Skansen åter besatt av engelsmän.
Till minne av andra världskriget har myndigheterna på Färöarna bevarat tre engelska kanoner. Deras historia är värd att känna till.
När andra världskriget bröt ut hade Färöarna status av ett dansk amt, län. Det gamla lagtinget upplöstes 1816 och Färöarna blev ett själständigt danskt amt med en amtmand, landshövding, som den överste representant för Danmark. Öarna fortsatte att vara ett danskt amt fram till lagen om självstyre trädde i kraft 1948, tre år efter att andra världskriget slutade. Då fördes utvalda delar av amtmannens ämbete över till riksombudet, en befattning som finns kvar än idag.
Amtman Hilbert
Under andra värlskriget var Carl Aage Hilbert (1899-1953) amtman på Färöarna. Han tillträdde 1936 och fick i sin nio år långa ämbetesperiod vara med om språkstrid, officiellt erkännande av färöiska flaggan, samt en femårig ockupation. Han var amtman fram till krigsslutet 1945 då han återvände till Danmark.
Det enda som märktes på Färöarna när Tyskland ockuperade Danmark den 9 april 1940, var att telegrafförbindelsen blev avbruten. De kunde inte längre komma i kontakt med de ca 2 000 färöingar som befann sig i Danmark.
Via Tórshavns radio deklarerade amtman Hilbert den 10 april att Färöarna inte hade kapitulerat och att han med tillåtelse från Lagtinget skulle forma en färöisk regering. En månad efter att förbindelserna till myndigheterna i Danmark avbröts, kungjorde Hilbert den 9 maj i Færöernes Kundgörelsessamling temporära regler för ledningen av Färöarna.
Operation Valentine
Engelsmännen kunde inte låta Danmarks koloni i Nordatlanten falla i tyskarnas händer och satte igång Operation Valentine, kodordet för ockupationen av Färöarna. Den 11 april sa Englands dåvarande marinminister Winston Churchill i brittiska underhuset att Färöarna skulle ockuperas:
Vi håller i detta ögonblick på med att besätta Färöarna, som tillhör Danmark och är en strategisk plats av stor betydning, och vars folk visar alla tecken på att ta emot oss med öppna armar. Vi skall skydda Färöarna från krigets alla fasor, och på lämpligt sätt via hav och luft inrätta oss där, fram till den stund kommer då öarna kan återlämnas till ett Danmark befriat från den skamliga träldom de har hamnat i på grund av tysk aggressivitet.
Churchills ord bekräftas
Den 12 april 1940 anlände två engelska jagare till Tórshavn. Några officerare kom iland och höll ett kort möte med amtman Hilbert och lagtingets ordförande Kristian Djurhuus (1895-1984). Engelsmännen bekräftade det som Churchill hade sagt och att Färöarna skulle återlämnas när Danmark var befriat. De uppmanade Hilbert att skapa förutsättningar för kommande landstigning och införa censur.
Hilbert och Djurhuus beslutade att hastigt inkalla lagtinget samma eftermiddag. Republikanska lagtingsledamöter försökte då att förklara Färöarna självständigt från Danmark, men fick inte tillräckligt med röster. Ett offentlig meddelande som tillkännagav ockupationen sändes ut och beordrade mörkläggning i Tórshavn och närliggande Argir, att post och telegraf skulle censureras, samt att det på nätterna var förbjudet att köra motordrivna fordon utan tillstånd.
Den brittiske överkommendanten Sandall och den nye brittiske generalkonsul Frederick Mason (1913–2008) ankom dagen efter, den 13 april, med kryssaren HMS Suffolk till Tórshavn. De hade ett möte med amtman Hilbert som ingav en formell protest mot ockupationen. Men - förklarade han - eftersom Danmark var ockuperat kunde han inte formellt representera den danska regeringen. Hilbert accepterade de brittiska villkoren under förutsättning att de inte skulle blanda sig i lokalpolitik.
Ockupationen av Färöarna var verklighet.
Ockupationsstyrkan går i land
Senare under dagen kom också en formell protest från lagtinget, men den avslutades med en önskan om fortsatt goda och vänskapliga relationer. Det avtalades att ockupationen skulle genomföras med bevarande av civil administration. Därefter gick 250 marininfanterister i land, men redan efter en dryg månad byttes de ut mot soldater från skotska regementet Lovat Scouts.
Trots de formella protesterna var det i praktiken ett vänskapligt förhållande mellan den brittiska ockupationsstykan och de färöiska myndigheterna.
Ofrivillig engelsk inblandning
Den 13 april blev sluppen Eysturoy på väg från Klaksvík till Aberdeen med fisk, stoppad av ett engelskt krigsskepp vid Orkneyöarna. Engelsmännen krävde att de skulle stryka Dannebrogen och frågade kapten Mikkelsen om han inte hade någon annan flagga. Han hissade då genast Merkið, den inofficiella färöiska flaggan, och och kunde därefter fortsätta. När Eysturoy nådde fram till hamnen i Aberdeen låg andra färöiska fiskebåtar där. Alla gjorde som Eysturoy och hissade den färöiska flaggan. Dessutom skrev de med stora bokstäver FØROYAR – FAROES och målade stora färöiska flaggor på fartygssidorna.
Den 21 april återvände de första fiskebåtarna från Aberdeen förande färöiska flaggor, som fortfarande var förbjudna på Färöarna. Amtman Hilbert försökte då framtvinga att de färöiska flaggorna skulle ersättas med gröna signalflaggor, men det resulterade bara i en flera dagar stor demonstration i Tórshavn. Den 25 april tillkännagav BBC att Storbritannien erkände Merkið som Färöarnas officiella flagga och att den skulle föras till sjöss.
Det var den enda gången under hela ockupationen - och av en ren tillfällighet - som engelsmännen blandade sig i färöisk politik. Den inrikespolitiska striden om flaggan på Färöarna var ju helt okänd i England.
Sedan dess har den 25 april varit Färöarnas flaggdag och än idag minns folk engelsmännens beslut med tacksamhet.
Skansen ockuperas
Om den engelska ockupasionen av Färöarna berättar Eiden Müller i sin bok "Fem aar under Union Jack", följande lilla historia:
"Erövringen" av Skansen gick riktigt lätt och smärtfritt. Skansen blev besatt av trupper ur Royal Marines — efter att de hade inhämtat tillstånd från de lokala färöiska myndigheterna!
Det var dock inte första gången som Skansen intogs. 132 år tidigare, i maj 1808, hade Captain Baugh med sitt kaparskepp "Clio" erövrat Skansen. Eftersom Baugh var engelsman, var det alltså andra gången som engelsmännen besatte Skansen i Tórshavn.
Färöarna befästs
Engelsmännen befäste Färöarna på utsatta platser och där det behövdes extra skydd. Sund och fjordar minerades. Kanonbatterier ställdes upp i bl.a. Tórshavn och Toftir, samt på Vágar där det senare blev anlagt en kombinerad flygplats för vanliga flygplan och en för amfibieflygplan. Vägar byggdes för att underlätta militärt underhåll och trupptransporter. Tyskarna genomförde upprepade luftangrepp mot mål på Färöarna, men ödeläggelsen var begränsad.
Bland de kanoner som ställdes upp var fyra 5½" (ca 14 cm) kanoner. Två utgjorde kustartilleri på Skansen i Tórshavn och två vid inseglingen till Skalafjørðin där engelsmännen hade sin flottbas. I augusti 1940 var alla fyra klara för aktiv tjänst.
Skansens historia
Skansen, Skansin, är ett fort som ligger i hamninloppet till huvudstaden Tórshavn. Det är byggt omkring 1580 på initiativ av äventyraren Magnus Heinason för att skydda staden mot det ökade antalet piratangrepp. Det ursprungliga fortet stod uppe till 1677 då franska pirater förstörde det efter att deras krav på 100 oxar, 200 får, 500 par vantar, 1 200 par strumpor och 60 nattskjorter inte blev infriat av Tórshavns invånare inom en deadline på 12 timmar.
Fästningen fick dagens utformning 1790 och under Napoleonkrigen ansågs fästningen som en av de starkaste befästningarna i Nordeuropa. På 1860-talet byggdes det där ett häkte och en byggnad för polisen. 1909 uppfördes ett fyrtorn inne på Skansen som fortfarande står kvar.
Där står också fyra danska kanoner från 1776−1813. Några påstår att de står kvar som minne av den kungliga monopolhandeln som efter att Danmarks kung själv övertog handeln med Färöarna 1578, fortsatte i olika former till att den danska statens handelsmonopol upphörde 1856.
Under ockupationen använde britterna Skansen som högkvarter; British Royal Navy HQ. De byggde befästningar av betong på Skansen och ställde upp två 5½-tum kanoner som skydd mot en tysk attack.
Idag är betongen från befästningen borttagen men kanonerna står kvar. Skansen är en turistattraktion med en perfekt plats för picknick.
Rykten dementeras
Modellen på de från andra världskriget sparade kanonerna är Breech Loading 5.5" Mk I som var avsedd för montering på krigsfartyg (sjöartilleri). Kanonen med en kaliber på 14 cm, utvecklades av Coventry Ordnance Works 1913 för grekiska flottans två nya kryssare. Men när första världskriget utbröt köpte engelsmännen båda örlogsfartygen.
Kanonen laddades bakifrån (breech loading, bakladdare) och använde en skruvmekanism uppkallad efter sin svenske uppfinnare Axel Welin. The Welin Breech var från sekelskiftet till omkring 1950 den absolut vanligaste stängningsmekanismen på grövre fartygsartilleri. Welin arbetade i London några år i slutet på 1880-talet för Thorsten Nordenfelt, som vi känner från historien om Öströms fabrik i Tórshavn, innan han 1890 startade egen firma.
Nöjd med prestanda på kanonerna - lättare och snabbare - beställde Royal Navy 1914 fler till att bestycka HMS Furious och HMS Hood. På Coventry Ordnance Works producerades 5½ tum kanoner med serienummer från 1 till 81 fram till 1916. Kanonerna monterades, utöver ovan nämnda, på HMS Chester, HMS Birkenhead och HMS Hermes.
Det ryktades - både under ockupationen och åren efter kriget - att kanonerna stammade från första bestyckning på slagskeppet HMS Hood, som sänktes av det tyska slagskeppet Bismarck i Danmarkssundet mellan Island och Grönland i maj 1941. En bra historia men den blev dementerad då en engelsk marinhistoriker 1977 undersökte saken och kom till det resultat att kanonerna kom från hangarfartyget HMS Furious.
HMS Furious sjösattes 1917 och var med i både första och andra världskriget. Då fartyget skulle insättas igen 1939 blev det ombyggt till den nya tidens krav. Alla kanoner avmonterades och ersattes med nya. Bland de äldre kanonerna var det elva stycken 5½ tum producerade i Coventry 1916 av Coventry Ordnance Works med blandade serienummer från 1 till 58.
Det var fyra av dessa som kom till Färöarna. Nummer 35 och 42 ställdes upp i Tórshavn medan nummer 34 och 36 placerades i Skalafjørðin. Som kustartilleri hade kanonen en vikt på 6,3 ton och kunde skjuta en granat på 37 kg drygt 16 km. Mynningshastigheten var ca 840 m/s.
Lämnades kvar
I samband med att England efter kriget lämnade Färöarna, hölls onsdagen den 18 juli 1945 en ceremoni på Skansen i Tórshavn. Som representant för de engelska ockupationsstyrkorna och kommendör för Faroe Islands Force var överste F P Gouldney. För Färöarna mötte amtman Hilbert, polischef Kristian Djurhuus och Edward Mitens som var direktör för lagtingets administration. På befästningarna stod en hedersvakt och när överste Gouldney hade hållit sitt tal, överlämnade han befästningen och de stora kanonerna till Färöarna som gåva.
Spåren sopas undan
Kort tid efter slutet på andra världskriget 1945 skulle hamnen i Toftir vid Skalafjørðin byggas ut. Bägge kanonerna inklusive betongfundament togs bort och användes till utfyllnad av den nya hamnen. Färöingarna tog bort alla spår av kriget.
Men 45 år senare, i 1990, skulle hamnen i Toftir åter byggas om. Arbetarna hittade då den ena kanonen och eftersom attityden till historien hade ändrats, placerade kommunen kanonen på sin gamla plats som minne om krigsåren. Vilket nummer det är på den monterade kanonen i Nes är svårt att se.
De två kanonerna på Skansen i Tórshavn blev kvar på sina fundament, men betongen till befästningen är borttagen.
Referenser
- Tack till Erik Walberg för artikel i Tíðindablaðið.
- Kierulff-Hansen, Hans, (1933-2013), De færøske kanoner, ur Våbenhistorisk tidsskrift, nr. 4, 2003, s. 124-125
- Müller, Eiden, (1921-1989), Fem aar under Union Jack, Færøerne 1940-1945: Atlanterhavsøerne under den britiske okkupation, Gyldendal 1945
- Arge, Niels Juel, (1920-1995), Stríðsárini, band 1, 1985
- Arge, Niels Juel, (1920-1995), Merkið, 1980
- Sølvará, Hans Andrias, (f. 1962), Løgtingið 150, 2002
- Siglingarsøgan í Vágum hemsida
- Imperial War Museum, England hemsida
- Nationalmuseets Samlinger, Danmark, Frihedsmuseets fotoarkiv
