Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Artikelindex

Muséet

Ljungby sagomuseum invigdes den 1 april 1999. Det var det resultatet av en aktiv berättarverksamhet i många år. De tre som renoverade huset och skapade själva konceptet var Per Gustavsson, Kjell Sundberg och Mia Einarsdotter. Per Gustavsson är bibliotekarie, författare och berättare, Kjell Sundberg bildkonstnär och träskulptör och Mia Einarsdotter textilkonstnär och ph.d. i sociologi på temat ”Jag är konstnär!”.

Genomgående tema i huset kan sägas vara mötet mellan skriftkultur och muntlig tradition. Väggar, tak och golv är fyllda med figurer, citat och inte minst luckor och lådor, som alla relaterar till sagor eller sägner. Det är de lokalt upptecknade berättelserna som valts fram. Man har lagt stor vikt vid, att inte säga för mycket, men att väcka nyfikenheten genom ett kort citat, en lustig figur eller ett föremål. Sagoberättarna på museet finns till hands och kan berätta sagan bakom varje föremål. Berättarna kan möta olika grupper åhörare: sagan är densamma om åhörarna är en grupp tyska turister eller en förskoleklass, eller kanske en grupp syn- eller hörselskadade, en grupp väl insatta i sagoberättande...men presentationen varierar för att på bästa sätt möta åhörarna. Vi följde, som sagt, med en skolklass. Alla frågor besvarades, och sagorna tog alltid utgångspunkt i ett fysiskt föremål: Är det någon som vet vad detta är? Vi fick se hur föremål fanns i små lådor, så det taktila kan förstärka sagan. Också ljudintryck möter besökaren och skapar stämningar.

En idéell förening driver museet. Detta innebär att det kostar att ha guide, och att komma in. För att det oaktat göra besöket meningsfullt för alla, finns också broschyrer med de olika sagorna, men det säger sig självt att de, idag, tre yrkesberättarna är de som bär den muntliga traditionen vidare. De gör också valet av sagor till varje grupp. Modern teknologi har använts så att hörlurar med guidning finns för dem som inte beställer en ”levande” berättare, och några ljud- och ljuseffekter finns installerade i rummen.

Museets fysiska ramar, som är begränsade, gör att man har inrättat en hel del vertikalt. Smala, höga skulpturer med dörrar, lådor, utdragbara figurer representerar sagovärldar. Djur – givetvis ur sägner – finns placerade under taket och högt uppe på grenar. En brunn med glaslock ger perspektiv neråt. En ”föreläsningssal” har möjlighet att ta emot större grupper och att ha sittplatser för åskådare och lyssnare. Innerst inne i museet finns ett rum som representerar mötet mellan upptecknare och berättare, skrivbord, parkett, bokskåp (med ett antal originalutgåvor av bl.a. Hyltén-Cavallius) som, i andra halva rummet, möter torparstugan med lusbräde i sängen och hela familjen i ett litet rum.

Idag har sagomuseet även eget förlag. I diskussionen förklarade Per Gustavsson att, trots att det skrivna ordet inte är detsamma som det talade, är det värdefullt att få det berättade nedskrivet och utgivet, bland annat eftersom det i många fall ger insikt om hur den muntliga traditionen har givit avtryck i skönlitteraturen, medan den folkliga berättelsen fallit i skymundan. Ett känt exempel, bland många, är den ovan nämnda dikten ”spelar min lind, sjunger min näktergal”.

Sagomuseets verksamhet räcker långt utanför museets väggar. Ur verksamhetsberättelsen för Berättarnätet Kronoberg framgår, att utöver ordinarie museiverksamhet har 42 sägenplatser i sagobygden valts ut och presenterats i broschyren ”På upptäcktsfärd i Sagobygden. Utflyktsmål för alla som tycker om spännande och roliga berättelser.” Dessa platser har i samarbete med Vägverket i Växjö försetts med skyltar. På dag 3 av vårt studiebesök följde vi med Angelstads skola till ett antal av dessa platser, mera därom nedan.

Berättarverkstäder på skolor är en annan fast verksamhet. I en serie på fem skolbesök i samma klass, uppmuntras barnen att utveckla och värdesätta eget berättande. Inte överraskande visar det sig främja läskunnigheten.

Arrangemang hålls hela året, ofta tvärkonstnärliga. En berättare och en konstnär, eller en musiker och en berättare, eller ett berättarcafé, ger inspiration till dem som vill berätta själva och fungerar som föreställning för andra. Den utan jämförelse största satsningen är den årliga Ljungby Berättarfestival, i år arrangerad för 22a året i rad, med mellan 4000 och 5000 besökare årligen, och mellan 75 och 100 föreställninger, workshops och evenemang, de flesta gratis. Festivalen var inte en del av vårt studiebesök, därför hänvisas till websidan www.sagobygden.se för dem, som önskar att veta mera om den.

Kurser i berättande har hållits genom hela verksamhetens historia. Idag finns ett formaliserat samarbete med Högskolan i Gotland, som ger en kurs “Muntligt berättande i teori och praktik 15 HP”, där de praktiska berättarmomenten är i Ljungby med sagomuseets berättare.

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

  Logga in

Inloggning för medlemmar.
Inte registrerad ?
Klicka på "Skapa inloggning" nedan.