. Så småningom blev det bättre när vi fick nybakat bröd och andra delikatesser.” Lilja i Jagarköp 1990 s.156

Erik Jahr berättar hur han, som var förrådsman, blev bagare. Mjöl fanns och dålig jäst, men de lyckades få tag i 25 kg jäst från Tórshavn. Han fick en kock, en vapensmed och en torpedhantverkare till hjälp en kväll. Två av dem gjorde degar och formade limpor, medan två eldade med kol i järnspisarna, smorde plåtar och gräddade. De bakade hela natten, men lämnade över köket till ordinarie personal om morgonen. Så fortsatte de fyra de 12 dagar som jagarbesättningarna var ombord. Sedan fick han ensam fortsätta baka för de 200 som var kvar. Jahr i Jagarköp 1990 s.112

Någon handel med färöingar förekom. Beth Laurin, som var med, skriver att det kom försäljare ombord som sålde färötröjor och mössor. ”Mamma köpte sådana till oss. Mitt minne av det är att de stacks. Känner det än i dag, 73 år sedan.” DN 25.11.2013 Hon nämner även den italienska skeppshunden som följde Romulus och som bar jagarens gamla namn Spica. Det var också namnet på jagarklassen.

Till Orkneyöarna

Två dagar senare, den 25 juni, fick avdelningschefen Hagman beskedet att beslaget av jagarna upphävts och radion öppen. Patricia fick order om att gå till Kirkwall på Orkneyöarna för att hämta jagarna. Castor stannade vid Färöarna och nu var de 619 personer ombord på Patricia. Provianten började ta slut.

Patricia gick med de sex livbåtarna utsvängda och fick minlots vid öarna dit hon kom den 1 juli. I den stora bukten, flottbasen Scapa Flow, låg jagarna som var ganska förstörda. Alla lösa inventarier och verktyg var plundrade. Eftersom Maj Lorents kunde engelska fick hon arbete med att registrera skador och förluster som skulle ersättas.

Jag satt halva nätterna och skrev om förstörda inventarier. Enligt Hagman skulle engelsmännen få betala för skadorna. En av jagarna var lite bucklig, men den den fungerade i all fall.

En av radiomännen från Puke skrev att han efter den 20 juni tillbringade resan vid skrivmaskinen.
Det rådde brist på skrivpapper och papper samlades in från alla håll. Vi använde papper av alla format och storlekar. Varje skrivelse skulle utskrivas i ett flertal kopior- och för att få de understa carbonkopiorna läsliga, måste vi skriva skrivelsen flera gånger. Carlsson i Jagarköp 1990 s. 139

Det var ett stort arbete att under några dygn göra rent och återställa jagarna för hemfärd. Ett engelskt förrådsfartyg kom en natt med proviant, fruset kött, smör, ägg och annat. Britterna ersatte senare skadorna på jagarna.

Samlad hemfärd

De svenska fartygen, med sina ordinarie besättningar, lämnade Orkneyöarna den 5 juli. Först gick de för att möta Castor öster om Färöarna sedan mot Norge. Vädret var gott. Vrakspillror från andra fartyg och minor sågs under resan. Nära norska kusten fällde brittiska flygplan bomber nära konvojen, men utan att träffa. Tyska flygplan observerade fartygen, som gick in till Kristiansand i det tyskockuperade Norge. Under en dag låg Patricia där på redden, tills Hagman fått tillstånd att fortsätta.

Efter fyra månaders resa lade Patricia den 10 juli till på sin vanliga plats vid Stigbergskajen i Göteborg. Innan de lämnade fartyget sjöng passagerarna "Du gamla, Du fria". Lennerhed i Jagarköp 1990 s. 275

Noter

Patricia fungerade i flottan som moderfartyg till ubåtar och utrangerades 1971.
Castor var fullastad med olja på väg från Texas den 31 mars 1941 när en tysk ubåt sänkte fartyget på Nordatlanten.

Litteratur

Carlsson, Per, Vi hade inga svårigheter att hitta postkontoret i La Spezia, i Jagarköp 1990
Fontander, Björn, 2006. De onda åren. Sverige 1940-1945. Stockholm, Carlsson
Hellsten, Bengt, ”Ett löjtnantshjärta råkar ju så lätt i brand”.... i Jagarköp 1990
Jagarköp under krig. Dramatisk hemfärd med Italien-jagarna. 1990. Red. Erik Jahr och Nils-Hugo Lilja. Jubileumskommittén för 1940-års Italienexpedition. Stockholm
Johannesson, Tomas, 2013. Historien om Lloyds fyra ”Patricia”, DN 20.11.2013
Karlsson, Rolf, Vakthavande beväpnad med skarpladdad pistol. Risk för attentat förefinnes, i Jagarköp 1990
Lennerhed, Curt, Hedenström och Öberg bjuder på söndagsmiddag, i Jagarköp 1990
Lilja, Erik, Hundvakten i radiohytten på Patricia bevakad av beväpnad engelsk officer, i Jagarköp 1990
Rumenius, John, 1976. "Klart skepp för minfällning”. En reservfänrik berättar från beredskapsåren i flottan 1939-1940. Stockholm, Lindfors
Strömbäck, Stig, Jagarköp under krig, i Jagarköp 1990
Tennant, Peter, 1989, Vid sidan av kriget. Diplomat i Sverige 1939-1945. Stockholm, Legenda
Öberg, Karl-Axel, ”Spica” med spaghetti kring nosen, i Jagarköp 1990
wikipedia.org/wiki/Psilanderaffären
Clas Dakes dagbok 1940, på Sjöshistoriska, av Malin Joakimson 31.10.2012