Öströms fabrik. Sätt maskinen i gång.

Den moderna industrin tog sin början på Färöarna med en ångmaskin i en ny fabrik 1887.

Det rådde stora förväntningar och förundran. Den första perioden blev kort, men satte sina spår och den svenske direktören Öströms namn lever fortfarande.

Den internationellt verksamme upphovsmannen, Thorsten Nordenfelt, var en annan svensk och om honom vill jag berätta med stöd av hans memoarer. Hans livshistoria kastar ljus över en tid under industrialismen då allt tycks ha varit möjligt för en man som hade kunskaper, arbetslust, idérikedom, förmågan att knyta kontakter och entusiasmera. Han var med dagens språkbruk en kreativ entreprenör.

Thorsten Nordenfelt

Thorsten Vilhelm Nordenfelt (1842-1920) var uppvuxen utanför Jönköping och efter studentexamen i Lund studerade han vid Teknologisk institutet i Stockholm och blev färdig ingenjör 1861. Han hade arbetat vid statens järnvägar, men när stambanorna var färdiga for han till London och en kontorsplats hos en kusin (Ernst Waern) som sålde järn och stål. Släkten Nordenfelt ägde Björneborgs bruk i Värmland och flera i familjen var köpmän, andra ämbetsmän. Han återvände för en tid till Stockholm och kom då att bland annat importera textilmaskiner.

Internationella affärer

Thorsten Nordenfelt gifte sig 1867 med Emma Stansfeld Grundy, dotter till en köpman och ägare till en yllefabrik i Bury, Lancashire. De bosatte sig i London och han bildade tillsammans med en svensk svåger köpmansfirman Tidén, Nordenfelt & Company, som handlade internationellt med järn och stål. Firman hade också svenska fabriker för trämassa till papper. Makarna byggde hus i London, höll ridhästar, hade svenska tjänare, var mycket gästfria och ordnade stora fester. Efter fransk-tyska kriget 1879-71 blev tiderna sämre för järnhanteringen, nya stålverk byggdes i England, pappersmassan fick exportförbud och firman upplöstes.

Fiskrom, vapen och ubåtar

Arbetslös fortsatte Thorsten Nordenfelt att handla, bland annat sålde han saltad torskrom från Newfoundland och Labrador till fiskare i trakten kring Quimper och Douarnenez i Bretagne. Rommen användes som agn i sardinfisket.

Som duktig skytt var Thorsten Nordenfelt medlem i en skotsk skytteförening i London. Han intresserade sig för utveckling av vapen och ammunition och bildade 1886 The Nordenfelt Guns & Ammunition Company Limited, utvecklade en världsomfattande agentur och egna vapenfabriker. I London hade han ett ritkontor med 20 man i Victoria Street, de flesta var teknologer från Stockholm. Fabrikerna hade omkring 2 000 arbetare. Detta ger den ekonomiska bakgrunden till Thorsten Nordenfelts satsning på fiskprodukter.

Han hade sett ett märkligt farkost som var tänkt som en ubåt, anställde konstruktören och skaffade sedan patent för en ubåt med ångmaskin. Det var ett av över hundra patent som han sökt. Den första ubåten byggdes hos JC & CG Bolinders mekaniska verkstad AB i Stockholm. Farkosten fick namnet Nordenfelt, gick över Göteborg till Landskrona och visades där 1885 för en mängd dignitärer. Ubåten såldes till Grekland och som erkänsla för exportinsatsen utnämndes Thorsten Nordenfelt till kammarherre.

Affärerna förde honom till Amerika och de flesta av Europas länder. Hans kontaktnät var enormt och i det spelade hans svenska förbindelser en stor roll.

Förädling av restprodukter

Thorsten Nordenfelt besökte en svägerska gift med Charles Hope Johnston, sonson till lairden på slottet Rachills i södra Skottland. Den gamle lairden sade sig i hela livet sökt efter någon som kunde hjälpa fiskarna på Hebriderna att få avsättning för sina produkter. Han berättade om det goda fisket och att valfångarna, sedan de tagit vara på späcket av en val, sydde ihop skinnet för att låta köttet, kanske 25 ton, ruttna i havet. Benen togs sedan tillvara. Köttet borde kunnat försörja många.

Själv skriver Thorsten Nordenfelt att han varit klåfingrig när det gällt nya idéer. Innan han var klar med ett projekt påbörjade han något annat. Nu blev han upptagen av förädling av fiskprodukter.

Han påminde sig att han något tidigare hade mött ingenjören Carl Sahlström från Jönköping. Denne kom till London för att söka stöd för sina nya tankar om hur man kunde koka fisklim. Thorsten Nordenfelt fick Carl Sahlström att leda en liten fabrik, byggd för försök, i Aberdeen 1885. Det gällde att ta bort transmaken ur fisk- och valkött enligt Sahlströms förbättrade metoder. De började med olika arter av flundra, långa och torsk och köpte någon gång in en mindre val. En mängd olika rätter bereddes, också av rökt och saltad fisk. När British Association for the Advancement of Science en sommar hade möte i Aberdeen serverade vi nära 300 personer uteslutande fiskmat, skriver Thorsten Nordenfelt. Två bröder från Orkneyöarna var också inblandade i fiskförädlingen liksom Gustaf Bolinder, nämner han.

För att täcka utgifterna för fiskförädlingen, skriver Thorsten Nordenfelt, bildades The Normal Company, Limited, med adressen Parliament street 53, London och firman hade kända namn i styrelsen. Kardinal Manning var mycket intresserad och såg behandlad fisk som en lämplig föda under fastetiden åt fattiga katoliker på Irland, i Portugal och i andra länder. Christian Bolinder sändes till Sydafrika för att förbereda försäljning av fiskkorv till gruvarbetare i Transvaal.

Utsikterna för produkterna måste ha varit goda, för i samma veva byggdes en större fiskfabrik på ön Barra, den västligaste av Hebriderna. Det var ju i enlighet med den gamle lairdens önskan och sonsonen Charles Hope Johnston ansvarade för den.

Den tredje fabriken

Thorsten Nordenfelt säger ingenting i sina memoarer om hur Färöarna kom in i bilden, men för fiskindustrin i norra Storbritannien var det ett känt område.

The Normal Company sökte våren 1886 om tillstånd att i Tórshavn bygga och driva en fabrik för medicintran, maskinolja, andra slags tran, albumin (protein), lim och guano (fiskguano) ur fisk, fiskrens och av val. Tomten skulle ligga vid vattnet vid Vestaruvág och fabriken skulle få en egen brygga. Verksamheten skulle inte genera sjukhuset som låg i närheten. Med tillståndet sattes projektet genast i gång.

Författaren William Heinesen (1900-1991) skriver i Tann deiliga Havn (s.72) att en vacker vik funnits nedanför den katolska kyrkan och prästgården invid forsen i Rættará. Klippan vid ån sprängdes bort för fabrikens skull. En båtbyggares bostad som stod i vägen flyttades. Ovanför byggdes ett boningshus för fabrikens utländska anställda, där fanns både hotell och restaurang.

För fabriken stod den svenske ingenjören Karl Reinhold Öström, enligt uppgifter från Dalarna, född den 12 maj 1846 på Fredshammars bruk i Orsa. Han var son till mjölnardrängen och senare byggmästaren och mjölnaren Olof Ulrik Öström och smedsdottern Christine Sophia Furubom. Sju av deras barn levde till vuxen ålder. Karl Reinhold Öström bodde 1853 till 1872 i Grangärde och flyttade 1872 till Norrbärke, också det i Dalarna och därifrån troligen med sin far till Stockholm.

Karl Reinholds hustru, Millicent Douglas Öström, var, enligt mantalslängden, född kring 1862 på Nya Zealand. De bodde med sitt tjänstefolk i Christinesminde, ovanför fabriken.

Ingenjör Reinhold Öström var jämnårig med Thorsten Nordenfelt och de kan träffats vid järnhanteringen på något av bruken.

Niels á Botni i Nólsoy (född1895) berättade för mig 1971 att hans mor, Anna Baje, lärt engelska när hon tjänade hos Öströms och dessutom vistades hon på en herrgård i Skottland. Inte vet jag om det var Öströms gods eller något mera om familjen.

Två av Öströms systrar arbetade på kontoret hos Öström, sägs det i Havnar søga V, som har många upplysningar om Fabrikkin (s. 221-249). En tredje syster var Ida Maria Säfsnäs, enligt uppgifter från Dalarna, född 20 augusti 1852. Hon gifte sig med en bagare Lanner. I mantalslängden 1890 finns Ida Maria Lanner, gift, bagerska, med två små pojkar, två tjänsteflickor och en hyresgäst, en svensk agronom. Bland andra svenskar som nämns i Havnar søga är herr Hoffsten, löjtnant Blom, en äldre fru Vesterberg och Gustaf Adolf Wall. Några britter och danskar fanns också vid fabriken.

Vid mantalet i februari 1890 befinner sig ingenjör Öström och hans hustru tillfälligt i London. Då tycks bara enstaka svenskar finnas kvar. En stenhuggare, Niels Olsson, född i Lund bodde där. Han flyttat med hustru och flera barn till Tórshavn från Trangisvaag. En av sönerna bar liksom Ida Maria Lanners son namnet Reinhold. En man från Hattarvík omtalas då som vakt vid Fabriken, där verksamheten tydligen låg nere.

Byggnaden

Fabriken byggdes 1886 av huggen sten som hämtades vid Rættará och det gav arbete åt många. Byggnaden var oerhört stor i förhållande till alla andra, rest i två våningar med sågtak med fönster som vette både mot norr och söder. Den 30-50 hästars ångmaskinen som skulle driva alla andra maskiner var en nyhet. Vatten fick man ur ån. Framför huset byggdes en liten kaj med räls ut på en brygga, där fartyg kunde lägga till. Någon annan kaj fanns inte i Tórshavn. Däckade segelskutor, som färöingar börjat köpa från Storbritannien, låg bundna vid kedjor över viken. Staden växte, 1880 hade den 984 invånare och tio år senare 1 300 invånare av inalles 13 000 på Färöarna.

Hälften av fabriksbygget var klart till julafton 1886 och då hölls en stor fest. I den stora salen var väggarna vita och nertill röda. På dem hängde danska, svenska och engelska flaggor och från taket blomstergirlander av papper och en vackert dekorerad julgran. De över 300 gästerna fick te, smörgåsar, vetebröd och kakor. Öström tackades och det hurrades för herr Nordenfelt och sedan var det färöisk dans.

Innan fabriken stod färdig klagade någon i tidningen Dimmalætting över att folk arbetade på helgdagar. Öström förklarade att det bara var några britter som provkört ångmaskinen. Till fabriken byggdes ett hus med omklädnings- och tvättrum för arbetarna och ett tunnbinderi.

Midsommarafton 1887 var allt färdigt och då hölls åter en stor fest med ämbetsmän, representanter för stat och kommun, kontorsfolk och arbetare med makar. Ångmaskinen sattes igång. Amtman Buchwaldt höll tal till Nordenfelt och skålade för honom och Öström. Senare på kvällen var det maskerad med lotteri, där alla fick vinst, och sedan färöisk dans i en sal och vals och polka i en annan. I bottenvåningen fanns en springbrunn till festen och småbord med mat. (Se Havnar søga)

En minnessten sitter över porten på västsidan med inskriptioner, T N med årtalet 1887, ett emblem överst och Aberdeen, Barra Isle och Thorshavn.

Thorsten Nordenfelt kan knappast ha varit på plats, för i sina memoarer skriver han att fabriken låg på Suderö. Hans minne verkar annars mycket klart när det gäller både platser och namn. I övrigt nämner han bara att ingenjör Öström fick befälet för den färöiska fiskförädlingsfabriken.

Produktion

Produktionen hade svårt att komma igång ordentligt, troligen var det brist på råvara. Från båtfisket kom sej, lite hälleflundra och rocka. Lim och albumin konserverades på burk och fiskmjöl sattes i säckar. De norska valfångsten började först senare. Det finns ett fotografi av en näbbval på land i Nólsoy och det är taget av Öström, berättade Poul Nolsøe (född 1898) i Nólsoy en gång.

När det kom klagomål på lukten från fabriken svarade Öström med att bygga en högre skorsten.

Fraktfartyget Enigheden stod för transporterna. Ett väntat stöd till trafiken uteblev och därmed upphörde den. Sommaren 1889 hyrde Öström Enigheden för att fara till Seyðisfjörður på Islands ostkust med både män och kvinnor för att skaffa fisk och bereda den.

Följande sommar for Öström igen till Island, nu med ångfartyget Føroyingur. Det nämns att den blivit överbyggd i Sverige. Med sig hade Öström öppna båtar för fiske och manskap, (se Havnar søga)

Kris

Industrin utvecklades oerhört snabbt i Europa och behovet av drivmedel var enormt. Olja började fraktas med tankfartyg, fotogen blev populärt och priset på tran sjönk.

Fiskfabrikerna gick med förlust. Thorsten Nordenfelt skriver att The Normal Company inte vann gehör på börsen i London och att affären avvecklades så småningom.

När fabrikerna byggdes var Nordenfelts övriga verksamheter i full gång. Han blev av finansmarknaden tvingad att slå ihop sin firma med en konkurrent inom vapenindustrin, Hiram Maxim, men fick 1890 lämna bolaget och gick i personlig konkurs. Därefter flyttade Thorsten Nordenfelt med sin hustru till Paris och där startade han en ny firma, Société Nordenfelt.

Vid sekelskiftet flyttade de till Sverige och Thorsten Nordenfelt, som var intresserad inte bara av skytte utan också av gymnastik och idrott, var ordförande vid de Nordiska spelen i Stockholm 1901. Paret Nordenfelt, som inte hade några barn, byggde ett hus i Arild och är begravda i Höganäs där Thorstens bror Åke Nordenfelt var disponent vid gruvan.

Fabrikkin

Karl Reinhold Öström stod 1890 som direktör och ägare till fabriken i Tórshavn. Året innan hade firman varit den näst högste skattebetalaren i staden, berättas det i Havnar søga. (Firma MC Restorff & Søn var högre). Emellertid kom företaget på tvångsauktion i Tórshavn 1891.

Huset med restaurangen köptes av en svensk med namnet Öster. Elías í Rættará köpte det mindre huset för omklädning och bad. Köpmannen Jakop Lützen köpte fabriken 1894.

Köpmannens son, Valdemar Lützen, studerade konservproduktion i Bergen och startade eget 1904. Efter första världskriget stannade produktionen en tid, men kom igång igen med konservering av fiskbullar, fågelbröst av sillgrisslor och lunnefåglar och även av hare. Den verksamheten var igång till 1939, då det inte gick att importera material till burkar eller annat. Efter kriget såldes maskinerna.

Andra verksamheter

Fabriken användes för Ólavsøkuframsýning, utställning vid Olavsöka 1895. Det var en hantverks- och industriutställning, som enligt tidningen sågs av 2 400 personer.

I den stora byggnaden började 1905 ett spinneri som sedan flyttade.

Under andra världskriget framställdes is till fiskefartyg och till fartyg som fraktade fisk till Storbritannien. Allmänheten hade också möjligheten att förvara kött i fryshuset. I huset fanns också kontor och där arbetade bland andra den brittiske konsuln. Isproduktionen fortsatte till slutet av 1940-talet. På 1950-talet fraktades valkött från fångststationen Vid Áir till fabriken för att frysas, kanske också till minkfoder. En tid fanns också ett bageri och där tillverkades sötsaker och rabarbersylt.

Byggvaru- och kolfirman Vald. Lützen med pf Rættará övertog byggnaden 2003.

Fabrikkin har sedan dess utvecklats till ett kulturens hus där universitetet, Føroya fróðskaparsetur, har en del av lokalerna med hörsal. Den grafiska verkstaden Steinprent finns i mitten med sina stora maskiner och ett utställningsrum på nedre botten. Där finns också ett stort utrymme där olika konsthantverkare visar och säljer sina alster och Hotel Føroyar serverar kaffe. I norra delen har Studio Bloch flera rum för inspelning av musik. Från väster leder en dörr till Høgni Heinesens fotoateljé.

På fabrikens fasad finns namnet Öström i stora bokstäver med prickar över o.

William Heinesen berättar

Författaren William Heinesen berättar i Tårnet ved Verdens Ende (s.124) att när fabrikens gamla ångpanna ersattes med en ny drogs den gamla på ett slags enorm släde, förspänd med hästar, till stranden vid Rundingen. Där stod den som något som påminner om tornet vid världens ände. Man kunde krypa in i den och han beskriver dramatiken och följderna av att den exploderade nyårsnatten 1914 (s.168).

Författaren säger att Öström var en äkta son av drottning Viktorias tid, en världsman med stora planer och flotta vanor. Han hade en hel härskara av folk med sig, dels industrispecialister och kontorsfolk, dels dagdrivare och sällskapare. (Tann deiliga Havn s.73)

William Heinesen skriver också i Føroyar II (s. 267) att det fortfarande lever färgrika historier om de fina svenskarna, som hade både stallpojke och färgade tjänare. Direktörens hustru, som var engelsk, van vid elegans, hade som en drottning en grupp hovdamer och tärnor runt sig. Fölet till hennes favoritsto döptes i champagne. Det var en glad, men kort tid, med baler och karnevaler, en period som levde i berättelser på 1900-talet. Kvar står den stora stenbyggnaden.

Under fabrikstiden var den välkända Ångbåtssången, med den karaktäristiska inledningen Sätt maskinen igång, som en schlager i Tórshavn och ännu i William Heinesens barndom sjöngs den vid festliga tillfällen. (Fortællinger fra Tórshavn s.31. / Føroyar II s.267).

Grundaren och ledaren av Lunds studentsång, Otto Lindblad, hade komponerat Ångbåtssången, som framfördes offentligt för första gången 1843. Den hör samman med ångbåtstrafiken över Öresund, som med ökade starkt med fasta passagerareturer på 1840-talet. Sången ingår fortfarande i studenternas firande av Valborgsmäss i Lund.

Källor

• Om Ångbåtssång på Wikipedia
• Lyssna: Ångbåtssång 1 på YouTube
• Lyssna: Ångbåtssång 2 på YouTube
• Thorsten W Nordenfelt, urn:sbl:8224, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Jan-Erik Pettersson), hämtad 2014-04-03
• Släktforskning © Anna-Karin Mattsson och Ingela Sannesjö, Dalarna

Litteratur

• Andreasen, Povl, Fabrikkin í Rættará, i Tórshavn - meir enn ein høvuðsstaður. s. 20-22, Ritprent, Tórshavn 1995
• Føroyar II, Det Danske Forlag, Keypmannahavn 1958,
• Havnar søga V, Jens Pauli A. Nolsøe og Kári Jespersen, Tórshavnar kommuna 2009
• Heinesen, William Fortællinger fra Tórshavn, Gyldendal 1973
• Heinesen, William og Davidsen, John, Tann deiliga Havn, HN Jacobsens Bókahandil, Tórshavn 1953
• Heinesen, William, Tórshavn, s. 261-279, i Føroyar II,
• Heinesen, William, Tårnet ved Verdens Ende, Gyldendal 1976
• Jacobsen, Helgi, Meira av tí góða. Hotel Føroyar. Sprotin Tórshavn 2013
• Nordenfelt, Thorsten, Memoarer : "Vad jag sett och hört". Utg. av Henrik Nordenfelt, Stockholm 1971

Bilder

Klicka på en bild för att starta bildgalleri.