Mycken läsning

Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

 

 

 

Åsa Nyman – svensk etnolog som forskade om färöisk berättarkultur och folkliv.

 

När jag höstterminen 1973 började läsa etnologi i Uppsala gjorde föreläsarna inte något större intryck på mig. Det fanns dock två undantag, nämligen Wolter Ehn och Åsa Nyman, båda verksamma på Dialekt- och folkminnesarkivet. De stack ut som lärare. Bägge hade gedigna erfarenheter av fältforskning, och kunde omväxla sina föreläsningar med data hämtade ur arkivkällor och med sådant de erfarit under inspelnings- och uppteckningsresor runt om i Sverige: Wolter i stor utsträckning från Uppland, Åsa från norra Sverige. På så vis fick vi studenter direkt inblick i den vetenskapliga verkstaden. Det var föreläsningar med innehåll och speglade möten med den verklighet som ämnet handlade om.

En kväll våren 1974 meddelade Åsa en extra föreläsning i folkminnesarkivets lokaler på Östra Ågatan. Hon berättade om Färöarna, som hon var närmare bekant med genom sitt sedan 1950-talet pågående avhandlingsarbete. Vi var några stycken som mötte upp – bland annat hade jag tagit med en kamrat som själv snart skulle åka till Färöarna och senare dessutom skrev en reseberättelse därifrån. Åsa gav en mycket fängslande föreläsning på sitt speciella sätt, där hon kunde associera brett och brodera ut texten, men ändå återkomma till utgångspunkten. Det var lärorikt.

Genom föreläsningen kom jag för första gången på allvar i kontakt med färöiska förhållanden. Hon berättade om kedjedansen, om sagorna, om folklivet, om maten och förstås om grindvalsfångsten. Föredraget beledsagades av ett antal diabilder. Faktum är att det är en av de få föreläsningar jag minns från min grundutbildning i etnologi.

 

Möten

Jag träffade under årens lopp Åsa Nyman åtskilliga gånger vid mina besök på arkivet, där hon så småningom avancerade till arkivchef. Vi talade mest om jämtländska förhållanden, eftersom jag då forskade om en samisk befolkning i mellersta Sverige och södra Norrland. Även hundskinnspälsar, som jämtarna hade producerat och sålt under 1800-talet, hade vi ingående samtal om. Hon tog sig gärna tid att samspråka när jag kom dit. Hennes kunskaper om nordsvenska förhållanden var stora. Vi träffades också några gånger inom Olaus Magnus-sällskapet, men ej, som jag hade hoppats, på Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folklivsforskning, vars möten hon inte, så vitt jag vet, bevistade under den tid jag varit medlem. Det skulle dröja innan vi fick tillfälle att pratas vid om Färöarna. Hon gick heller aldrig på forskarseminarierna i etnologi, och så småningom blev det också en trist konflikt på institutionen där hon och många andra inte längre kände sig välkomna.

Någon doktorsavhandling kom hon aldrig att läggas fram. Andra arbetsuppgifter på arkivet tog all hennes tid. Emellertid promoverades hon till hedersdoktor vid Umeå universitet för sina insatser i nordsvensk folkloristik 1981, något som jag minns att docent Göran Rosander hälsade med stor tillfredsställelse vid vårt doktorandseminarium i Uppsala. Åsa gick i pension 1986, och jag hade hoppats möta henne vid andra tillfällen, men därav blev intet. Först i juni 2003 hade jag nöjet att åter träffa henne, nämligen i samband med en konferens rörande upptecknaren Frans Bergvall som hölls i Ramsele i Ångermanland.

På väg hem till Uppsala fick vi vänta på ett tåg i Sundsvall, och då fick vi tillfälle att diskutera Färöarna med varandra. Hon var väl medveten om mitt färöintresse och vi dryftade gemensamma bekanta. Hennes erfarenheter av Färöarna gick tillbaka till 1950-talet, då hon tillsammans med sin man Anders Nyman (1907–1995) gjorde uppteckningar, fotograferade och samlade in föremål för Nordiska museets räkning, där maken var anställd. Själv ägnade hon mycket av tiden åt att studera redan insamlade folksagor. Hennes viktigaste vetenskapliga kontakt på Färöarna hade varit landsantikvarie Sverri Dahl (1910–1987), men hon kände även några ur den yngre generationen. Jag minns att hon nämnde Arne Thorsteinsson, som var landsantikvarie och museichef på 1980- och 1990-talet. Tiden var dock knapp, och vi fick inte möjligheter att fortsätta samtalet.

 

Bild flöte av valmage

Flöte tillverkad av en valmage förvärvad från Petra Djurhuus. Insamlad av Anders Nyman i Tórshavn 1956 (Foto Nordiska museet)

 

Några biografiska data

Åsa (Sjödin) var född den 4 juni 1921 i stationssamhället Åskott (Revsund) i Jämtland, där hennes far var stins och modern småskollärare. Hon tog studenten i Östersund 1941 och sökte sig söderut för studier. Hon läste nordisk folklivsforskning, nordiska språk, tyska och pedagogik vid Stockholms högskola, där hon avlade magisterexamen 1946. Hon studerade bland annat för Sigurd Erixon (1888–1968) och fick tjänstgöra som amanuens 1944–1946 på dåvarande Institutet för folklivsforskning. Från 1947 studerade hon för Åke Campbell (1891–1957) och Dag Strömbäck (1900–1978) i Uppsala, där hon anställdes först som assistent och sedan från 1950 som amanuens vid Landsmåls- och folkminnesarkivet. År 1950 tog hon en fil.fic-examen. Hennes lic-avhandling, som publicerades i tidskriften Arv 1954, handlade om dårfåglar, ett fascinerande ämne om människors relationer till fåglar i äldre tid. Föredömligt använde hon också jämförande material från andra länder.

I början av 1950-talet började hon intressera sig för färöiska sagor. Sagoforskningen var ett då aktuellt ämne inom folklivsforskningen, med flera avhandlingar som lades fram i Lund. Intresset hade dock börjat fokuseras på sagoberättarna. Redan 1951 publicerade Åsa i årsboken Jämten en artikel med färöiskt ledmotiv. Den handlar om paralleller mellan jämtländsk och färöisk folktro, särskilt tron på vættrar och huldufólkini. Hon framhåller att likheten med jämtländsk folktro är slående. ”Det som närmast skiljer den från vår folktro är dess dysterhet och våldsamhet. Men detta är i och för sig inte märkvärdigt; den måste helt naturligt färgas av den natur den lever i och få prägel av människornas hårda kamp för tillvaron”, avslutar hon (Sjödin-Nyman 1951).

Samma år gifte hon sig med den något äldre etnologkollegan Anders Nyman. Tillsammans besökte de Färöarna 1956 och samlade in material också till Nordiska museet. Maken skrev också en artikel om höbärgning på Färöarna, förebildligt nog på engelska och citeras därför fortfarande flitigt (Nyman 1958).

Familjen var bosatt i ett vackert hus i Sigtuna. Hon stannade hela sitt yrkesliv på arkivet i Uppsala, varifrån hon pensionerades 1986. Hon avled i Sigtuna den 5 juli 2015, 94 år gammal.

För den som önskar en längre biografisk skildring hänvisar jag till hennes kollega Agneta Lilja, som i en nekrolog tecknat ett mera utförligt porträtt av Åsa Nyman som forskare och människa (Lilja 2015).

 

Traditionella skinnskor från Hestur förvärvade från Johan Christian Poulsen. Insamlade av Anders Nyman 1956 (Foto Nordiska museet)

 

Svenska etnologers intresse för Färöarna

Nu var emellertid inte Åsa Nyman den första svenska etnologen som besökte Färöarna för att bedriva forskning. Redan 1929 hade några västsvenska forskare under ledning av intendent Sven T. Kjellberg (1892–1978) och amanuens Olof Hasslöf (1901–1994) organiserat en expedition till den atlantiska övärlden. Med på färden var etnologen Ragnar Jirlow (1893–1982). Han publicerade 1931 en grundläggande studie av arbetsliv och agrarkultur på Färöarna. Om sitt besök på Färöarna berättade han i ett radioföredrag våren 1933 (Jirlow 1933). Expeditionen samlade också exempel på bruksföremål. Sven T. Kjellberg tog därtill värdefulla fotografier som speglade de materiella villkoren på Färöarna. Föremålen hamnade på Göteborgs historiska museum (nuvarande stadsmuseum). Enligt uppgift finns 125 fotografier under huvudkategorierna landskap, transport, fiske och båtar från Färöarna tagna av Kjellberg i Göteborgs Stadsmuseums arkiv (Fenton 2012). Kjellberg publicerade 1937 själv en artikel om fågelfångst baserad på data insamlade på bl.a. Färöarna.

Sommaren 1952 kom Alfa Olsson (1914–1967) till Färöarna för att studera kosthållning. Hon hade tidigare intresserat sig för bohusländska fiskarehushåll och deras föda, som hon publicerat en viktig artikel om. På Färöarna mötte hon ett samfund där fårskötseln och animalisk produktion, inte minst genom fisket, fortfarande var grundläggande. Förutom matvanor, årstidsrytm, matens tillredning och konserveringsmetoder studerade hon också särskilda maträtter. Alfa Olsson publicerade sina resultat i en artikel i tidskriften Rig 1954. Uppteckningsmaterialet förvaras numera i Göteborgs stadsmuseum och av det framgår att hennes informanter främst hörde till den s.k. intellektuella eliten på Färöarna. Data från Färöarna använde Alfa Olsson också i sin doktorsavhandling om allmogekost i västnordisk belysning (1958).

Vi bör också nämna Birgitta Hylin (1915–1998), vissångerska och översättare, som inte bara tillgängliggjorde Heðin Brú och andra färöiska skönlitterära författare på svenska, utan också intresserade sig för den folkliga berättartraditionen på Färöarna, inte minst för ofta förbisedda smågenrer som ramsor och småvisor. Hon läste folklivsforskning vid Stockholms universitet och lade 1971 fram en tvåbetygsuppsats i ämnet med titeln ”Skjaldur: en studie över barnvisan och barnramsan på Färöarna”. Den baseras på hennes egna mycket omfattande uppteckningar från Färöarna. Uppsatsen publicerades samma år i Danmark (Hylin 1971). Under titeln Trumm, trumm tralalei (1984) utgavs en del av hennes insamlade material. Birgitta grundade som bekant Samfundet Sverige-Färöarna 1973 och var dess ordförande under de första tio åren. Hennes insatser som upptecknare har varit viktiga och skjaldur är nu en försvinnande sångtradition. Den brittiske forskaren Stephen Pax Leonard (2010) har framhållit Hylins betydelse för att ha dokumenterat denna sångskatt. Hon intresserade sig också för färöisk folkdans.

På 1960- och 1970-talet hamnade lokalsamhällen i fokus. Etnologerna skulle bosätta sig i smärre samhällen och göra helhetsstudier av livet där. Nanna Hermansson bosatte sig på Nólsoy, ett bekvämt avgränsat forskningsfält, och studien utmynnade så småningom i en lokalmonografi med fokus på förändringar (Hermansson 1976). Hon har också skrivit etnologiska artiklar om Nólsoy i etnologiska tidskrifter (Hermansson 1971) och har även publicerat sig på färöiska i tidskriften Mondul. Nólsoy-studien följdes upp med ett återbesök tio år senare som publicerades i en dansk festskrift (Hermansson 1985).

Bo Almqvist (1931–2013), disputerade i Uppsala för Dag Strömbeck, men var senare verksam på Irland. Han var särskilt intresserad av norrön och keltisk folkdiktning och i sina vetenskapliga artiklar har han också beaktat färöiska traditioner, men gjorde så vitt jag vet aldrig gjort några egna fältstudier där. Han har däremot recenserat böcker om färöisk folklore, exempelvis Folkelig offentlighed. En undersøgelse af kulturelle former på Færøerne i 100 år av Eyðun Andreassen i tidskriften Béaloideas 1992–93. Dessutom översatte han Färingasagan till svenska (Almqvist 1992).

Jag vill också uppmärksamma att Sigfrid Svensson, som särskilt intresserade sig för folkligt dräktskick, studerat färöiska mansbyxor i en sällan åberopad artikel (Svensson 1941). En annan svensk etnolog, som bidragit mycket till intresset för Färöarna i Sverige, var museimannen Olov Isaksson (1931–1998). Tillsammans med fotografen Sören Hallgren vistades han på Färöarna och skrev vad som närmast kan kallas en kvalificerad reportagebok om livet på öarna (Isaksson 1976).

 

Åsa Nymans författarskap

Det var meningen att Åsa Nyman skulle skriva en doktorsavhandling om färöiska folksagor och sagoberättare. Hon arbetade med ämnet länge och publicerade flera viktiga uppsatser, främst i den färöiska vetenskapliga tidskriften Fróðskaparrit. Den stora upptecknaren av färöiska folksagor var Jakob Jakobsen (1864–1918), som publicerade en omfattande samling, Færøske Folkesagn og Æventyr (1898–1901). Originaluppteckningarna förvaras i Tórshavn och Åsa fick möjlighet att analysera och klassificera materialet under sin vistelse där 1956. Den första uppsatsen kom 1964 och är en diskussion om Jakobsens sagespersoner, dvs vilka de färöiska sagoberättarna var. Den som lämnat flest sagor till Jakobsen är Jóhan Henrik Matras (1823–1901) på Viðareiði. Därefter följer Erika Kathrine Johannesen (f. 1843) på Kalsoy. Åsa kartlägger ytterligare informanter till Jakobsen och ger biografiska uppgifter och annan information om dem när så varit möjligt. Av 41 nämnda sagespersoner som Jakobsen listar var inte mindre än 30 kvinnor.

En artikel ägnas stilistiska särdrag i de färöiska folksagorna (Nyman 1970). Redan den första artikeln 1964 utmynnade i en förhoppning om att hon skall finna levande traditionsbärare på Färöarna. Ett frågeformulär sammanställdes, översattes av Sverri Dahl och distribuerades till lägliga personer. På så vis kom Åsa i kontakt med flera levande sagoberättare. Åtskilliga sagor insamlades på detta viset och bevaras nu på Fróðskaparsetur Føroya. Bland de personer som besvarade hennes frågelista märks särskilt Óli Reinert (1887–1974) född i Norðradalur, Súsanna Katrina Samuelsen (1904–1995) i Húsavík, Marianna Jacobsen (1905–1997) på Nólsoy och Jóhanna Maria Skylv Hansen (1877–1974) i Tórshavn. Åsa publicerade en del av de nyinsamlade sagorna med kommentarer i festskriften till Sverri Dahl (Nyman 1980).

År 1984 utgav hon också en omfattande sammanfattning av sina studier till folksagorna på Färöarna, där hon tecknar en historisk bakgrund, ger uppgifter om insamlarna, bevarade och utgivna samlingar, berättarna och dessutom klassificerar hon sagorna enligt vedertaget Aarne-Thompsons system. Folksagorna har sina motsvarigheter i Skandinavien, och det rör sig om djursagor, undersagor, sagor om ”dumbommen”, och skämtsagor. En sammanfattande artikel om färöiska folksagor publicerade hon också i Enzyklopädie des Märchens vol. 4 år 1984.

Hon intresserade sig även för andra aspekter av färöisk kultur. Hon skildrar exempelvis kortfattat fågelfångst på Färöarna i en festskriftsartikel till Nils Storå (Nyman 1983). I en annan artikel året därpå avhandlar hon i ett jämförande nordiskt perspektiv fyllda mjölrätter. Hon behandlar där knettir, den färöiska varianten av kams, gjorda på fiskkött, fisklever eller fiskrom, fett och mjöl. Artikeln innehåller också en intressant språklig utläggning rörande ordet knettir. Hon återger också ett recept hon upptecknade i Tórshavn 1956. Uppsatserna ger en antydan om att Åsa hade ytterligare fältdata från sin vistelse på Färöarna som hon aldrig kom att använda i någon publikation.

Det förelåg enligt Lennart Elmevik (2016) ett manus som preliminärt antogs förpublicering i dåvarande ULMA:s skriftserie. Tyvärr utkom det aldrig av trycket Jag har sökt i Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, men ännu ej lyckats spåra det. Inte heller annat otryckt material från Färöarna av Åsa Nymans hand har jag hittat. Möjligheten är emellertid inte uttömd. Det är också oklart om ett par sagosamlingar i tysk och norsk översättning (med utgivningsorter Berlin och Oslo) där hon skulle ha medverkat någonsin kom ut.

Åsa recenserade åtminstone ett arbete skrivet om Färöarna, nämligen den (utmärkta) svenska versionen av Jóan Pauli Joensens Färöisk folkkultur (1980) i Margareta Tellenbachs översättning efter danskt manus. Joensen hade för övrigt disputerad i ämnet etnologi i Lund 1975. Att ”Joensen valt att publicera sitt arbete i en svensk handboksserie låter förmoda att han särskilt vill rikta sig till svenska etnologer, vars behov av upplysning om färöisk kultur torde ha blivit uppenbart för honom under studietiden i Lund”, skriver hon inledningsvis i recensionen. (Nyman 1980). En bibliografi över Åsa Nymans publikationer återfinns i Lilja (2002)

 

 

TEXT
Ingvar Svanberg

 

Referenser

  • Almqvist, Bo 1992. Färingasagan. Hedemora: Gidlunds i samarbete med Statens historiska museum.
  • Elmevik, Lennart 2016. Minnesord den 6 november 2015. Saga och Sed 2015, s. 9–14.
  • Fenton, Alexander 2012. A Swedish Field Trip to the Outher Hebrides, 1934. In memory of Sven t. Kjellberg and Olof Hasslöf. Edinburgh; The European Ethnological Research Centre.
  • Hermansson, Nanna 1971; Dagligliv på Nólsoy. Jordens Folk 7, s. 42-48
  • Hermansson, Nanna 1976: Nólsoy - En färöisk bygd i omvandling. Lund: Liber.
  • Hermansson, Nanna 1985: Nólsoy, ett återseende. I Bønder og Fiskere . Festskrift til Holger Rasmussen, red. Birthe Friis (Folkelivsstudier 9). København: Nationalmuseet, s. 92–100.
  • Hylin, Birgitta 1971: Skjaldur: en studie över barnvisan och barnramsan på Färöarna. Fra Færøerne - Úr Føroyum, VI. København: Dansk Færøsk samfund, s. 49–65.
  • Hylin, Birgitta 1984: Trumm trumm tralalei: skjaldur. Tórshavn: Bókadeild Føroya lærarafelags.
  • Isaksson, Olov 1976: Färöbilder. Stockholm: LT i samarbete med Statens historiska museum.
  • Jirlow, Ragnar 1931: Drag ur färöiskt arbetsliv. Rig 15, s. 97–133.
  • Jirlow, Ragnar 1933: Bland bönder på Färöarna. Röster i Radio Nr 4 (April 1933), s. 144–145.
  • Kjellberg, Sven T. 1937. Några drag av primitivt liv på Hebriderna, Orkney- och Shetlandsöarna, Färöarna och Västmanöarna. I Från stenålder till rokoko: Studier tillägna Otto Rydbeck den 25 augusti 1937. Lund: Gleerup, s. 157–181.
  • Leonard, Stephen Pax 2010: Faeroese skjaldur: a genre of ethnic oral literature on the brink. World Oral Literature Series - Open Book Publishers. Cambridge: University of Cambridge.
  • Lilja, Agneta 2002: Nyman, Åsa Margareta. I: Enzyklopädie des Märchens, red. R. W. Brednich, Bd. 10. Berlin: de Gruyter, Sp. 169–172.
  • Lilja Agneta 2015: Åsa Nyman 1921–2015. Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv 138, s. 99–102.
  • Nyman, Anders 1958: Hay harvesting methods on the Faroe Islands. Folk-Liv 21–22, s. 101–106.
  • Nyman, Åsa 1954: Dårfåglar: ett bidrag till de folkliga föreställningarna om vissa fåglars skadliga inverkan på människorna. Arv 9, s. 1–64.
  • Nyman, Åsa 1964: Färöiska sagoberättare. Fróðskaparrit 13, s. 62–77.
  • Nyman, Åsa 1970: Etniska särdrag i den färöiska folksagotraditionen. Fróðskaparrit 18, s. 369–385.
  • Nyman, Åsa 1980: Recension av Jóan Pauli Joensen, Färöisk folkkultur. Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv 1980, s. 187–190.
  • Nyman, Åsa 1981: Färöiska folksagor upptecknade efter 1950. Fróðskaparrit 28–29, s. 110–131.
  • Nyman, Åsa 1983: Fågelfångst på Färöarna. I: Liten festskrift till Nils Storå 29 maj 1983. Uppsala, s. 61–64.
  • Nyman, Åsa 1984: Faroese folktale tradition. I: The Northern and Western Isles in the Viking world: survival, continuity and change. Edited by Alexander Fenton and Hermann Pálsson. Edinburgh: John Donald, s. 292–336.
  • Nyman, Åsa 1984: Die Färöer. I: Enzyklopädie des Märchens, red. K. Ranke, Bd. 4. Berlin: de Gruyter, Sp. 866–877.
  • Nyman, Åsa 1984: Knettir, klåbb, kams och palt. Nordskandinavisk etnologi 3, s. 83–98.
  • Olsson, Alfa 1954: Färöiska kostvanor. Rig 37, s. 79–91.
  • Olsson, Alfa 1958: Om allmogens kosthåll. Studier med utgångspunkt från västnordiska matvanor. Lund: Gleerups.
  • Sjödin-Nyman, Åsa 1951: Jämtländskt på Färöarna. Jämten 45, s. 49–54.
  • Svensson, Sigfrid 1941: Förhistoriska och medeltida traditioner i nordisk bondedräkt. I: Nordisk kultur 15 Dragt. Utg. av P. Nørlund. Stockholm: Bonnier, s. 124–157.

 

 

 

 

 


Nyhetsbrev

 

Prenumerera på vårt oregelbundna Nyhetsbrev.

 
 


Bli medlem

 

Bli medlem - Din genväg till Färöarna.

 
 


Facebook

 

Håll dig uppdaterad - Följ oss på Facebook.

 
 


Kontakta oss

 

Frågor ? Skriv till oss här.

 
 

 

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

  Logga in

Inloggning för medlemmar.
Inte registrerad ?
Klicka på "Skapa inloggning" nedan.