Jag och min vän Björn Sörensen knackade på, på hotell Nord i Viðareiði. Året var 1983 och vi hade tänkt tillbringa vår första natt på Färöarna, på just hotell Nord. Vad vi inte hade tagit reda på, var när hotellet öppnade för säsongen.
Efter att ha bultat på dörren ett antal gånger dök det till slut upp en kvinna som talade om att hotellet skulle öppna för säsongen om en vecka. Vi hade kommit för tidigt. Vi var välkomna om en vecka igen.
Vi gav oss inte utan tjatade, vi verkligen tjatade, så att kvinnan blev tvungen att svara: Ja, ja, vi får städa ett rum till er.
Vi frågade om det fanns någon möjlighet att få en ostsmörgås och en kopp te som kvällsmat, vi var ju naturfotografer som inte sökte utsvävningar. Ja, ja suckade hon igen och i nästa andetag berättade hon att det skulle komma sex personer på middag samma kväll och hoppades att de inte skulle störa oss.
Björn och jag tittade på varandra med stor förundran, men svarade naturligtvis att det inte skulle vara några problem.
När vi framemot kvällen kom ner i restaurangen såg vi ett bord dukat för sex personer, fullt med mat, två Aalborg akvavit och två backar öl. Vid ett bord, en bit bort var det dukat två tekoppar och två assietter.
Vi satt ett par timmar och drack vårt te, tittade på utsikten med spetsen av Borðoy och havet i vårt blickfång samt vårt nyinköpta Føroyar-kort/karta för att planera våra närmaste dagar på Färöarna. Vi hade stått på däck när Norrøna la till i Torshavn som två förväntansfulla barn. Vi hade förundrats över den fantastiska naturen på vägen hit upp och såg verkligen framemot dagarna på Färöarna.
Varför var vi på Färöarna?
Vi var vid den tiden två amatörnaturfotografer som irrade runt i Sörmland med våra kameror och byggde gömslen för att smyga på rådjur, harar, älgar och grässtrån. Vi hade träffat andra i samma situation och som menade att det gick inte att sälja naturbilder i Sverige. Marknaden var inte där än.
Då bestämde Björn och jag att vi skulle åka till Färöarna och Island, året var 1983, för att se vad som erbjöds i naturupplevelser och samtidigt kolla marknaderna. Skulle det finnas någon konkurrens?
Vår resa delades upp så att vi var cirka en vecka tillsammans på Färöarna. Björn tog sedan båten till Island för att fiska vid Mývatn och jag skulle komma efter med nästa tur. Jag behöll bilen.
Middagsgästerna började bli lite högljudda
Framemot klockan tio blev det lite stimmigt vid festbordet och vi bestämde oss för att dra oss tillbaka till vårt rum. Vi reste oss och i samma stund kom tre av gästerna emot oss med ett leende och frågade om vi inte ville ha en sup.
I sådana lägen har jag lärt mig att då får man inte tacka nej. För då missar man något och får ett tråkigare liv.
Kvällen fortskred genom att vi sjöng nordiska nationalsånger, Evert Taube och andra mer eller mindre kända nordiska sånger. Det blev en fantastiskt trevlig kväll även om vi två nynnade med i flera av sångerna utan att kunna texterna.
Vilka var de här människorna? Tre av dem var politiker från Färöarna och tre var fackföreningsfolk från Danmark. Danskarna gick efter ett tag, de hade med sig ett mindre barn. Kvar blev vi och färöingarna.
Jag hade noterat att man byggde tunnlar genom öarna och undrade vem som betalade dem. Platsen som jag mest hade lagt märke till var Kalsoy, där man höll på med den sista tunneln.
Eftersom de tre männen var politiker frågade jag om det var någon som kunde få till ett möte med kommunikationsministern i landet.
En av dem, Schumann Hansen, menade att de inte hade någon kommunikationsminister men han kanske kunde ordna ett möte med finansministern, Torbjørn Poulsen, han var med i samma parti som Schumann så de kände varandra. Han bad mig ringa ett par dagar senare och jag fick Schumanns nummer. Jag ville träffa ministern som var ansvarig eftersom jag var motorjournalist och tyckte det var spännande med kommunikation, bilar och trafik, även i andra länder.
Den kvällen gick jag och la mig med ett leende på läpparna. Första kvällen på Färöarna hade innehållit ett fantastiskt möte med dessa tre politiker.
I väntan på att få ringa samtalet till Schumann började vi utforska öarna. Naturen var hänförande, vi var så lyckliga att vi hade kommit hit. Björn hade visserligen varit här en gång på mitten av sextiotalet med ett norskt skolfartyg. De hade gått i land och spelat en fotbollsmatch med färöiska ungdomar, men det var också allt som Björn hade upplevt. Nu var han tillbaka tjugo år senare men för mig var det första gången.
Spänd av förväntan jag stod i en telefonkiosk i Torshavn och ringde till Schumann.
Jodå, jag skulle få träffa finansministern men först om en knapp vecka. Vid den tidpunkten var Björn redan på Island och jag luffade runt på Färöarna i jakt på nya vyer att fotografera.
På utsatt tid stod jag med mössan i handen utanför finansministerns dörr på Tinganes och knackade på. Jag kom in och vi hälsade på varandra och jag frågade hur lång tid jag hade på mig.
– Tjugo minuter, jag är en mycket upptagen man, sa Torbjørn Poulsen med barsk och myndig stämma.
Jag blev kvar i två och en halv timme. Det slutade med att vi båda låg på golvet för att titta på en mycket stor karta över Färöarna där han skulle visa mig exakt var jag skulle gå för att bestiga Färöarnas högsta topp, Slættaratindur, 882 meter.
– Det är en fantastisk utsikt där uppe, man kan se alla arton öarna om man har tur med vädret, berättade Torbjørn Poulsen.
Jag tackade för all den tid som han hade ägnat åt mig och mina frågor.
Torbjørn Poulsen var också kulturminister vid tillfället vilket föranledde honom att besöka Sverige och Skansen i samband med att Samfundet Sverige-Färöarna arrangerade temahelgen med Färöarna på Skansen. Vid det tillfället kom han tillsammans med ett gäng andra färöingar till mitt hus på Ekerö då det fortfarande var sommarhus. Och där dansade vi alla färödans genom rummen, vilket var en härlig upplevelse.
Tunnlarna? Jo man hade bestämt att man skulle underlätta för alla på Färöarna att åka till varandra. Tidigare hade man varit tvungen att använda små båtar. Nu var det bilen som gällde. Finansminister sa också att han inte visste om de två familjerna längst ut på Kalsoy skulle stå med flyttlasset när de kom igenom berget. Men den risken fick man ta. Nu blev det inte så utan det flyttade dit ytterligare en familj. Tunneln hade kosta 50 miljoner att bygga.
Vad hände med Schumann?
Jo varje år, under nio år var jag och Björn på Färöarna varje sommar. Vi hade beslutat att Färöarna skulle bli vår marknad för våra bilder. På Island, dit jag åkte för att möta Björn efter mitt möte, var konkurrensen knallhård. Det var fotografer från många olika länder som slogs om kunderna med böcker och vykort. På Färöarna fanns det inte mycket böcker och vykorten var bleka i färgerna med tandade kanter.
Jodå, Schumann förblev en vän, liksom hans fru och tre barn. Varje år fram till och med 1991 var vi nattgäster hos dem i en eller två nätter i vår jakt på nya motiv. Övriga nätter tillbringades på vandrarhem eller i tält. Under de här åren gav vi ut fem böcker och en massa vykort och affischer.
Vi fick till och med William Heinesen att skriva en text i en av böckerna om en man som kom till Färöarna. Vi förstod att det hade ett kulturellt värde både för färingar och för de besökande turisterna, vilket gjorde att vi fortsatte med texter av andra författare som Oddvør Johansen, Jens Pauli Heinesen, Hanus Andreasen, Rói Patursson i de olika böckerna.
När så ekonomin gick ner på Färöarna och vi sålde långt färre böcker, hade vår marknad försvunnit. Vi hade fått nio fantastiska år, varje sommar och lika många besök hos Schumann Hansens familj. Totalt tio resor, en gång på vintern för att få lite vinterbilder och samtidigt för att göra ett besök hemma hos William Heinesen. Efter det återkom vi inte.
Med den moderna tekniken, Facebook och internet, dök kontakten åter upp. Det var familjens yngsta, dottern Runa, som var nio år när vi sågs första gången, som skickade ett meddelande en dag och frågade om jag var den Hans som hade besökt hennes familj på åttiotalet. Javisst var det det. Sedan dess har vi hållit kontakten.
I år var det så äntligen dags att återvända. Då hade det gått tjugoåtta år sedan vi sågs, och knappt någon kontakt. Jag minns att jag skickade julkort ett par år men fick aldrig något tillbaka. Tack Rúna för din strävan att få kontakt igen.
När jag tillsammans med min fru AnnaCarin, som aldrig hade varit på Färöarna, landade möttes vi av Rúna som nu hade blivit 44 år, hade man och tre barn, på flygplatsen. De hade till och med ordnat med ett hus som vi fick hyra och låna deras ena bil under vår vistelse.
Schumann och hans fru Magrethe tog emot oss med öppna armar, så öppna som de någonsin kunde bli. Det blev ett fantastiskt möte som var så roligt och härligt att man skulle unna andra människor samma sak.
Rúna som var en liten flicka i den gamla tiden berättade att hon varje sommar frågade sina föräldrar: ”När kommer svenskarna?”
Vi träffades nästan varje dag under de tio dagar vi var där i år. Och Schumann ringde mig på vägen till flygplatsen och sa att de skulle komma och besöka oss nästa sommar. Vi hade bjudit dem till Sverige varje sommar i den gamla tiden, men det blev aldrig av att de kom. Nu hoppas jag på nästa sommar.
Fantastiskt med en vänskap för livet. Och allt hängde på att vi blev insläppta av kvinnan på Hotell Nord, trots att det var stängt.
BILDER
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
