Vi hade lovat vår sonson en resa, min man och jag, och den skulle gå till Färöarna. Där hade vi varit på bröllopsresa för trettiofem år sedan, nu fyllde grabben 15 år och vi ville ge honom resan i present.
Den 15/6 tog vi färjan från Göteborg till Fredrikshavn, nästa dag tåget till Hirtshals på Jylland, vi hade förbeställt allt för att inget skulle haka upp sig. Smyril Lines färja Norrøna avgick vid 11-tiden på förmiddagen och var framme i Tórshavn nästa eftermiddag vid fem, lokal tid. Vi hade en bekväm hytt, på däck kunde man sitta under tak och i lä för vindarna och titta på stormfåglarna, dricka öl eller cocacola och äta varmkorv (jodå, det fanns annan mat att få också, i matsalen). Jag ville att 15-åringen skulle känna avståndet, inte bara checka in på en flygplats och sedan vakna till några timmar senare på en annan flygplats i ett land långt borta.
Själv bära det man behöver
För trettiofem år sedan reste man självklart med ryggsäck, så vi gjorde detsamma. Hade alltså inte med oss mer än vi kunde bära var och en. På båten märkte vi att ryggsäckarna var en försvinnande liten minoritet bland alla rullväskor, men det var ändå en trygg känsla att veta att man kunde bära med sig det man behövde i stort sett vart som helst.
Vaktombyte och ringmärkning
Torshavn var nog det som ändrat sig mest sedan vi var där sist – en numera helt turistanpassad modern stad. Vi reste som planerat dagen därpå vidare med färjan till Nólsoy, där vi via turistbyrån bokat en B&B och blev hjärtligt mottagna av Kristina och Jøgvan med kaffe och färskbakta bullar, sedan middag med stekt fisk vilken till och med uppskattades av den annars inte fiskälskande 15-åringen. Till natten packade vi en termos med te och ett paket kex och sedan bar det av upp på fjället tillsammans med ornitologen Jens-Kjeld Jensen. Det blev en upplevelse vi aldrig ska glömma: stormsvalornas ”vaktombyte”, som alltid sker på natten. Dessa små svarta fåglar har sina bon högt uppe i stenskravlet, och på något vis, om med hjälp av ljud eller doftmarkering, hittar varje fågel sedan hem till just sin make/maka för att byta av vid ruvning eller matning. Det gäller att flyga vid den tiden då det är som mörkast för att inte bli upptäckt av nån hungrig storlabb. Vi kunde också höra hur svalorna pratade med varandra där inne bland stenarna, men vad de egentligen sa, det visste förstås inte Jens-Kjeld heller, fastän han är den verkliga specialisten. Det var ett par dagar före midsommar. Natten var ganska sval och det blev aldrig riktigt mörkt. Vi slog oss ner mellan några större stenar och väntade. Jens-Kjeld riggade upp sitt fångstnät för ringmärkning och vi drack varsin mugg varmt te. Sonsonen var den förste att upptäcka en fågel som med superfart flög in mot boet, zickzackande ungefär som en fladdermus. Snart fastnade också den första i nätet, blev ringmärkt – och pojken fick ta den försiktigt i sina händer och kasta ut den vid sidan om nätet så att den kunde flyga iväg. Samma sak fick sedan både jag och min man göra – det var en otrolig känsla att hålla den lilla, lilla fågeln i sina händer och släppa iväg den. Den lämnade en stark doft efter sig, vår färdledare förklarade att den avsöndrar ett sekret från en körtel ovanför näbben, men riktigt vad avsikten är med detta var det nog ingen som visste. Vi kände det i alla fall som något vi gärna behöll, den där doften i händerna. Alltså ingen brådska att tvätta sig.
Vid ettiden på natten bröt vi upp och påbörjade den drygt timslånga nerstigningen. Bebyggelsen nere på ön lyste i mörkret och havet glimmade runtomkring, enkelbeckasinerna flög över våra huvuden med det distinkta, lätt klapprande läte som deras stjärtfjädrar åstadkommer (fick jag lära mig).
Andlöst vackert
Vi kom i säng vid halvtretiden och sov gott och länge tills vi steg upp till en härlig frukost. Denna förmiddag sken också solen ett par timmar, vi åt våfflor i kafét som också är turistbyrå, innan vi tog färjan tillbaka till Tórshavn för att passa en buss till Vágar, där vi bokat såväl hyrbil som övernattning för fyra nätter. Bussresan gick genom ett andlöst vackert landskap med forsande och hoppande vattenfall - som femtonåringen envist sov sig igenom. I motsats till för 35 år sedan fanns nu en tunnel under vattnet som skiljer öarna Streymoy och Vágar åt. Vårt logi i Miđvágur visade sig vara oväntat flott (och ändå inte speciellt dyrt) och utrustat för såväl matlagning som bekväm TV-tittning och internetkontakt. Fyra panoramafönster ut mot fjorden och en stor balkong, som vädret tyvärr inte gjorde rättvisa.
Vestmannabjørgini och höjdpunkten Mykines
En dag tog vi bilen och gjorde en utflykt till Vestmanna för en båtutflykt. Vi såg fågelbergen utifrån Atlanten under en båtfärd där skepparen styrde in mellan stenformationer och grottor. Vi delade båtfärden med ett gäng glada danska pensionärer som startade med att bjuda runt snaps och öl ur ett riktigt medhavt förråd. Stormfåglar (som alltså inte är desamma som stormsvalorna!) och grisslor i mängd guppade på vattnet eller flög högt över våra huvuden.
Resans höjdpunkt var ändå den sedan länge planerade utfärden till Mykines – den mindre ö västerut i havet där lunnefåglarna häckar. Dit kom maken och jag aldrig förra gången, eftersom man inte bör resa dit om man inte hade en eller ett par dagar extra på sig, ifall vädret inte tillåter den planerade återresan. Så nu hade vi alltså räknat ut det så vill skulle hinna. Tyvärr hade inte alla som reste med oss ut från hamnen i Sørvágur fått samma information – ett ungt svenskt par missade sin flight samma kväll och fick lov att boka om den till nästa dag – då de också var nära att komma för sent till flygplatsen.
Åtta fastboende hushåll
Från Sørvágur for vi ut i lugnt väder, vågarna på havet hade knappt några vita kammar. Men när vi såg hamnen förstod vi: vattnet i den lilla hamnbassängen mellan höga fågelberg rörde sig häftigt och vi förstod att det krävs en hel del av skepparen för att lägga till. Men det gjorde han och vi klättrade uppför den höga trappan mot den lilla byn som numera endast har åtta fastboende hushåll (men många fler hus, för gamla mykinesbor som kommer hem på sommaren; många av husen skulle få tillfälliga gäster den natten). Däruppe mötte oss i alla fall vår Mykines-guide, han som skulle föra oss upp på fjället, till lunnefåglarna. Vi fick veta att lunnefåglarna kommit först för fyra dagar sedan, en månad senare än normalt. Antagligen på grund av kylan. Vi visste att lunnefågeln har blivit alltmer sällsynt på senare år, men nu berättade den gamle färingen att de inte lyckats ruva fram den några nya kullar på sex år! Det var alltså inga helt unga fåglar vi såg där uppe på berget (som tur är blir Lunnefåglar väldigt gamla) men oj vad de är fina! Och roliga att titta på! Barnbarnet knäppte bild på bild med sin mobiltelefon för att lägga ut på nätet och visa kompisarna och familjen där hemma.
Väntan på bättre väder
Vi kom ner till byn igen i lagom tid för att hinna äta ”lunch-packen” som ingick i turen – innan båten skulle gå tillbaka. Men det gjorde den alltså inte. Havet såg fortfarande rätt lugnt ut, men inne i hamnbassängen kokade det! Tydligen fungerar det så att vid visst tidvatten samt östlig vind blir hamnen ofarbar. Vi satt på det lilla kaféet som fanns i huset som fungerade som gäststuga, fikade, spelade kort, väntade på att få besked. Men de besked som kom var hela tiden att återresan var uppskjuten. Sent på kvällen gav vi upp, spelade mer kort, pratade med andra som satt och väntade, fick höra att det fanns en helikopter, men den var redan fullbokad, åt gulaschsoppa och spelade mer kort – i väntan på att få nån klarhet i var vi kunde få sova. På något vis tror jag varenda en till slut fick en sovplats i något av husen. Vårt rum för två försågs med en extra madrass på golvet. Sängkläder fick vi leta fram ur högar som vi inte visst om de innehöll ren- eller smutstvätt, fönstret gick inte att öppna – men vi hade någon stans att sova. Det var fantastiskt hur de få människorna som ansvarade för gäststugan lyckades få allt under kontroll – även om de inte hunnit städa undan använda lakan från förra omgången gäster. Fantastiskt är också hur lätt det plötsligt blir att prata med sina medresenärer när någonting inte fungerar som tänkt. Dessutom: mitt i natten gav sig en liten expedition upp på fjället igen – för att få se den väldigt sällsynt klykstjärtade stormsvalan (en släkting förstås till den som häckade på Nólsoy). Maken blev helt lycklig, och fick därmed ytterligare ett ”kryss” i fågellistan.
Dagen efter fungerade det med återfärden till Vágar och vi hann köra våra två landsmän till flyget innan vi for hem till vår ”flat”, fixade en middag och packade våra ryggsäckar inför nästa dags avfärd – med flyg till Kastrup. Mycket nöjda med vår Färöresa! Trots att vi denna gång inte alls hunnit med att besöka de norra öarna.
