Hör du Sankt Örjan, jag säger dig
Du skall mitt ärende utrida
Till Babylon, den sköna stad
Emot den draken att strida
Den draken har så underlig sed
Var dag vill han hava av sin föda
Båd folk och fä och vad han får
Så månd han den staden utdöda
Konungen gav åt sitt folk det råd
Var dag en människa att giva
Så månde dock detta länga vårt liv
Och så får vi längre leva
Då varven voro gångna omkring
På konungens dotter det månd falla
Och borgarna gingo för kungen in
Konung, I hållen I have sagt
Och gören oss inte till mene
Eller ock vi gå i slottet in
Och brytom stockar och stenar
Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt
Den bästa, som hon hade
Så tar hon med sig sitt lekelamb
Och så av slottet utgångar
Riddar Sankt Örjan kom ridandes,
Hans häst för alla månde springa.
Baneret var vitt och korset rött
Det förde han i sina händer
Stånden I här min jungfru skön
Vi sörjen I så svåra?
Vad är väl Eder till möda lagt?
I sägen det uppenbara!
Riden nu bort, fager ungersven
Och gör Eder intet till mene
Ty detta är nog att jag skall dö
Jag dör nu hellre allena
Och så kom draken av denna sjö,
Sankt Örjan emot honom rider
Och ingen fågel flyger så snabbt
Som han sitt svärd uttryckte
Kära min jungfru, I träden fram
I binden om draken Edert bälte
Att Eder fader och moder må se,
Det I från honom ären frälste
De ledde den draken allt till den stad
Sankt Örjan och jungfrun den sköna
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa
Hör du det konung, jag säger dig
Här gäller nu intet att löpa:
Med allt ditt rike och allt ditt folk
Idag skall du låta dig döpa.
