Skatter i sanden

En av öarna, Sandoy är så helt annorlunda med den breda, frodiga dalen med bygden heima á Sandi längst i söder, öster om viken, Sandsvágur. Där ligger den tjärade kyrkan högt och ensamt i den inhägnade kyrkogården omgiven av gräsmark. De olika husgrupperna eller býlingarna finns väster om kyrkan vid landsvägen som leder ner till hamnen.

I det starkt gröna gräset blommade maskrosorna nästan bländande när jag en vacker majdag 2004 hade turen att få besöka Sands bygd tillsammans med arkeologen Símun Arge och hans hustru Sigrid vars familj kommer från orten. Símun har för museet, Föroya Fornminnissavn, lett de arkeologiska undersökningarna där och årets arbete hade just börjat. Forskare från Island, Finland, Skottland, Österrike och USA hade skyfflat undan mängder av sand på en ruta vid branten norr om kyrkan för att på flera meters djup få fram lämningar av vikingatida bosättning. Sandhögarna täckte de med grästorv för att inte vinden genast skulle flytta tillbaks dem. Nedanför rinner Sandá ut i havet och bränningen skummar över den gråvita sandstranden. Dynerna med grönblå marhalm ändras ständigt liksom vikens sidor som gröps ur av havet. De har sett annorlunda ut för ettusen år sedan eftersom landet sedan dess sjunkit omkring 1,5 meter. Platsen, á Junkarsflötti, är oerhört spännande eftersom flera forntida fynd, som inte har sin make på Färöarna, gjorts just i närheten.

Myntskatt

År 1863 hittades på kyrkogården, sydost om kyrkan, en myntskatt med 98 silvermynt från 1000-talet som någon grävt ner omkring år 1090. Mynten kommer från många olika länder, som vi nu nämner Tyskland, England, Irland, Ungern, Norge och Danmark. De går tvärt emot en vanlig uppfattning att öarna varit isolerade.

Skatten låg under ett stenlagt golv i en byggnad som enligt efterforskningar 1972 tycks vara ett långhus med konvexa sidoväggar av en typ som visas framgrävd i Kvívík 1942. Huset á Sandi måste ha varit i bruk omkring 1100 och kan höra samman med den första kyrkan. De äldsta landnamsgårdarna i Västnorden låg ensamma och gårdens kyrka brukade uppföras nära boningshuset. Kyrkan kunde omges av en liten rund kyrkogård.

Spår av sex kyrkor

Arkeologerna var 1969 på plats när elvärme skulle installeras i kyrkan á Sandi. Det visade sig att de fann spår av inte mindre än fem kyrkor under den nuvarande. De har avlöst varandra ovanpå samma grundläggning. Den danske arkitekten Knud Krogh, som ledde undersökningen, har tolkat lämningarna i Mondul 1975.

Den första eller äldsta, byggd på 1000-talet, är en liten träkyrka, lik de norska medeltida stavkyrkorna av stolphål att döma. Koret som vetter åt öster är smalare än skeppet. Det verkar som om kyrkan är rest redan under den första kristna tiden och det anses allmänt att öarna kristnades omkring år 1000.

Den andra är en något större träkyrka från 1200-talet. Den har fått hörnstenar och stenkant under timret och skyddande väggar av sten och torv utom på västra gaveln där ingången varit. Taket var klätt med näver och grästorv. Den framstår som en västnordisk kyrka påverkad av brist på timmer och hårt klimat och liknar dem från samma tid som Knud Krogh undersökt i Grönland och som funnits på Island. Delar av vigvattenskar, rökelsekar och en lampa av sten hittades och under kyrkans trägolv fanns 26 gravar. Vidare påträffades 42 illa medfarna mynt från tiden omkring 1220 till omkring 1300 och de är nästan alla norska.

Den tredje kyrkan hade ett jämnt, stenlagt golv. Den var rektangulär och smalare än den förra. Måtten stämmer med en besiktning 1709-1710 då kyrkan omtalas som en gammal byggnad, invändigt klädd med bräder, med utvändig stenvägg och täckt med näver och grästorv. Ett dåligt fönster finns över altaret och ett annat över predikstolen. En medeltida dopfunt av täljsten, som nu finns på museet i Tórshavn, nämns också. Vidare sägs att kyrkan varken har vapenhus eller torn, men en ny klocka. Fynd av kritpipor under golvet antyder att den kyrkan inte är äldre än 1600-talets början.

Den fjärde kyrkan byggdes 1711, kort tid efter besiktningen, närmast som en ombyggnad av den gamla som nu blev bredare och fick ett vapenhus, forkirkja, där klockan hängde. Den liknade många av de andra färöiska kyrkorna som de framstår i syneprotokollen.

Den femte kyrkan byggdes 1762, också den av trä med stenväggar på långsidorna och brädklädda gavlar. Den hade två fönster, stenlagt golv i vapenhuset, trägolv i mittgången och i koret. I bänkarna fanns ett trä att sätta fötterna på. Inga spår fanns av korskranket som skilt kor och skepp och måste ha funnits. Runt kyrkan låg en stenläggning.

Den sjätte och nuvarande kyrkan byggdes 1839 och liknar de många kyrkor som tillkom på Färöarna 1820-1850. Den är av furu, svarttjärad på vitmenad stengrund, med vitmålade fönster på bägge långsidor. Ett vitt klocktorn på taknocken bryter mot torvtakets gröna färg. Den har vapenhus, skepp och kor och är öppen upp i nock. De omålade väggarna är skurade, korskranket har drejade stolpar i övre delen och bänkarna är enkla. Altartavlan, med en gyllene ram, har motivet Jesus botar en lam man, målad av den danske konstnären Troels Trier. Ljuskronorna är av mässing och två votivskepp hänger över mittgången, de få textilierna är gröna. Det är ett oerhört vackert kyrkorum.

Hus och gravar söder om kyrkan

Kyrkogården skulle 1977 utvidgas mot söder och arkeologerna gjorde provundersökningar som återupptogs 1988-91. Under nära två meter sand framkom ett 40 cm tjockt kulturlager med aska och olika lämningar av fem eller sex byggnader, men inte särskilt många föremål. En dubbel guldfoliepärla, som var vanlig på 800-900 talen, är bland undantagen. Möjligen har husen ingått i den landnamsgård till vilken kyrkan hört. Gården brukades inte länge och kanske var det stormar med sand som tvingade bort invånarna, skriver arkeologen Torben Diklev i Mondul 1981.

Vid undersökningen 1990 framkom gravar. Närmast kyrkogårdsmuren och in under den låg 11 människor begravda, vända öster-väster. Om gravarna är förkristna vet man ännu inte. Skeletten var inte välbevarade, men de som undersöktes var unga. De hade med sig små föremål som hört till dräkten som silversmycken och pärlor, knivar och kammar och de har daterats till 900-talet. På flera av knivarna var skaftet omvecklat med silvertråd och i en av gravarna fanns ett sänke av bly samt bronsfragment med irsk ornamentik. Det mest fantasieggande är en bit av ett arabiskt, kufiskt, silvermynt som kan vara från 700-talet om det inte är en kopia från 900-talet. Mycket tyder på att det söder om kyrkan funnits en vikingatida gård som varit bebodd in på 1100- eller 1200-talet.

Lämningar norr om kyrkan

I vallen norr om kyrka och kyrkogård finns ett område som kallas Junkarinsflöttur och namnet leder tanken bakåt i tid. Det ligger just väster om ån Sandás utlopp i viken. Jordens fosfatinnehåll undersöktes 1989 och visade det sig vara förvånansvärt högt och tyda på tidigare bosättning. När branten mot viken rasade, efter en torrperiod år 2000, avslöjades lämningar i omkring ett 80 meter långt område utefter kanten. En kontroll av branten samma år avslöjade sandblandad jord, stenläggningar och upp till två meter tjocka lager av aska och en mängd välbevarade djurben. De kommer från får, nötkreatur, gris, val, säl, fisk och mycket fågel samt mussel- och skålsnäckskal. Kulturlagren har daterats på universitetet i Århus enligt C14-metoden till 785-875, ett annat prov till 1035-1150. Det mest intressanta föremålet som hittades var ett runt, dekorerat spänne av brons av en typ som hänförs till 900-talet och härstammar från de baltiska länderna. Några sådana spännen har upptäckts på Island, men inte i Skandinavien. Det kan kanske ha kommit via samerna i Nordnorge. Frågan är om det inte är norr om kyrkan som själva landnamsgården heima á Sandi legat, skriver Símun Arge i en innehållsrik artikel i Fröði 2001.

Förundersökningar gjordes i Junkarinsflöttur 2003 och 2004 som led i ett större internationellt projekt om människans och djurens påverkan på naturen i Västnorden, ”The Leverhulme Trust Project:Landscapes Circum Landnám”, med ekonomiskt stöd från olika håll. Avsikten är att senare undersöka platsen tvärvetenskapligt i samarbete med en rad universitet och institutioner.

Utan tvekan är det så att i Junkarinsflöttur finns de äldsta och mest omfattande, hittills kända lämningarna av tidig bosättning på Färöarna. Det skall bli intressant att veta hur de hänger ihop med kyrkan och gården söder därom. Inte mindre fascinerande är hur de framstår i sitt nordiska sammanhang och om de också kan knytas till nya rön från pågående undersökningar i Jarlshof på Shetland.
En dag med vackert ljus och mycken fågelsång är det lätt att förstå att landnamsfolket slog sig ner på en så härlig ö som Sandoy. Den är så kulturhistoriskt rik att jag vill uppmana den som far till Färöarna att göra ett besök.

Litteratur

Arge, Símun V.: Forn búseting heima á Sandi, Fröði 2/2001, s 4-13
Diklev, Torben: Ilska og öska, Mondul 1981:1, s 14-25
Krogh, Knud J.: Seks kirkjur heima á Sandi, Mondul 1975:2, s 21-54

Den populärvetenskapliga tidskriften Fröði ges ut av Föroya Fróðskaparfelag och den kulturhistoriska tidskriften Mondul gavs ut av Föroya Fornminnissavn 1975-1990.