Fagra öar med gästfria och generösa människor
Denna artikel från 1964 letades fram av Samfundsmedlemmen Elisabet Johansson efter att hon på Ljungby museum läste ett tidningsklipp ur Smålands Allehanda 1963 om textilkonstnär Inga-Mi Vannérus (1932-2017) studieresa till Färöarna.
Tack vare ett Hammarskjöld-stipendium från Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund 1963, kunde textilkonstnären Inga-Mi Vannérus åka till Färöarna på studieresa. Efter examen från Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, arbetade hon inom Hemslöjden i Jönköping och syftet med resan var att studera den gamla färöiska allmogekulturen. Efter resan skrev Inga-Mi nedanstående koncept i generella drag om Färöarna.
Läs mer i "En resedagbok från Färöarna. Prolog."
Koncept till Hemslöjden
19/4 1964
Färöarna, den lilla ögruppen ute i Atlanten, var målet för min studieresa. En månad tillbringade jag där.
Vulkanöarna, som tillsammans inte har en större yta än 1400 kvkm består av vittrande basalt och tuff. De är trädlösa, men mot den grå skrovliga stenen står grässlänterna friskt gröna. Och här och där på branterna ser man små vita prickar röra sig. Det är fåren som går helt fria året runt. Någon större tätbebyggelse på öarna kan man inte tala om. Några större orter finns visserligen, Torshavn, ”huvudstaden”, på den största ön Streymoy och Klaksvik på Bordoy. I övrigt är det ströbebyggelse och små byar.
Den äldsta bostaden var torvhuset, som så småningom avlöstes av det timrade trähuset. Detta svarttjärades. Fönsterbågarna målades vita likaså den stensockel huset vilade på. Taket kläddes med näver och över denna lades så torv. Denna typ av hus passar ypperligt in i landskapet, men byggs tyvärr inte längre.
Trä är dyrt att importera, likaså näver, som dessutom är svår att anskaffa. I stället gjuts husen i betong och detta gör vanligen var och en själv. Husen är förskräckligt fula och för att bättra på resultatet målas de i alla regnbågens färger. Och gärna flera olika färger på samma hus. Själv bodde jag i ett ljusgult hus med turkosblå fönsterbågar, grönt trappräcke och aprikosfärgat tak. (Taken är oftast i korrugerad plåt.) Det huset var efter färiska förhållanden mycket hovsamt färgsatt, men det är ingenting som hindrar att en helt annan färg används för påbättring av bara en vägg i år. Genom havsluftens påverkan måste nämligen husen målas eller bättras på varje år.
Målningsaktiviteten var stor veckan innan den danske kungen med prinsessor skulle besöka öarna. Färöarna skulle nämligen få en egen biskop, den första sedan reformationen, och installationen skulle ske i närvaro av kungen. Dessutom skulle en ny kyrka invigas i Klaksvik.
Kungabesöket gjorde att jag fick vara med om färödans. I vanliga fall är det något som bara förekommer under vinterhalvåret och detta hade jag tagit med i beräkningen när jag reste. Jag hade hört talas om den, men nu fick jag oväntat tillfälle att uppleva den själv.
Dansen är en ringlek med medeltida traditioner, som har levt kvar på öarna. Den framföres med en manlig försångare och kör i omkvädena av typen ”driver dagg, faller regn”. En sång eller ett kvade kan omfatta hundratalet verser och blir en försångare trött tar nästa vid. Hela tiden ändrar ringen form och fler dansare strömmar till. Till slut är hela rummet fyllt av dansande. Det är en utrymmesbesparande danslek. Att som åskådare se det hela uppifrån är fascinerande. En labyrint av människor, som långsamt förflyttar sig i en gungande rytm. Dansstegen är mycket enkla. Man hör den entoniga sången och det taktfasta trampet. Stämningen är suggestiv.
Många bar färödräkten den kvällen. För kvinnorna består den av en svart kjol med smala röda eller blå ränder, en stickad tröja i rött och blått i mycket tunt garn och små mönsterrapporter. På Museet i Torshavn hittade jag ett fragment av en tröja som hade 8 varv/cm och 7 maskor på bredden/cm. Tröjan hade stickats av en 14-årig flicka till hennes konfirmation. Stickskickligheten är fortfarande mycket stor på öarna även om man nu frångått de småmönstrade jämnt rapporterade ytmönstren som är färiska till ursprunget och nu istället använder grövre garner och norska mönster.
Till dräkten kan förkläden och sjalar variera. Det för en svensk ”hemslöjdare” vackraste och riktigaste är naturligtvis det handvävda förklädet i rosengång i blått eller vitt med tillhörande sjal. Tyvärr syntes mest de broderade voile-förklädena och sjalarna, med halvstiliserade blommor i flerfärgat silkebroderi. En vacker detalj i dräkten är slängkappan i svart kläde med rött eller ljusblått foder. Huvudbonaden är en hög bindmössa med långa band.
Mansdräkten har svarta byxor och strumpor. De yngre bär en röd väst med silkesbroderi och silverknappar. De äldre har oftast svart väst. Rocken är av svart ylle också, men jag har sett äldre män i stickade tröjor i ställe för rock. Den manliga huvudbonaden består av en toppluva där överdelen är nedvikt mot ena sidan. Den är av randigt halvylle och bärs av praktiskt taget alla, både till dräkten och i vardagslag till vanliga kläder. Det finns två variationer av den en röd med smala blå ränder och en svart. Den svarta är sorgfärgen och bärs av en änkling eller en man som förlorat sin son.
Jag hade hoppats finna mycket mer av gammal nordisk tradition på Färöarna. Genom öarnas isolering kunde man vänta sig att mycket hade levt kvar, men förutsättningarna på öarna har gjort att människorna fått rätta sig efter dem och skapa en annan livsstil. Eftersom trä saknas på öarna, har det importerade materialet använts till det nödvändigaste, båtar och senare också bostäder. De få föremål för hushållet av trä har oftast gjorts av drivved, med mycket enkla karvsnitt. Metall saknas, alltså finns det inte något smide, lera för keramik saknas o.s.v. Får har man i alla fall haft hela tiden, det är ju de som har givit öarna deras namn och produkterna av dem har utnyttjats till fullo. Först och främst ullen och skinnet till beklädnad, köttet till föda, talgen likaså som ett slags ostsmakande sås till den torkade fisken, tarmar och magsäck till förvaringskärl och flöten, hornen och benen bl.a. till leksaker. Man har verkligen kunnat konsten att utnyttja öarnas förutsättningar på alla områden. Otaliga exempel finns.
Mycket har emellertid gått förlorat av olika orsaker. De gamla kyrkorna t.ex. har ofta tagits av tidvattnet. En del inventarier har kanske gått att rädda, men det mesta har drivit till havs. De äldsta sockenkyrkorna är från 1820-talet.
Vad allmogekulturen beträffar så har tuberkulosen förstört det mesta. Sjukdomen härjade våldsamt på öarna i början av detta sekel. Hela familjer dog ut och av rädsla för smitta brändes allt bohag.
Givetvis finns en del bevarat på Museet i Torshavn. Museet äger också en del gamla byggnader och gårdar på olika håll. Bl.a. en mycket vacker gård i den natursköna Saksun-dalen. Mycket har också gått till Danmark.
Det ojämförligt största intrycket gjorde dock de ack, så fagra, men nog så grymma öarna och människorna, med sin otroliga gästfrihet och generositet med sig själva. Det är sådant man aldrig glömmer.
Inga-Mi Vannérus
Bilder
Klicka på en bild för en förstoring.
