För att utnyttja turismens kraft som en katalysator för positiv förändring, har FN utsett 2017 till det ”internationella året för hållbar turism för utveckling”. Med erfarenheter från turist-situationen på Island och de senaste 10 årens explosiva tillväxt där, har Färöarna på allvar börjat göra planer hur ferðavinnan, turistindustrin, skall möta framtiden.
Utrikes- och Industriministeriet har efter två års arbete i samarbete med aktörer knutna till turism, presenterat en handlingsplan; FERÐAVINNA Í FØROYUM - ein ábyrgdafull og burðardygg leið. Den är nu till diskussion i Lagtinget.
Föreningen Norden har sedan 1943 utgett medlemsbladet Nordens tidning. Nedan kan du läsa det perspektiv på turismen på Färöarna, som Nanna Hermansson tecknar i Nordens tidning nr. 4 2017.
Hållbar turism - en framtidsfråga
Nyligen visade den färöiska televisionen, Kringvarpið, en dokumentär från Mykines, den branta ön längst i nordväst. I den enda bygden finns tio fastboende, flera hus står tomma, men för andra sommaren i rad har ön haft 12 000 besökande.
Färjan dit tar 84 personer och kan göra flera turer om dagen när sjön är lugn så att det går att komma iland. Turisterna lockas av lunnefåglarna och söker sig ut på näset där deras bohålor finns. En smal stig som öborna gått i århundraden bli allt bredare och fågeln som återkommer från havet med tobis i näbben åt sin enda unge vågar sig inte fram till bohålan.
Förr gick last- och passagerarfartyg från Köpenhamn till Färöarna. Den färöiska färjan Norröna far sedan 2003 mellan norra Jylland, Tórshavn och östra Island. Flygtrafiken har utvecklats med en längre landningsbana på Vágar, bättre teknik och många avgångar åt olika håll. Arbetspendling har länge varit en nödvändighet och går allt lättare.
Svenska resenärer har skrivit om sjösjuka och svårt väder, men också om det traditionella arbetsliv med lantbruk och fiske som ännu rådde vid mitten av 1900- talet. De har fängslats av ljuset, skönheten och den stora gästfriheten. En del har sedan alltid burit med sig drömmen om att återvända.
På 1960-talet kom ett fåtal turister som togs emot av den outtröttlige ledaren för turistbyrån i Torshavn. Själv studerade jag folklivsforskning och försökte sätta mig in i språket och vardagslivet. Även då arrangerades några gruppresor från Sverige och Samfundet Sverige-Färöarna bildades 1973 efter en sådan resa. Föreningens syfte var och är att öka kontakterna mellan länderna och sprida kunskap om öarna i Sverige. Föreningen står bakom ett antal mycket lyckade gruppresor med kulturhistorisk inriktning, men den största insatsen ligger i dag i hemsidan. Tanken är att den som kommer förberedd har stor möjlighet att förstå och uppleva något annorlunda, få nya erfarenheter och det allra viktigaste, personliga möten.
Turistorganisation och lokala turistbyråer har utvecklats, broschyrer trycks med otroligt fina bilder och vettiga upplysningar om bäddar, mat, utflykter och festivaler. Reklamkampanjer i utlandet och en utmärkelse till en gourmetrestaurang gör sitt för att öka intresset utifrån. Troligen påverkas resandeströmmen också av att andra resmål redan är förbrukade eller har blivit för oroliga. Kryssningsfartyg konkurrerar med mycket låga priser. En dag såg jag staden Klaksvíks gator märkligt fulla med folk. Då hade redan alla öarnas bussar kört iväg på utflykter med många av fartygets 4 000 passagerare. (Klaksvík har färre än 5 000 av öarnas 50 000 invånare.)
Den tidigare rännilen av resande har bestämt varit en hållbar turism. Den har inte nämnvärt stört vardagslivet. De nya formerna med stora grupper som snabbt ska avverka de mest sevärda platserna är mer problematisk. Hur ska turisterna förstå att det är farligt att ta en selfie vid stupet till det blånande havet? Att de stör det fågelliv de kommit för att se? Eller att invånarna känner sig som i bur när de sitter vid matbordet och blir fotograferade genom fönstret?
Den okunnige turisten vet inte att någon allemansrätt inte råder. Den som ger sig ut på vandring borde ha tillstånd av markägarna och dessutom ledsagare. Visst finns det gamla rösade stigar i utmarken, men det tunna jordlagret förvandlas snabbt till en bred väg av gyttja.
Kanske kan Färöarna ha utvecklingen på Island som avskräckande exempel. Där trängs turister från alla håll och arbetskraft måste importeras för att serva dem. Hotell byggs fortsatt vilt, rum att hyra och turistfällor, med så kallade lunnebutiker, präglar Reykjaviks innerstad. Köer bildas vid sevärdheter, där marken förstörs så att spänger måste byggas. Frågan om vem som ska betala är olöst. Bristen på toaletter har varit och är skriande runt om hela landet. Vad bär den snabbe turisten med sig hem utöver en massa bilder? Inkomsterna från turistnäringen har övergått dem från fisket, men till vilket pris? Det känns dessutom som om intresset utifrån när som helst kan svalna och att näringen är lika pålitlig som sillstammen.
Problem med ökat resande finns på många ställen. Inom FN har året 2017 utropats som det internationella året för hållbar turism, för god utveckling särskilt inom områden som ekonomisk tillväxt, sysselsättning, miljöskydd, kulturarv, fred och säkerhet.
Hållbar turism måste förknippas med ett innehåll och med exklusivitet. En god guide vid en vandring eller färd med båt eller buss kan betyda oerhört mycket. Vällagad mat, med om möjligt lokala råvaror, ger ett ofta underskattat mervärde. Det utnyttjas redan. Goda sängar och ett allmänt vänligt bemötande är vad den resande i övrigt kan önska. Det ombytliga vädret kan fascinera en besökare som är förberedd på det. En resa till Färöarna måste få kosta för att vara en upplevelse. Proportionerna mellan antalet bofasta och turister bör vara rimliga.
Det ser ut som om Färöarna kommer att få en turistinvasion och hittills begränsas den bara av bristen på sängar. Möjligheten finns att skapa enighet, struktur och regler för hur den ska bemötas så att det blir en vettig och hänsynsfull ekoturism. Istället för att bli ett gissel borde den kunna utvecklas med olika specialintressen, antingen det är musik, konst, kultur, eller dykning för att inte tala om berättelsen om hur naturresurserna utnyttjats och dagens vatten- och vindkraft. Liksom för många andra gäller för de boende på Mykines att få en intäkt för att kunna bo kvar och samtidigt inte förlora det särpräglade som fängslar besökarna.
Källor
- Ferðafólkini koma, dokumentar, Dagmar Joensen och Jens Jákup Hansen
- se dokumentaren här - Ferðavinna í Føroyum – ein ábyrgdarfull og burðardygg leið, rapport, Utrikes- och Industriministeriet
- läs och ladda ner här
ordförande Samfundet Sverige-Färöarna
