Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Artikelindex

Sagomuseet

 

Studiebesök från Färöarna i Sagobygden

Att återfinna den magiska närvaron

Studiebesök från Färöarna i Sagobygden i Ljungby
  • Hedvig Westerlund-Kapnas
  • Randi Meitil
  • Regin Debess
  • Katrin Elisabet
  • Lydersen Jacobsen

Rapport från en sagoresa i Ljungby

Besökets tema var att utforska och utbyta erfarenheter om, hur det immateriella kulturarvet som folkdikten utgör kan levandegöras och bli angeläget i vår tid.

 


Bakgrund

Hedvig Westerlund-Kapnas

I augusti 2009 företog berättarkretsen Kronoberg med hjälp från Samfundet Sverige-Färöarna en medlemsresa till Färöarna. De frågade då bl.a. Nordens Hus om vi kunde hjälpa till att arrangera ett berättarcafé. Andra berättarföreställningar var på Føroya Fornminnissavn och i Royndin i Nólsoy.

Vid detta tillfälle inbjöd Ljungby Sagomuseum Bárður Jacobsen att ha en utställning av akvareller och berätta, Eyð Matras att berätta utgående från sin föreställning om Aina Cederblom och Hedvig Westerlund-Kapnas att berätta färöiska sägner på svenska. Allt detta på berättarfestivalen i Ljungby 2010. Nordisk Kulturfond stödde det färöiska deltagandet och Samfundet med nätverk.

Önskan att fortsätta utbytet och samarbetet var ömsesidig, och redan år 2011 planerade Berättarnätet Kronoberg en ny resa till Färöarna. Nordens Hus på Färöarna åtog sig att planera för veckan på Färöarna. Nordens Hus uppmanade också Per Gustavsson att delta som berättare i skolturnéprogrammet Listaleypurin, som Nordens Hus administrerar och som är ett samarbete mellan kulturministeriet på Färöarna, de flesta färöiska kommunerna och Nordens Hus.

Således blev det möjligt att bjuda in Per till Färöarna i november 2010. Han besökte fem skolor och berättade den veckan, på svenska, för nästan 800 färöiska barn och förskolebarn den veckan, på svenska. Barnen evaluerade besöken, det är en del av programmet, och utöver en allmän entusiasm, från lärare och elever, var det intressant hur många som kommenterade antingen att de förstod honom, på svenska, eller att allt var bra men synd att han talade svenska. Barnen var i åldern förskola till tionde klass. Evalueringarna finns tillgängliga i Nordens Hus.

SagomuseetPå den senare resan, i mars 2011, deltog Per Gustafsson, Siw Svensson, Eva Andersson och Mikael Thomasson, alla fyra yrkesberättare, de tre senare arbetar idag på Sagomuseet. Per Gustavsson är en av museets grundare och ordförande för Berättarnätet Kronoberg, som är museets huvudman. Med var även museets fotograf, Steve Anderson.

Utöver berättarcaféer i Föroya Fornminnissavn och Nordoya Fornminnissavn i Klaksvik och skolbesök på flera olika öar, i större och helt små skolor, hölls en heldags lärarkurs i sagoberättande. Kursen koordinerades av Nám, skoldepån för undervisningsmaterial och kurser för lärare. Per föreläste också för studerande på Föroyamálsdeildin på Färöarnas universitet. Resan genomfördes med stöd av Nordisk Kulturfond.

Vera och Greta Oldbergs stiftelse gav Ljungby sagomuseum möjligheten att bjuda in fyra akademiker för att studera verksamheten i Sagobygden i september 2011. Ändamålet är att följa upp samarbetet. Inte minst för att Färöarna, där ett intresse nu har väckts genom detta samarbete och andra initiativ, skall ha tillgång till den rika och väletablerade kunskaps- och erfarenhetsbas som sagomuseet har byggt upp. De färöiska deltagarna deltog en av kvällarna med berättande på berättarföreställningen på Fylleskogs säteri.

Programmet för besöket ligger som bilaga till rapporten. Inte alla punkter är inkluderade i texten.

 


Sagobygden

Småland, och i synnerhet området kring Ljungby, har inte utan orsak kunnat ta sig namnet Sagobygden.Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889), Sveriges banbrytare inom sagoforskning och uppteckning, gav på 1840-talet ut ”Svenska folksagor och äventyr”. Sven Sederström (1810-1846), tecknade ner flera kända folksagor, som bl.a. innefattar verserna ”Spelar min lind, sjunger min näktergal”, kända genom Astrid Lindgrens Sunnanäng. Bland berättare kan nämnas fattighjonet Mickel i Långhult (1778-1869) och Kajsa Ryd (1792-1857) Ljungby. Fornminnena i form av gravkullar och runstenar är många, och sägner och berättelser med lokal anknytning otaliga. I många fall har dessa legat som grund för kända berättelser i skriftkulturen.

När således Berättarnätet Kronoberg, den idéella förening som är sagomuséets huvudman, startade sin verksamhet ett kvart sekel tillbaka i tiden var det för att lyfta fram detta kulturarv och – som alltid inom folkloristik – rädda det undan glömska i den allt dominerande skriftkulturen.

 


Muséet

Ljungby sagomuseum invigdes den 1 april 1999. Det var det resultatet av en aktiv berättarverksamhet i många år. De tre som renoverade huset och skapade själva konceptet var Per Gustavsson, Kjell Sundberg och Mia Einarsdotter. Per Gustavsson är bibliotekarie, författare och berättare, Kjell Sundberg bildkonstnär och träskulptör och Mia Einarsdotter textilkonstnär och ph.d. i sociologi på temat ”Jag är konstnär!”.

Genomgående tema i huset kan sägas vara mötet mellan skriftkultur och muntlig tradition. Väggar, tak och golv är fyllda med figurer, citat och inte minst luckor och lådor, som alla relaterar till sagor eller sägner. Det är de lokalt upptecknade berättelserna som valts fram. Man har lagt stor vikt vid, att inte säga för mycket, men att väcka nyfikenheten genom ett kort citat, en lustig figur eller ett föremål. Sagoberättarna på museet finns till hands och kan berätta sagan bakom varje föremål. Berättarna kan möta olika grupper åhörare: sagan är densamma om åhörarna är en grupp tyska turister eller en förskoleklass, eller kanske en grupp syn- eller hörselskadade, en grupp väl insatta i sagoberättande...men presentationen varierar för att på bästa sätt möta åhörarna. Vi följde, som sagt, med en skolklass. Alla frågor besvarades, och sagorna tog alltid utgångspunkt i ett fysiskt föremål: Är det någon som vet vad detta är? Vi fick se hur föremål fanns i små lådor, så det taktila kan förstärka sagan. Också ljudintryck möter besökaren och skapar stämningar.

En idéell förening driver museet. Detta innebär att det kostar att ha guide, och att komma in. För att det oaktat göra besöket meningsfullt för alla, finns också broschyrer med de olika sagorna, men det säger sig självt att de, idag, tre yrkesberättarna är de som bär den muntliga traditionen vidare. De gör också valet av sagor till varje grupp. Modern teknologi har använts så att hörlurar med guidning finns för dem som inte beställer en ”levande” berättare, och några ljud- och ljuseffekter finns installerade i rummen.

Museets fysiska ramar, som är begränsade, gör att man har inrättat en hel del vertikalt. Smala, höga skulpturer med dörrar, lådor, utdragbara figurer representerar sagovärldar. Djur – givetvis ur sägner – finns placerade under taket och högt uppe på grenar. En brunn med glaslock ger perspektiv neråt. En ”föreläsningssal” har möjlighet att ta emot större grupper och att ha sittplatser för åskådare och lyssnare. Innerst inne i museet finns ett rum som representerar mötet mellan upptecknare och berättare, skrivbord, parkett, bokskåp (med ett antal originalutgåvor av bl.a. Hyltén-Cavallius) som, i andra halva rummet, möter torparstugan med lusbräde i sängen och hela familjen i ett litet rum.

Idag har sagomuseet även eget förlag. I diskussionen förklarade Per Gustavsson att, trots att det skrivna ordet inte är detsamma som det talade, är det värdefullt att få det berättade nedskrivet och utgivet, bland annat eftersom det i många fall ger insikt om hur den muntliga traditionen har givit avtryck i skönlitteraturen, medan den folkliga berättelsen fallit i skymundan. Ett känt exempel, bland många, är den ovan nämnda dikten ”spelar min lind, sjunger min näktergal”.

Sagomuseets verksamhet räcker långt utanför museets väggar. Ur verksamhetsberättelsen för Berättarnätet Kronoberg framgår, att utöver ordinarie museiverksamhet har 42 sägenplatser i sagobygden valts ut och presenterats i broschyren ”På upptäcktsfärd i Sagobygden. Utflyktsmål för alla som tycker om spännande och roliga berättelser.” Dessa platser har i samarbete med Vägverket i Växjö försetts med skyltar. På dag 3 av vårt studiebesök följde vi med Angelstads skola till ett antal av dessa platser, mera därom nedan.

Berättarverkstäder på skolor är en annan fast verksamhet. I en serie på fem skolbesök i samma klass, uppmuntras barnen att utveckla och värdesätta eget berättande. Inte överraskande visar det sig främja läskunnigheten.

Arrangemang hålls hela året, ofta tvärkonstnärliga. En berättare och en konstnär, eller en musiker och en berättare, eller ett berättarcafé, ger inspiration till dem som vill berätta själva och fungerar som föreställning för andra. Den utan jämförelse största satsningen är den årliga Ljungby Berättarfestival, i år arrangerad för 22a året i rad, med mellan 4000 och 5000 besökare årligen, och mellan 75 och 100 föreställninger, workshops och evenemang, de flesta gratis. Festivalen var inte en del av vårt studiebesök, därför hänvisas till websidan www.sagobygden.se för dem, som önskar att veta mera om den.

Kurser i berättande har hållits genom hela verksamhetens historia. Idag finns ett formaliserat samarbete med Högskolan i Gotland, som ger en kurs “Muntligt berättande i teori och praktik 15 HP”, där de praktiska berättarmomenten är i Ljungby med sagomuseets berättare.

 


Berättarkväll på Fylleskog Säteri

Detta var ett av de två tillfällen där vi träffade medlemmarna i Berättarnätet Kronoberg – det andra var en medlemsfest på resans första dag.

Berättarkvällen på Fylleskogs Säteri var en allmän föreställning, där även de deltagande gästerna uppmuntrades att bidra med en berättelse.

Den ståtliga herrgården, ägs av Eva och hennes man. Det var således i egenskap av herrgårdsfru, Eva agerade värdinna och inledde berättandet i anknytning till herrgården.

Kvällen rymde både historier med museets berättare, sagor, sägner, vardagsanekdoter och dråpliga skämt. Färöiska historier fick sin särskilda plats, och kvällen avslutades med att gästerna bjöds att delta i färöisk dans, tio verser av Flóvin Bænediktson, runt kaffeborden i salongen. En ny gäst i berättarnätet från Skåne bidrog med flera historier och presenterade sedan en sagosamling som han givit ut och illustrerat.

Berättarkvällen varade ett par timmar, och trettio-fyrtio gäster hade tagit sig ut i de småländska skogarna för att delta. Kanske också för att få en chans att se herrgården inifrån? Berättandet följde ett enkelt mönster, sagomuseets berättare inledde, sedan var det avtalat att vi från Färöarna skulle bidra, och när ett tomrum uppstod kunde den som så önskade ställa sig upp och berätta, och introducera sig själv. Arrangören gjorde dock helt klart, att historierna inte skulle vara för långa. När berättandet var slut, avtackades gästerna med en uppmaning att köra försiktigt, med tanke på alla trollväsen i skogarna – detta i anslutning till en spökhistoria som berättats under kvällen. 

 


Geocaching i Sagobygden och på Färöarna

Randi Meitil

På eftermiddagen onsdagen den 7 september var vi på skattjakt i området kring Ljungby tillsammans med Per. Med oss hade vi en I-phone och en GPS. På hemsidan www.geocaching.com kan man ladda ner koordinaterna för de gömda skatterna och läsa in dem i GPSen. Det gjorde vi. När vi följde spåret, som GPSen visade oss, kom vi till Galgbacken, där den unge Arvid för länge sen stod och väntade på att bli avrättad, men benådades i sista ögonblicket. Från kullen var det vacker utsikt över landskapet. GPSen visar sällan helt precis på skatten, så de sista metrarna fick vi leta själva mellan snår och sten, tills vi slutligen fann skatten: en plastlåda som innehöll sägnen om Arvid, ett telefonnummer, som vi kunde ringa till och höra sägnen, en gästbok och några småprylar, som vi kunde ta med oss som minne, bara vi hade nånting annat att lägga i lådan till kommande gäster. Då detta sätt fann vi också sägnen om en runsten och om, att de i Småland förr i tiden kastade de gamla och sjuka ner for ättestupan i Sikkinge, när de inte längre kunde göra rätt för sig.

Per berättade för oss, att när han hade valtsägnerna, hade han lagt stor vikt vid att de skulle vara spännande och intressanta att lyssna på. De skulle belysa livet i forna tider genom ovanliga händelser eller sånt, som man trodde hade hänt. Det är viktigt att sägnerna är helstöpta och i viss mån dramatiska. Dessutom är det av betydelse att sägnerna har anknytning till en plats som är vacker eller intressant att besöka.

På frågan om han nånsin lät sina informanter läsa in sägnerna i den telefonsvarare man kan ringa till, svarade Per, att det har han inte gjort. Vanligen är det nödvändigt att redigera materialet för att undgå dubbeltydighet och för att inte missa fokus i berättelsen. Dessutom är det viktigt att ha en röst som är lämplig för ändamålet. Det har också varit nödvändigt att göra inspelningarna till telefonsvararen i en ljudstudio för att försäkra sig om bra ljudkvalitet.

I Sagobygden finns 20 sagoskatter, som kan sökas upp genom geo-caching och de har omkring 600 besökare per sommar.Varje besök är inte en person, utan ofta en familj eller en grupp vänner. Så det verkliga besöksantaletär betydligt högre.

På Färöarna går det också att hitta skatter genom geo-caching, men inte speciella sägenskatter. Det återstår för oss att göra. Vi har nu fått en inspiration till att göra nånting liknande på Färöarna. I Sagobygden i Småland har vi sett och upplevat, hur gamla sagor får nytt liv och hur sagorna och sägnerna kan nå ut till de unga.

 


Bussresan med skolelever

från “Angelstads skola”, torsdagen 8 september 2011
Regin Debess

Detta var en hel skoldags bussutflykt med klasserna 3 – 6 i Angelstads skola, som ligger alldeles bredvid kyrkan. På kyrkogården, nära kyrkans norrvägg, ligger en stor, flat sten. Här, säger sägnen, föll Ebbe Skammelson död ner, efter att de 365 bojorna hade fallit av honom. Sägnen är helt levande för barnen här, och många andra platser har namn som hänför sig till Ebbe Skammelson.

Det första ställe vid stannade vid var ett stort järnkors, som rests över en dansk kommendör från 1600-talet, som blev avrättad för att han kom fem minuter för sent från ett besök hos sin svenska fästmö.

Nästa hållplats var ute i skogen vid en stor, platt och ganska hög sten med spår av fötter och hälar. Det var här som två unga, en vallpojke och en vallpiga, fick ett barn, som de gömde. När de blev upptäckta, väntade dödsstraff för hor. Men kungen imponerades av hur goda föräldrar de varit och benådade dem. Barnet blev senare biskop i socknen.

Varje elev hade tagit en pinne med sig till utfärden. När vi stannade för tredje gången, var det på en plats, där en pojke – och hans ko - blev levande begravda som straff för tidelag. Här spökade illa. Alla, som gick förbi här, skulle kasta ner en pinne och skynda sig vidare.
Sedan var det Näcken i sjön. Och en pojke kunde vittna om, att här kunde man få mycket stora gäddor.

Vi gick sjungande längs den gamla sockenvägen från Angelstad och kom till en kulle på höger sida. Här hade folk ofta sett små vättar, och en gång när en pojke på skoj ville ge dem svar på tal blev han snurrig och tappade bort sig. Men så kom han på att vända tröjan avig, och då hittade han hemigen. Vid vägkanten låg också en stor sten, som bar avtrycket av en jättes rumpa, som suttit där.

En bit därifrån kom vi till väggrinden, som kallades Djerfs led. Och innanför grinden stod bussen och väntade.

Roger, chauffören, körde oss sedan till en liten stuga, som kallas Dragaberg. Stugan var låg och omålad med grästak. En anspråkslös man bjöd oss in och berättade om dem som hade bott här, och att han hade tagit hand om stugan genom en lång rad år, fram till nu. En elev tyckte, att stugan var mycket större på insidan än på utsidan. En fascinerande stund, som förmedlade väldigt mycket till eleverna om de fattigas livsvillkor förr. I stugan var trägolv, medan kammaren och köket hade stengolv.

Så åkte vi tillbaka till skolan för frukost. Efter maten körde chauffören Roger oss till Ivars kyrka, två jättestora kluvna stenar. Per berättade om den gode Ivar, som missade sin fromhet i kyrkan när han inte kunde hålla sig, utan skrattade åt djävulen, som satt under predikstolen och skrev ner namnen på alla som syndade i kyrkan på ett stycke hud (Skinnet “finns” på sagomuseet). Sedan körde vi över ån, där Ivar brukade gå på vattnet på väg till kyrkan.

Vi besökte också en herrgård, kallad Bolmarö. Här tog herrgårdsfrun emot oss på trappan, vänlig och gästfri. Där var 10 stora rum, och högt till taket. Intressant målad tapet. En hemsk historia handlade om en husfru, som dansade med djävulen tills prästen manade ut honom genom ett litet hål i fönsterkarmen. Än syns blodspår i några av golvplankorna.

När vi gav oss av, dansade vi tillsammans med elever och lärare färöisk dans för herrgårdsfrun och hennes man.

Det var skillnad på villkoren för folk i stuga och herrgård!

Vi var tillbaka på skolan omkring klockan 14. En fin utfärd tillsammans med elever, lärare och en inspirerande Per. 

 


Att berätta för dementa

Randi Meitil

Eva berättar ofta för folk med minnessvikt. Det skulle ha varit intressant för oss att få vara med, när hon besöker en grupp dementa, men det var inte möjligt. Det oroar dem, om flera obekanta gäster är med. Därför fick vi nöja oss med att höra Eva berätta om sitt arbete.

Hos personer som lider av demens är tillvaron i upplösningstillstånd. Ett sätt att få tillvaron att hänga ihop är att tala med dem om bekanta föremål och situationer, och det gör Eva. Eva berättar om vardagliga situationer, där hon gärna refererar till sig själv, sin egen barndom och familj. Att hon använder sig själv ökar trovärdigheten och det gör det lättare att fånga uppmärksamheten hos de dementa. Hon aktiverar alla sinnen genom att ha föremål, som folk kan få ta i handen, som har en bestämd doft, lukt eller smak eller ger ett bestämt ljud från sig. Det är frågan om ganska opretentiösa saker. Det kan vara löv, som precis har fallit ner från träden utanför ålderdomshemmet, vardagliga kryddväxter eller gamla köksredskap. Eva kan binda en blomsterkrans, medan de tittar på. Allt är kända saker, som väcker minnena till liv. Eva gör tre besök på en timme var och i en grupp är 5-6 personer. Eva förklarade att hon också håller kurser för folk, som arbetar med dementa.

På Färöarna har vi cirka 40 demenssamordnare, vanligen sjukskötare, som har specialiserat sig inom demensområdet. En del av deras arbete är att väcka minnena hos de demanta till livs genom att berätta historier från den tid, de dementa minns. När de kommer ihåg en händelse, förstärks känslan av att ha kontroll över sin situation. Då kan de delta i pratet och på så sätt styrks också självförtroendet och självkänslan. Som helhet förbättras deras tillstånd (“Dalalon – dagtilhald fyri minnisveik, eftirmeting” s. 15 Erna Háberg, Tórshavn, 2006).

En demenskoordinator på Färöarna, Poula Sørensen (Ísaksg. 9, Hoyvík), har också gjort en kortlek, “Fortel, fortel!” med små kort, som är sorterade enligt ämne, t.ex. ungdom, arbetsliv, familj, sånger, ordstäv. På varje kort står en mening, som sätter igång minnena. T.ex. “När Daehls Varehus (postorderkatalogen) kom i brevlådan...”, “Min fågelunge...” eller “Min första lön ...”.

 


Att berätta för turister

På Färöarna används berättande i samband med utfärder både för utländska turister och för färöingar, som reser i sitt eget land. Det ordnas utflykter i fotspåren av t.ex Kálvur Lítli och Beinta Arreboe (se Jakobsen, sagnir og övintýr).

Det finns också vandringsleder till sägenomspunna ställen, och turistrådet (Ferðaráðið) gav i 2003 ut en vandringsguide, skriven av Randi Meitil, (“Walking the Faroe Islands” 2003, Tórshavn, www.visittorshavn.fo). På olika håll arrangeras “aftnar” där värdarna sitter vid ullarbete och annat hantverk, och berättar lokala sägner.

Varje sommar arrangeras pilgrimsvandringar på Färöarna, där en traditionell prilgrimsfärd kombineras med berättande ute i naturen. (Facebook: Faroe Pilgrim).

 


En knackning för...

Skolbesök med Mikael
Regin Debess

Mikael avhämtade oss, och färden gick till Bolmöskolan ute på en ö i sjön Bolmen. Längs vägen passerade vid Skea dåre, en sten som såg ut som en kvinna, och Angelstads kyrka, där Ebbe Skammelson ligger begraven.

Vi kom till skolan precis när det ringde in. Detta var en liten skola och en liten tredjeklass. Mikael fick ordet, och började försiktigt leda in eleverna i berättande och att berätta själv. Detta var första lektionen, och de skulle mötas några gånger till. Men först presenterade vi oss, berättade vem vi var, varifrån vi kom och visade på kartan, var Färöarna ligger.

Mikael började med berättelsen om Pinkel, som var en saga om en liten pojke, som hade tur med sig och klarade alla faror med sitt mod och sin tillförsikt. Mikael dramatiserade sin berättelse starkt, spelade på golvet, såg på alla, och gjorde stora åtbörder.Till stor effekt, och barnen följde ivrigt med hela tiden.Vi lekte en lek med dem, som skulle få alla att samtala med alla.

Innan vi åkte, berättade Rani den färöiska sägnen om bondhustrun vid Skaeling, som med “midsommargräs” lyckades komma undan huldumannen, som var förälskad i henne. Randi gav barnen “midsommargräs”, och speciellt flickorna tyckte om detta. 

 


Berättande på Färöarna

Katrin Elisabet Lydersen Jacobsen

“Kvøldsetan”,” kvällssamlingen” är en tradition, som dog ut på Färöarna, när industrisamhället på allvar fick fotfäste på Färöarna och folk flyttade från småbyarna in i städerna. Men än idag kan man åka ut på landet och uppleva den färöiska dansen på en födelsedag eller annan fest, och ofta är det någon, som gärna berättar om vättar och huldufolk ute i köket.

Den färöiska sagoforskningen och insamlingen har inte omfattande material att bygga på. Intresset för färöisk muntlig tradition blomstrade upp i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men huvudintresset var för sägner och speciellt kvädena(långa berättande ballader), medan sagoforskningen inte kom ordentligt igång förrän mitt på 1900 talet med bl.a. Åsa Nyman och senare Eyðun Andreassen. När det gäller färöisk sagoforskning så har kvädena varit föremål för större intresse än sagorna, bl.a. därför finns så litet sagoforsking. Åsa Nyman skriver i artikeln Faroese folktale tradition (1984):

”The men and the boys of 7 to 8 (…),
preferred stories which were closer to reality
than the folktales. Certainly there were
fantastic and dramatic elements, such as in
the folktales, in many of the ballads.
But the strict form of the ballads has
obviously been considered a more noble
type of narrative art than the folktales”
(Ibid:319)

Hennes observation är, att kvädediktningen har haft högre status på Färöarna, åtminstone bland männen. Det var också kvaden som var föremål för de första insamlingarna. Det har alltid ansetts enormt värdefullt att” äga” speciella kvad i familjen – de sjöngs i sin helhet en enda gång på en och samma kväll, ur minnet, och skrevs inte ner utan ärvdes, muntligt, inom familjen. Goda försångare – kvädare – har också värderats högt. Samma respekt har inte gällt för sagoberättandet.

Jakob Jakobsen började teckna ner sagor i slutet av 1800-talet, i enlighet med tidsandan. Romantiken rådde, men liksom många av romantikens sagosamlare tog han sig rätten att redigera sagorna, og skapade sin egen sagostil, som vi kan se återspeglad i Jakob Jakobsens färöiska sagosamling Færøske folkasagn og æventyr (1898-1901), där han bl.a. har redigerat bort danska ord och satt färöiska i stället. J. Jakobsen hade rest runt på Färöarna år 1892-93 och år 1898 och upptecknat sagor och sägner. Tyvärr ger Jakobsen få upplysningar om sina berättare, men hänvisar till en förteckning, där vi får veta vilka sagor de har berättat, vad de heter och varifrån de kommer. Åsa Nyman har senare i “Färöiska sagoberättare” í Fróðskaparrit 13 (1964) skrivit om de berättare hon kunnat hitta upplysningar om, och detta är den enda källa vi har om förhållandena hos berättarna. Senare har man försökt forska mera i de förhållanden berättarna levde under, men det är svårt, för de enda källorna är tingsböcker och bygdehistorier. Under andra världskriget började man först samla in genom bandning, och då fick berättarna och det omgivande samhället mera fokus. V. U. Hammershaimb, Jakobsens föregångare, hade tecknat ner en del tidigare, och de två kom också att samarbeta. År 1850 gav Hammershaimb i Antikvarisk Tidsskrift ut 14 sägner och två sagor och 1891 användes en saga som exempel på färöisk ljudskrift i Færøsk Anthologi.

Den färöiska dansen är unik. Inga källor visar, att kväden har varit dansballader i de andra nordiska länderna. Källor visar att den färöiska dansen har levat länge, och förr var det enskilda familjer som bar fram de olika kvaden. Eyðun Andreassen uppskattar í Kvæðayrking og dansur (2005), att kvädena har sina rötter i nordiska medeltiden, som slutar vid reformationen i början av 1500-talet.

Skalderna till kvädena är okända och det finns ingen ursprunglig version av de äldre kvädena. Första uppteckningen av färöiska kvad var omkring 1770, J. C. Svabo (1746-1824) och J. H. Schrøter (1771-1851). Källor visar, att några kvad var kända redan 1400-1500. Kvädediktiningen lever än idag på Färöarna, i kontrast till de andra nordiska länderna – kväden skapas. Men det är en stilistisk skillnad mellan de gamla och nya kvädena, de senare räknas inte som en del av nordiska medeltidsballader.

Muntligt tradition lever än idag på Färöarna, och ses speciellt i den färöiska dansen, som ingår i folkskolans läroplan. Idag, liksom förr, är sedvänjan att dansa om vintern och till fastlagsfesterna i skolorna kväder alla färöiska skolbarn. Det är också många lärare, som berättar historierna i balladerna för barnen. Sagorna är inte en del av läroplanen i form av storytelling, men sagorna behandlas som text. Givetvis berättar många lärare, men det är en fråga om eget initiativ.

Idag finns många dansföreningar för färöisk dans, där intresserade samlas, och flera av dessa gör också ett stort dokumenterande arbete, bland annat genom att göra program till den färöiska televisionen och radion och till internet.

På landsbygden är det vanligt att “fara upp á gólv”, dvs att dansa färöisk dans, när nånting skall firas, eller när någon stämmer uppen ballad. När man arbetar i köket eller stallet är det vanligt, att någon börjar “kväda”, och så kan de andra sälla sig till det, om de kan och vill. Sagor om huldror, vättar och liknande är också populära. Övertro lever i bästa välmåga ute i de mindre byarna, de flesta kan historier om bebodda stenar, huldrornas får och liknande, som man skall akta sig för. Men överallt lever inte berättandet lika starkt, de unga flyttar bort och alla tar inte berättartraditionen med sig. Det är också väldigt olika, vilket värde folk tillskriver berättandet. På Färöarna har man de senaste åren återupplivat seden med “Kvöldsetur” – kvällssamlingar, på ön Sandoy, där en äldre dam berättar. Detta är ett sätt att blåsa liv i de gamla berättelserna, samla intresserade och ge de unga tillgång till berättararvet.

Nordens Hus på Färöarna ordnar berättardagar en gång om året, för skolklasser i Torshavn med omgivning. Cirka tusen barn, från femte till tionde klass, brukar komma och lyssna den dagen. I 2011 sammanföll detta med besöket från Kronobergs berättarnät, och de besökte ett antal skolor utanför Tórshavn, både på Suduroy och Nordöarna. Även kurser och berättarföreställningar ordnades. Inte bara stärkte detta samarbetsviljan mellan de svenska berättarna och de färöiska, det gav också tillfälle för berättarintresserade färöingar att träffas och etablera ett nätverk.

 

 

 

 


Nyhetsbrev

 

Prenumerera på vårt oregelbundna Nyhetsbrev.

 
 


Bli medlem

 

Bli medlem - Din genväg till Färöarna.

 
 


Facebook

 

Håll dig uppdaterad - Följ oss på Facebook.

 
 


Kontakta oss

 

Frågor ? Skriv till oss här.

 
 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

  Logga in

Inloggning för medlemmar.
Inte registrerad ?
Klicka på "Skapa inloggning" nedan.