Kolbrytning i Hvalba under flera århundraden

Det var under senare hälften av 1700-talet som de danska myndigheterna ville få fart på kolbrytningen. Jens Christian Svabo skriver i sin Indberetringen fra en Reise i Færøe 1781–1782 att det 1777 kom gruvarbetare från Kongsberg i Norge till Hvalba. Året innan hade en norrman, Johan Michael Lund, utsetts till lagman på Färöarna. Han var starkt influerad av tidens idéer om ekonomiska och tekniska framsteg. Så snart han utsågs till tjänsten började han ta prover på det färöiska kolet. Testerna visade att det färöiska kolet innehöll mindre svavel och mer nafta än det engelska. Av den anledningen trodde Lund att kolet skulle vara lämpligt att bränna till tjära. Tjäran skulle få ett bättre pris än vad man fick för kolet. Att transportera tjära var dessutom både enklare och renare än att transportera kol i obehandlad form.

Det stora experimentet

Några år tidigare hade man i Skottland hittat en bra metod för att bränna tjära från kol. Kunskapen om detta var känd även i Danmark och Lund ansökte hos den danske kungen om medel till ett bränneri. Kostnaderna beräknades till 280 riksdaler. Men Lund tog sig inte tid att vänta på svar. Han förskotterade själv beloppet och reste till Skottland för att ta reda på hur ugnarna måste byggas och för att köpa in material. Även om skottarna var behjälpliga med teknisk information fanns det vissa detaljer i produktionen som de trodde var viktiga fabrikshemligheter. Straffet för att smuggla ut industrihemligheter från de brittiska öarna kunde bli upp till tre års fängelse och böter på 500 pund.

Efter många månaders kamp och svårigheter kunde Lund ändå rapportera till myndigheterna i Köpenhamn att destilleriet var igång. Omkring 5 000 tegelstenar och drygt 1 300 pund bly hade använts till bygget och kostnaderna hade så småningom nått 1 600 riksdaler. Myndigheterna gick med på att bevilja pengarna.

Men snart började problem dyka upp. Efter en tids drift sprack pannan i anläggningen, så det blev omöjligt att få tillräckligt med värme för att bränna tjäran. En sak var att planerna nu hade misslyckats, men när alla räkningar äntligen hade kommit in visade det sig att experimentet hade kostat totalt 2 400 riksdaler och det man stod kvar med var ett värdelöst bränneri. Det revs senare.

Lagmann Lund, som hade hoppats att hans insatser skulle ge både heder och ett värdigare ämbete i Norge, fick se långt efter detta. 1804 tilldelades han ändå ett litet kontor i Bergen i Norge, dit han hade flyttat med sin 25 år yngre färöiska hustru, Unna Margretha Djurhuus från Nes.

Mängden kol på Suðuroy

I perioden från lagman Lund flyttade till Norge och Kerstin von Post från Sverige anlände och tog upp koldriften finns inte mycket skrivet om kol.

Den färöiska geologen Jóannes Rasmussen nämner att 1840 gjordes en uppskattning av kolmängden som fanns på Suðuroy. Liknande uppskattningar gjordes av flera personer, både på 1700- och 1800-talen, men med mycket olika resultat.

På en geologisk karta över Färöarna är kolförekomster markerade så långt norrut som Glyvraberg nordost om Hvalba och så långt söderut som berget Kolheyggjur norr om byn Hov. Utifrån forskning gjord på 1950-talet har Jóannes Rasmussen beräknat huvudmängden kol till ca. 14 miljoner ton.