Kapten Poul Nolsøe, britter i Göteborg och brittiska seglatser

För länge sedan fick jag av landsarkivarien Páll J. Nolsøe första bandet av hans stora Føroya Siglingarsøga, 1963. Då läste jag om hans namne Poul Poulsen Nolsøe, från ön Nólsoy, kallad Nólsoyar-Páll (1766-1808). Namnet skrevs som det danska Poul även om uttalet var Páll, som idag. I boken publicerades en rad intressanta dokument som rör en färöing som under sitt korta liv hann uppleva mycket och bli en banbrytande gestalt.

I en tid av hungersnöd for Poul Nolsøe iväg att hämta brödsäd sommaren 1808. Fartyget blev kapat och han fördes till Göteborg och därefter till Köpenhamn och London. Nog undrade jag den gången varför han togs till Göteborg och vad han gjorde där?

Varför skulle han för övrigt fara till Köpenhamn på sin resa till London?

Just nu, våren 2020, har jag inte tillgång till bibliotek utan har främst sökt upplysningar på internet. Där finner jag otroligt mycket om örlogsfartyg och deras befälhavare och kan inte undgå att bli fascinerad av alla dessa insatser som gjordes på sjön i början av 1800-talet.

Monopolhandeln

Poul Poulsen växte upp i bygden Nólsoy på ön med samma namn. I ett tjugotal hushåll bodde 100 personer som levde av lantbruk samt fiske från öppna båtar. Väster om fjorden låg Tórshavn med omkring 500 av Färöarnas befolkning om 5 000. Där fanns sätet för öarnas administration, en skans med några soldater och kanoner, Rybergs handel med transitogods samt den kungliga färöiska monopolhandeln med butik och lager.

Den statliga handeln, som låg under Rentekammeret i Köpenhamn, hade ensamrätt på import och export, köpte in gods till fasta priser och skulle också förse öarna med nödvändiga varor. Detta skapade en viss trygghet. De färöiska produkterna var sådana som fårskinn, ull, fjäder, talg, smör, tran och torkad eller saltad fisk. Stickade ylleplagg gav folk den bästa inkomsten. Vissa varor fick säljas privat, men de skulle skickas med handelns fartyg. Seglingen från Köpenhamn började inte förrän i mars och klagomålen över varubrist var många, särskilt då över spannmål som skadats under frakten eller över att förråden inte räckte över vintern. Den egna kornodlingen var så liten.

Kapten Poul Nolsøe och Royndin Fríða

Poul Poulsen föddes 1766 och hade många syskon. Han och två av hans bröder tog sig tillnamnet Nolsøe. Någon annan undervisning än den som gavs i hemmet fanns inte, men bygden hade en tradition av båtbygge. I Tórshavn kunde de vetgiriga bröderna lära sig en del av män som arbetade inom handeln. Poul Nolsøe, som först arbetade som skrivare åt landsfogden, var särskilt intresserad av navigation, men slapp inte till sjöss förrän han var tjugo år gammal, först under några år med Rybergs fartyg och sedan ut i världen. När han som styrman återvände till Färöarna 1798 hade han, enligt egen utsago, seglat på Amerika, Västindien, England, Frankrike, Portugal och flera andra länder. Inte minst viktigt var att han lärt sig engelska och kanske också andra språk. Poul Nolsøe gjorde flera resor som kapten på monopolhandelns skepp.

Tillsammans med sina bröder och två bönder på Suðuroy finansierade och byggde han där 1804 en skonare. Timret kom från en last från St. Petersburg ur ett strandat brittiskt fartyg (Sally&Polly). Det nya skeppet fick namnet Royndin Fríða, (Prøven eller Det fagra försöket). Det var öarnas första havsgående fartyg byggt i egen regi och var omkring 45 fot och 9 kommercelaster (14-15 m lång och omkring 18 registerton).

Poul Nolsøe fiskade en del med Royndin, men det gick inte så bra. Han gjorde däremot två turer med Royndin i maj till Bergen och i juli till Köpenhamn 1805 med kol, brutet på Suðuroy. Det föll inte under monopolets handelsrestriktioner. Under vintern låg fartyget vid Borðoy, där han, också intresserad av lantbruket, då bodde med familj på Biskopsstøð. Nu är det mitt i Klaksvík.

Handelsresor med förhinder 1806

I slutet av maj 1806 gjorde Poul Nolsøe åter en färd för att i Norge och Danmark sälja kol, stickade ylletröjor, tran och torkad fisk som han köpt upp under vintern. De räknades som privata varor som fick exporteras för egen räkning, men han hade svårt för att få tillstånd att sälja varorna och köpa andra med hem. Han uppgav i den danska tullen att godset skulle säljas i Kristiansand. På hemvägen fick Royndin stark vind och sökte in till Hallands Väderö eller Väderöarna för att laga segel. Därefter blev de prejade av en svensk brigg och Poul Nolsøe fick sålt en del varor från Köpenhamn till dess kapten, Lars Lundstedt. Fartygets namn nämns inte, men den lite märkliga saken kom att diskuteras i en invecklad rättegång. Monopolhandelns förvaltare och kommendanten ogillade Poul Nolsøes handel överhuvud taget och motarbetade honom. Väl hemma blev han anklagad och dömd för inte ha följt reglerna, inte kommit direkt till Tórshavn för att klarera och visa fram hälso- och smittkoppsattest. Först hade han varit i Suðuroy och i Borðoy, någon smuggling kunde inte bevisas. Själv lade han fram klagomål över fogdens och andra ämbetsmäns smyghandel och den sidan av saken blev aldrig klarlagd.

Det fanns flera som med Poul Nolsøe önskade en friare handel och petitioner sändes in till lagtinget som samlades i slutet av juli 1806. Tanken avvisades. Efter detta anordnade den agiterande och vältalige Poul Nolsøe, som alltid fick stöd från sin hembygd, ett folkmöte i Tórshavn i frågan. Det sågs inte med blida ögon av överheten på Färöarna som var rädd att han kunde bli en andre Bonaparte. Som en kuriositet vill jag nämna att Poul Nolsøe ville ge sitt 1807 väntande barn namnet Napoleon, men det blev en flicka. Prästen godtog inte namnet Napoleana utan det blev Apolonia. En brorson döptes som Napoleon och de två båda namnen har levt vidare i släkten, oftast som mellannamn.

Vintern 1806-1807 diktade Poul Nolsø med sin bror i Tórshavn en nidvisa, Fuglakvæðið, med 229 verser. Den handlar om strandskatan, "tjaldrið", honom själv, som slåss mot korpen, "ravnur" eller som här "gorpur", och andra rovfåglar, lätt igenkännliga karikatyrer av överheten. Något tryckeri fanns inte, men dansvisan spreds snabbt i avskrifter. Jakob Jakobsen publicerade den och flera andra av hans tåtar och visor i sin bok om Poul Nolsøe 1912.

Kontinentalsystemet 1806

Det var under en storpolitiskt stormig tid som Poul Nolsøe hade seglat på världshaven. Efter krigen i Nordamerika, där fransmän stöttat amerikaner mot britterna, och den franska revolutionen var Frankrike i krig i Europa. General Napoleon Bonaparte hade utnämnt sig till förste konsul och 1804 låtit kröna sig till kejsare. England låg i krig med Frankrike och den franska flottan hade förlorat mot den stora brittiska vid Trafalgar 1805 (Det var för övrigt då som amiral Horatio Nelson dog ombord på HMS Victory, nu museifartyg i Portsmouth).

Ett handelskrig hade pågått i flera år och för att svälta ut öborna inledde Napoleon i november 1806 en blockad för att hindra all handel med britterna, det så kallade kontinentalsystemet. Frankrike hade då lagt en stor del av kontinenten under sig. Britterna svarade med att höja tullar, blockera handel för franska hamnar och kapa franskvänliga fartyg. Storbritannien var mycket beroende av varor från Östersjöområdet framförallt spannmål, men också järn, timmer, segelduk, rep och tjära.

Napoleon och Alexander möttes i Tilsit i juli 1807

På sin femte handelsresa med Royndin Fríða sålde Poul Nolsøe en mängd ylletröjor till en norsk köpman och for vidare till Köpenhamn dit han kom i slutet av juni 1807. Där fick han besvär i tullen eftersom han hade flera tröjor än som stod i skeppshandlingarna.

Franska styrkor hade just vunnit en stor seger mot de ryska och 1 juli möttes i Tilsit kejsar Napoleon (född 1769) och tsar Alexander I (född 1777). De två satt på en flotte på Niemen, gränsfloden mellan de tyska områden som som Napoleon erövrat och Ryssland, nära nuvarande Kaliningrad. Där drog de upp nya tänkbara gränser. Tsaren skulle se till att få med Sverige i en koalition mot Storbritannien och i utbyte få Finland. Som tröst kunde Sverige i stället överta Norge, som svenskarna länge önskat. Storherrarna slöt fred och Frankrike, med erövrade nationer, och Ryssland stod enade mot Storbritannien.

Både Sverige-Finland och Danmark-Norge hade försökt hålla sig neutrala gentemot kontinentalsystemet, till fördel för handel och smuggling. Sverige hade dock 1805-1807 med trupper gått mot franska styrkor när svenska Pommern var hotat.

Poul Nolsøe hos Danmarks kronprins 1807

I Danmark-Norge regerade kronprins Frederik och han hade, tillsammans med sin utrikesminister, sitt säte i Kiel i danska Holstein. Poul Nolsøe for dit med sina tre man och fick företräde med en petition. I den stod bland annat att färöingar borde få möjlighet att skaffa egna fartyg för att själva kunna sälja sina varor. Kronprinsen var positivt intresserad och undertecknade 31 juli en skrivelse till stöd för Poul Nolsøe som skulle återfå tröjorna som tagits i beslag och få köpa varor i Köpenhamn. Det fanns redan planer på förbättringar av monopolhandeln, men storpolitiken kom i vägen och Poul Nolsøe hamnade i mitten.

Danmark måste välja sida 1807

Diplomater och spioner hade mycket att göra under Napoleonkrigen, men resor med senaste nytt kunde ta lång tid. Kurirer hade skyndat till England med nyheter från Tilsit (även med "fake news") och där var flottan, the Royal Navy, redan rustad. Britterna försökte få över danskarna på sin sida, men de nekade. En hotande brittisk styrka gick i land på Själland. Danmark tvangs på så sätt över på Frankrikes sida och kriget med England var redan i augusti ett faktum. Köpenhamn bombarderades 2-5 september och den danska flottan togs av britterna för att den inte skulle falla i fransmännens händer (15 linjeskepp 15 fregatter, sju briggar och en del smärre fartyg).

Amiral James Gambier, som ledde den brittiska styrkan (26 000 man), gav Poul Nolsøe pass och fri lejd och Royndin kunde lämna Köpenhamn med en last korn som togs till Suðuroy. Det blev Poul Nolsøe som i början av oktober kom med nyheter och kunde berätta om de "sprengikúlur" han sett falla över huvudstaden. Kriget kom att kallas englandskriget eller kanonbåtskriget efter de små danska örlogsfartyg med en eller två kanoner som fick ersätta den förlorade flottan. Kanonbåtarna kunde ställa till det för de stora brittiska skeppen. Kriget pågick till 1814.

Krigstid och kapare

I krigstid var kapning helt legalt med statligt kaparbrev och det som beslagtagits, en pris, skulle sedan behandlas och fördelas i en prisdomstol. Befälhavarna kunde på så sätt skaffa staten och goda inkomster och ett beslag var också en stor merit. Fångar som tagits som gisslan kunde sedan användas i förhandlingar mellan krigförande länder. Kaptener på andra nationers skepp kunde dyrt få köpa brev om fri lejd på örlogsfartygen. Osäkerheten var stor och även kofferdi- eller handelsfartygen var utrustade med kanoner.

The Royal Navy hade kontroll över Nordsjön och Skagerrak och hindrade den danska monopolhandelns resor till Norge, Färöarna och Island. Vid Färöarna hade britterna kunna kapa danska skepp på väg hem med dyrbar last från öarna i danska Västindien. Det tog slut när britterna själva besatt dem 1807.

Vintern 1807-1808 hade amiral Hyde Parker övervintrat med en eskader i Göteborg för att redan på våren, när isarna gått upp, kunna säkra den viktiga handelstrafiken från Östersjön.

Royndin Fríða till Göteborg 1808

I maj 1808 hotades Skansen i Tórshavn av 50 britter från HMS Clio under kommendörkapten Baugh. Kommendanten, som inte hade så många soldater, gav sig genast, britterna tog vapen och ammunition. Senare, 1 juni, kom baron Karl von Hompesch med ett hyrt kaparfartyg, Salamine. Baronen var en äventyrare som bar glasögon och därför kom att kallas Brillemanden. Han återkom flera gånger och lät tömma statskassan och handelns varulager.

Poul Nolsøe inledde 29 juni 1808 ännu en resa med fyra man ombord på Royndin. Baron Hompesch hade skrivit ut ett pass, som sade att brittiska örlogsfartyg borde hjälpa Poul Nolsøe med att skaffa den nödvändiga brödsäden. Hungersnöden hade tvingat kommendanten och fogden, som tidigare förbjudit Poul Nolsøe att handla, att skriftligen ställa sig bakom färden och förklara det svåra läget.

Forskaren John West lyfte fram att Poul Nolsøe i Skagerrak tänkte uppsöka brittisk sjömakt för att få fri lejd. Men trots detta togs fartyget 8 juli av befälhavaren John Sanderson Gibson på bomb-slupen HMS Fury, med sexton kanoner, rakt utanför Skagen. Royndin tvingades in till Göteborg och på vägen dit skadades det färöiska fartyget så illa att det inte kunde repareras.

Britter vid Göteborg 1808

Detta att britterna var i Göteborg hade jag svårt för att förstå den gången då jag läste Siglingarsøgan.

Nu inser jag att 17 maj 1808 hade en stor brittisk flotta om 62 örlogsfartyg med HMS Victory som flaggskepp med 112 kanoner under befäl av viceamiral James Saumarez, ankrat i Göteborgs inlopp. Samtidigt kom den skotske general John Moore, eskorterad av amiral Keats, med 180 transportfartyg med 10 000 man, hästar och kanoner som förlades i Rivöfjorden, utanför mynningen till Göta älv.

Bakgrunden är inte lätt att beskriva, men Sverige-Finland befann sig i ett mycket svårt läge. Svenskarna hade nekat till att gå med i kontinentalsystemet och ryssarna, som hotat med att ta Finland, inledde det så kallade finska kriget (1808-1809). Franska trupper kom allt närmare från söder. Svenska soldater slogs sedanfebruari mot ryska i Finland och en svensk armé gick in i Norge efter det att Danmark-Norge i mars hade förklarat Sverige krig.

General Moore reste till Stockholm för ett möte med kung Gustav IV Adolf. Han erbjöds brittiskt stöd, men kungen ställde krav och avböjde på ett sätt som förnärmade generalen, menar britter. Svenskar har skrivit att Moore insett sina styrkors begränsning och ville hem. Förhandlingen var inte avslutad, när Moore 27 juni klockan ett smög iväg. Klädd som en bonde åkte han i rasande fart i den brittiska ambassadens vagn, en kalesch, till Göteborg. Han hade proviant för två dygn och kom fram till Victory på kvällen 29 juni. Just då skulle göteborgssocietetens damer stiga ombord för ännu en danskväll. Gunnar Fagrell beskriver Moores färd och jag vill nämna den eftersom den berättar den berättar att en blixtresa mellan de två städerna tog just två dygn. Detta skedde en kort tid innan Páll Nolsøe blev kapad, och redan 3 juli hade den brittiska flottan med trupperna lämnat. Örlogsfartyg fanns dock kvar i svenska hamnar för att bevaka brittiska intressen.

Fångar i Göteborg 1808

Landsarkivarien Páll Nolsøe skrev i sin bok att i Göteborg hölls Royndins manskap i förvar en tid och att det sedan transporterades till Köpenhamn.

Poul Nolsøe var inte den som höll sig i stillhet i något förvar utan han lyckades få möjlighet att förklara Färöarnas svåra läge för amiralerna Keats och Bertie. Den förre, Richar Goodwin Keats, hade deltagit i angreppet på Köpenhamn och sedan utnämnts till amiral och förde nu linjeskeppet HMS Superb. Den senare, konteramiral Thomas Bertie, hade tidigare fört HMS St. George och var nu på HMS Orion. Var mötet skedde är inte känt. Det vore märkligt om det var i Köpenhamn eftersom Danmark sedan ett år var lierat med Frankrike.

John West skrev att färöingarna togs ombord på ett brittiskt fängelsefartyg. Rolf Guttesen meddelar nu att det hette HMS Proselyte. Det var ett mindre örlogsfartyg (28 kanoner) som i början av november ankrade som fyr vid Anholt och i december skruvades ner av is.

I England fanns 1808 omkring 2 000 danskar från kapade fartyg. På Rosenborg Slot i Köpenhamn finns flera modeller av brittiska fångfartyg. En frigiven dansk sålde modellen 1810 till kung Frederik VI, kronprinsen som Poul Nolsøe träffade i Kiel och som efterträtt sin far. Modellens material, köttben, leder tanken på att fångarna var gisslan och måste behandlas någorlunda väl. Den dagliga kosten för sjömännen bestod för övrigt av att halvt kilo bröd, "biskets" bakade utan jäst, saltat kött eller fläsk och öl. Trots alla kanoner och olyckor till sjöss var sjukdom den vanligast dödsorsaken ombord.

Poul Nolsøe till London 1808

De två amiralerna som lyssnat på Poul Nolsøe sände honom och hans fyra män till London. De färdades med tre olika fartyg, skrev landsarkivarien Páll Nolsøe. Först med HMS Etna, sedan HMS Pierce och slutligen Magnanime. Jag kan undra hur det gick till. Inte vet jag när de påbörjade resan, men de tycks inte ha kommit fram förrän i början av oktober. En vanlig överresa i olämplig vind kunde ta omkring två veckor från Göteborg.

Genom den dansk-norske konsuln Georg Wolff lyckades Poul Nolsøe få kontakt med the Privy Council, kronrådet, i London och få beskriva förhållandena på öarna och vad han råkat ut för. Redan 11 oktober 1808 fick amiralitetet order om att släppa färöingarna. Därefter lovades Poul Nolsøe nytt fartyg i stället för Royndin. Det råkade sig tidsmässigt så att han kunde vittna i prisdomstolen Brillemandens, von Hompesch, beslag i Tórshavn behandlades. Trots hans stöd utföll målet till Brillemandens nackdel

Handelsdepartementet bad William Mellish, en av de två största firmorna som försåg flottan med proviant, att köpa ett fartyg och förse det med nödvändiga varor, korn, råg och amerikanskt mjöl. De skulle överlämnas till kommendanten och Páll Nolsøe skulle få sin andel. Han skulle sedan återvända med färöiska varor, val- eller sältran, valben, sälskinn, talg, fisk, yllevaror och fjäder av motsvarande värde. Sedan kunde flera kornlaster följa och han skulle kungöra att brittiska staten ville stödja Färöarna så länge kriget varade. Därefter skulle Poul Nolsøe ta över skeppet.

Den 17 november 1808 var Poul Nolsøe och hans män redo att med North Star, som var på 54 ton, och den brittiske kaptenen Arthur Lindsay och hans besättning lämna Millwall Dock, som var i London. Den strapatsfyllda färden såg ut att sluta väl. North Star skall ha gått ut från Leith. Poul Nolsøe och de andra männen kom dock aldrig fram till Färöarna.

John West skriver att det var mycket stormigt i slutet av november och december det året, en naturlig orsak till skeppsbrott. Andra historier om vad som kunde ha hänt skapades sedan eftersom Poul Nolsøe varit en så stark, vältalig, beundrad och omstridd person.Tänk om han fått leva och själv skriva om sitt liv.

Sverige i krig med Storbritannien 1810

Kanonbåtskriget mellan Danmark-Norge och Storbritannien fortsatte till 1814. Här vill jag ta upp situationen också efter det att Poul Nolsøe försvunnit.

Britterna hade kapat flera av den danska monopolhandelns fartyg och fört några av dem till Göteborg, men hösten 1809 fick handeln tillstånd att föra varor till Färöarna. Året efter kunde alla fartyg som skulle till Färöarna, Grönland och Island köpa brittiska lejdebrev som skydd mot kapare.

De brittiska örlogsfartygen hade herraväldet över Nordsjön och Östersjön. Om de passerade Öresund kunde kanonerna på Kronborg eller Helsingborg nå dem. De for i stället genom Bälten och en stor uppgift var att eskortera konvojer av handelsfartyg som gick var fjortonde dag. Frankrike tvingade Sverige att ansluta sig till kontinentalsystemet och i princip var också Sverige från november 1810 till juli 1812 i krig med Storbritannien. Viceamiral Saumarez på Victory ledde flottan och han kom att bli den som fick äran för att samarbetet mellan de två länderna ändå gick smidigt. De brittiska örlogsfartygen kunde då inte längre öppet använda svenska hamnar, men hade med statens goda minne baser både på Vinga Sand, ytterst vid inseglingen till Göteborg, och på den lilla ön Hanö i Hanöbukten. En fördel för Sverige var att flottan behövde proviant och kunde stödja smyghandel.

Strandingsmuseum St.George och en konvoj från Hanöbukten 1811

En konkret illustration av den brittiska örlogstrafiken som drabbade Poul Nolsøe och Royndin Fríða, och av de svåra förhållanden som kunde råda finns på Jyllands västkust.

Den förste november 1811 gick årets sista konvoj med 129 handelsfartyg som samlats i Hanöbukten. Örlogsskepp, under viceamiral James Saumarez kommando på HMS Victory och konteramiral Robert Carthew Reynolds på HMS St. George, skulle skydda dem från dansk-norska kapare. Redan från början mötte konvojen oväder och tvingades ankra vid Rødesand, söder om Lolland. Där miste St. George sitt roder. Linjeskeppet HMS Cressy släpade fartyget till Vinga där en tillfällig reparation gjordes. Saumarez var emot att de skulle fortsätta färden så sent på året, men befälhavare och kapten på St. George trodde det var möjligt. Det var nu 150 handelsfartyg och åtta linjeskepp som vid mitten av december gav sig iväg från Vinga. Storm och hög sjö tvingade dem att vända. De gjorde ett nytt försök och hamnade sedan i en nordvästlig orkan. Natten till julafton förliste både HMS St. George och HMS Defence vid mynningen till Nissum Fjord. Omkring 2 000 man omkom utanför västkusten den natten och endast något över hälften av handelsfartygen nådde, liksom Victory, England.

St. George, som med amiral Bertie hade deltagit vid Köpenhamn 1807, var en fullriggare om nära 2 000 ton med 98 kanoner på tre däck och 850 mans besättning. Också örlogsfartygen förde varor från en livlig smyghandel i Skåne och Blekinge. Mängder av gods har plockats upp vid Thorsminde. Själv fann jag det märkligt att bland det som visas i museet se två, då moderna, urnor av porfyr från Älvdalen. Mest imponerande var det tolv meter höga rodret som 2003 hittats i vattnet utanför Rødesand. Det visas i ett specialbyggt torn och inför rodret kan jag ana ur stora dessa örlogsfartyg var på Poul Nolsøes tid.

KÄLLOR

Anna Agnarsdóttir, Íslandsverslunin undir breskri stjórn 1807-1814. Saga Íslands IX, Sögufélag Reykjavík 2008, s. 94-98.

Dansk Udenrigspolitiks historie 2, Revanche og Neutralitet, 1648-1814, Knud J.V. Jespersen, Ole Feldbaek, Gyldendal Leksikon, Köbenhavn 2002.

Debes, Hans Jacob, Føroya søga 3, vol 3, Føroya Skúlabókagrunnur Tórshavn 2000.

Fagrell, Gunnar, Amiralen Sir James Saumarez: Sveriges vänskapligaste fiende. Unda Maris 1973-74. s 145-188. Årsbok Sjöfartsmuseet, Göteborg.

Jakob Jakobsen, Poul Nolsøe, Lívssøga og irkingar, H.N. Jacobsens Bókahandil, Tórshavn 1966 (författad 1912).

Nolsøe, Páll J., Føroya Siglingarsøga I, onnur útgáva, Egið forlag, Tórshavn 1963.

West, John F., Faroe: The Emergence of a Nation. C. Hurst & Company, London 1972.

( Guttesen, Rolf, Poul Poulsen Nolsøe - skúmisleiv og tjóðarhetja, Glyvursnes 2019. )