På vandring i Nólsoys fortid

Som på många andra ställen finns på Nólsoy ett ökat intresse för forntiden och för egen historia. Med vetskapen om att de gamla traditionsbärarna blivit allt färre bad fornminnes- eller hembygdsföreningen arkeologen Steffen Stummann Hansen att skriva om öns minnesmärken. Medlemmar i föreningen har hjälpts åt att samla in material och 33 olika objekt finns beskrivna allt från spår av åker till fyren på Borðan från 1893.

På bokens omslag ses de käkben som idag möter besökaren och som kom från en storval, resta första gången vid kungabesöket 1907. Den gången var de smyckade med guirlander av ljung, minns jag att jag hört, en triumfbåge för en kung.

Hembygdsföreningen är knuten till huset Við Brunn, mitt i bygden. Det hade allt från senare delen av 1700-talet utökats till en byggnad i två våningar och hade länge stått tomt när föreningen tog hand om det på 1980-talet. Nu är det restaurerat och visas som lokalmuseum.

Till de mindre spektakulära minnena, men väl värda att nämnas, hör rester av två betongkar vid brunnar till den första dricksvattenledningen som en förening lät uppföra 1907. Den finansierades med det tionde som tidigare lämnats till kyrkan. Tiondet bokfördes för övrigt och ligger till grund för upplysningar om lunnefågelfångsten.

På höjden söder om bygden, á Eiði, ligger en klunga av traditionella förrådsbyggnader med omurade stenväggar, flera av dem är fridlysta och några håller på att restaureras. Jag kan bara hoppas att arbetet fortsätter för de sätter sin prägel på bygden. En skummmande bild visar dock hur havet hotande slår mot ön från öster och naggar den i kanten.

I inmarken, i Korndalur, finns frilagda, ännu tydliga husruiner som talat till mångas fantasi, eftersom en sägen om en skotsk prinsessa är knuten till dem. De ligger inte som bebyggelsen vanligtvis vid sjön, de var bebodda in på 1600-talet och deras ålder är ett gammalt diskussionsämne.

Andra husgrunder är svårare att se som Uppi á Skála och vid Myllá strax söder om inmarken liksom lämningar av fårhus och torvhus i utmarken, högre upp på ön. Här hjälper goda fotografier av stenarna och markeringar på flygfoto.

På öns sydspets tronar fyren från 1893 med tillhörande byggnader för den lilla befolkning som kom att arbeta där. De var så många att där även fanns en skola. Fyren, med sin bifyr på Borðan, var viktig för inseglingen till Tórshavn, där fyren på Skansen för övrigt ersatt lanternan först 1907. Från fyrplatsen skedde också bevakning av sjöfarten.
När britterna 1940 ockuperade Färöarna släcktes fyren på Nólsoy, men tändes ibland enligt militär order för att vägleda vissa fartyg eller flyg. Hösten 1941 försökte tyskarna förstöra de anläggningar som uppförts under kriget och radiostationen träffades. Fyren tändes åter i maj 1945 och den var bemannad till 1979. Nu är den helt automatiserad. Det är helt rätt att bland fornminnena räkna in rester av de militära byggnaderna, 1900-talshistoria.

Den fina stig som turisten idag kan vandra söderut till fyren i den gräsbevuxna sluttningen mot väster anlades när fyren uppfördes. Nedanför den finns flera gamla lämningar utmärkta på flygfoton. Längst i söder breder torvmarkerna ut sig och där hämtades bränntorv fram över mitten av 1900-talet.
Även öns barska östra sida tas upp och skriften avslutas med det röse som kom till på toppen av berget, Eggjarklettur, för öarnas topografiska uppmätning 1895.

Fornminnesföreningen kan vara mycket nöjd med resultatet av sitt arbete och skriften, med sina 103 sidor, kommer att glädja både hemmahörande och utsocknes. Eftersom den säkert kommer att ges ut i flera upplagor vore det bra att ha årtal också på nytagna fotografier. Även i denna skrift skulle jag önska riktiga källhänvisningar.

Stumman Hansen, Steffen, På vandring i Nólsoys fortid. Nólsoyar Fornminnisfelag. Færøerne 2008.