Femton trötta resenärer från Sverige som anländer till Vágar, varav en engelsk balladnörd från Linköping, uppvuxen i den forna Danelagen.
Alla känner någon, men ingen känner alla, tror jag. Det gemensamma? Jo, alla har vi kommit till dessa vinterblöta stenar utslängda i Nordatlanten för att ta två steg åt vänster och ett åt höger. Om och om igen. I timmar. Ihoptryckta på ett trägolv tillsammans med obekanta likasinnade. Medan vi sjunger om gängbråk, våldsamma uppgörelser, kränkningar och hämnd.
Vi är på Färöarna på kultur- och dansresa
Vi är på Färöarna på kultur- och dansresa. Har fått ta del av ett digert program som ”kan komma att ändras efter väder och vind”. Redan när vi kliver ombord på ”vår” buss, förstår jag att detta kommer att bli någon slags Magical Mystery Tour. Vår chaufför Mogens kör oss inte alls mot Tórshavn, utan vi ska hinna med att se något annat först. Och få en föreläsning om allt från bygdens historia till geografi till matvanor och egendomsfördelningssystem. Dessutom, trots blåst och regndroppar lyckas vi också se tre av öns karakteristiska ”S”-fåglar – stormfågel, stare och, såklart, strandskata redan under resans första timme.
Men, när skulle det bli kaffepaus? Skulle vi hinna inkvartera oss före kvällsmaten och första dansträffen?
Kulturresa?
På något sätt hade jag inte riktigt fattat detta med ”kulturresa”. Trots programmet. Trots att jag såg fram emot konstutställningar och andra besök. Det visade sig att bussarna – Mogens och senare Finnleifs – var inget annat än Nannas rullande föreläsningssalar. Och vilka föreläsningar! Vilken informatör! Var det så att vi skulle få 20 högskolepoäng efteråt? Inmark, utmark, mat, konst, in- och utvandring, ockupation, undervisningssystem, stavningsproblematik, självstyre, arbetsmarknadsfrågor, fiske och valfångst. Nanna var fenomenal på att berätta, och sedan mitt i en mening peka ut något som vi passerade – kanske en gård som tillhörde någon vars släktingar var kända för det ena eller det andra och som vi skulle träffa i dansstugan någon kväll – för att sedan åter ta upp tråden och berätta om itu klippta frimärken efter första världskriget. Eller svenskan som efter många äventyr ensam i motorbåt i de Nordatlantiska farvattnen återvände till Klaksvík. Som under andra världskriget började tillverka en föregångare till Risifrutti som hon skeppade över till Finlands svältande barn i hundratals oljefat. Eller den herrelösa hunden Spica...
Förresten, om man nu av en händelse råkade nicka till, kunde man ju alltid hitta den relevanta artikeln på hemsidan.
Nå, andra, eller var det tredjedagen hann vi med en snabb kopp eftermiddagskaffe. Det blev snart uppenbart för mig att vila, det gjorde man sedan, hemma i Sverige. Så klart.
Något surrealistiskt
En något surrealistisk resa. Första morgonen fick vi infinna oss på radio- och tv-huset – bara en sådan sak! – en halvtimme tidigare än beräknat. Stevie Wonder sjunger, och då klämmer vi i med bockhorn, och diverse visor, live. Svenska visor som har färöiska varianter, som sedan kommer att upprepas åtskilliga gånger under de följande dagarna.
Dagen därpå var det skolbesök, och tack vare att lärarna lovade att köra oss tillbaka till Havn kunde vi äta lunch med barnen. Slapp passa stadsbussen. Det var bara det att tjejen som körde bilen jag satt i visste inte vart vi skulle, och vi tappade bilen framför oss - som var på väg till Guðrið Poulsens keramikverkstad, en extra insatt punkt. Helt plötsligt hade man blivit detektiv i en okänd stad.
Kulturbesök
Det blev ett antal musei- och kyrkobesök under resan, men så småningom hängde allt ihop – Vems konst visar Súsan på Listasavnið á Sandi? Jo, Guðriðs. Uppblåst kattskinn som boj? Jo, förekommer i min medhavda läsning av Jens Pauli Heinesen. Vem är en av skiparna på CD paketet som flera av oss införskaffade, och vem har gjort CD omslagen? Janus Kamban och Bárður Jákupsson, vars alster vi sett på Listasavn Føroya, så klart.
Ja, 19 CD skivor med färöisk kvad. Fast den lyckost som köpte en hel uppsättning CCF fick nog högsta vinsten – och en hel del huvudbry innan dyrgripen till slut postades hem!
Maten hos Laura Joensen var förstås något helt extra – över femton rätter på fisk, får och grindval. Måste erkänna att det sistnämnda är an acquired taste, så att säga, men en erfarenhet jag inte hade velat vara utan.
Dansen, då?
Dansen, då? Jag blev överlycklig. På samtliga ställen. Allt överträffade mina förväntningar. Och att vi hade stev gjorde saken inte sämre!
Dagens frågor:
- Stämmer tiden och resmålet. Hur många extra besök ska hinnas med?
- Hur många sängar får jag och min urtrevliga rumskamrat (som jag bara träffat en gång förut, för tjugo år sedan) – tre, en eller två?
- Vad blir det för mat idag – fisk, får eller en blandning. Rabarber, eller rabarber.
- Jag njöt verkligen av maten.
- Hinner man ta sig en kopp . . . ?
Dagens ros till:
- ”Våra” busschaufförer: Mogens och Finnleif
- Alla medresenärer som gjorde detta till en så minnesvärd resa
- Erlendur Simonsen som hann ifatt oss i Klaksvík och förärade oss sin exklusiva CD från Nólsoy
- Alla färöingarna, individer som grupper, som hade tid för oss, gjorde oss välkomna, försåg oss med god mat, berättelser, musik och dans.
- Färöarna som visade upp sig så dramatiskt med såväl storm som solsken, moln, stjärnhimmel och norrsken
- Sist men inte minst vår Magical Mystery Tour:ledare, Nanna Hermansson, utan vars kunskap, kontaktnät och mobiltelefon detta äventyr inte hade blivit den succé den blev.
Bilder
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
