Fyra svenska jagare och ett passagerarfartyg fast i en fjord på Färöarna den 20 juni 1940

Under andra världskriget var Färöarna för Storbritannien ett strategiskt område, mellan Skottland och Island. När tyskarna, den 9 april 1940, invaderat Danmark och Norge bröts alla förbindelser mellan Danmark och Färöarna. Sedan dröjde det bara till den 12 april innan de första brittiska krigsfartygen kom till Tórshavn och trupper från Royal Marines besatte öarna. I maj avlöstes de av Lovat Scouts.

Från Danmarks sida bildade amtmand C. A. Hilbert tillsammans med det färöiska Lagtinget en högsta myndighet.

Ett syfte med ockupationen var att förhindra tyska ubåtar från att gömma sig i den djupa, smala Skálafjörður. Soldater placerades i Strendur og Toftir, bygderna vid fjordens mynning. Fyrarna släcktes. Kommendör W.R.D.Crowther hade ledningen för britterna och upprättade huvudkvarter på den gamla Skansin i Tórshavn.

Rustning

När kriget började i september 1939 var Sverige illa rustat. I december for en kommitté till Italien för att skaffa krigsmaterial. Utöver 7-800 järnvägsvagnar med material köpte de fyra motortorpedbåtar som i mars 1940 sändes till Sverige och fyra jagare. Under våren tillkom 216 flygplan av typen Fiat, Reggione Falco och Caproni. Köpen gjordes innan Italien den 10 juni 1940 förklarade krig mot de allierade.

Italienska jagare blir svenska

De fyra jagarna skulle hämtas hem från La Spezia, en varvsstad i Ligurien. Manskap till jagarna, 450 man, reste den 4 mars från Göteborg med Svenska Lloyds Patricia och kom den 19 mars till La Spezia. Patricia, som var byggd 1926 i Newcastle, var hyrd som hjälpkryssare med 36 mans besättning, utrustad med kanon och örlogsflaggad.

Jagarna hette Romulus, byggd i Neapel 1934 och systerfartyget Remus var lika gammalt. De fick nya italienskt klingande namn, Romulus enligt sägen Roms grundare, tvillingbror till Remus. De andra två var också systerfartyg, eskortjagare byggda i Neapel 1926 och moderniserade. Den ena fick det svenska namnet Puke efter amiralen Johan af Puke och den andra Psilander efter amiralen Gustav von Psilander.

De fyra jagarna togs i svensk tjänst den 27 mars 1940 och befälhavare var kommendörkapten av 2. graden Torsten Hagman, (1883-1968) avdelningschef och fartygschef på HMS Puke, personligen utnämnd av statsministern, Per Albin Hansson.

Resans första del

Jagarna blev klara att ge sig iväg från La Spezia den 13 april och hade fått fri lejd av både britter och tyskar. Dagen efter gjorde de ett örlogsbesök i Neapel. Torpeder och reservdelar lastades ombord på Patricia. I Lissabon i Portugal skulle fartygen bunkra, men en kollision på Medelhavet mellan de två äldsta jagarna gjorde att de först fick gå till Cartagena i Spanien för reparation. Väl i Lissabon fick de färskvatten, men måste vänta en månad på olja. Den kom med tankfartyget Castor, byggt på Kockums varv 1928. Det tillhörde Trelleborgs Ångfartygsaktiebolag och blev i maj örlogsflaggat som HM Transportfartyg Castor.

Jagarna lämnade Lissabon för Vigo i nordvästra Spanien den 27 maj. De kunde vara snabba, göra 34-35 knop, men mest ekonomiskt var att gå med 12 knops fart och de skulle färdas tillsammans med Patricia.Den långsamma tankern Castor som gjorde 8 max 10,5 knop fick en egen kurs. Den togs av ett franskt örlogsfartyg och fördes till Casablanca för undersökning och gick sedan direkt till Färöarna.

Fartygen fick order om att gå till Queenstown, nu Cobh, vid Cork på södra Irland, och kom dit den 2 juni. Där tog Patricia ombord 118 civila svenskar som haft arbete i Storbritannien eller var sjöfolk från förlista fartyg och skulle hem. Fartygen lämnade Irland den 16 juni för att gå norr om de brittiska öarna.

Det var för riskabelt för svenskarna att gå genom Engelska kanalen. Tyska flottan hade mist tio av sina moderna jagare i slaget om Narvik 13 till 14 april och kunde vara intresserad av fartygen. Under tiden för resan hade Tyskland den 10 maj invaderat Belgien och Nederländerna. Från Dunkirk evakuerades över trehundratusen allierade soldater dagarna 17 maj till 4 juni. Tyska trupper marscherade in i Paris den 14 juni och Frankrike kapitulerade den 22 juni. Ingen visste vad som väntade.

Till Färöarna

Den 19 juni kom fartygen i tät dimma så nära land att sirenen från Psilander återkastades från klipporna. De fick vända ut igen, men på eftermiddagen lättade dimman och fartygen gick syd om ön Hestur mot Tórshavn. De möttes av en brittisk bestyckad trålare och fick lots som hade order att föra dem in i Skálafjørður. Där fick de vid tvåtiden på eftermiddagen lägga sig i linje, tvärs på fjorden med Patricia, som var lastad med ammunition, innerst, därnäst Puke, Psilander, Romulus och ytterst Remus. Färskvattnet var närmast slut och fartygen hade bara lite olja kvar och därför släcktes ångpannorna. Det skulle ta fyra timmar att göra skeppen klara igen. Bunkring skulle ske följande dag.

Britterna hade noga följt jagarnas färd och i krigskabinettet fanns ett intresse för att kapa dem enligt internationell Right of Angary. En stat som ockuperat ett område skulle där ha rätt att beslagta en neutral stats egendom. Winston Churchill, som varit marinminister och från den 10 maj var premiärminister, var positiv till tanken och gav admiralitetet order om kapning av jagarna.

Bestyckade trålare ankrade också samtidigt med jagarna i Skálafjørður. Soldater i land besatte färöiska telefonstationer och beslagtog färöingars kikare och kameror. Tre brittiska utsjöjagare fick order om att lämna flottbasen Scapa Flow på Orkneyöarna för Färöarna.

Den på Färöarna ansvarige brittiske kommendör Crowther visste inte vad som var på gång. Det fick han veta av den svenske konsuln, B. Husted-Andersen. Denne hade i sin tur endast fått besked om att han disponerade en stor summa pengar på ett bankonto för den väntade svenska jagarflottiljen och ringde därför Crowther. Det skulle bli officiella besök och svenskarna skulle bunkra olja, vatten och proviant så att de kunde fortsätta. Det var mycket mystiskt, berättade Husted-Andersen. (Fontander 2006 s. 92)

Skálafjørður den 20 juni

Tidigt följande dag kom tankfartyget Castor och beordrades att lägga sig utanför Tórshavn. De tre stora brittiska jagarna från Scapa Flow ankrade utanför fjordens trånga mynning, åtta trålare låg innanför. Klockan kvart över sju, kom en motorbåt med eskaderchefen kapten C. Caslon till kommendörkapten Hagman på Puke. Han hade order att ta jagarna i beslag och begärde kapitulation för att inte fartygen skulle hamna i tyska händer. Jagarna skulle utrymmas inom två och en halv timme, besättningarna skickas till Sverige. Radiosändarna skulle plomberas omedelbart. Patricia och Castor skulle få fortsätta resan.

Befälhavare Hagman svarade: ”Vi kan sätta igång och slåss klockan nio”. Caslon beklagade detta och sade att fartygen bara skulle tas i förvar. Hagman fick två timmar senare ett mycket hövligt brev med krav på kapitulation.

... My Government wish me to show you every consideration and I trust that you will see your way to comply with my request. Should you however be unable to comply I am instructed by my Government to use force and I must inform you that should any attempt at scuttling be made, it will be my painful duty to take appropriate action.

Svar skulle lämnas före klockan tio och en timme senare skulle båtar vara redo att hämta besättningarna och deras tillhörigheter. (Bilaga till kk Hagmans rapport om jagarnas utrymmande, Jagarköp 1990 s. 87)

Kommendörkaptenen visste ju att en av jagarna fått sitt namn av amiralen Gustav von Psilander, som i slaget vid Orford Ness 1704 vägrat att ge vika för en kraftig engelsk övermakt. ”Här har jag en möjlighet, som ingen svensk sjöofficer haft på 200 år, att ansluta mig till Munthes ”Svenska sjöhjältar”. Men jag får stoppa min personliga ärelystnad i säcken, för enda möjligheten är att nu ge efter och satsa på att vi genom förhandlingar kan få jagarna tillbaka.” Detta sade Hagman till löjtnant Bengt Hellsten medan de på Pukes akterdäck väntade på de andra fartygscheferna som kallats till krigsråd. (Hellsten i Jagarköp s. 105)

Fartygscheferna var eniga om att motstånd var utsiktslöst, regeringarna måste förhandla. Att sänka jagarna skulle äventyra den svenska regeringens möjligheter att få ersättning.

Avdelningschefen Hagman svarade britterna att han inte hade annat val än att gå med på deras krav. Utrymningen var redan förberedd och en del personligt sabotage utfördes, tvärt emot order. Endast privata ting skulle få tas tas med och en del utrustning av praktisk natur. Besättningsmän vittnar om med vilka starka känslor de sjöng nationalsången innan de klockan elva lämnade fartygen. Med trålare fördes de över till Patricia och från Remus till Castor. Britterna gick ombord på jagarna och halade de svenska flaggorna.

Patricia telegraferar

Den 21 juni klockan nio kom kapten Crowther ombord och meddelade att Patricia och Castor snarast borde lämna Färöarna. Först på internationellt vatten kunde Hagman på eftermiddagen sända kryptotelegram till chefen för marinen och berätta om beslaget och att enligt uppgift var den svenska regeringen underrättad. På kvällen, kvart över tio, fick Hagman order från chefen för marinen att återgå till Tórshavn och kräva tillbaka jagarna.

Inför och under jagarnas resa hade kontakten mellan Stockholm och London varit dålig. Meddelande från London att konvojen skulle ha väntat i Lissabon nådde aldrig avdelningschefen Hagman. Den svenska regeringen var ovetande om kapningen. Kabinettssekreterare Erik Boheman krävde att den brittiske ministern i Stockholm, Vicor Mallet, genast skulle telegrafera till London att jagarna skulle friges. Sedan inleddes en intensiv diplomatisk telegramväxling mellan Stockholm och London.

Åter till Färöarna och vidare till Orkneyöarna

På morgonen den 22 juni ankrade både Patricia och Castor på Tórshavns yttre redd. Den svenske ministern i London, Björn Prytz, meddelade britterna att tyskarna skulle komma att anklaga den svenska regeringen för att tillåta kapningen och att de som konsekvens skulle invadera Sverige.

Det blev midsommar, den 23 juni, i Nólsoyarfjørður för svenskarna. De fick inte gå i land i Tórshavn.

Den 24 juni togs i London beslut i krigskabinettet att släppa jagarna. Utrikesministern meddelade Björn Prytz detta, att man fortfarande fäst stor vikt vid den svenska neutraliteten, men regeringen borde vara försiktig med att ge tillstånd till transport av tysk ammunition genom Sverige till Norge. Dessutom borde Sverige uppskjuta planerade flygplansköp i USA. (Strömbäck i Jagarköp 1990 s. 63)

På kvällen den 25 juni meddelades det att jagarna skulle återlämnas till besättningarna. Då hade två av jagarna kommit till Kirkwall på Orkneyöarna och de andra två var på väg dit.

Den 30 juni gick Patricia, som var beräknad för 250 man och hade 619 ombord, till Kirkwall. Hon ankrade före midnatt i Inganess Bay, i Scapa Flow, där jagarna redan låg. Castor skulle vänta vid Färöarna för att slippa de farliga vattnen runt Orkneyöarna.

Från Orkneyöarna

Den 1 juli inspekterades jagarna och olika skador visade sig. Britterna hade haft svårt för att hantera dem och en hel del inventarier hade stulits, vilket britterna senare fick ersätta.

Vapensmeden Clas Dake ombord på Romulus antecknade:

1/7 Gick ombord på morgonen samtliga uppbördsmän. Det var det sorgligaste jag har sett. 'Romulus' såg ut som om en jordbävning dragit fram. Skåp, lådor och allt av (trä) var sönderbrutet, allting i uppbörden upp- och nervänt. Allt av mässing borttaget. Porslin, silver och rostfria saker borta. Det var värre än vad vandalerna kunde ha kunnat (göra). På eftermiddagen gick vi igenom uppbörderna och skrev upp allt som fattades. Tog upp trycket i ena pannan och körde runt turbinerna. Gick bra. En panna torrkokad. Skamfilad här och där på utsidan av tilläggningar. 'Pukes' stäv såg ut som ett dragspel efter kollision med 'Remus'.

2/7 Hela dagen utan besked. Bara rykten. Vid sjutiden kom det order att embarkera. Vid tiotiden klev vi ombord på en trålare efter alla tiders hamstringståg. När vi kommo ombord var hela mässdurken täckt av ett lager brännolja på ett par cm. Vi jobbade till klockan 1 på natten innan vi fick lägga oss.

3/7 På morgonen divisioner vid hissandet av flagg och gös. Rengöring av mässen. Fartyget börjar återta sitt ursprungliga skick. Väntar på avgångsorder. Flyglarm i morse. 15 trålare gick till sjöss.

4/7 Inget av vikt.

5/7 Avgick från Kirkwall 02.00 med kurs på Färöarna. Mötte 'Castor' strax öster om Färöarna kl. 20.00. Kurs på Norge.

Tillbaka mot Färöarna

Den 5 juli ställde Patricia och jagarna kosan tillbaka mot Färöarna för att på kvällen möta Castor öster om öarna. Innan de for mot norska kusten i ordningen Puke, Psilander, Castor, Patricia, Romulus och Remus. Farten var 8 knop. Det var farliga vatten, brittiskt flyg kastade bomber intill Castor. ”Klart skepp”, stridsberedskap följde, men ingen fick skjuta förrän vid andra anfallet. Det uteblev. En brittisk ursäkt följde senare. Några minor siktades och besköts. Tyska flygplan sågs.

8/7 Vid fyratiden på morron ändrade vi kurs österut. Kvart över sex i morse väcktes vi av ett par kraftiga smällar i skrovet. Det var en flygare som släppt två bomber och som föll i närheten av 'Castor'. Engelsman är det mest troliga. Klockan 10 upptäcktes en mina som sänktes av 'Puke'.
Ett par timmar senare upptäcktes en mina till och sänktes av 'Remus'. Vi mötte en massa vrakspillror. Vi har gått 4 timmar genom engelska minfälten utan att sett några. Kl. 22.00 fick (vi) tysk lots.
Dimma, samt ubåtsvarning. Måste ligga stilla fem timmar.

Till Norge

Efter fyra dagar, den 9 juli, kom fartygen nära Norge och fick vid minrännan order om att följa en tysk bevakningsbåt. Med minlots for fartygen in till Kristiansands redd. Puke gick till kaj och endast Hagman gick i land för att tala med de tyska myndigheterna. Han berättade senare ”Jag fick ett hjärtligt mottagande hos dem som jag helst inte hade velat besöka, medan jag hos dem som jag trodde var våra verkliga vänner togs på sängen med uppfordran till kapitulation.” (Rumenius 1976 s. 181)

På eftermiddagen när den tyska kustbevakningen var underrättad fick de lov att fortsätta resan.

9/7 Anlände i morse till Kristiansand för vattning. Pratade med ett par tyska matroser, trevliga killar. Lättade 15.30. Härligt väder. Blåser en aning. Gick med tysk minlots hela natten.

Hemkomst i Göteborg

10/7 Anlände till svenskt vatten 07.30, möttes av 'Wrangel' och 'Nordenskjöld' samt 'Odin' och några trålare vilka hade relingsmanning och hurrade. Några timmar senare mötte vi 'Manligheten'. Gå nu med 12 knops fart mot Göteborg.

Flera fartyg tog emot konvojen den 10 juli utanför Göteborg och följde den in. På eftermiddagen förtöjdes jagarna vid kaj på Nya varvet. Besättningarna hade då varit ute under fyra oroliga månader. Amiral Fabian Tamm hälsade dem välkomna och avslutade med ”Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!” Det besvarades med ”Gud höre det!” Amiralens anförande hade en kylig underton.

I handelsflottan var det tradition att redaren kommer och möter ett fartyg som kommer hem efter en längre resa. Varken försvarsminister Per Edvin Sköld, som drivit fram inköpet av jagarna, eller statsministern, Per Albin Hansson kom för att ta emot konvojen efter den långa och farofyllda resan. Statsministern ångrade detta senare, berättade hans hustru.

Efterspel

Kommendörkapten Hagmans handlande i Skálafjørður togs upp av fältkrigsrätten, men det blev ingen rättegång och han blev varken fälld eller frikänd. Chefen för kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, utfärdade däremot den 22 augusti en hemlig order där befäl förbjöds överlämna sina fartyg till främmande makt.

Hagman betraktades av många inom den tyskvänliga sjöofficerskåren som förrädare. Han tog ett riktigt och svårt beslut, men anklagades för att inte ha gått till strid mot den brittiska övermakten. Peter Tennant, pressattaché på den brittiska legationen i Stockholm, menade att britternas handlande på Färöarna var en av de avgörande anledningarna till de starka engelskfientliga stämningarna i flottan. (Tennant 1989 s.261)

Churchill sade senare till den svenske ministern, Björn Prytz, att Hagman skött den svåra och pinsamma affären på ett beundransvärt sätt. Han sade också att om den svenske chefen varit en brittisk officer så skulle han ha fått en lämplig utmärkelse som uttryck för beundran och nationens tacksamhet. Admiralitetet medgav att det gjort ett misstag och skyllde det på den nervösa stämning som rådde.

Avdelningschef Torsten Hagman sammanfattade i sin rapport:

I ett som allt: Vårt folk uppträdde storartat i med- och motgång lika, och det är med stolt och tacksamt hjärta jag även här med vunnen erfarenhet konstaterar att vårt land äger tillgång till örlogsbesättningar som är second to none.

Torsten Hagman blev befordrad till kommendör av 1. graden och tjänade flottan till sin pensionering 1953. Han, som genom sitt svåra beslut hindrade Sverige från att dras in i andra världskriget, fick inte upprättelse medan han levde.

Jagarna

Jagarna Puke och Psilander var endast i tjänst under några år. Både Romulus och Remus som var yngre, tillhörde flottan till 1958.
Besättningsmän från jagarna samlades den 7 mars 1990 för att fira minnet av italienexpeditionen. Då öppnades en Jubileumsutställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Författaren och filmaren Björn Fontander gjorde 1972 en TV-dokumentärfilm Färöarna 1940.

Litteratur

Fontander, Björn, 2006. De onda åren. Sverige 1940-1945. Stockholm, Carlsson
Hellsten, Bengt, ”Ett löjtnantshjärta råkar ju så lätt i brand”.... i Jagarköp 1990
Jagarköp under krig. Dramatisk hemfärd med Italien-jagarna. 1990. Red. Erik Jahr och Nils-Hugo Lilja. Jubileumskommittén för 1940-års Italienexpedition. Stockholm
Johannesson, Tomas, 2013. Historien om Lloyds fyra ”Patricia”. DN 20.11.2013
Rumenius, John, 1976. ”Klart skepp för minfällning”. En reservfänrik berättar från beredskapsåren i flottan 1939-1940. Stockholm, Lindfors
Strömbäck, Stig, Jagarköp under krig, i Jagarköp 1990
Tennant, Peter, 1989, Vid sidan av kriget. Diplomat i Sverige 1939-1945. Stockholm, Legenda
wikipedia.org/wiki/Psilanderaffären
Clas Dakes dagbok 1940, läs mer i Malin Joakimsons artikel här 21.12.2013