Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Artikelindex

Berättande på Färöarna

Katrin Elisabet Lydersen Jacobsen

“Kvøldsetan”,” kvällssamlingen” är en tradition, som dog ut på Färöarna, när industrisamhället på allvar fick fotfäste på Färöarna och folk flyttade från småbyarna in i städerna. Men än idag kan man åka ut på landet och uppleva den färöiska dansen på en födelsedag eller annan fest, och ofta är det någon, som gärna berättar om vättar och huldufolk ute i köket.

Den färöiska sagoforskningen och insamlingen har inte omfattande material att bygga på. Intresset för färöisk muntlig tradition blomstrade upp i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men huvudintresset var för sägner och speciellt kvädena(långa berättande ballader), medan sagoforskningen inte kom ordentligt igång förrän mitt på 1900 talet med bl.a. Åsa Nyman och senare Eyðun Andreassen. När det gäller färöisk sagoforskning så har kvädena varit föremål för större intresse än sagorna, bl.a. därför finns så litet sagoforsking. Åsa Nyman skriver i artikeln Faroese folktale tradition (1984):

”The men and the boys of 7 to 8 (…),
preferred stories which were closer to reality
than the folktales. Certainly there were
fantastic and dramatic elements, such as in
the folktales, in many of the ballads.
But the strict form of the ballads has
obviously been considered a more noble
type of narrative art than the folktales”
(Ibid:319)

Hennes observation är, att kvädediktningen har haft högre status på Färöarna, åtminstone bland männen. Det var också kvaden som var föremål för de första insamlingarna. Det har alltid ansetts enormt värdefullt att” äga” speciella kvad i familjen – de sjöngs i sin helhet en enda gång på en och samma kväll, ur minnet, och skrevs inte ner utan ärvdes, muntligt, inom familjen. Goda försångare – kvädare – har också värderats högt. Samma respekt har inte gällt för sagoberättandet.

Jakob Jakobsen började teckna ner sagor i slutet av 1800-talet, i enlighet med tidsandan. Romantiken rådde, men liksom många av romantikens sagosamlare tog han sig rätten att redigera sagorna, og skapade sin egen sagostil, som vi kan se återspeglad i Jakob Jakobsens färöiska sagosamling Færøske folkasagn og æventyr (1898-1901), där han bl.a. har redigerat bort danska ord och satt färöiska i stället. J. Jakobsen hade rest runt på Färöarna år 1892-93 och år 1898 och upptecknat sagor och sägner. Tyvärr ger Jakobsen få upplysningar om sina berättare, men hänvisar till en förteckning, där vi får veta vilka sagor de har berättat, vad de heter och varifrån de kommer. Åsa Nyman har senare i “Färöiska sagoberättare” í Fróðskaparrit 13 (1964) skrivit om de berättare hon kunnat hitta upplysningar om, och detta är den enda källa vi har om förhållandena hos berättarna. Senare har man försökt forska mera i de förhållanden berättarna levde under, men det är svårt, för de enda källorna är tingsböcker och bygdehistorier. Under andra världskriget började man först samla in genom bandning, och då fick berättarna och det omgivande samhället mera fokus. V. U. Hammershaimb, Jakobsens föregångare, hade tecknat ner en del tidigare, och de två kom också att samarbeta. År 1850 gav Hammershaimb i Antikvarisk Tidsskrift ut 14 sägner och två sagor och 1891 användes en saga som exempel på färöisk ljudskrift i Færøsk Anthologi.

Den färöiska dansen är unik. Inga källor visar, att kväden har varit dansballader i de andra nordiska länderna. Källor visar att den färöiska dansen har levat länge, och förr var det enskilda familjer som bar fram de olika kvaden. Eyðun Andreassen uppskattar í Kvæðayrking og dansur (2005), att kvädena har sina rötter i nordiska medeltiden, som slutar vid reformationen i början av 1500-talet.

Skalderna till kvädena är okända och det finns ingen ursprunglig version av de äldre kvädena. Första uppteckningen av färöiska kvad var omkring 1770, J. C. Svabo (1746-1824) och J. H. Schrøter (1771-1851). Källor visar, att några kvad var kända redan 1400-1500. Kvädediktiningen lever än idag på Färöarna, i kontrast till de andra nordiska länderna – kväden skapas. Men det är en stilistisk skillnad mellan de gamla och nya kvädena, de senare räknas inte som en del av nordiska medeltidsballader.

Muntligt tradition lever än idag på Färöarna, och ses speciellt i den färöiska dansen, som ingår i folkskolans läroplan. Idag, liksom förr, är sedvänjan att dansa om vintern och till fastlagsfesterna i skolorna kväder alla färöiska skolbarn. Det är också många lärare, som berättar historierna i balladerna för barnen. Sagorna är inte en del av läroplanen i form av storytelling, men sagorna behandlas som text. Givetvis berättar många lärare, men det är en fråga om eget initiativ.

Idag finns många dansföreningar för färöisk dans, där intresserade samlas, och flera av dessa gör också ett stort dokumenterande arbete, bland annat genom att göra program till den färöiska televisionen och radion och till internet.

På landsbygden är det vanligt att “fara upp á gólv”, dvs att dansa färöisk dans, när nånting skall firas, eller när någon stämmer uppen ballad. När man arbetar i köket eller stallet är det vanligt, att någon börjar “kväda”, och så kan de andra sälla sig till det, om de kan och vill. Sagor om huldror, vättar och liknande är också populära. Övertro lever i bästa välmåga ute i de mindre byarna, de flesta kan historier om bebodda stenar, huldrornas får och liknande, som man skall akta sig för. Men överallt lever inte berättandet lika starkt, de unga flyttar bort och alla tar inte berättartraditionen med sig. Det är också väldigt olika, vilket värde folk tillskriver berättandet. På Färöarna har man de senaste åren återupplivat seden med “Kvöldsetur” – kvällssamlingar, på ön Sandoy, där en äldre dam berättar. Detta är ett sätt att blåsa liv i de gamla berättelserna, samla intresserade och ge de unga tillgång till berättararvet.

Nordens Hus på Färöarna ordnar berättardagar en gång om året, för skolklasser i Torshavn med omgivning. Cirka tusen barn, från femte till tionde klass, brukar komma och lyssna den dagen. I 2011 sammanföll detta med besöket från Kronobergs berättarnät, och de besökte ett antal skolor utanför Tórshavn, både på Suduroy och Nordöarna. Även kurser och berättarföreställningar ordnades. Inte bara stärkte detta samarbetsviljan mellan de svenska berättarna och de färöiska, det gav också tillfälle för berättarintresserade färöingar att träffas och etablera ett nätverk.

 

 

 

 


Nyhetsbrev

 

Prenumerera på vårt oregelbundna Nyhetsbrev.

 
 


Bli medlem

 

Bli medlem - Din genväg till Färöarna.

 
 


Facebook

 

Håll dig uppdaterad - Följ oss på Facebook.

 
 


Kontakta oss

 

Frågor ? Skriv till oss här.

 
 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

  Logga in

Inloggning för medlemmar.
Inte registrerad ?
Klicka på "Skapa inloggning" nedan.