Intresset för Färöarnas ballader har ökat på senare år, men mest uppmärksamhet får valjakten i området.
Vad som förvånade mig när jag nyligen besökte Färöarna för första gången och åkte runt i en minibuss tillsammans med ett halvdussin glada medlemmar i Samfundet Sverige–Färöarna var att naturen inte alls liknar Islands, där finns inga ändlösa och platta hedar av svart eller grånad vulkanaska. Med sina ständigt gröna kullar med mängder av betande får påminner den snarare om västra Irland. De irländska fåren ser dock annorlunda ut. De är bokmärkesfina därför att man håller dem minst lika mycket för ullens skull som för köttets. Fåren på Färöarna är luggslitna, det syns genast att man främst har dem för köttets skull.
Enligt aktuella beräkningar vandrar mellan sjuttio- och åttiotusen får fritt på öarna, som är arton till antalet, sjutton av dem bebodda, med en befolkning kring 49 000. Den sammanlagda ytan är ungefär som hälften av Gotlands. Ögruppen tillhör Danmark men har lokalt självstyre. Det lokala styret heter till och med regering, som om Färöarna vore en egen nation, och många färingar är besjälade av chauvinistisk självständighetsiver, medan andra betackar sig och säger att det är tack vare regeringen i Köpenhamn som man har låtit kosta på att här och var bygga långa vägtunnlar genom bergen och ordentliga broar mellan de viktigaste öarna.
Turismen frodas alltmer. Numera är det inte bara fågelskådare som kommer utan även mc-turister som verkar använda de kurviga och kuperade vägarna som ett slags tivoli. Cyklister och vandrare ser man sällan. Det blir för kämpigt att cykla.
Det är emellertid inte bara lunnefåglar och vackra vyer som kan locka. Satsningar görs även på att marknadsföra kultur och folkloristisk särart.
Inom balladforskningen skiljer man mellan östnordisk och västnordisk ballad. Den östnordiska balladen, vanligen fiktiv samt lyriskt utformad, har sedan medeltiden odlats i Danmark, Norge och Sverige, i någon mån även på Island och i de svenskspråkiga delarna av Finland. Den västnordiska balladen finns bara på Färöarna; i den skildras verkliga historiska händelser och berättas om forna hjältedåd eller tragedier. Den går även under benämningen kväde, och dessa kväden är praktiskt taget alltid mycket längre än den östnordiska traditionens mer renodlade ballader.
Den gamla färöiska kedjedansen och traditionen att sjunga milslånga kväden med minst hundra strofer låg länge i träda, men fick ett uppsving under 1980-talet, i eftersvallet av det intresse för folkmusik som svepte över Skandinavien under 70-talet. Visserligen fanns här och var smärre dansföreningar med ålderstigna medlemmar som höll någorlunda liv i kedjedansen, men under de två sista decennierna av 1900-talet började även unga intressera sig för detta säregna kulturarv. I den färöiska folkskolelagen från 1997 fastslås i en paragraf att balladesyngning og færøsk dans skall ingå i skolans undervisning.
Forna hjältedåd - modern kultur
Inom den samtida ungdomskulturen har anknytningen till den medeltida traditionen vuxit sig allt starkare under de senaste femton åren. Bland dem som använt sig av balladtraditionen finns sångerskan Eivør, som har en förtrollande röst och är en fantastisk scenpersonlighet. Men det är hårdrocksbandet Týr som har nått mest berömmelse och numera flitigt turnerar inte bara i Europa utan även i USA och Sydamerika. Deras repertoar består till stor del av medeltida ballader och kväden, framförda på färöiska.
En kväll i Tórshavn var jag på en konsert med Týr. Det var en öronbedövande föreställning. Jag gissar att deras högtalaranläggning är dimensionerad för att användas vid utomhusspelningar och inför flertusenhövdad publik. Ljudvågorna som vällde ut i stora salen inuti Nordens hus försatte hela golvet i gungning, bokstavligt. Med öronproppar på plats kunde jag efter en stund hämta mig från den första decibelchocken och börja njuta av föreställningen. De gamla kvädenas transformation till heavy metal är förvånansvärt lyckad.
Týr framträdde en kväll under den internationella balladkonferens med rubriken Og dansurin gongur som under tre intensiva dagar hölls i Nordens hus, Norðurlandahúsið, i Tórshavn. Merparten av föredragshållarna var nordiska, men några hade rest längre och kom från Frankrike eller ända från Australien. Några av föredragen hade strikt vetenskaplig karaktär och rörde tvisteämnen inom forskningsområdet eller utgjordes av en presentation av de principer som är vägledande för den pågående nationalutgåvan av Norges medeltida ballader, medan andra inslag var betydligt mer populärt hållna. Som konferens blev det en brokig föreställning. Blandningen kunde förvirra, men tråkig var den inte.
Tråkig blev heller inte avslutningsfesten med stor middag. Den utlovade dansnatten efteråt med rutinerade kedjedansare från Sláið Ring, dansföreningarnas gemensamma förbund på öarna, blev emellertid aldrig någon dansnatt. Redan vid elvasnåret var det så glest i danskedjan att det bara var att ge upp. Vid det laget hade varenda färing utom den lilla staben av arrangörer smitit iväg från dansgolvet och festen. Inom loppet av tjugo minuter försvann de snabbt, de flesta så brådstörtat att de i sin iver inte ens brydde sig om att säga adjö. De hade viktigare saker på gång än att sjunga kväden och hasa fram i kedjedans. Det er grind – det var det bud de hade fått per sms – det är grind i Nólsoyarfjorden och indrivning på gång även vid Sandagerði.
När det är grind lämnar en färöing allt vad annat han kan ha för händer och drar så fort som möjligt till den strand dit grindvalarna jagas in på grunt vatten för att dödas och sprättas upp. Själv drog jag hem till hotellet för att undslippa den lugubra föreställningen.
Sammanlagt drygt tvåhundra grindvalar hetsades in i tre vikar och upp mot tre stränder denna natt. Och de färöingar som smitit iväg från avslutningsfesten på Nordens hus stod nu i stället på stränderna och njöt i fulla drag av valslakten. Och under pågående blodbad stämde de nog in i ”Grindavisan”, den som hundratals åskådare står på stranden och sjunger för full hals när knivarna börjar glimma i lanternornas sken och blodet från valarna färgar havet mörkrött. Visans omkväde lyder:
Grind at dræbe det er vor lyst
Det blev en slakt- och jubelnatt på Färöarna. Folk dansade och sjöng hela natten, delvis av traditionalistiska skäl, delvis i trotsig protest mot den internationella indignation som valjakten väcker.
Även svensk press stämde in i kören. Aftonbladet vidarebefordrade helt okritiskt upplysningar som kom från djurrättsaktivister i organisationen Sea Shepherd och publicerade i sin nätupplaga en bloddrypande video som denna organisation har distribuerat. I Danmark rasade en skribent i Berlingske mot att Sea Shepherd bedriver aggressiv lobbyverksamhet och försöker få den danska regeringen att sätta stopp för färingarnas valjakt. I pressen utanför Norden uppmärksammades händelsen i smärre notiser. The Arctic Journal ryckte som vanligt ut till försvar för valjakten och förmedlade åsikten att de nationer som fördömer detta näringsfång själva är skyldiga till ofantligt mycket större skador som drabbar inte bara valar utan alla världens djur, detta på grund av den miljöförstöring de orsakar och som exempelvis medför att praktiskt taget alla valar i Nordatlanten numera har enormt höga kvicksilverhalter.
Så länge jakten inte drabbar en utrotningshotad art är det svårt att övertygas om att färöingarnas orgiastiska grindadráp skulle vara mer moraliskt motbjudande än den djurhållning och de slaktmetoder som är sanktionerade inom EU.
Vad man än tycker i denna fråga måste man konstatera att Färöarna inte bara uppvisar hänförande vacker natur och drar in besökaren i hjärtevärmande kedjedans till sång av ålderdomliga kväden utan att folket på öarna med jämna mellanrum ger sig hän åt bloddrypande slakt på grindvalar. Sida vid sida med allt det vackra och älskliga står det blodsprutande och råa.
Bilder
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
