Därför är Färöarna, Island och Grönland inte svenska

Året 1814 var ett av de mest dramatiska någonsin i nordisk historia. I år, 200 år senare, kommer säkert mycket att skrivas om hur Danmark förlorade Norge till Sverige, om Norges vägran att underkastas svenskarna, norrmännens riksförsamling i Eidsvoll, deras antagande av en demokratisk författning – i dag den näst äldsta i världen – och slutligen den påtvingade unionen med Sverige. Men det finns en kuriös liten bihistoria som kastar ljus över hur historiska myter skapas och upprätthålls: historien om varför Grönland, Färöarna och Island inte kom att tillhöra Sverige.

I januari 1814 i Kiel, i det då danska Holstein, slet diplomaterna dag och natt med att få ihop ett fredsavtal. Sverige hade angripit Danmark söderifrån och krävde Norge. Danskarna pressades också av Storbritannien och efter hårda manglingar träffades förhandlarna vid tretiden på natten till den 15 januari för att skriva under traktaten som gav Norge till Sverige. Då kastade den danske diplomaten Edmund Bourke fram ett förslag om ett tillägg, en bisats till bestämmelsen om avträdandet av Norge: ”La Grönlande, les Îles de Feröe et l’Islande non comprises” – Grönland, Färöarna och Island ej inräknade. Den svenske förhandlaren Gustaf af Wetterstedt gick med på det. Norge bytte tillhörighet men de gamla norska skattlanden i Nordatlanten stannade kvar hos Danmark.

alt — Sigill på fredsfördraget i Kiel 1814. Sveriges Riksarkiv.

Förloppet har blivit utgångspunkt för en mytbildning som fortfarande sprids i media när dessa händelser förs på tal. I Svenska Dagbladet förekom den i en artikel om firandet av freden den 13 januari i år. Myten säger att det var den slipade danske diplomaten som lurade svensken, genom att få honom att tro att Island, Färöarna och Grönland aldrig tillhört Norge. Wetterstedt kunde inte sin historia, och därmed snuvades Sverige på öarna. Det är en bra historia, men antagligen mest en myt, liksom flera påståenden som ofta hörs om detta års dramatiska händelser.

Den svensk-danska konflikten var endast en sidohandling i det stora europeiska drama som går under namnet Napoleonkrigen. Slutstriden mot Napoleons Frankrike pågick. Till stormaktskoalitionen av Ryssland, Österrike, Preussen och Storbritannien slöt sig Sverige. Sveriges betalning för hjälpen, lovade stormakterna, var att få ta Norge eller delar av det från det med Frankrike allierade Danmark. Här finns en annan, svensk mytbildning, nämligen att idén att erövra Norge kom som en blixt från klar himmel från den svenske kronprinsen Karl Johan.

Efter att Sverige hade förlorat den östra riksdelen, Finland, till Ryssland 1809 och svenskarna i en militärkupp avsatt Gustav IV Adolf, behövdes en ny, kraftfull svensk ledare. Gustav Adolfs farbror gjordes till kung under namnet Karl XIII, men han var gammal och barnlös. I det läget valde riksdagen den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till kronprins. Karl Johan, som han kallade sig på det språk han aldrig lärde sig, hade en nimbus av militär hjälte och många hoppades att han skulle återerövra Finland. Möjligheten verkade inte orealistisk i ett Europa vars karta ständigt hade ritats om under 20 års krig. Men så, säger myten, ska Karl Johan ha fäst sina av svenska känslor ogrumlade ögon på kartan, pekat på Norge och sagt att det var strategiskt bättre för Sverige att ha Norge än Finland. Därför mötte han 1812 den ryske tsaren i Åbo, i själva det förlorade Finland, och gick in i allians med den forne fienden.

Det kan vara riktigt att det var lättare för Karl Johan än för många i den svenska statsledningen att acceptera förlusten av en tredjedel av landet och att fraternisera med arvfienden. Men att vrida Norge ur Danmarks händer hade stått på den svenska utrikespolitiska önskelistan åtminstone sedan 1600-talet. Norge hade stor ekonomisk betydelse för Danmark. Härifrån exporterades trävaror till de ekonomiskt mest avancerade delarna av Europa, här låg den danska statens enda silver- och koppargruvor, här fick danskarna det mesta av sitt järn och den norska sjöfarten blomstrade.

alt — Fredsfördraget i Kiel 1814. Sveriges Riksarkiv.

Ibland möter man uppfattningen att det är ytterligare ett tecken på Karl XII:s excentricitet, att han ägnade så mycket möda åt Norge när han anfölls från öst och syd av Ryssland, Sachsen, Preussen och Danmark. Men han visste vad han gjorde, åtminstone tills han oförsiktigt stack upp huvudet för långt i löpgraven vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718. Det hade försvagat en av huvudfienderna kraftigt att förlora Norge. Gustav III hade också tentaklerna ute västerut och förde hemliga förhandlingar med ledande norrmän. Att ta Norge var inte någon plötslig snilleblixt från Karl Johan.

Men skulle de nordatlantiska besittningarna följa med Norge? Är det riktigt att det var en dödstrött och i historien dåligt bevandrad Wetterstedt som en sen natt i Kiel schabblade bort Sveriges möjligheter att få åtskilliga kvadratkilometer klippor, lava och is? Den danske historikern Ole Feldbæk har tydligt visat att så inte var fallet. Det svenska förhandlingsupplägget var tydligt; i det står att Sverige kräver Norge, och Norge specificeras här till att omfatta förvaltningsdistriken (stiftamten) Akershus, Kristiansand, Bergenhus och Trondheim ”med Nordland och Finnmark, ända till det ryska kejsardömets gräns”. Mer än så begärde svenskarna aldrig att få. Det var Fastlandsnorge som var av stor betydelse för Danmark och därför måste bli svenskt, det var det Norge som gränsade till Sverige som skulle kunna ge täckning i ryggen och skydd mot tvåfrontskrig. Nyttan av de nordatlantiska öarna skulle ha varit marginell för Sverige.

Ändå är det sant att Bourke lurade Wetterstedt. Den senare skrev till sin utrikesminister, Lars von Engeström, att Bourke insisterat på att få in tillägget om öarna trots att de aldrig hade tillhört Norge. Engeström läxade upp Wetterstedt: ”Man har haft orätt om man försäkrat herr baron, att Grönland och Island icke varit tillhörigheter till konungariket Norge”. Engeström menade att handeln på öarna i och för sig hade kunnat vara nyttig för Göteborg. Men han gjorde ingen affär av det och han hade ju också varit med om att utarbeta de svenska kraven, som endast handlade om Fastlandsnorge. Och vad viktigare är: traktattexten godkändes utan anmärkningar av Karl Johan, som följt förhandlingarna steg för steg. Det berodde inte på okunskap att Sverige inte tog Grönland, Färöarna och Island, utan på att man aldrig velat ha dem.

Intressant nog har en annan tolkning också föreslagits från experter på de icke avträdda områdena. Både den danske Grönlandshistorikern Finn Gad och den isländske historikern Björn Þorsteinsson har, oberoende av varandra, hävdat att det var den brittiske förhandlaren Edward Thornton som insisterade på den mångomtalade bisatsen.

Tanken är inte långsökt utifrån den geopolitiska situationen. År 1807 hade britterna angripit och förstört större delen av den dansk-norska flottan, som varit en av de starkaste i Europa. Man fruktade att den annars skulle ha använts på Napoleons sida. Sedan dess var de nordatlantiska öarna i praktiken avskurna från Danmark, med hungersnöd som följd. De facto kom de därmed under brittiskt beskydd och trots det formella danska handelsmonopolet handlade brittiska köpmän där. Öarna var alltså i brittiskt sökarljus och från Londons synpunkt skulle det nu vara bättre att ha kvar dem under ett försvagat Danmark än att ge dem till ett stärkt Sverige-Norge, särskilt som de i praktiken låg inom den brittiska flottans maktområde. De kunde då utgöra en brittisk hållhake på Danmark.

Dessvärre lider denna tolkning av total brist på stöd i källorna. Där finns inte en stavelse om att den brittiske förhandlaren skulle ha haft något som helst att göra med omfattningen av det Norge som svenskarna skulle ha. Ingenting tyder på att de nordatlantiska öarna skulle ha utgjort en bricka av någon större tyngd i det brittiska diplomatiska spelet under Napoleonkrigen. Tolkningen får nog snarare ses som ett utslag av historikens benägenhet att överskatta det egna studieobjektets vikt. Visserligen hade handel och fiske vid Island varit ett stridsämne sedan 1400-talet och orsakat diplomatiska konflikter flera gånger. I isländsk historieskrivning räknar man med tio ”torskkrig” mellan England/Storbritannien och Danmark/Island från 1415 till 1976. Men dessa konflikter utspelade sig innan det danska väldet var fast etablerat på Island 1550 och efter tillkomsten av modernt, industriellt fiske kring sekelskiftet 1900. Under den långa mellanperioden måste det brittiska intresset för Island beskrivas som i bästa fall förstrött.

Allting pekar alltså på att det gick precis som den svenska statsledningen tänkt i Kiel. Att Bourke ändå insisterade på att få in passusen om Grönland, Färöarna och Island kan ses som en klok diplomatisk försiktighetsåtgärd inför framtiden; den drog undan benen för eventuella senare svenska krav. Att hans insats härvidlag hälsades som en seger i Köpenhamn är psykologiskt förståeligt; efter förlusten av ett helt kungarike behövde danskarna alla halmstrån till tröst de kunde få tag på, och det faktum att de nordatlantiska öarna inte blev svenska blev ett sådant – trots att Sverige inte velat ha dem.

Till sist blev inte ens Norge svenskt. Norrmännen gjorde uppror, antog Eidsvollsförfattningen, tvingades böja sig för svensk militär överlägsenhet och bristande stöd från stormakterna, men klarade sig med en lös personalunion, där kungen inte kunde styra Norge som svensk kung utan måste styra som norsk efter Norges författning. I praktiken innebar 1814 i det närmaste full norsk inre självstyrelse. Vad som skulle ha hänt med Grönland, Island och Färöarna om de följt med den norska kronan kan man bara spekulera över. Det är ingen djärv gissning att till exempel den isländska nationella rörelsen skulle ha fått mycket hårdare tuggmotstånd av en starkt nationellt sinnad norsk regim än vad den fick från den på detta område mer avslappnade danska staten. Antagligen räddades såväl Sverige som Norge och de nordatlantiska öarna från många nationella konflikter genom freden i Kiel.

Om författaren

Harald Gustafsson är professor i historia vid Lunds universitet.
Artikel är också publicerad i Svenska Dagbladet den 2 februari 2014.

Läs mer

Öfwersättning af de Artikler uti den emellan Deras Majestäter Konungarne af Swerige och Dannemark genom befullmäktigade Ombud den 14 Januarii 1814 uti Kiel afslutna och af Deras Kongl. Majestäter sedermera ömsesidigt Ratificerade Freds-Traktat, hwilka bestämma Konungariket Norriges förening med Swerige

Fjerde Artikeln.

Hans Majestät Konungen af Dannemark afsäger både för Sig och Sina Efterträdare på Danska Thronen oåterkalleligen och för alltid, til fórmon för Hans Majestät Konungen af Swerige och Dess Efterträdere på Swenska Thronen, alla sina rättigheter til Konungariket Norrige, nämligen efterföljande Stift: Christiansands, Bergenhuus, Aggerhuus och Trondhjems Stift med Nordland och Finnmarken ända intil Ryska Kejsardömets gränsor.

Dessa Stift och Landskap, utgörande hela Konunga-Riket Norrige, med alla dess Inbyggare, Städer, Hamnar, Fästningar, Byar och Öarne wid alla detta Konunga-Rikes Kuster, samt hwad widare dertil lyder (Grönland samt Öarne Ferröe och Island härunder icke begripne) äfwensom alla dermed följande rättigheter och förmåner skola hädanefter under full Ägo och Herrawälde tilhöra Hans Majestät Konungen af Swerige och utgöra et Konunga-Rike förenade med Konunga-Riket Swerige.

Til följd häraf lofwar och förpliktar sig, på det högtidligaste och mest förbindande sätt, Hans Maj:t Konungen af Danemark både för Sig och för Sina Efterträdare, samt för hela Konunga-Riket Danemark at icke någonsin, omedelbarligen eller medelbarligen, göra något anspråk på Konunga-Riket Norrige eller någet af dess Stift Öar och Länder, hwars alla Innebyggare äro, i kraft af dette Fredsfördrag och ofwanberörde afsägelse, frikallade från den Trohets-ed de swarit Konungen af Danemark och dess Krona.