Snurra - En färöisk leksak i global belysning

När jag för några år sedan besökte en hemslöjdsbutik i Tórshavn fann jag en traditionell leksak som ådrog sig mitt intresse.

Det var en så kallad snurra, tillverkad av ett skivformat tunt sesamben eller senben, som det också kallas, det vill säga en lös benplatta vid slutet av ryggkotan på en grindval, samt en bit ulltråd. Sesambenet – som på färöiska kallas klingra – var ungefär 10 cm i diameter. I benet hade man borrat två hål och därigenom trätt en bit ulltråd och sedan bundit samman den.

För färingar som jag visade bensnurran var det en välkänd leksak. Sådana benplattor har nämligen av hävd använts för denna leksak, som trots materialet ingalunda är unik för Färöarna. Faktum är att vi alla känner igen denna leksak och den har säkert tjänat som förströelse för många av oss.

I själva verket har hjulsnurran eller surran, som den ofta kallats i Sverige, en världsvid utbredning och den kan dessutom spåras långt tillbaka i tiden. Den har tillverkats av många olika material och den kommer i ständigt nya former. Surror tjänar inte bara som leksaker; man bör också se dem som ett primitivt ljudinstrument, eftersom de åstadkommer ett surrande eller brummande ljud när man sätter dem i snurrning Lund 1980; Lund 1985: 20; Muktupāvels 1999).

Ett närbesläktat instrument och leksak) är brummaren eller vinaren eng. hummer; bullroarer) som tillverkades av en bräda och med ett snöre svingas runt i luften för att åstadkommande ett brummande ljud. Den har ofta kallats med likalydande benämningar som surran. Brummaren har en världsvid utbredning och är känd sedan årtusenden tillbaka Haddon 1898: 219–222; Hassrick & Carpenter 1944: 30; Hansen
1979: 42; Lund 1985: 20; Blench 2007: 14).

Bakgrund

Hjulsnurran är alltså en leksak som är känd från hela världen, exempelvis bland Amerikas indianer, inuiter och grönländare, men också från olika folkgrupper i Afrika och på många håll i Asien samt i Oceanien Blench 2007: 15; Culin 1899; Culin 1907: 751–753; Culin 1960: 22–23; Hassrick & Carpenter 1944: 30–31). De äldsta fynden i Nordamerika är från 500-talet före vår tideräknings början. Den har emellertid inte enbart setts som en leksak bland folken i norra Amerika utan har också använts av jägare för att framkalla vind samt i vissa ceremoniella sammanhang Kroeber 1907: 396; Skinner 1912: 141)

Den är likaså en välkänd och gammal leksak i Europa och Norden. På de brittiska öarna har man funnit sådana snurror i anglosaxiska, medeltida och tidigmoderna arkeologiska fyndplatser. Danskarna kallar den hvæsegase eller suse och tyskarna Brummknopf, Schnurrer eller Schwirrscheibe, medan finnarna benämner den nappi, esterna vurri och vuristi, letterna dūcenis samt litauerna ūkas, birbilas, birzgalas, brūzgynė, ūžynė eller ūžlė Rasmussen 1980:19; Ränk 1976: 42; Muktupāvels 1999). I Baltikum har den förutom att ha varit en leksak också kommit till användning för att skrämma bort onda väsen som kunde skada boskapen. Även på engelska har den många namn: buzz, buzz disc, buzz-saw, buzzer, moonwinder, spinner, spinning button, whirligig, whirling disc och whizzer Culin 1907: 751–753; Blench 2007: 15). Benämningen whyrlegyge för en leksak ”chyldys game, giraculum” är belagd i den engelsk-latinska ordboken Promptorium Parvulorum från 1440. På isländska kallas den þeytispjald, som uppges ha varit en vanlig leksak fram till början av 1960-talet Böðvarsson 1985: 1195).

I Sverige är leksaken känd under en rad olika benämningar. Vi har nämnt surra, snurra och hjulsnurra. I Skåne har man sagt kattasnurra, sannolikt på grund av dess spinnande ljud Hjalmarsson 2008). På östsvenskt område, det vill säga på Gotland, i västra och sydvästra Finland samt i de estlandssvenska bygderna kallades leksaken bensnurra eller snurreben, eftersom man där förr gjorde den av ett litet får- eller svinben Gustavson 1940: 50). Från Nuckö i Estland heter det att snurran gjordes av ett svinben, vanligen på fettisdagen. Den träddes upp på ett snöre, så att man kunde snurra genom att snöret drogs ut Danell 1951: 379). Bensnurror har hittats i vikingatida fyndplatser vid Birka och så sent som i maj 2008 fann man en bensnurra från 1000-talet vid Kämpinge i skånska Vellinge kommun. Motsvarande bensnurror finns också i de baltiska länderna och övriga norra Europa Bielenstein 1907–18: 718). De äldsta arkeologiska beläggen föreligger från nordeuropeisk sten- och bronsålder Heise 2000: 29, 49).

Man använder fortfarande många olika slags material till själva surran: trä, plåt, plast, ben eller horn. Från svenska västkusten rapporteras att den där förr tillverkades av snäckskal Lund 1985: 21; Hjalmarsson 2008). Vanligen formar man en rund skiva, men de kan också vara avlånga, i synnerhet om de gjordes av fotbenet från djur. I äldre svenskt material tycks det ofta ha varit mellanfotsbenet av svin som kom till användning. På Grönland, varifrån man känner många varianter, gjordes den enklaste ofta av en benbit i vilken man borrade hål Hansen 1979: 43). I England kunde den under medeltiden vara tillverkad av bly, ett material som använts för denna leksak på de brittiska öarna fram till åtminstone 1950-talet. Med en hammare kunde man exempelvis platta till gamla blykulor. Från Island berättas att under förra hälften av 1900-talet, då þeytispjald enligt uppteckningar i Nationalmuseets folklivsarkiv var en vanlig leksak, tillverkades de små trästycken, papp, knappar, stora benknappar samt av cigarrlådor meddelat av Ágúst Georgsson i september 2008).

Stora knappar har länge varit ett populärt material Rowell 1943). Leksaken kallades redan under 1800-talet också för button on a string, i Danmark heter den snurreknap och ifrån Sverige finns benämningen knappsnurra belagd. Man kan även ta en plåtkapsyl med taggiga kanter, och platta till den med en hammare. Snurran kan också tillverkas av en bred glasspinne. Även leksaksindustrin har upptäckt snurran och utvecklat olika varianter. I Förenta staterna lär det finnas mer än 300 patenter för olika knappsnurror, som med en teknisk term i patenten betecknas som ett string torsion device.

Färöarna

Från Färöarna känner jag bara till ordet snurra för leksaken i fråga Jacobsen & Matras 1961: 397). Vi har all anledning att förmoda att denna leksak är gammal också på Färöarna. Den brittiska etnografen Nelson Annandale observerade snurran vid sitt besök på ögruppen kring förra sekelskiftet. Han skriver att barnen tillverkade en snurra genom att trä den tunna benskivan “upon a loop of wool or string. The ends of the loop are held, as wide apart as possible, in the two hands, and it is caused to rotate in such a way that it becomes completely twisted, the discs then revolve rapidly, producing a humming sound, if the hands be alternately approached to and drawn apart from another” Annandale 1903: 251).

I Marius Johannesens fina bok om traditionella färöiska leksaker, som varmt rekommenderas, beskrivs i detalj hur man tillverkar en sådan leksak av en sesambenskiva: “Två hål borras i mitten av skivan, och en tråd på omkring 80 centimeters längd träs igenom hålet och de båda ändarna binds samman” Johannesen 1979: 112). På Hoyvíksgarður, det lilla friluftsmuseet i Tórshavns utkant, fanns åtminstone för några år sedan en snurra gjord av ett grindvalsben utställd som exempel på en traditionell leksak.

Snurra har tillverkats åtminstone tills relativt nyligen av grindvalens sesamben, men även på Färöarna, har man, liksom i Sverige, i mannaminne oftare tillverkat den av stora knappar (Poulsen 1998: 1100). På andra håll i världen kan surran eller snurran vara tillverkad av ben, ja rentav elfenben, men det torde ändå vara unikt för Färöarna att den tillverkas av sesamben från en grindval.

Bilder

Klicka på en bild för att starta bildgalleri.

Litteratur

• Annandale, N. 1903. The Survival of Primitive Implements, Materials and Methods in the
  Faroes and South Iceland. The Journal of the Anthropological Institute of Great Britain
  and Ireland 33, sid. 246–258.
• Bielenstein, A 1907–18: Die Holzbauten und Holzgeräte der Letten. St. Petersburg.
• Blench, R. 2007: Using Ethnography to Reconstruct the Culture of Early Modern Humans.
  Cambridge.
• Böðvarsson, Á. 1985. Íslensk orðabók. Reykjavík.
• Culin, S. 1899. Hawaiian Games. American Anthropologist ns) 1, sid. 201–247.
• Culin, S. 1907. Games of the North American Indians = Annual Report of the Bureau of
  American Ethnology 24) Washington, D.C.
• Culin, S. 1960. Games of the Orient. Rutland.
• Danell, G. 1951. Ordbok over Nuckömålet. Uppsala.
• Gustavson, H. 1940. Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar 1. Uppsala.
• Haddon, A. C. 1898. The Study of Man. New York.
• Hansen, K. 1979. Legetøj i Grønland. København.
• Heise, B. 2000. Früheste Spuren von Klang und Musik in Mecklenburg-Vorpommern: Klanggeräte
  und Musikinstrumente vom Neolithikum bis zum späten Mittelalter. Sid 25–54
  i: Musik in Mecklenburg: Beiträge eines Kolloquiums zur mecklenburgischen Musikgeschichte
  veranstaltet vom Institut für Musikwissenschaft der Universität Rostock 24.-27.
  September 1997. Hindesheim.
• Hjalmarsson, C. 2008. Tusenårig leksak hittades i Kämpinge. Länstidningen 18 juni 2008,
  sid. 4.
• Hassrick, R & E. Carpenter 1944. Rappahannock Games and Amusements. Primitive Man
  17:1/2, sid. 29–39.
• Jacobsen, M. A. & C. Matras 1961. Føroysk-donsk orðabók. Tórshavn: Fróðskaparfelag.
• Johannesen, M. 1979. Føroysk barnaspøl. Tórshavn.
• Kroeber, Alfred L. 1907. The Arapaho 4. Religion = Bulletin American Museum of Natural
  History 18). New York.
• Lund, C. 1980. Methoden und Probleme der nordischen Musikarchäologie. Ernst Emsheimer
  zugeeignet. Acta Musicologica 52, sid. 1–13
• Lund, C. S. 1985. Kinderklanggeräte und Musikarchäologie. Sid 18–23 i: Bericht über die
  8. internationale Arbeitstagung der Study group on folk musical instruments des International
  council for traditional music in Piran, Jugoslavien 1983, ed. Erich Stockmann = Studia instrumentorum musicae popularis 8). Stockholm.
• Muktupāvels, V. 1999. Latviešu mūzikas instrumentu sistematikā. Riga.
• Poulsen, J. H. W. 1998. Føroysk orðabók 2. Tórshavn.
  Rasmussen, H. 1980. Gammelt dansk legetøj I selv kan lave. København.
• Rowell, M. K. 1943. Pamunkey Indian Games and Amusements. The Journal of American
  Folklore 56, sid. 203–207.
• Ränk, G. 1976. Old Estonia: People and Culture. Bloomington.
• Skinner, A. 1912. Notes on the Eastern Cree and Northern Saulteaux = Anthropological Papers
  of the American Museum of Natural History 9:1). New York.