Varför minskade det norska riket 1814?

Därför är Grönland inte svenskt. Det är rubriken på Harald Gustafssons artikel om händelser för 200 år sedan, då förhandlingar mellan Danmark, Sverige och Storbritannien i Kiel ledde till fred mellan länderna.

Harald Gustafsson är en högt aktad historiker. Hans doktorsavhandling, Mellan kung och allmoge, om förhållanden på Island på 1700-talet, har haft stor betydelse för många forskare. Därför började jag läsa hans artikel med stort intresse. Han ger en klar översikt och avlivar flera historiska myter om freden i Kiel, men tyvärr bygger han till en del på en artikel av Ole Feldbæk i den danska Historisk Tidskrift 1995. Den framstår så vederhäftig att många historiker använt den utan att ha granskat den källkritiskt. Liksom Harald Gustafsson är Ole Feldbæk en väl ansedd historiker, men för dem är inte händelserna i Kiel 1814 det centrala.

En myt om tillhörighet

De hävdar att det under förhandlingarna 1814 inte nämnts att Grönland, Färöarna och Island skulle följa Norge när landet skulle lämna unionen från 1450 mellan Norge och Danmark. Det är en hypotes som framfördes av Erik Arup 1923, då den danska regeringen skulle förhandla med Norge om norska fångstmäns rättigheter i östra Grönland. Erik Arup var en av de mest tillförlitliga historikerna i Danmark och hade uppgiften att stärka Danmarks position. Arup skrev att vid den tiden (1814) trodde ingen att de nordatlantiska öarna hörde till Norge. Varken Ole Feldbæk eller Harald Gustafsson tar hänsyn till att Erik Arups påstående sköts i sank när länderna möttes i den internationella domstolen i Haag 1933. Där uttalade majoriteten av domarna, ja även den danske ad hoc-domaren (som var vald af den danska regeringen för att säkra Danmarks intressen) att Grönland, Färöarna och Island hörde till Norge den 14 januari 1814.

Krävde Sverige att få öarna 1814?

Dessutom säger Harald Gustafsson att Sverige inte brydde sig om Grönland, Island och Färöarna och aldrig krävt att få dem. Detta motsägs av de få källor som finns, framförallt av det förslag till traktat som Sverige lade fram i Kiel. I det sägs att den norska så kallade ”dependances”, eller skattland / biland, skulle följa med Norge. De enda sådana som fanns var Grönland, Färöarna och Island. Varför historiker förbisett detta är märkligt.

Å andra sidan vet vi att öarna inte följde med Norge. I fredstraktaten gjordes ett tillägg efter ordet, ”dependances” ”dock inte Grönland, Färöarna och Island”. Detta tillägg gjordes senast den 14 januari, inte natten till den 15 januari, då arbetet med att renskriva traktaten pågick.

Vem ville ändra kravet?

Nordiska historiker har ofta diskuterat vem som genom tillägget lät ändra den ursprungliga ordalydelsen. Här pekade Erik Arup på att en förhandlare måste följa instruktioner från sin uppdragsgivare. Den danske förhandlingschefen, Edmund Bourke, hade svårt för att få ändringar godkända av sin kung eftersom det skulle ta flera dagar att nå honom. Det var lättare för den svenske förhandlingsledaren, Gustaf af Wetterstedt, eftersom den som i verkligheten styrde svensk utrikespolitik, kronprins Karl Johan, var på plats i Kiel, där förhandlingarna fördes.

Karl Johan är känd som improvisationens mästare. Av allt att döma har något inträffat som fått honom att ändra traktatförslaget för att påskynda freden genom låta den danske kungen behålla något. Därför kan han ha givit Gustaf af Wetterstedt order om tillägget att öarna i nordväst inte skulle följa Norge till Sverige. Källorna tiger om orsaken till denna kovändning.

En förklaring

I min bok, The First Salute for the Independent Faroe Islands, har jag tillåtit mig att lägga fram hypotesen att Edward Thornton låg bakom ändringen. Han var den brittiske förhandlare som vid samma tid skulle medla mellan Danmark och Storbritannien. Han höll fast vid att britterna skulle behålla den pyttelilla ö i Nordsjön, Helgoland, som de ockuperat 1807.

När han inte ville ge efter kan Karl Johan ha släppt de nordatlantiska öarna för att genom att i stället för Helgoland ge danskarna något och få slut på förhandlingarna. Om denna min tanke bär, så skulle Edward Thornton, helt oavsiktligt, fått Karl Johan att ändra fredstraktaten beträffande Grönland, Färöarna och Island.

Läs mer

Fredstraktaten i Kiel 1814, art. 4 i svensk översättning

Öfwersättning af de Artikler uti den emellan Deras Majestäter Konungarne af Swerige och Dannemark genom befullmäktigade Ombud den 14 Januarii 1814 uti Kiel afslutna och af Deras Kongl. Majestäter sedermera ömsesidigt Ratificerade Freds-Traktat, hwilka bestämma Konungariket Norriges förening med Swerige

Fjerde Artikeln.

Hans Majestät Konungen af Dannemark afsäger både för Sig och Sina Efterträdare på Danska Thronen oåterkalleligen och för alltid, til fórmon för Hans Majestät Konungen af Swerige och Dess Efterträdere på Swenska Thronen, alla sina rättigheter til Konungariket Norrige, nämligen efterföljande Stift: Christiansands, Bergenhuus, Aggerhuus och Trondhjems Stift med Nordland och Finnmarken ända intil Ryska Kejsardömets gränsor.

Dessa Stift och Landskap, utgörande hela Konunga-Riket Norrige, med alla dess Inbyggare, Städer, Hamnar, Fästningar, Byar och Öarne wid alla detta Konunga-Rikes Kuster, samt hwad widare dertil lyder (Grönland samt Öarne Ferröe och Island härunder icke begripne) äfwensom alla dermed följande rättigheter och förmåner skola hädanefter under full Ägo och Herrawälde tilhöra Hans Majestät Konungen af Swerige och utgöra et Konunga-Rike förenade med Konunga-Riket Swerige.

Til följd häraf lofwar och förpliktar sig, på det högtidligaste och mest förbindande sätt, Hans Maj:t Konungen af Danemark både för Sig och för Sina Efterträdare, samt för hela Konunga-Riket Danemark at icke någonsin, omedelbarligen eller medelbarligen, göra något anspråk på Konunga-Riket Norrige eller någet af dess Stift Öar och Länder, hwars alla Innebyggare äro, i kraft af dette Fredsfördrag och ofwanberörde afsägelse, frikallade från den Trohets-ed de swarit Konungen af Danemark och dess Krona.