Färöiska figurer i Nordmandsdalen

Nedanför står statyer från Norge och mitt emot, i en halvcirkel med två rader finns ännu fler, i allt 70 stycken. En stig från öster leder in till botten av den lilla skålformade dalen och fortsätter mot väster. I mitten finns en obelisk med en gyllene kula och på bägge sidor luftiga lusthus. Nordmandsdalens statyer står som om de väntar på åskådare för att spelet på teatern skall börja.

Från Färöarna och Norge

Figurerna var huggna i gotländsk sandsten, har naturlig storlek och socklar med inskription som säger varifrån de kommer. Brudparet är ”fra Eiland Færøe paa Strømøe,” från Streymoy. Fiskaren och hans hustru kommer också från Streymoy. Från Suðuroy kommer en kvinna som mjölkat och hör ihop med en husman eller man utan jord. De norska fiskarna och bönderna kommer både från kust och inland. Allas dräkter är tydligt utmejslade och både män och kvinnor bär på redskap, fångst eller annat som visar deras sysslor.

Kungens idé

Den enastående skulpturparken från 1764 skall vara kung Frederik V:s egen idé för att visa fram sitt tappra och stolta norska folk. De fria norska bönderna och fjällen beundrades på samma sätt som andra på kontinenten svärmade för Schweiz. Det var i en tid då reseskildringar och beskrivningar av lokal kultur började ges ut. Teater och tablåer med folkdräkter var omtyckta.

Vilka förebilder?

I Bergen fanns en brevbärare, Jørgen Garnaas, som tillverkat små trädockor och klätt dem i dräkter av olika slag som han sett på sina postfärder. Han skickade dem till Det Kongelige Kunstkammer i Köpenhamn och fick träffa kungen som beställde samma figurer i elfenben och valrosstand. Efter dem fick så bildhuggaren Johan Gottfried Grund arbeta och det gjorde han mycket noggrant.

Statyerna placerades i en gammal grusgrav i slottsträdgården på Fredensborg. Änkedrottning Juliane Marie fick anläggningen som gåva år 1773 och Grund gav ut ett verk med koppartryck där han beskrev både figurer och uppställning. Sedan skapade han de tio färöiska statyerna och fyra isländska som aldrig sattes upp i sin planerade rad. Förlagorna till dem har sagts vara lokalt tillverkade dockor.

Kanske var det studenten J.Chr. Svabo som förmedlade de färöiska. Han kom i oktober 1782 till Köpenhamn efter att hemma på Färöarna ha samlat upplysningar om dräktskick, mjölkning, torv, om skansen mm. Teckningar och annat material hade han också. Ett och ett halvt år senare var statyerna färdiga, skriver Curt von Jessen (Jessen 1981 s. 374). Han påpekar att Svabos reformiver kan spåras i de korslagda bärselarna hos mannen som bär torv, men också att andra färingar, som Nicolai Mohr, kan ha medverkat.

De tio från Färöarna

Det första färöiska paret är på väg till bröllop. Hon bär stakkur, klänning med ett liv med spännen, förkläde och en lång kedja, dubbel om midjan, bryne och en rejäl knivsslida hänger i kedjan. Hon har en sjal med tofsar och skinnskor och dessutom en modern, rund platt hatt. Mette Skougaard påpekar att hon har en slående likhet med änkedrottning Juliane Marie (Skougaard 2004 s. 121). Mannen har också kniv och bryne, skinnskor, knäbyxor, jacka och väst och mössa.

Det andra paret är en soldat i uniform på sin post och hans hustru som bär mat och dricka till honom. Till uniformen hör stavnhetta, knäbyxor och lädersko och han har både sabel och gevär. Curt von Jessen påpekar att det är en högst idealiserad bild av de soldater som skulle hålla sjörövare stången (Jessen 1981 s. 368). Soldaten har viss liket med arvprinsen Frederik, säger Mette Skougaard.

Det tredje är kvinnan som bär dylla på ryggen och har en stickning i händerna där hon går i utmarken. Husmannen med toppig mössa, bär som sagt torv, men inte som väntat i en leypur utan i sele.Ingen lär ha burit torv på det viset.

Fiskaren i det fjärde paret har långbyxor, jacka och väst och en stor mössa. Han håller i ett nät och tjocka ullvantar. Hon har en knuten duk över en mössa, en schal över skuldrorna, tröja, kjol och förkläde och stickar på en strumpa.

Det femte och sista paret är brudgummen med halsduk, väst och halvlång tröja med stora knappar, knäbyxor, skinnskor och stavnhetta. Bruden bär en valkur, krans av sidenband med blommor och två band hänger ner på ryggen. Hon har stakkur och med ett liv med maljor och stakkastás, spännen, och en sjal med knypplade kanter liksom på blusens krage och kanter. Bältet har lejonhuvud och mönstrade plattor också på den del som hänger ner tillsammans med mönstrade band.

Statyerna förnyas, finns också i porslin

Nordmandsdalen stod färdig 1784 och efter tvåhundra år var statyerna illa nedbrutna av lavar, väder och vind. Alla statyerna står nyhuggna i sandsten från Centraleuropa som skall hålla bättre än den gotländska och hela anläggningen var färdigrestaurerad 2002.

I närheten finns Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg Slot, som rymmer den danska porträttsamlingen. Där visades 2004 utställningen: Danmark og Norge 1700-1905, Fra kongens folk til folkets konge. Nordmandsdalens statyer sattes i ett större sammanhang och där fanns också små kopior som Den Kongelige Porcelainsfabrik fram till 1814 tillverkade som prydnad till det dukade bordet. Utställningen avslutades med målningen som skildrar när den norska deputationen 1905 anmodar prins Carl att som Haakon VII bära den norska kronan. Museets bok Norgesbilleder ger synen på Norge, nationsbyggandet och mycket annat av nordiskt intresse.

Litteratur

Jessen, Curt von, Normandsdalen og de færøske figurer, Fróðskaparrit 28. og 29. bók, Tórshavn 1981, s. 358-380
Norgesbilleder, Dansk-norske forbindelser 1700-1905, red Mette Skougaard, Gads Forlag, København 2004
Skougaard, Mette, Det norske haveteater. Nordmandsdalen i Fredensborg, i Norgesbilleder 2004, s. 104-125
Svabo, J.Chr., Indberetninger fra en Reise i Færøe 1781 og 1782, udg. af N. Djurhuus, Selskabet til udgivelse af færøske kildeskrifter og studier, København 1959