Färöarna-Sverige, tidiga föredrag, kontakter och sammanträffanden. Hans Biskupsstøð, Vendela Lundmark, Ester Åkesson och Aina Cederblom

Hon kom dit till Olavsöka 1910 och under en månad besökte hon flera öar. Året efter trycktes hennes bok Bland hvalfångare och folkvisedansare. Hon höll ett föredrag om Sverige i Tórshavn och ett om Färöarna i Norrbotten. De två föredragen inspirerade två ungdomar till att söka kontakt genom en nordisk korrespondensklubb. Den ledde till familjeband mellan Färöarna och flera länder i Norden.

Hans i Klaksvík

Hans Jacobsen (1896-1982) var född på Biskupsstøð, en av de fyra gamla gårdarna vid viken, och han tog sig gårdens namn. Hans far var bonde, hans morföräldrar bodde i Tórshavn och som yngling for han 1910 dit och hörde där ett föredrag om Sverige. Flera år senare anmälde han sig till en klubb för brevväxling.

Vendela i Jäckvik

Vendela Karolina Lundmark (1894-1972) född i Jäckvik i Arjeplogs socken, gick på seminariet i Murjek i Jokkmokks socken. Där hörde hon en föreläsning om Färöarna. Efter lärarinneexamen 1915 undervisade hon på nomadskolan i Racksund, Arjeplogs socken. Intresset för öarna levde kvar och hon anmälde sig till klubben Nordisk korrespondance för brevväxling. Genom den fann hon namnet Hans Biskupsstøð och de skrev till varandra.

En klubb för kontakter mellan unga

Det var tre unga män i Vänersborg som 1917, efter mönster från Japan, hade bildat Sveriges Ungdoms Korrespondensklubb. Syftet var att ge unga vuxna, i åldern 20 till 30 år, möjligheten till bekantskap för tankeutbyte i dagens frågor (per stenografi). Det började med ett medlemsblad. Efter andra världskriget fanns ett ökat internationellt intresse och klubbens danska motsvarighet föreslog 1921 ett samgående, med säte i Stockholm. En av grundarna, Sten Björkén (född 1896), byråassistent i Järnvägsstyrelsen, blev ansvarig.

I klubbens första tryckta tidning, Nordisk korrespondance 1, 1922, finns insända berättelser, dikter, pristävlan, frågor och svar från läsarna. De bästa svaren belönas med böcker. Medlemskap kostade en krona om året. Medlemmarna hade då hunnit upp till nummer 5 292, deras adresser, språk och födelseår finns i det publicerade registret. Bland deras intressen finns cykelutflykter, litteratur, violinmusik, elektroniska spörsmål och film.

Hemorter fanns i Danmark, Finland, Norge, Island, England, Italien, Tyskland, Spanien och Färöarna. Där finns till exempel nr 4 131- 4 133, Hans Jensen, född 1900, Poul Sofus Jensen född 1902, Gunnar Christiansen född 1902 med adress Biskopsstø, Klaksvig. Lite senare kom nr 4 719 Hans Biskupsstøð, Landmand, Klaksvig, född 1896, med språken danska, norska, svenska, isländska och intresse för botanik och zoologi. I tidningen finns också en artikel, Lidt om Færøerne, undertecknad av ”Färingen”.

När Sten Björkén 1928 summerade de tio åren beklagade han att medlemstalet sjunkit, många hade slutat, men medlem nr 10 211 finns registrerad. Det var ett stort antal unga som under någon period sett brevväxling som ett fönster mot yttervärlden.

Jäckvik

Det var Vendelas morfar, Johan Erik Hofman som vid mitten av 1800-talet med sin hustru hade kommit från Skellefteåtrakten och köpt nybyggarhemmanet Jäckvik för 50 Rd, lockad av det rika fisket i Hornavan. Från början var hemmanet knutet till Nasafjälls silververk.

Vendelas mor Eva (1860-1943) gifte sig med Johan Lundmark (född 1858) som 1885 kom från Adolfsström. Familjen var stor, tre av de sju barnen levde till vuxen ålder, Enligt mantalet 1890 bodde 16 personer i Jäckvik. Idag leder Silvervägen, riksväg 95, från Arjeplog mot Junkerdalen i Norge genom byn.

Hans' resa till Jäckvik 1924

Voss folkhögskola i Hordaland hade lantbruksinriktning och dit for Hans Biskupsstøð 1922. Efter två år där for han med Hurtigruta över Bergen till Bodö för att gå över Kölen och hälsa på Vendela. Han vandrade till Fauske och vidare till till Saltdalen där han övernattade hos Vendelas kusiner. Leden gick genom Junkerdalen och han sov i en fjällstuga i Graddis och sedan en natt i en stuga på svenska sidan. I Vuoggatjålme tog Vendelas släktingar emot honom och färjade honom över sjöarna så att han kom fram till Lundmarks i Jäckvik.

Hans hade en kamera och Vendela tog 1924 en bild av honom och tio andra vid en samekåta i Tjallas. Där var ett nytt sameläger med två familjer, den ena hette Blind, den andra kanske Omma, och de kom från Karesuando. Det berättade Hans Biskupsstøð när jag, som antikvarie, besökte honom 1974 och tog emot fotografiet som en gåva till Føroya fornminnissavn, nu Tjóðsavn

hela familjen står utanför kåtan i samelägret Tjállas 1925 — Hans Biskupsstøð på besök i samelägret Tjállas, ovanför Jäkkvik vid sjön Hornavan sommaren 1924.
Wendla Lundmark tog fotot med Hans kamera.

Ett år senare besökte Vendela Hans i Klaksvík. Sommaren 1926 gifte de sig i Arjeplog och for efter tre veckor över Storlien hem till gården i Biskupsstøð. "Det var inte så svårt för henne att komma till Färöarna eftersom hon var van vid både slakt och fiske", sade mig dottern Brita Black i Klaksvík 2012.

Vendela och Hans fick fyra döttrar, Eva som gifte sig i Arjeplog, Brita i Klaksvík, Torbjörg i Lörenskog, Norge och Signhild i Danmark.

Familjeresa 1931

Wendla, som hon kallats på Färöarna, och Hans reste 1931 med två döttrar till Jäckvik. Hemresan gick över Stockholm och Brita Black (född 1929) berättade att de besökte Skansen, friluftsmuseet på Djurgården. Där såg de samer vid en samekåta och en kvinna kände igen Wendla och bjöd in dem på kaffe. I ett annat tält eller hydda fanns en man från Senegal med sex hustrur. Där var en svart pojke på fyra-fem år som lekte med Brita och gav henne som avskedspresent, en liten träkniv som hon sparat sedan dess.

En sentida förklaring

Det lät märkligt att de mött någon från Senegal. Gunnel Wallén, styrelsemedlem i Samfundet, hade förundrats över fotografier av folk vid ett slags hydda i sin fars fotoalbum. Vid bilderna hade han skrivit: Senegal. Gunnel fann en ledtråd i Per Olov Enquists bok Lewis resa, 2001, om pingstpastorn Lewi Pethrus. I den berättas om senegaleser, så kallade läppnegrer, sommaren 1932 uppträdde på nöjesfältet Gröna Lund. Nu visar det sig att de kom från Kongo, men en grupp senegaleser från Franska Västafrika hade sommaren 1931 i en etnografisk utställning, en by, vid Gröna Lund på Djurgården. Deras besök uppmärksammades i pressen, men det var bistra tider och utställningen lockade få besökare.

Aina Cederblom och Wendla 1933

En dag i maj-juni 1933 fick Wendla telefon från bygden Nordepli och blev ombedd att ta emot en svenska. Det var Aina Cederblom (1896-1986) som när hon i sin båt kom hörde: ”Välkommen till Klaksvik,” sade en svensk röst, och hon kände igen Wendla från en sommar på Nääs, från en sommarkurs på slöjdseminariet i Västergötland många år tidigare.
”... och nu var hon gift på Färöarna och barnen stodo runtom och nego och hälsade. Det spred sig som en löpeld över bygden, att de båda svenskorna kände varandra förut. Mannen var en äkta färing med Paturssonsk entusiasm för Färöarnas utveckling.”
Det skriver Aina i sin bok Som sjöluffare på Atlanten, 1934.

Aina bodde några nätter hos Wendla på Biskupsstøð. Båda var intresserade av vävning och de talade så ivrigt om vävstolar som Aina skulle komma med från Sverige ”att jag började se hela väveriet växa. Högst uppe på en platå skulle det ligga.” Flickor, som ville lära sig väva, skulle skaffa gamla solvnotor och mönster från sina hemtrakter. Och mystiska färgrecept med mossor och blad skulle de skriva upp hos de gamle. Ullgarn och spinnrockar fanns det gott om. Det skulle kunna bli riktig hemslöjd. ”Färöarna är ett land med obegränsade möjligheter föreföll det mig,” skrev Aina.

Den äventyrliga Aina for den gången vidare via Grönland mot Labrador i sin lilla båt Rospiggen II. Hon hamnade i is, fick motorstopp en tid, fick igång motorn, vände och blev upplockad av en färöisk fiskeskuta. På väg hem med ss Sleipnir hälsade hon på familjen i Klaksvík. ”Det snakkades väldeliga och festen varade till långt in på natten. Det var hög tid att återvända till skeppet, i månskenet vandrade vi ner till bryggan i en hel lång rad.”

Vävstugan i Klaksvík

Aina och Wendlas samtal ledde till att Aina några år senare återkom med material till en vävstuga med full utrustning. Det var ett tack för all hjälp hon fått. Stugan uppfördes i Klaksvík och används fortfarande.

Båten, Rospiggen II, tog Aina till Sverige, men den köptes till Klaksvík och skänktes till museet där, Norðoya fornminnasavn.

Aina Cederholm blev känd i Sverige inte bara genom sina böcker och sin humanitära verksamhet. Hon hade 1970 öppnat en vävskola i Olinda utanför Recife i Brasilien. Själv mötte jag henne i Helsingborg då hon föreläste och samtidigt tiggde utrustning till skolan. Aina framträdde i teveprogrammet Här är ditt liv med Lasse Holmqvist 1980 och det har visats många gånger. I Klaksvík uppfördes 2008 skådespelet Sjóvevur av och med Eyð Matras som ställde frågan: vad drev Aina?

Föredragshållaren Ester Åkesson

Vem var det då som genom sina berättelser kom att skapa en stark länk mellan Sverige och Färöarna?

Det måste ha varit Ester Åkesson (1878-1970) som var lärare vid Sofie Almquists samskola i Stockholm från 1892. Det var en reformvänlig skola med engelska som första språk och klasser som förde fram till studentexamen. Skolan hade sedan 1904 ett eget skolhus Nybrogatan 19.

Hon var född i Lofta i Småland, dotter till en lärare, skrev Birgitta Hylin på omslaget till skriften Bland hvalfångare och folkvisedansare när Samfundet Sverige-Färöarna gav ut den 1983. Hon säger att Ester Åkesson var utbildad lärare och hade även studerat i England. Vidare att hon fortbildat sig i botanik och nordiska språk. Det förklarar att hon beskriver växter, intresserar sig för språket och jämför ibland med isländska förhållanden. Ortnamnen är danska eller försvenskade.

Ester Åkesson hade kamera med och beskriver hur rädd en liten gosse blev. Mest levande är hennes skildringar av grindadráp i Vágar och av dans, både där och under Olavsöka. Kvaden och färöiska sägner fängslade henne, inget är henne ovidkommande och boken innehåller upplysningar om allt möjligt. Hon framhäver att det i realskolan i Tórshavn utöver danska undervisas i engelska, tyska och franska och på det högre stadiet får eleverna välja mellan färöiska och svenska. Svensk litteratur och svenska sånger är delvis kända.

Ester Åkesson gifte sig 1912 med Johan G. Beskow (1875-1944) son till grosshandlare Fredric Beskow och hans hustru Louisa Montgomery. Som Ester Åkesson-Beskow bodde hon med sin man i Stockholm och hon föreläste för Folkbildningsförbundet som stod för populärvetenskapliga föredrag och kursverksamhet i hela landet.

Omhändertagen i Tórshavn 1910

Ester Åkessons bok är tillägnad Símun av Skarði (1872-1942) som tagit oerhört väl emot henne på Färöarnas folkhögskola.

Símun kom från bygden Skarð på Kunoy och hade tillsammans med Rasmus Rasmussen från Miðvágur studerat på Askov folkhögskola och därefter i Köpenhamn. De beslöt sig för att starta Färöarnas folkhögskola med Símun av Skarði som rektor i Klaksvík 1899 och huset Fagralíð byggdes. Både undervisning och hus hade flyttats till Tórshavn året innan Ester kom dit 1910.

För Símun av Skarði och Rasmus Rasmussen var det egna språket det viktiga och skolan var den första med undervisning på färöiska. De gav även 1907-1909 ut en färöisk månadstidning för unga. Símun av Skarði var också verksam som översättare, författare, föredragshållare och politiker. Han ivrade för öarnas självstyre och satt i lagtinget. Redan under Olavsöka introducerade han Ester Åkesson för andra färöingar. "Jag hade förmånen att tala mycket och ofta med åtskilliga av öarnas politiskt framstående män. De sade till mig : "Far tillbaka och tala sanning om Färöarna! Hittills har mest lögn blifvit talad och trodd." Det skriver hon mot slutet av sin bok Bland hvalfångare och folkvisedansare, 1911. Hon tar upp att det finns två partier med var sin tidning, det konservativa, danskvänliga Sambandspartiet och det nationella Selvstyrepartiet. Hetast var frågan om färöiska som grundspråk i skolan. Ester Åkesson beklagade den politiska splittringen, men en kvinna hade svarat henne: "Ja, men striden utvecklar oss nog."

"Då jag nu ser tillbaka på den tid jag tillbragt på dessa öar, som först syntes mig hopplöst ödsliga, men nu stå för mig i sagoskimmer, och då tänker jag på detta enkla, goda och renhjärtade folk, som mottog främlingen som en länge väntad anförvant, känner jag en tacksamhet utan gränser. I en ringa mån har jag velat uttrycka denna genom att göra deras land känt i mitt eget."

Överkurs
I Trangisvaag fanns medlemmen Carl Nolsöe, född 1902, i Thorshavn, Margrethe Mouritzen, Eveline Lloyd född 1901 och Johs. O Jensen, född 1901. Nordisk korrespondance 1, 1922

Litteratur

Björkén, Sten, Nordisk korrespondance, 10 år. Några ord om anledning av klubbens 10:åriga tillvaro och kondition. Nordisk korrespondance 2, 1928:1.
Cederblom, Aina, Som sjöluffare på Atlanten, Bonniers, Stockholm 1934.
Hermansson, Nanna, Aina Cederblom i Klaksvík, Tíðindablaðið 54, Samfundet Sverige-Färöarna, 2008
Nordisk korrespondance 1.
Åkesson, Ester, Färöarna. Bland hvalfångare och folkvisedansare. P. A. Norstedts & söners förlag, Stockholm 1911. Faksimiltryck Samfundet Sverige-Färöarna Stockholm 1983.