Sigurdskvädet

#1
Viljen I nu höra på
orden skall jag välja,
om de rika konungar
skall jag nu här förtälja.

    Grane bar gullet från heden
    Sigurd drog sitt svärd i vrede
    seger han över draken vann
    Grane bar gullet från heden.

#2
Sigmund så nämner jag
den Völsungason,
det var den unga Hjördis
hans hustru det var hon.

#3
Så gladeliga dricka de
jul i riket sitt,
med konungen i högsätet
i salens mitt.

#4
Ofreden gick då fram
över Sigmunds väld´,
manligen försvarade de
sin dyre konungs fjäll.

#5
Mången ädling reste sig
gick över land och strand,
ofreden gick över
konung Giurs land.

#6
Ofreden gick över
konung Giurs land,
striden står i söder
vid havets strand.

#7
Rida de i striden ut
ingen vänder hem,
efter lever Hjördis
med båd' sorg och men.

#8
Rida de i striden ut
låta där sitt liv,
efter lever Hjördis,
Sigmunds viv.

#9
Hjördis axlar
sin kappa blå,
så gick hon sig på vallen
där Sigimund låg.

#10
"Var nu hälsad Sigmund
dyre make min,
är jag kommen i sorgens tid
att besöka dig."

#11
Hör du tappre Sigmund,
dyre make min,
finnes något läkande
för såren din?"

#12
”Sent må du Hjördis,
leta efter råd,
att giva mig läkdom
för mina sår.

#13
Hundings söner i stridens gny
höggo mig listelig,
med giftiga svärden
de höggo mig.

#14
Innan jag det första
såret fick,
sönder mitt goda svärd
i tvenne stycken gick.

#15
Då jag fick det
andra sår,
hårt det tog åt hjärtat
hugget däri går.

#16
Tag nu dessa
svärdsstycken två,
låt bära dem till smedjan.
En ung son skall du få.

#17
Det du bär uti din kropp
är ett gossebarn,
fostra det och giv det kraft
giv det Sigurds namn.

#18
Sannerligen säger jag
nu till dig,
denne samme sonen
han skall hämnas mig.

#19
Regin den gode smed
han bor bortom ån,
honom skall du sända
svärdsstycken två.

#20
Fafner är drakens namn
han på heden ligger,
Regin är en duktig smed
få är hans like.

#21
Jag kan icke, Hjördis,
tala mer med dig,
ty detta må vara min dödsstund,
som kommen är till mig."

#22
Gråtande vände Hjördis
från Sigmunds lik sin kos,
alla hennes tärnor
stodo henne hos.

#23
Alla hennes tärnor
de stodo henne bi,
när fru Hjördis sjönk
ned vid Sigmunds lik.

#24
Skedde då som ofta än
allt kom på så brått,
kungen dog i dödssot
denna samma natt.

#25
Föga aktade Hjördis
kostnaderna då,
båren av rödaste gullet
lät hon åt Sigmund slå.

#26
Östantill vid kullens rand
där ynglingar leka i hord,
grävde de det ljusa lik
ner i den svarta jord.

#27
Östantill vid kullens rand
där ynglingar samlas må,
mörk är den sorgens dag
när liket jordas må.

#28
Hjördis for nu hem med gråt
att sitta i sin borg,
Hjálprek kung till henne gick
med tröst i storan sorg.

#29
Sigmund kung så brådliga
bort från Hjördis gick,
Hjálprek konung snarliga
henne till hustru fick.

#30
Hjördis väntar då sitt barn
nio månader lång,
till dess stunden kommen var
hon föder en sven så båld.

#31
Hjördis väntar då sitt barn
nio månader ut,
till dess stunden kommen var
hon föder en sven så skön.

#32
Skedde då som ofta än
att dold är sorgens stig,
frun hon går i högan loft
en ung sven ger hon liv.

#33
Sveper honom i kläde väl
nu han kommit till värld,
bjuder hans namn att Sigurd vara
som hon blivit lärd.

#34
Han vax upp i riket
till tapper man så ung,
fostrade honom gjorde
Hjálprekur kung.

#35
Han vax upp i riket
det varade inte länge,
så blev hans svärdshugg tunga
när han lekte med kungens drängar.

#36
Städse var han på lekvallen
med sin röda sköld,
lärde de lister alla
som höves bland kampens män.

#37
Städse var han på lekvallen
borta med andra svenner,
varje gång de drabbade samman
fick någon av dem men.

#38
Städse var han på lekvallen
slåss med andra män,
rycker upp stora ekstammar
många slår han ihjäl.

#39
Svennerna sätta sig neder
vreda i sitt sinn:
"Hellre bör du din fader härmas
än strida med oss så illt."

#40
Sigurd kastar sin röda sköld
ned på den svarta jord,
när han hörde sin faders död
blev han mörk till mods.

#41
Kastar han svärd och rustning sin
honom ej lyster att leka,
gångar så för sin moder in
med röda kinder och bleka.

#42
"Hör min kära moder,
säg mig sanna ord,
vad är namnet på den man
som min fader slog?"

#43
"Allt vad jag dig säga må
äro sanna ord,
det var Hundings söner
som din fader slog.

#44
Det var Hundings söner
som din fader slog,
ej månn´ det bliva i din tid
att du hämnd på dem kan få.”

#45
Sigurd gav då moder sin
detta goda svar:
"Även unga hundar vassa
tänder i munnen har."

#46
Hjördis gick till kistan fram
gulltung var den och prydd:
"Här du ser den rustning
som blev din fader smidd."

#47
Hon låser upp den kistan
som rymde båd gull och kläder,
tar upp den blodiga skjorta
och kastar den i hans knä.

#48
Tar hon upp det brutna svärd
det till Sigurd bär:
"Detta fick jag från fader din
som höll mig mycket kär.

#49
Tag nu dessa
svärdsstycken två
de kan smidas samman,
ett gott svärd kan du få.

#50
Regin Smed bor
på andra sidan ån,
till honom skall du bära
dessa svärdsstycken två.

#51
Fafner heter draken
på Glittraheden bor,
Regin är en driftig smed
men svek i honom bor.

#52
Gack dig nu till forsen fram
kasta sten i å,
välj dig så den hästen
som inte skyggar då."

#53
Sigurd gick till forsen fram
kastade sten i å,
valde han sig den hästen
som inte skyggade då.

#54
Han blev vald bland rännare
i riket var han bäst,
sedan blev han kallad
Grane, Sigurds häst.

#55
Sigurd springer på Grane upp
så rider han över å,
det var en morgon arla
Regin ville han nå.

#56
Det var den unge Sigurd
rider för dörren fram,
Regin kastar smidet då
och tar svärd i hand.

#57
"Hör du unge Sigurd,
du tappre riddersman,
vad gäller denna färden
vart ämnar du rida fram?"

#58
"Hör nu vad jag säger dig,
därför rider jag här,
jag vill bedja dig Regin Smed
att smida mig ett svärd."

#59
"Var välkommen Sigurd kär,
jag hör så gott om dig,
bliv i riket en liten tid
sov i natt hos mig."

#60
"Icke kan jag, Regin Smed,
stanna här hos dig,
Hjálprek konung saknar mig
i högsätet hos sig.

#61
Smida skall du svärdet mitt
det skall bli mitt värn,
det skall kunna klyva
både stål och järn.

#62
Smida skall du svärdet mitt
så skinande rent,
det skall kunna klyva
både järn och sten."

#63
Regin tog då svärdet
lade det i elden röd,
det var tio nätter
han höll det i glöd.

#64
Svärdet han höll i glöden
tio nätter lång,
då var den unge Sigurd
på väg för andra gång.

#65
Sigurd springer på Grane upp
rider han över å,
det var en morgon arla
Regin ville han nå.

#66
Det var den unge Sigurd
rider för dörren fram,
Regin kastar smidet då
och tar svärd i hand.

#67
"Var välkommen Sigurd,
smitt har jag ditt svärd,
om du därtill hugen har
kan strax i strid du färdas.

#68
Nu har jag dig svärdet smitt
så skinande rent,
därmed kan du klyva
både järn och sten."

#69
Sigurd går till det stora städ
högg med all sin kraft,
sönder då hans goda svärd
i tvenne stycken brast.

#70
"Döda dig, Regin, borde jag
bättre är du ej värd,
för att du ville svika mig
och smida mig dåligt svärd."

#71
Tager han båda svärdsstycken
kastar i Regins knä,
skälvde då Regin Smed
som ett löv på träd.

#72
Lade har båda svärdsstycken
åter i hans händer,
då skalv handen på Regin Smed
som en liljestängel.

#73
"Smida skall du ett annat svärd
men om du smider så,
då skall du veta, Regin Smed,
dödens är du då.

#74
Svärdet skall du göra
så tåligt och så hårt,
därmed skall jag klyva
både järn och stål."

#75
"Smida skall jag annat svärd,
det blir ej som förr,
drakens hjärta
vill jag ha därför.

#76
Hör du unge Sigurd,
jag smider dig ett svärd,
drakens hjärta
är min gärning värd."

#77
Regin tog då svärdet
lade det på kol,
trettio nätter
han smidde däruppå.

#78
Svärdet han höll i glöden
trettio nätter lång,
då var den unge Sigurd
ridande tredje gång.

#79
Sigurd springer på Grane upp
rider han över å,
det var en morgon arla
Regin ville han nå.

#80
Det var den unge Sigurd
rider för dörren fram,
Regin kastar smidet då
och tager svärd i hand.

#81
"Var välkornen Sigurd,
smitt har jag ditt svärd,
om du därtill hugen har
går strax i strid din färd.

#82
Sigurd går till städet fram
hugger allt han förmår,
intet hack och ej det sprack,
hårt var svärdet då.

#83
Sigurd hugger än en gång
så hårt han hugga må,
sönder högg han städet
och stabban likaså.

#84
Då sprang där en källa fram,
nära intill ån,
Gramm kallar han svärdet
som på golvet låg.

#85
"Hör du tappre Sigurd
främst även bland viv,
för en sådan hövding
vill jag låta mitt liv.”

#86
"Lyssna på mig, Regin,
detta du säger till mig,
men andra tankar i ditt hjärta
hyser du till mig."

#87
"Likväl tappre Sigurd,
svara skall du mig,
när du rider till Glittrahed,
låt mig följa dig."

#88
"Först må jag rida i striden het
Hundings söner att finna,
sedan far jag till Glittrahed,
men hugen därtill är mindre.

#89
Först må jag rida i striden ut
Hundings söner att dräpa,
sedan far jag till Glittrahed,
mig månde de ej fälla,"

#90
Det var Sigurd Sigmundarson
fattas honom ej gull,
red han så i striden ut
att hämnas sin faders fall.

#91
Vann han över Hundings söner
helbrägda hem han red,
kortaste tid därefter
han drog till Glittrahed.

#92
Det var Sigurd Sigmundarson
han genom skogen spränger,
mötte honom en gammal man
satte sig neder på ängen.

#93
Där kom en man på marken fram
en han inte kände,
vidbrättad hatt på huvudet bar
en finsk båge i händer.

#94
Där kom en man på vallen fram
med lyftat svärd i hand,
i huvudet blott ett öga,
hosan knäppt vid knä.

#95
”Hör du Sigurd Sigmundarson
dristig och orädd man,
vart ställer du nu färden,
vart rider nu du fram?"

#96
"Först red jag i striden ut
de Hundings söner att finna,
nu rider jag till Glittrahed
det röda gull att vinna."

#97
"Hör du tappre Sigurd
säg nu sant till mig,
vem är den usle mannen
i följe där med dig?"

#98
"Regin Smed, så nämnes han
drakens broder han är,
därför är han i följe med mig
på denna min färd."

#99
"Vem bad dig att gräva
dessa gravar två?
Denne man han vill din död
mitt ord må du lita på."

#100
"Regin rådde mig att gräva
dessa gravar två,
ty han är min trogne vän
tillsammans med mig går."

#101
"Haver Regin bjudit dig
tvenne gravar att gräva,
är han den värste svikare
döden vill han dig giva.

#102
Noga må du, Sigurd,
vakta däruppå
att icke denna ormen
dig döden giva må.

#103
Gräv du nu en tredje
och gräv den nära inpå,
mot en del av giftet
den dig skyddar då.

#104
Gräv därtill en fjärde
litet längre fram,
upp ur den graven
skall du lyfta han.

#105
Gräv därtill en fjärde
inte så långt ifrån
sedan skall du, Sigurd,
på fasta jorden stå."

#106
Draken skrider från gullet bort
det kan man höra vida,
Sigurd grenslar Granes rygg,
begynner nu att rida.

#107
Draken har skridit från gullet
tror sig hava fred,
Sigurd griper om svärdet sitt
vill hugga draken ned.

#108
Trettio famnar var forsen hög
draken låg vid dess fot,
vingarna höll han lyftade högt
men buken låg klippan emot.

#109
Vingarna höll han lyftade högt
men buken låg klippan emot,
det var den tappre Sigurd
sitt goda svärd utdrog.

#110
Sigurd gav ett väldigt hugg
och alla sig förundrar,
då skalv både löv och lund
och all jordens grunder.

#111
Då skalv både löv och lund
och all jordens grunder,
Sigurd svängde sitt skarpa svärd
på mitten han högg honom sönder.

#112
Draken sporde och frågade då
där han i stycken låg:
"Vem är så modig en man
som vågar hugga så?"

#113
"Sigurd skall du nämna mig
Sigmund var min far,
det var den unga Hjördis
som mig livet gav."

#114
"Hör du unge Sigurd
vad jag nu säger dig:
Vem följde dig den långa väg
ända fram till mig?"

#115
"Regin din broder
visade mig väg,
han är den värste svikare
döden ville han dig."

#116
Därtill svarade draken
flyter i sitt blod:
"Dräpa skall du Regin Smed
fast han är min bror.

#117
Hugg du nu Regin Smed
som du har huggit mig,
han är värste svikare
döden vill han dig."

#118
Talade nu Regin Smed
han talar så för sig:
"Får jag nu, Sigurd,
det du lovade mig?"

#119
Sigurd tog ut hjärtat
inte var det lätt,
stekte det i elden
på trettio alnars spett.

#120
Sigurd brände fingrar sina
stack dem då i mun,
djurens språk han strax förstod
och fåglarna i lund.

#121
De vilda fåglar talade
de sitta i en ek:
"Själv skall du
Sigurd, äta av din stek."

#122
Sigurd stekte hjärtat
och det från spettet drog,
Regin ned sig lade
att dricka drakens blod.

#123
Regin ned sig lade
att dricka drakens blod,
Sigurd gav honom banesår
just där han stod.

#124
Det var den unge Sigurd
han sitt svärd utdrog,
sedan klöv han Regin Smed
uti stycken två.

#125
Väldig var den skatten
Sigurd ägde då,
ty han dräpte draken
på Glittraheden låg.

#126
Arla var om morgonen
solen lyser röd,
då binder han kistor tolv
med gull på Granes rygg.

#127
Tolv gullkistor lade han
på Granes sidor två,
själv han sedan satte sig
överst däruppå.

#128
Sigurd sedan satte sig
överst däruppå,
Grane över heden lopp
och vred var han då.

#129
Hästen löper på okänd led
vred var han och stark,
Sigurd sov i denna natt
i kaller ödemark.

#130
Så löper Grane
över fjäll och grönan vall,
aldrig mera kommer sådan
man till kungens hall.