Det var spännande att i april 2012 göra en resa med färjan Norröna till Färöarna och Island.
Färjan Norröna
Under många år var det lättast att fara till Färöarna med mindre passagerar- och lastfartyg eller med ms Drottning Alexandrine och Kronprins Frederik. Senast var det färjan Winston Churchill som under en tid gick mellan Köpenhamn och Tórshavn.
Ett nytt rederi, med namnet Smyril Line, bildades 1982 för att förbättra förbindelserna. Smyril är en stenfalk, samma namn som de fartyg haft som sedan början av 1800-talet gått mellan Suðuroy och Tórshavn. Grundarna hämtade namnet från ms Smyril där de var befäl.
Rederiet köpte in Gustav Wasa, en svensk färja från 1973, som trafikerat linjen Malmö-Travemünde. Den byggdes om för Nordatlanten och med namnet Norröna for den från 1984 om sommaren i triangeltrafik med Tórshavn i centrum, om vintern var det Jylland och Färöarna som gällde.
Frakt och passagerare ökade så att en mycket större färja beställdes. Byggd i Lübeck 2003 övertog den namnet Norröna, är på 36 000 BRT, 164 m lång och 30 m bred och ägs till största delen av Färöarna. Helårstrafiken gick först mellan Seyðisfjörður, Tórshavn, Bergen, Lerwick och Hanstholm eller Esbjerg. Det blev stor saknad på Shetland när de fasta turerna till Lerwick fick strykas 2006. En satsning gjordes med anlopp i Scrabster i Skottland 2007, men den bar sig inte heller. Sedan 2009 går Norröna mellan norra Jylland, Tórshavn och Seyðisfjörður, den enda reguljära fartygsförbindelsen för passagerare mellan kontinenten, Färöarna och Island.
Till Hirtshals på Jylland
Med bil for min man och jag från Stockholm, över Öresundsbron till Själlands Odde, med snabbfärja vidare till Århus. Vi hade hämtat saker i Köpenhamn, annars kunde vi ha tagit färja från Göteborg till Fredrikshavn. Nu kom vi till Hirtshals på Jyllands nordliga spets vid middagstid fredagen den 21 april och ställde oss i en kö av färöiska bilar och några bussar, två timmar före beräknad avgång.
Norrönas stora gap var öppet, färjan rymmer nästan 1 500 passagerare och 800 bilar. Vi kom ombord och fick en fin hytt, beställd med begränsad utsikt genom fönstret. Trevlig personal tog emot oss och överallt var det så rent och fint. Enorma trailers i vitt och med namnet Smyril Blue Water, transportbolaget, lastades in och avgången blev två timmar försenad. Med färjan förs dagligvaror och mycket annat till Tórshavn och fisk åt andra hållet.
Ombord var omkring 500 passagerare, bland dem en grupp på Vikingcruise som fick introduktion på flera språk. En stor grupp ungdomar kom från en dansk efterskole och sov nog i grupprum. Vi lade märke till två tysktalande kvinnor som stod överst på fartyget när vi i sol lämnade den lilla hamnen öster om samhället. Snart flockades folk kring ett rikligt och gott buffébord som också bjöd på torrfisk, späck och potatis. Kvällsunderhållningen missade vi.
En dag på Nordsjön
Resan till Tórshavn eller Havn tar en och en halv dag, eller 38 timmar. Solsken och stilla sjö, i lä satt en del ute på däck, medan andra höll sig vid barerna där inte minst färöiskt öl serverades. Somliga spelade bingo som annonserades på flera språk. Spelmaskinerna surrade ganska ensamma. I butiken gavs rabatt på klädesplagg, en del isländska, i övrigt såldes pynt, smink och drycker av alla olika slag. Vi fick en härlig dag med läsning och passerade i soldis öster om de låga Shetlandsöarna.
Till Tórshavn
Tidigt söndag morgon gled vi in i Havn där ms Norröna tycks vara alltför stor och har svårt att manövrera i oväder. Där stod vi och tittade ner på Tinganes. Spetsen med den gamla tingsplatsen, som med landsänkningen hamnat under vatten, anses vara är i vägen för färjan och skall sprängas bort.
Klockan åtta rullade vi av färjan och for till Velbastaður för att lämna av böcker som Brandur Enni ville ha hem till öarna från Stockholm. I gengäld hämtade vi en museiman som skulle med till Island och vi hann besöka Kirkjubö. Vi hade fått besked om att köra ombord senast halv tolv och det gick snabbt med få bilar. På sommaren, när färjan gör två vändor i veckan, är bildäcken fulla av husbilar och husvagnar, inte minst från Tyskland och Holland.
Avgångstid
På biljetten står att passagerare noga skall kontrollera avgångstider, inte minst på grund av väder. Nu var Norröna klar ännu tidigare än annonserat på morgonen. Dagen var vacker och lugn och det gäller ju att komma iväg för att kunna hålla låg fart, omkring 15 knop av 21 möjliga, för att minska bränsleförbrukningen. Två grupper av skolungdomar var med för att träffa isländska klasser under de två dagar färjan skulle ligga i Seyðisfjörður. Färjan stävade upp genom sundet mellan Eysturoy och Kalsoy då den plötsligt stannade. En helikopter landade på däck med de två tysktalande kvinnorna. De hade anlänt till tom kaj inför tidtabellens avgångstid. Tur hade de, tyckte jag, som gillar helikoptrar.
Färöiska till Islex
Dagens rätt i kafeterian var mycket blek, med måltiden förgylldes av att vi mötte Tora Torhallsdóttir som berättade om sina arbeten. Hon kommer från Island, är sjukgymnast och filolog, men arbetar med färöiska barn som har läs- och skrivsvårigheter. Nu skulle hon föreläsa om 'sanseintegration' eller 'sansaskipan' i Reykjavik. Hon håller också, tillsammans med författaren Carl Johan Jensen, på med den färöiska delen av internetordboken Islex. Den finns redan med danska, isländska, norska och svenska ord. Hon beskrev målande en rad nya färöiska ordbildningar som 'hundska' för bulimi och 'matstikni' för anorexi.
På kvällen var det både film och underhållning och vår museiman höll sig vaken för att lyssna till dragspelstoner i en nästan tom salong. Vi var bara omkring 150 passagerare.
Ankomst Seyðisfjörður
Den tidiga morgonsolen sken på snövita fjäll. De är höga, över 900 meter, stupar brant och är liksom Västfjordarna mycket äldre än den vulkaniskt levande mittdelen av Island. Från vår plats vid det utmärkta frukostbordet såg vi ön Skrúður resa sig. Ytterst är kusten obebodd, men fyren på Dalatangi, dit fartygskursen ställts, lyste starkt gul och gårdens hus hade andra färger.
Norröna gled in i Seyðisfjörður där branterna i olika färger speglades i den djupa fjorden. Snabbt kom vi i land klockan nio och stadens färgglada hus, från blomstringstiden i början av 1900-talet, bjöd oss välkomna. Upp mot snö och betande renar körde vi för att fara norra vägen över Akureyri, Siglufjörður och Sauðárkrókur till Reykjavik, men det är en annan historia.
