Vid en högtidlig ceremoni i Tórshavn den 28 augusti 1990 lämnade dåvarande kulturministern Bengt Göransson över en pergamenthandskrift, benämnd kungsboken, som varit i svensk ägo sedan omkring 1680, till det färöiska Lagtinget.
Handskriften innehöll bland annat det så kallade Seyðabrævið ’Fårbrevet’ med detaljerade regler rörande fårskötsel på Färöarna. I dokumentet finns också mycket annat av intresse, inte minst språkhistoriskt. Fårbrevet är för färingarna dessutom en viktig kulturskatt av stort symboliskt värde. Överlämnandet blev därmed en fin gest för samförståndet mellan Färöarna och Sverige.
Det var emellertid ingen självklarhet att Sverige skulle lämna ifrån sig handskriften. Tvärtom stred det mot den praxis som tillämpades. Efter en noggrann utredning av Riksdagens kulturutskott beslöt dock riksdagen den 7 december 1989 att Kungsboken skulle lämnas över till Färöarna. Det kan nämnas att den 27 februari 1990 fick Samfundets medlemmar möjlighet att på Kungl. Biblioteket se handskriften innan den överlämnades till Färöarna.
Det sägs att Färöarna, eller representanter för befolkningen, vid flera tillfällen begärt att handskriften skulle överlåtas. I vilka former det skett framgår inte. Innehållet var heller ingalunda otillgängligt för forskare. Redan 1971 utgavs en vetenskaplig utgåva av den fornvästnordiska texten med färöisk och engelsk översättning Jóhan Hendrik W. Poulsen. Den tryckta utgåvan innehöll förutom Stockholmsversion även texten och översättningen av den något yngre versionen av fårbrevet som förvaras i Lund.
Fårbrevet uppmärksammas
Att Kungl. Bibliotekets exemplar av fårbrevet kom i blickfånget i slutet av 1980-talet var förmodligen ingen tillfällighet. Färöarna hade börjat uppmärksammas ordentligt i Sverige vid den här tiden. I december 1987 öppnade exempelvis Nationalmuseet utställningen ”Gyllene böcker” med illuminerade volymer, det vill säga illustrerade medeltida handskrifter, ur svenska samlingar. Utställningen blev mycket uppmärksammad, också i pressen.
Bland de utställda dyrgriparna fanns den i Lund förvarade handskriften av Fårbrevet. Lundahandskriften, som har en vacker smultronranka målad på första bladet, har en gång i tiden tillhört Gråbrödraklostret, det vill säga franciskanerklostret som tidigare låg på Riddarholmen. Denna version av fårbrevet, som förmodligen nedskrevs 1310, tillhörde under senare hälften av 1700-talet en historiker i Lund, och hamnade så småningom i Lunds universitetsbibliotek. Handskriften, som funnits på svensk mark sedan medeltiden, finns alltjämt i Lund och kan beskådas där. Den har för övrigt varit förlaga till det färöiska frimärke som visar fårbrevet. Eftersom Lundahandskriften är vackert illuminerad är den också mer lämpad som frimärksmotiv.
Fårbrevet som fanns i Stockholm är dagtecknat 28 juni 1298 och har skrivits ner av en präst vid namn Teitur. Förutom bestämmelser rörande fårhållning innehåller det också uppgifter om skiljedomsregler för tvister mellan fåraherdarna. Dessutom reglerade det grindvalsjakten och har föreskrifter rörande jordbruket. Hur Kungsboken hamnade i Sverige är okänt. I början av 1600-talet kom handskriften till Bergen och på 1680-talet hamnade det i Antikvitetskollegiet i Uppsala. Senare kom det tack vare det ombildade kollegiet, Antikvitetsarkivet, till Stockholm. När kollegiet upplöstes 1780 lämnades det till Kungliga Biblioteket.
Krav på överlämnande
Initiativet till att handskriften skulle överlämnas till Färöarna lär ha tagits av föreningen Tjaldur (som inte längre är verksam) i den lilla byn Utomherten utanför Bollnäs i Hälsingland, som är vänort med Nólsoy på Färöarna.
Föreningen var uppenbarligen framgångsrik i sitt lobbyarbete, ty flera riksdagsmän och -kvinnor från olika partier hörsammade frågan och lämnade in motioner i ärendet till riksdagen 1988/89.
Motionerna
Folkpartisterna Lars Sundin och Elver Jonsson konstaterade i sin motion att Kungliga Bibliotekets exemplar kommit till Sverige genom köp för ”omkring 200 år sedan” och att Färöarnas begäran om att ett överlämnade avslagits från svenskt håll av ”principiella och praktiska skäl”. De säger sig dock förstå och dela den principiella uppfattningen, men ”menar likväl att detta undantag, som ej får bli prejudicerande” kan göras för fårbrevet ”i det nordiska samförståndets intresse”. De ville alltså att handskriften skulle överlämnas till Färöarna.
Socialdemokraten Marianne Ståhlberg uppmärksammade riksdagen på att det på Kungl. Biblioteket bland ”mer eller mindre gamla och dammiga skrifter” fanns en urkund som reglerar fårskötseln på Färöarna och att den ”mest naturliga platsen för detta historiska dokument förefaller snarare vara Färöarna än Stockholm och Kungl. Biblioteket” Hon menade att det skulle vara en fin gest som symboliserade ett gott nordiskt samarbete om urkunden återfördes till Färöarna. Hon tyckte dock att man skulle nöja sig med att deponera handskriften i Torshavn, så skulle inte ägandeproblematiken bli en fråga, och riksdagen undvek därmed ett prejudikat som kunde bli till förfång för kulturskatter i svenska samlingar.
Moderaten Karin Falkmer lämnade ett par dagar senare in en motion i samma ärende. Motionen innehåller en beskrivning av själva handskriften och dessutom uppgifter om Färöarna i allmänhet. Även hon understryker att det skulle vara ett fint erkännande av den nordiska samhörigheten om Färöarna fick överta handskriften. ”Intresset för handskriften i Sverige är litet i jämförelse med det värde den har för färöingarna”. Hon berör inte själva äganderättsfrågan, men noterar att Färöarna vid ett flertal tillfällen begärt att handskriften skulle överlämnas från Sverige. ”Hittills har Kungl. Biblioteket vägrat att hörsamma denna begäran”, en märklig formulering eftersom Kungl. Biblioteket saknar mandat att göra det.
Miljöpartisten Kaj Nilsson börjar sin motion i bryska ordalag: ”I vårt land finns mängder av dyrbara konstskatter och böcker, som Sverige mer eller mindre stulit från andra länder” och räknar sedan upp några exempel på ”stöldgods” i svensk ägo, de flesta inkomna som krigsbyten under 1600-talet. Han nämner inte kungsboken med fårbrevet, men kräver att staten gör en inventering över stulna konstskatter och att de skall återlämnas till sina ”ursprungsländer”.
Kulturutskottets utredning
Kulturutskottet yttrar sig negativt till ett annars välskrivet betänkande om motionskravet om en kartläggning av konstskatter och kulturföremål för ett återlämnande. Däremot anser utskottet att riksdagen bör besluta att ge regeringen i uppgift att Kungsboken med fårbrevet bör överföras till Färöarna.
Yttrandet framhåller därtill den symboliska betydelse det skulle ha för Färöarna om handskriften förvarades där. Gesten skulle bland annat ”bidra till att stärka den nationella och kulturella identiteten för det färöiska folket”.
Överlämnandet
Man underströk också att överlämnandet kunde vara en stark markering av den samhörighetskänsla som finns mellan människor i Sverige och människor på Färöarna!
Riksdagen tillstyrkte i december 1989 att Kungsboken med fårbrevet skulle överlämnas till Färöarna. I augusti 1990 kunde kulturministern Bengt Göransson i sällskap av Riksdagens kulturutskott överräcka handskriften till Lagtinget. Den förvaras nu i Tjóðskjalasavnið, Färöarnas motsvarighet till riksarkivet. Det är ett 30-årsjubileum värt att fira.
