Det var kärlek vid första ögonkastet. Ja, jag vet. Det är en sjukt jobbig klyscha, men jag hittar inga andra ord för att beskriva när jag fann henne på finn.no, den norska motsvarigheten till svenska blocket.se. Hon stod i ett båthus i Haugesund på norska västkusten. Det är ju några mil från Stockholm, men jag kunde inte stå emot.
Kráka är en färöisk fýramannafar, en klassisk roddbåt, róðrarbátur, med linjer som en träbåtsnörd som jag inte kunde motstå. Smal, smäcker, men ändå bred över midskeppet och med högresta stävar. Och jag gjorde det som man aldrig ska göra – köpte henne osedd.
Jag slapp åka hela vägen till Haugesund. Säljaren var vänlig nog att ta henne över fjället och vi mötte upp i Telemark och skiftade båtvagn. Jag blev inte besviken. Hon var i gott skick. Fri från röta. Med bara ett par självsprickor, sådant får man köpa, så länge de inte sitter längs nitskallarna brukar de gå igen.
Båten byggdes troligen runt 1970-80-talet, dess tidigare historia är oklar. Men Regin Debess som är kunnig om denna båttyp och jobbar på museet i Färöarna, tycker hennes linjer motsvarar de båtar båtbyggaren Niclas i Koltri (1901-1999) byggde.
Hon lämnade Färöarna 1998. En dansk snickare som också fångats av dessa båtars sköna linjer fick hjälp av sin svärfar som bor på Färöarna att annonsera om en fýramannafar. Även renoveringsobjekt var intressanta. Efter ett tag fick han svar. En fýramannafar, skadad i en storm var till salu. Säljaren var speditör på en fraktfirma och ordnade så att båten kunde gå som däckslast på ett fraktfartyg till Hirtshals i Danmark.
Vår danske snickare renoverade sedan i början av 2000-talet Kráka i Norge dit han då flyttat.
Det var under dessa efterforskningar jag stötte på Samfundet Sverige-Färöarna och jag vill rikta ett stort tack till Nanna Hermansson, som lånade ut boken ”Hin føroyski róðrarbáturin” av Andras Mortensen. Denna avhandling behandlar snart sagt varje detalj om båtarna och livet kring dessa, en gedigen guldgruva för en båtnörd som jag. Den har jag sträckläst och lärt mig en del färöiska på köpet.
För vintern står hon i min båtverkstad i Roslagen, men till våren är samfundets medlemmar varmt välkomna till Årstaviken i Stockholm där hon ligger sommartid om ni vill åka med på en tur. Båten kan jag även hyra ut.
Den färöiska roddbåten är just i första hand en roddbåt, trots att de också kan seglas om vinden är förlig. Och det passar mig bra eftersom jag är en entusiastisk roddare.
En träningsform jag varmt kan rekommendera om dina knän inte längre håller för löprundan.
Och till sist en glad nyhet till. Även den svårflörtade svensk-åländska postroddskommittén blev imponerade av båten och har preliminärt godkänt Kráka för att delta i den årliga postrodden över Ålands Hav, som i sommar (red. 2018) går från Ekerö till Grisslehamn. En rodd över öppet hav på 24 sjömil för traditionella allmogebåtar , med fyra personer vid årorna.
Så nu i vinter sitter jag och pumpar i roddmaskinen för att bygga kraft nog i armarna för överfarten.
En känd färöisk båtbyggare är Niclas í Koltri (1901-1999). Under hans uppväxt kom smeder till ön Koltur att bygga båtar. Hans far Niclas S. Niclasen, kallad Gamli Niclas, var bonde. Gamli Niclas byggde också båtar, men arbetade i huvudsak med reparationer av båtar.
Som de flesta unga färöingar for Niclas till sjöss, men ganska snart visade han både intresse och gott handlag för båtbyggning.
1957 byggde Niclas första kapproddbåten "Miðving". Det var en båt för åtta åror. Niclas hade talang och hans båtar fick en vacker och spänstig form. Nu framträder tydligt hantverkaren Niclas í Koltri som en enastående duktig konstnär och formgivare. Han byggde tillsammans 75 kapproddbåtar.
Samma år som Niclas gifte sig med Elisabeth från Gjógv, 1937, övertog han gården efter sin far. Niclas arbetade bara mer och mer med båtbyggande. 1961 sa han upp arrendet av bondgården Norðuri í Gerði på Koltur för att flytta till Tórshavn. I verkstaden i källaren fortsatte han att bygga båtar ytterligare 25 år.
59 år efter att Niclas 1927 byggde sin första båt, blev hans sista båt sjösatt 1986. Då hade han byggt 360 båtar.
”Färöingen är född med åran i hand” säger ett gammalt färöiskt ordspråk.
Det kan ses som en poetisk hyllning till båten, men också en skarp påminnelse om de villkor som befolkningen på Färöarna levde under i äldre tid. På de arton öarna mitt i ett lynnigt Nordatlanten har båten alltid varit en nödvändighet och i äldre tider själva livsnerven som höll samhällen samman.
När färöingarna utvecklade sin egen speciella båttyp skild från de norska går inte med säkerhet att säga. Det tidigaste källan är prästen Lucas Debes som 1673 skriver att färöingarna :
” bygge skönne Baader, lette og meget bekvemme til at sejle med udi dessi farlige Strömme, sa at de norske Baader ere icke at ligne ved de färøske ”
Från 1700-talets slut finns dock klarare belägg för att en egen färöisk båttyp utvecklats som skiljde sig från de tidigare norska. Och fram till 1920-talet var sättet att bygga relativt oförändrat tills motorbåtarna tog över, fartyg som krävde väsentligt kraftigare akterskepp.
Båttypen som formades på Färöarna var alltså i första hand en roddbåt, trots att det vid goda vindar sattes segel. En viktig anledning för roddens betydelse var väderförhållandena.
I de trånga sunden mellan höga fjällsidor är vinden en opålitlig färdkamrat, som plötsligt utan förvarning våldsamt kan kasta med en kraft som med lätthet välter en båt under segel.
I sunden löper också starka tidvattensströmmar som vid land skapar motströmmar som sammantagna kan utveckla farliga strömvirvlar.
Det innebar att folket ombord måste se till att parera strömmarna och att rodd då blev det viktigaste sättet att ta sig fram. Men satte segel gjorde man också förstås när vinden och vädret var gynnsamt.
Båtbyggarna på Färöarna byggde visserligen sina båtar i givna storlekar, men den ena var ändå inte den andra lik. Få fasta mått fanns och varje båtbyggare byggde efter sitt eget huvud och även efter köparens önskemål.
Var båten hade sin hemmahamn och vad den skulle användas till påverkade båtens form. Och det kunde skilja en del. Om beställaren exempelvis bodde på en plats vid öppet hav, med kraftiga bränningar där båten behövde dras upp på land på stenig kust, var det bra om kölen var kort. Den blev lättare att dra över klippor och också att manövrera i bränningar.
Var båtens hemmahamn istället en lugnare fjord, strandkanten inte så brant och lätt att få den på land, kunde kölen göras längre. Och en längre köl gjorde båten både bättre att ro och segla.
De lokala förhållandens påverkade också stävarnas höjd. Bodde man på en plats där det var långt och ro för att komma ut på öppet hav, genom trånga sund med kastvindar mellan bergen, var en båt med låga stävar att föredra. Den påverkades inte så mycket av blåst. Men nackdelen med låga stävar är att mycket mer sjö spolar över på öppet hav. Dags att prioritera. Tungrott fram till fiskebankarna och en torr arbetsplats. Eller vice versa.
Viktigast var ändå bottens utformning, Problemet är ju att en optimal roddbåt och en optimal segelbåt är varandras motsatser. En roddbåt ska ha en ganska liten undervattenskropp och vara smal i vattenlinjen och inte för djupgående. Så lite motstånd som möjligt i vattnet. En båt för segel behöver vara bredare och djupare för att inte lätt kantra.
Att förena säkerhet och fart och få en båt som fungerade väl både under åror och segel var en knivig uppgift som krävde sin båtbyggare.
FÖDD MED ÅRAN I HAND är ett fritt översatt utdrag ur Andras Mortensens artikel ”Bátarnir í Føroyum” publicerad i boken ”Människor och båtar i Norden”, Sjöhistorisk årsbok 1998-1999.
Bilder
Klicka på en bild för att starta bildgalleri.
