När FN i september 2015 antog De globala hållbarhetsmålen för att fram till 2030 uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling - hade färöingen redan sedan många hundra år erfarenhet av ekologisk och miljömässig hållbarhet.

Färöingen har lärt sig att inte använda mer av naturresurserna än vad bestånden tål. För dem är ekologisk hållbarhet, att hushålla med naturresurser, en förutsättning för att kunna överleva på de karga öarna i Nordatlanten.
Att inte göra skada på tillgångar som skall förse samhällen och människor med naturresurser. Inte bara för nuvarande generation, men även på lång sikt.
 

Vi vet idag att ett bra och välfungerande samhälle är baserat på uthålliga relationer mellan människor och natur.
I denna detaljerade och omfattande avhandling skriver författaren Per-Olov Berg om växelspelet mellan Färöarnas natur och invånarnas överlevnad, det hårda livet, samt hur ett stabilt färöiskt samhälle utvecklades genom att utnyttja naturresurser uthålligt.

Inledning: Torbjörn Nyström, red.

 

 

 

Färöarna
Fångstbönder och fiskare 825–1939
En studie om uthållighet

Per-Olov Berg

 

bild
Strandskator, Färöarnas nationalfågel. Färöarnas ornitologiska förening
 

 

 

Prolog

Jag har länge varit intresserad av små och överblickbara öar. De skall helst vara utkastade i Nordatlanten och får gärna vara trädlösa. Mitt intresse för öar grundlades i tidig ungdom. Det fick en rejäl knuff framåt när jag under kriget köpte en begagnad kajak. Det var en bordad Åland som jag köpte med pengar jag fått för privatlektioner i matematik. Pengar som borde ha gått till något mera praktiskt. Med kajaken utforskade jag skärgården utanför Oxelösund och senare öar i Mälaren. Då jag blev två ersattes kajaken av en canadensare. Så småningom övertog vi en avdankad fiskebåt med tändkulemotor. Med den utforskade vi övärlden utanför Lidköping.

Till en början var mitt intresse för öar rent naturvetenskapligt. Min lilla familj for 1972 till Färöarna för att få se fågelberg. Första färden dit gick med båt från Esbjerg. Våra resor till ensliga öar var förenade med många tillfällen till sjösjuka. Vårt huvudmål på Färöarna var sillgrissleön Skúvoy, en liten ö, som saknar hamn. Anlöpande fartyg lägger till på redden, och passagerare fraktas i småbåtar in till en låg kaj, där vänliga människor greppar dem och ser till att de torrskodda kommer i land. Der här är möjligt endast vid frånlandsvind. Skúvoy är ett blåsigt ställe, där man fäller de korta flaggstängerna, när flaggan halats ner. Fågelbergen blev en upplevelse såväl ornitologiskt som estetiskt. Dessutom åt vi sillgrissla till middag och sillgrissleägg till frukost. Nu är sillgrisslan fridlyst.

 

bild
Vid fågelbergen
 

 

 

Skúvoy nämns i Färösagan och enligt samma källa byggdes här Färöarnas första kyrka. Detta innebär att ön en gång varit ett maktcentrum. Den s.k. Sigismundstenen med ett kors på tyder på en mycket tidig bosättning. Förmodligen lockades de första bosättarna hit av de rika fågelberg jag sett samt av att Skúvoy med en enda brant landningsplats var lätt att försvara.

En stormig kväll besökte vi biblioteket i Suðuroys största bygd Tvøroyri. Då vi gick därifrån tog jag med mig en liten lapp med ordningsregler för låntagarna.

Ordningsregler - på färöiska
  • Minter - komma ihåg
  • Dálka - smutsa ner
  • Skræða - riva sönder
  • Virding - respekt
  • Ogn - egendom
  • Grudarstovnurin - institution
  • Siðmenning - kultur
 

 

 

På Suðuroy såg jag för första gången ett brunt får. Hade färgen på ullen något att skaffa med dess värde? Nu försöker man odla bomull med annan färg än vitt för att slippa färga garnet. Har något liknande gällt för ullen? Uppenbarligen inte efter som brun ull var befriad från tionde.

 

bild
Befriad från skatt
 

 

 

Skúvoy och Suðuroy blev utgångspunkter för mitt ökande intresse för Färöarna. Jag började läsa om och fundera över Färöarnas utveckling. När jag sent i livet kom mig för med att studera humanekologi fick mitt intresse en mera beslutsam inriktning, och jag började systematiskt undersöka och skriva om Färöarna.

 

bild
Den gamle och havet
 

 

 

Jag trivs med vädret på Färöarna. Bilden ovan är tagen en förmiddag i mitten på juni och jag står på sandstranden i Húsavík på södra Sandoy.

Det är vindstilla, dimmigt och kallt. Sådana här dagar är vanliga sommartid på Färöarna. Luften är kall och så fuktig att det känns som att gå i vatten, och därför har jag på mig ylletröja, yllemössa, regnställ och gummistövlar. Fram på dagen, då solen verkat, kan dimman lätta. Så skedde också den här dagen. Vädret ger mig en stark känsla av friskhet, och jag förblir stående på stranden för att betrakta dyningarna, som oupphörligt rullar in. Jag uppfylls av en stilla ro.

 

 

 

Innehåll

Inledning

Litteratur och källor

Förteckning över figurer, tabeller och tablåer

Figur 4.1. Färöarnas läge. Från J.P. Joensen (1980).
Figur 4.2. Kustberg på Mykines. Foto: Per-Olov Berg 1998.
Figur 4.3. Temperaturdiagram från Grönland. Från Debes (1995).
Figur 4.4. Sillgrisslor på Skúvoy. Foto: Føroya Náttúrugripasavn.
Figur 4.5. Sillgrisslor. Foto: Føroya Náttúrugripasavn.
Figur 4.6. Lunnefågel. Foto: Hallgeir B. Skjelstad 1998.
Figur 4.7. Övergivet lunneland. Foto: Per-Olov Berg 1998.
Figur 4.8. Havssula. Foto: Hallgeir B. Skjelstad 1998.
Figur 4.9. Stormfågel på Mykines. Foto: Hallgeir B. Skelstad 1998.
Figur 4.10. Utbredningskarta för Färöarnas grindval. Från www.wikipedia.org.
Figur 5.1. Färöarnas befolkningsutveckling 1327–2000.
Figur 5.2. Mykines, en färöisk bygd. Foto: Karin Berg 1998.
Figur 5.3. Gammalt uthus i Húsavík. Foto: Per Olov Berg 1998.
Figur 5.4. Prästänkesätet Kálvalíð. Foto: Kunningarstovan (turistbyrån i Tórshavn).
Figur 5.5. Övergivna åkrar på Mykines. Foto: Per Olov Berg 1998.
Figur 5.6. Höbärgningsgille Klaksvík ca 1900. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 5.7. Hushage på Fugloy. Foto: Føroya Fornminnissavn
Figur 5.8. Fårfålla på Suðuroy. Foto: Per Olov Berg 1972.
Figur 5.9. Fårvandring hem till bygden. Foto: Robert Joensen.
Figur 5.10. Potatisodling enligt färöisk metod. Foto: Per Olov Berg 1972.
Figur 5.11. Fleyging. Foto: Hallgeir B. Skelstad 1998.
Figur 5.12. Gnagarnas utbredning på Färöarna. Från Danmarks natur 10.
Figur 5.13. Torvupptagning 1898. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 6.1. Sexmannafar. Fugloy 1911. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 6.2. Landningsplats vid Mikladalur på Kalsoy 1898. Foto: Føroya Forminnissavn.
Figur 6.3. Fiske med handlina och långlina. Från Paulsen (1975).
Figur 6.4. Roddbåt med 6 par åror. Foto: Karin Berg 1998.
Figur 6.5. Kungstionde för torkad fisk 1600–1622. 1 vog = 18kg. Efter tabeller hos Zachariasen (1961).
Figur 6.6. Kungstionde för torkad fisk 1636–1652. Efter tabeller hos Zachariasen (1961).
Figur 6.7. Slupp. Foto: Karin Berg 1998.
Figur 6.8. Effektiviteten i färöiskt fiske jämfört med engelskt. Från Paulsen (1975).
Figur 6.9. Områden där färingar fiskar eller har fiskat. Från J.P. Joensen (1975).
Figur 6.10. Fiskeplatsernas placering vid relingen med utsatt status. Från J.P. Joensen (1975).
Figur 6.11. Sluppfiskare. Från J.P. Joensen (1975).
Figur 6.12. Medelålder på färöiska slupper grundad på 30 besättningar påmönstrade i Tórshavn 1924. Från J.P. Joensen (1975).
Figur 6.13. Sluppfiskarens år. Från J.P. Joensen (1985).
Figur 6.14. Hus på Fugloy 1911. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 6.15. Saltfisken tvättas. Vágur ca 1910. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 6.16. Klippfisk läggs ut till torkning. Vágur ca 1910. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 6.17. Rekryteringsområden för fiskpigor till Tvøroyri och Vágur på Suðuroy. Från J.P. Joensen (1985).
Figur 6.18. Grindvalar strandas. Vestmanna ca 1927. Foto: Føroya Fornminnissavn.
Figur 7.1. Karstplatå på Inishmore. Foto: Per-Olov Berg 1956.
Figur 7.2. Beteshagar på Inishmore. Foto: Per-Olov Berg 1956.
Figur 7.3. ”Grind” av sten. Foto: Per-Olov Berg 1956.
Figur 7.4. Curagh, en lätt båt. Foto: Per-Olov Berg 1956.
Tabell 4.1. Medelvärden temperatur och nederbörd för perioden 1926-1950. Efter Danmarks natur 10.
Tabell 5.1. Yrkesfördelning 1911, 1921 och 1930. Efter Patursson (1961).
Tabell 5.2. Uppskattat produktionsvärde 1939. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.1. Fiskfångst genom båtfiske 1858–1899. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.2. Fiskfångst genom båtfiske (roddbåtar och motorbåtar) 1911–1938. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.3. Årliga medelvärden för fångsten av olika fiskar vid Färöarna 1930–1938. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.4. Färöiska sluppfiskeflottan 1872–1939. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.5. Sluppfiskeflottans åldersfördelning 1908, 1923 och 1938. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.6. Tyngdpunkterna för sluppfiskeflottans åldersstruktur 1908, 1923 och 1938. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.7. Översikt över fångst och inkomster på en färöisk slupp 1921. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.8. Sluppfiskarnas medelinkomster 1901-1938. Index = utfallet 1914. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.9. Svåra olyckor vid fiske 1926–1938. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.10. Sluppräkenskaper för 1901, 1921, 1931 och 1938, uttryckt i antal danska kronor. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.11. Räkenskaper för en slupp 1937. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.12. 2. Räkenskaper för en trålare, uttryckt i antal danska kronor. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.13. Manskapslöner på föregående trålare 1935, uttryckt i antal danska kronor. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.14. Värdet av fiskexporten 1924–1939 uppdelad på länder, uttryckt i tusental danska kronor. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.15. Kilopris vid export för klippfisk respektive saltfisk, uttryckt i antal danska kronor. Efter Patursson (1961).
Tabell 6.16. Terms of trade för 1928, 1931, 1935 och 1938. Efter Patursson (1961).
Tablå 4.1. Olika fågelarters tidpunkt för återkomst till Färöarna.
Tablå 4.2. Vanliga fågelarters val av föda och fångstsätt.
Tablå 4.3. Högsta kända ålder för några havsfåglar
Tablå 5.1. Hushållet på Dúvugarðar
Tablå 6.1. Drabbade av kantringsolyckan 1905
Tablå 7.1. Ekonomiska och kulturella karakteristika för bondesamhället respektive fiskarsamhället.
Tablå 7.2. Karakteristika för produktionen inom bondesamhälle respektive industrisamhälle. Efter Hermele (2002:58).

Förord

Jag vill särskilt tacka några av de många som bistått mig i mitt arbete om Färöarna. Min hustru Barbro som funnit sig i att jag ständigt varit upptagen av läsning eller av arbete vid datorn. Hon har dessutom uppmuntrat mig i mitt arbete. Min dotter Karin har vallat mig på Färöarna och försett mig med bilder.

Britta Jungen som föreslog att jag skulle ägna mig åt just Färöarna och som läst mycket av det jag skrivit.

Hans Egnéus som varit min handledare och föreslagit en nödvändig omläggning av uppsatsens disponering. Hans är den jag har att tacka allra mest för att mitt arbete blivit fullbordat.

Ulf Timmermann, lektor på Färöarna, har hjälpt mig med kontakter på öarna och med översättning av gamla texter. Solveig Malmsten är uppvuxen på Färöarna och har disputerat på en avhandling om det färöiska språkets utveckling. Hon har noggrant gått igenom min avhandling som hon utförligt kommenterat.

Håkan Renström lade grunden för min datorverksamhet genom att hjälpa mig med inköpen av mina första datorer. Vidare förtjänar Calle Carlsson och Anders Nordling ett tack för sina ingripande när det strulat för mig vid datorn.

Tack alla ni andra hjälpsamma vänner i Lidköping. Ett tack måste även gå till de författare och institutioner som låtit använda deras material.

Två tack återstår. Ett går till Göran Axelsson, ornitolog, som granskat framför allt avsnitten om fåglar. Det andra gäller Elisabeth Hermansson utan vars hjälp vid datorn jag inte klarat av färdigställandet av min avhandling.

 

 

 

1. Inledning

1.1 Syfte

Färöarna anses ha koloniserats av nordbor omkring 825, och fram till 1800 var produktionen nästan helt inriktad på självförsörjning. Den tidens färingar kan betecknas som fångstbönder och i stort sett förblev samhället oförändrat under hela denna tid. För att ett samhälle på avlägset liggande öar med dåliga kommunikationer skall kunna fortleva får förnybara naturresurser inte utnyttjas snabbare än att de hinner nybildas. Ekologisk jämvikt är en nödvändighet. Det centrala problemet för Färöarnas samhällen var att se till att kommande generationer fick tillgång till samma resurser som tidigare generationer och i minst samma mängd. För att överleva måste fångstbönderna kombinera utnyttjandet av en mångfald naturresurser. Tillfälligt kunde en resurs som slog fel ersättas genom ökat uttag från en annan. I det långa loppet måste emellertid alla resurser vara uthålliga. Färöingarnas sätt att bruka sin miljö måste relateras till deras förutsättningar. I förutsättningarna ingår t.ex. naturresursernas art, beskaffenhet, tillgänglighet och storlek samt redskap och arbetsteknik för exploateringen. Dessutom ingår vilja till samarbete samt regler och restriktioner beträffande utnyttjandet.

Jag har undersökt färöingarnas förhållande till naturen, hur de anpassade sig till naturgivna förutsättningar, hur naturresurser exploaterades och vem som bar ansvaret för att de utnyttjades uthålligt. Färöingarnas existens bygger på ett växelspel mellan människor och natur. Ett stabilt samhälle utnyttjar naturresurser uthålligt, och ett uthålligt utnyttjande ger ett stabilt samhälle. Ett bra samhälle är alltså baserat på uthålliga relationer mellan människor och natur. Fångstböndernas självförsörjning jämte varor köpta genom det företag som hade monopol på handeln på Färöarna tillgodosåg deras grundläggande behov. När staten övertog monopolhandeln blev denna en social institution. Monopolhandeln behandlas i Kapitel 7. All handel skedde genom utbyte av varor.

Då befolkningen växte (Figur 5.1) gick samhällets stabilitet förlorad och nya möjligheter till försörjning måste sökas. Färöingarna satsade då på fisket, vilket ledde till en industrialisering 1872–1939, och ett fiskarsamhälle växte fram. I detta levde människorna under andra villkor än de tidigare gjort. Färöarna var inte längre ekonomiskt isolerade utan ingick i ett globalt system. Denna nya situation medförde att det blev allt svårare att förena jordbruk med fiske. Nya yrkeskategorier kom till och de stora jordinnehavarna miste sin makt. De flesta färingar var inte längre i stort sett självförsörjande fångstbönder utan blev löntagare. I min undersökning av Färöarna har jag låtit frågan om uthållighet bli det dominerande inslaget och har försökt visa hur färöingarna lyckades vidmakthålla sin resursbas. Det är viktigt att uppmärksamma förändringar och fastställa deras orsaker men lika viktigt att kunna utpeka förutsättningar för kontinuitet och oföränderlighet. Ett samhälle är självfallet till för att ge sina medlemmar ett bra liv. Därför har jag i ett kapitel också granskat färöingarnas vardagsliv och deras utveckling till en nation.

Ögrupper i Nordatlanten påminner om varandra. Ingen är dock helt lik någon annan utan förutsättningarna för bosättning varierar. Främst är det kombinationen av möjligheter och även av svårigheter, som utmärker en ögrupp. Vanliga naturresurser är mark för odling och bete, fågelberg, fisk, småvalar, torv och på mera sydliga öar skog. Listan på svårigheter är lång: isolerat läge, stormigt klimat med kyliga somrar, bergig terräng med branta stup mot havet, ont om landningsplatser och att många resurser är rörliga och svåra att förutsäga. Det kan vara svårt att skilja på möjligheter och svårigheter. God tillgång på fisk lockar till sig utländska fiskare, branta kustberg är en förutsättning för fågelberg men försvårar landning med båtar, och ett isolerat läge är ofta en stor nackdel men ibland också en fördel. Man lyckades inte nå fram till ett uthålligt samhälle på alla nordatlantiska öar. De norröna bygderna på Grönland gick under på grund av bristande anpassning till ändrade naturförhållanden, och St. Kildas undergång orsakades av avfolkning och feodalismen. Den mänskliga faktorn har avgörande betydelse för ett samhälles fortbestånd.

 

 

 

2 Humanekologi, helheter, begreppen uthållighet och uthålligt samhälle

2.1 Humanekologi och helheter

Uppsatsen är skriven med ett humanekologiskt perspektiv. Humanekologi studerar samspelet mellan människan och hennes omgivning. Bredden på mitt ämne kräver ett tvärvetenskapligt perspektiv. Detta innebär att kunskap, synsätt och modeller hämtade från samhälleliga, samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner används för att studera olika samhälleliga och ekologiska problem. Grundläggande är begrepp som tid, rum, mångfald och samband. Kurserna i humanekologi behandlar bland annat samhällens historiska resursanvändning, naturgivna förutsättningar för mänsklig verksamhet, människans nuvarande bruk av naturen, människan som biologisk och kulturell varelse, ekologiska och sociala konsekvenser av samhällsorganisation och resursanvändning, samt det tvärvetenskapliga arbetssättet. Studier i humanekologi ger möjligheter att applicera kunskap och erfarenheter inom ett helhetsproblem. *1*

När Göteborgs universitet i juni 2006 ledigförklarade professuren i humanekologi beskrevs ämnet på följande sätt:

Humanekologi studerar samspelet mellan människan och hennes omgivning. Med omgivning avses såväl den sociokulturella miljön som den naturgivna miljön. Intresset inriktas inte bara mot hur människan anpassar sig till och utnyttjar sin omgivning utan också mot hur naturresursbasen påverkar och sätter gränser för mänsklig verksamhet. Ämnet, inom vilket ett tvärvetenskapligt arbetssätt tillämpas, söker orsakerna till dagens miljöproblem och studerar hur dessa samspelar med samhälleliga problem som fattigdom, ojämlikhet och en inte hållbar energianvändning. Göteborgs Universitet, Refnr: E 311. (Göteborg, 2006)

”Environmental Change Institute vid University of Oxford” ser människorna som delar av ekosystemen. På många sätt skiljer vi oss från alla andra arter. Människor är medvetna varelser som för in mening och värderingar i den naturliga världen. En individs uppförande påverkas inte bara av hennes/hans kunskap utan också av hennes/hans värderingar, trosuppfattning och mål. Varje kultur och samhälle bygger upp sina egna uppsättningar av värderingar och mål i förhållande till naturen, så att samverkan och konflikter mellan människor och grupper bidrar till väven av påverkningar på vår biosfär. Humanekologin undersöker inte bara människans inflytande på sin omgivning, utan också omgivningens inflytande på människans handlingar. Den undersöker även hur människan utformar sina adaptiva strategier, när hon kommit att bättre förstå naturens inflytande. Var och en av oss medverkar i människans ekologiska väv, inte som biologiska robotar, utan som varelser fulla av önskningar och ängslan (jfr Human ecology 2009). Humanekologi är lika mycket en metod som ett område för undersökningar. Den är ett sätt att tänka på världen och en kontext i vilken vi definierar våra frågor och sätten att besvara dessa.

Nordisk Förening för Humanekologi har följande att säga om humanekologi:

Humanekologi är den vetenskap som utgående från kunskap om både människa och miljö undersöker, hur dessa storheter påverkar varandra i tid och rum, hur vi utnyttjar resurserna av i första hand luft, vatten och föda, hur vi lever ensamma eller tillsammans i hälsa och sjukdom och hur vi planerar, exploaterar och vårdar vår miljö. Det viktigaste av alltsammans är slutligen, att humanekologerna inte nöjer sig bara med detaljstudier utan strävar efter helhet och sammanhang, perspektiv som de gamla disciplinernas specialister inte kan eller inte vågar anlägga. Detta gör också humanekologin till den nödvändiga grundvalen för alla former av naturskydd och miljövård.(Fink 1993:5 ff.)

En humanekolog undersöker helheter (eng. uses a holistic approach). Grekiskans holos betyder ’hel’. Utan helhet ingen mening (Lindholm 1985:22):

Holism is the theory that the parts of any whole cannot exist and cannot be understood except in their relation to the whole; holism holds that the whole is greater than the sum of its parts. Holism is the idea that the properties of a system cannot be determined or explained by the sum of its components alone (Holism 2004)
 
Holism is the study and advocacy of wholeness in health, science, politics, or any other area of life. Wholeness has come to connote more than mere completeness or fullness. It implies a reality, system or truth or aspects are present in right and healthy relationship with each other. This right relationship-synergy is a major factor in the whole being “greater than the sum or its parts”. Wholeness is often conceived as embracing opposites, such as unity and diversity, subjectivity and objectivity, male and female, health and sickness. Wholesome, healthy and holy are all derived from the same root as wholeness (Wholeness 2004) *3*

 

Om man försöker avgränsa en helhet riskerar man att få en ”territoriell” överbetoning. Man kan tänka sig andra helheter, där man i stället för gränser koncentrerar sig på fokus. Tanken är att delen uttrycksfullt återspeglar helheten. Med fokus kan man mena inriktning på vad man uppfattar som det essentiella, kärnan, hos en företeelse, dess väsen, detta i motsats till mera tillfälliga och ytliga kännetecken. En helhetsstudie kan då ses som en studie som söker det väsentliga. Man får dock inte fördjupa sig i vilken företeelse som helst. Om man utgår från gränser blir rum och tid viktiga dimensioner i helhetsbegreppet. Utgår man från fokus får man dimensionen väsen. Såväl rum och tid som väsen behövs, då vi diskuterar helhetsbegreppet. Väsen har också med den yttre verkligheten att göra – det funktionella – men hänger via värderingar också ihop med den inre. Ett annat sätt att skapa en enhet av mångfald så att det inte bara blir ett ”hopplock”, är att man konsekvent behåller samma perspektiv. Vi behöver kunskaper om delarna och kunskaper om helheten. Ibland leder koncentrationen på delarna till obotlig helhetsskada skriver Michael Polanyi, citerad av Lindholm (1985:28 ff., 35). För att förstå innebörden av delarna behöver vi någon förhandsuppfattning om helheten.

Lindholm (1985:87 f.) tar upp skogen som ett exempel på en helhet. Man lär sig inte vad en skog är genom att iakttaga allt fler träd. Det krävs mer, det krävs insikt, mental energi och mera därtill för att se skogen. Att gå från träd till skog öppnar möjligheter för nya tankar, varseblivningar och insikter. Det innebär ett kvalitativt språng, ett perspektivskifte. Fragmentering innebär att bara se träden och att se träden som statiska och skilda från varandra och från naturen i övrigt. Att se skogen innebär att ana en odelad helhet i susande rörelse.

I min studie av Färöarna har jag följt Lindholms förslag till uppläggning och sett till att jag fått med rum och tid, fokuserat på väsentliga delar och hållit mig till ett perspektiv, det humanekologiska. Jag har tagit fasta på att det finns flera dimensioner av helheter och låtit helheten Färöarna ingå i en hierarki av helheter som Danmark, Norden och Europa.

 

 

2.2 Begreppen uthållighet (sustainability) och uthålligt samhälle

2.2.1 Begreppet uthållighet

En uthållig verksamhet borde kunna pågå i all evighet. I praktiken är detta inte möjligt. Någon långtidsgaranti kan inte utfärdas, då många faktorer förblivit okända eller deras verkningar omöjliga att förutse. Ett uthålligt samhälle är därför ett flexibelt samhälle med förmåga till kulturell förnyelse, när omständigheterna så kräver. Ett statiskt samhälle riskerar att gå under. Vissa sociala fordringar måste ställas på ett uthålligt samhälle, då priset på uthållighet kan bli för högt. I dag talas det mest om ”hållbar utveckling” (sustainable development), och detta begrepp har slagit igenom i nästan alla samhällssektorer. Det finns oerhört mycket skrivet om båda begreppen. Jag har valt att diskutera dem med utgångspunkter från böcker och uppsatser, som jag en smula subjektivt funnit vara av intresse att använda.

Kenneth Hermele (2002:100 ff.) tar i sin bok Vad kostar framtiden upp tre betydelser av begreppet uthållighet/hållbarhet: en rent ekologisk samt två, där hänsyn tas till andra faktorer. De sista betecknas som stark respektive svag uthållighet. I ekologisk uthållighet ingår inte sociala och ekonomiska faktorer, utan den gäller endast miljöns och naturens område och definieras därför i fysiska termer. Enligt Herman Daly som citeras av Hermele (2002: 101) råder ekologisk uthållighet när:

  1. förnybara resurser inte förbrukas snabbare än de nybildas
  2. icke förnybara resurser förbrukas i samma omfattning som förnybara ersättningar kommer fram
  3. utsläpp inte överstiger naturens förmåga att åter inpassa dem i kretsloppet.

Daly säger också att människan och miljön är så helt beroende av varandra att det är svårt att avgöra var den ena börjar och var den andra slutar. Detta fullständiga beroende kommer inte att minska i framtiden oavsett vilken teknik som används. Om såväl miljö som sociala faktorer tas med i begreppet uthålligt samhälle, kommer man in på stark och svag uthållighet.

Stark uthållighet råder när samtliga ingående komponenter var för sig uppfyller kraven på uthållighet. Svag uthållighet innebär att helheten är hållbar. Ekologisk ohållbarhet kan uppvägas av ekonomisk tillväxt. Värdet av allt kapital skall alltså hållas konstant eller ökas. Allt är utbytbart mot allt. Minskat naturkapital kan ersättas av att det människoproducerade kapitalet i form av infrastruktur, byggnader, maskinpark o.s.v. har ökat i motsvarande utsträckning. Tanken är att kommande generationer då ärver ett kombinerat kapital likvärdigt med det som tidigare generationer förfogade över. En del av nettoavkastningen från en naturresurs skulle kunna återinvesteras så att man fick en ersättning för tömda naturresurser. Vinst från försäljning av kol kunde gå till byggandet av solceller eller vindkraftverk.

Stark uthållighet förutsätter att man noga håller isär naturkapital och tillverkat kapital. I Sverige står miljödepartementet för stark uthållighet och finansdepartementet för svag uthållighet. Två synsätt står emot varandra, ett naturvetenskapligt och ett ekonomiskt, där man bortser från miljöfrågor. I finansdepartementets Långtidsutredning 1999/2000 står att läsa att Sveriges utveckling är hållbar. Utredningen tar föga hänsyn till miljöproblem, och med hållbar utveckling avses att samhällets samlade kapital, bestående av realkapital och naturkapital, inte kommer att minska. Naturresurser och människogjorda resurser är här utbytbara.

Holmberg (1995) tar i Socio-ecological principles and indicators for sustainability upp fyra principer för ett uthålligt samhälle:

Princip 1.  Ämnen utvunna ur litosfären får inte systematiskt ansamlas i ekosfären. I praktiken innebär detta att användningen av fossila bränslen måste minska radikalt, liksom användningen av metaller, särskilt av sällsynta.
Princip 2.  Samhällsproducerade ämnen får inte systematiskt ansamlas i ekosfären. I praktiken måste denna produktion minska.
Princip 3.  De fysiska förutsättningarna för produktion och mångfald i ekosfären får inte systematiskt försämras. I praktiken innebär detta att produktiva områden för jordbruk, skogsbruk och fiske måste utnyttjas mer effektivt och med större omsorg.
Princip 4.  Användning av resurser måste vara effektiv och rättvis för att kunna tillfredsställa mänskliga behov.

I praktiken innebär principerna ökad teknisk och organisatorisk effektivitet globalt sett, och en mer jämlik fördelning av resurser samt mer resurseffektiva livsstilar hos den rika delen av mänskligheten. Detta är minimikrav för ett uthålligt samhälle, där väsentliga ekologiska funktioner vidmakthålls (Holmberg 1995:33.). Principerna är exempel på stark uthållighet, dock inte uteslutande på ekologisk uthållighet, eftersom Princip 4 tar upp begreppet rättvis.

Uthållig utveckling kan delas in i två steg:
(1) utveckling mot uthållighet och
(2) utveckling av samhället inom de gränser som sätts av förmågan till uthållighet.
Synen på naturen är instrumentell, något som förstärks av att begreppen naturkapital och humankapital används. Ur principerna skall socio-ekologiska indikatorer härledas, som talar om hur bra samhället har lyckats med att tillämpa principerna och också slå larm om balansen rubbas. (Holmberg 1995:35.).

Sustainable development (Jacob 1996) utgår från FN-rapporten Vår gemensamma framtid (Hägerhäll 1998). Utveckling beskrivs som en spontan irreversibel process, som finns i varje samhälle. Alla inte utvecklade samhällen uppfattas ofta som traditionella. Avsikten med utveckling blir då att omvandla det traditionella till det moderna. Därmed blir utveckling synonymt med modernisering, och den har också uppfattats som industrialisering. Vid utveckling samverkar såväl inre som yttre faktorer (Jacob 1996:35). Utveckling är inte enbart ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion utan i den kan även kvalitativa aspekter ingå (Jacob 1996:19). Utveckling kan bara skapas på platsen och inte skänkas med aldrig så stort bistånd (Jacob i Bergström m. fl. 1996,:163).

Eriksson (1992:6 ff.) tar i Fysiska grunder för ekologisk ekonomi upp att en av humanekologins uppgifter är att finna en form för samhälleligt liv
med anständiga livsvillkor för varje människa,
med fredliga relationer inom och mellan samhällen,
som är baserat på uthålliga relationer mellan människa och natur.
För ekologisk ekonomi blir då uppgiften att utveckla en global ekologisk välfärdsekonomi. Häri ingår att effektivisera användningen av fysiska resurser. Fysiken har en viktig men begränsad roll som grundval för ekologisk ekonomi. Närmast syftar Eriksson på termodynamikens lagar. Ekologisk ekonomi innebär att ekonomer tar hänsyn till de begränsningar som bärkraftiga relationer mellan samhälle och natur för med sig. Viktigast är lagen om materiens oförstörbarhet, eftersom ansamling av ämnen på fel ställen är något som industrisamhället måste sluta med. Vi måste överge envägsflödena och inpassa samhällets flöden av energi och material i naturens kretslopp. Detta är nödvändigt för bärkraften. Slutsatsen är att ekologisk ekonomi kan ge metoder som integrerar ekologiska principer och fysiska begränsningar med ett ekonomiskt sätt att räkna. Detta är viktigt, då ekonomiska överväganden har stor betydelse för politiska beslut. Liv och livsvärden kan inte reduceras till fysiska mått, lika litet som de kan fångas av dagens BNP-mått.

Många NGO:s (non governmental organisations) har skrivit om uthålligt samhälle och hållbar utveckling. Jag tar här endast upp två internationella sådana. Världsnaturfonden har tagit upp ”mänsklighetens ekologiska fotavtryck” och Jordens vänner har infört ”rättvist miljöutrymme”. I ”mänsklighetens ekologiska fotavtryck” kombineras arean för åkerjord, betesmark, skogsprodukter, fiskevatten och arean för ett uthålligt bruk av energi. Tanken är att översätta människans fordringar på miljön till en enda enhet, så att de kan adderas. Fotavtrycken är den fysiska area, som behövs för att tillgodose människornas behov och önskningar. Detta kan jämföras med den tillgängliga arean och ger då en uppfattning om hur uthålliga behoven och önskningarna kan vara. I sin rapport 2002 (Living planet report) anger Världsnaturfonden mänsklighetens fotavtryck till 1,2 Jordar. Människorna lever alltså över sina tillgångar. Världsnaturfonden förutspår att 2050 kommer konsumtionen att motsvara 180–220 % av Jordens produktion. Frågan är om detta kommer att inträffa. Den bakomliggande idén kan naturligtvis vara fel. Lättare är att granska energins behandling. Om energin utesluts från beräkningarna så blir utfallet ett helt annat. Fotavtrycket för fossila bränslen definieras som den area skog som behövs för att ta upp förbränningens koldioxid. Ingen hänsyn tas här till havens inverkan. Energins fotavtryck ökade från 2,5 miljarder hektar 1961 till 6,7 miljarder hektar 1999. Bortser man från energins fotavtryck blir resultatet inte särskilt alarmerande. Världsnaturfonden använder sig av en uppdaterad version av den som Romklubben använde, när den 1970 förutsåg att oljan skulle ta slut 1972 (The Economist, sept. 21, 2002, s. 80).

Jordens vänner lanserade i början av 1990-talet ”rättvist miljöutrymme” (Brakel & Zagema 1991). Detta definieras som den mängd föroreningar och den konsumtion av icke förnybara resurser, jordbruksmark och skog som vi globalt sett kan tillåta oss utan att inkräkta på framtida generationers tillgångar. Varje land har rätt till samma mängd miljöutrymme per capita (Brakel & Zagema 1991:6). Rättviseprincipens styrka ligger i att man undviker att förstöra naturtillgångar och förhindrar sociala spänningar. Dessutom skall försiktighetsprincipen, att undvika onödiga risker, och närhetsprincipen, miljöproblem skall lösas så nära källan som möjligt. tillämpas. I miljöutrymmet ingår energi, icke förnybara resurser, färskvatten, jordbruksresurser och skogsresurser. När det gäller icke förnybara resurser uppställs restriktioner för användning av metaller:

  • Funktionaliteten hos jord, luft och vatten måste bevaras.
  • Metallernas toxicitet måste beaktas.

Användningen av vissa metaller skall upphöra, och en del andra bör snarast bytas ut. Viktigaste strategin är kretslopp. Oönskade och onödiga produkter förbjuds. Utrymmet för klorerade kolväten sätts till 0 (Brakel & Zagema 1991:12 f.).
Fyra faktorer anses särskilt väsentliga för hållbarhet:

  • Slutna kretslopp
  • Halvering av konsumtionen av fossila bränslen
  • Ändrad inställning till material: kvalitetsförbättringar med maximal livslängd för produkten
  • Färre transporter (Brakel & Zagema 1991:18)

Scoone (1999) samt SLGS 1 (en uppsats från Department for international development, se litteraturförteckningen) tar upp begreppet livelihood. Livelihood förklaras i The new Oxford dictionary of English som “a means of securing the necessities of life”. Ett samhälle har uppnått sustainable livelihood, d.v.s. är uthålligt, när det klarar av och återhämtar sig från stress och chocker samt vidmakthåller eller förbättrar sin förmåga och sina goda egenskaper både nu och i framtiden utan att underminera basen för naturresurserna. Mycket få samhällen klarar av allt som hör till detta.

Stress är en liten regelbundet förekommande och förutsägbar störning med kumulativ effekt. Olika typer av stress kräver olika motåtgärder.

Chock är en stor, sällan förekommande och oförutsägbar störning med omedelbar verkan. Samhället skall kunna återhämta sig från dessa. Här används det engelska ordet resilience som innebär förmåga att återhämta sig efter yttre störningar, ”stöttålighet”. Samhällen som inte kan anpassa sig har sannolikt inte uppnått sustainable livelihood.

Resurser, som ofta finns i svärmar (eng. clusters), kombineras till strategier. Dessa skall täcka alla former av stress och störningar, och de bildas genom ett aktivt val. Strategier kan vara tillfälliga eller permanenta, och de finns på alla nivåer i samhället. Migration är kanske en strategi som tas till i sista hand.

Det sociala livet är viktigt. Ingen får uteslutas ur social gemenskap, och jämlikheten skall vara maximal.

Omsorg om Jorden: en strategi för överlevnad (engelsk titel Caring for the Earth) är utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen, SIDA, Miljövårdsberedningen och Världsnaturfonden 1993. I boken uppställs principer som ett samhälle måste leva upp till för att få beteckna sig som uthålligt. Till varje princip hör en förklarande text, som jag av utrymmesskäl endast återger starkt förkortad.

  1. Respekt för och omtanke om allt levande
    Detta är en etisk princip, som innebär att hänsyn skall tas även till andra livsformer. Eftersom vår egen överlevnad är beroende av andra arter bör vi inte behandla dessa vare sig på ett grymt eller slösaktigt sätt. Utveckling får heller inte ske på bekostnad av framtida generationer.
  2. Förbättra människors livskvalitet
    Det stora målet för all utveckling är att höja människors livskvalitet. Ekonomisk tillväxt är en viktig del av utveckling men inget mål i sig, och den kan troligen inte fortsätta obegränsat. Många mål är gemensamma för alla människor. Hit hör ett långt liv fyllt av hälsa, utbildning, tillgång till resurser som behövs för en rimlig levnadsstandard, politisk frihet och garanterade mänskliga rättigheter som frånvaro av våld.
  3. Bevara planeten Jordens livskraft och mångfald
    Jordens livsuppehållande system är de ekologiska processer som gör planeten lämplig för liv. Biologisk mångfald innefattar också genetisk variation inom varje art samt olika utformningar av ekosystem. Användning av förnybara resurser skall vara uthållig, d.v.s. svara mot resursens kapacitet för förnyelse (Omsorg om jorden: en strategi för överlevnad 1993:14 ff.).
  4. Minimera utnyttjandet av ej förnybara resurser
    Livslängden för ej förnybara resurser kan förlängas genom effektivare användning och genom återbruk. En resurs kan också ersättas av en annan.
  5. Hålla all verksamhet inom Jordens bärförmåga
    Bärförmåga är svårt att definiera exakt, men ekosystemens bärförmåga har en yttersta gräns. Den gränsen varierar från område till område. Det måste finnas en balans mellan ekosystem och människors antal och livsstil. God hushållning och lämplig teknik kan förbättra Jordens bärförmåga.
  6. Förändra personliga attityder och handlingssätt
    Människor måste ompröva sina värderingar och förändra sitt beteende så att en ny livsstil möjliggörs. En ny etik kan då bli nödvändig, och den skall samhället hjälpa fram.
  7. Möjliggöra för samhällen att vårda den egna miljön
    Människor är till största delen verksamma i ett lokalsamhälle. Ett uthålligt samhälle kan också lättast genomföras på lokal nivå. Kunskaper och kreativitet är nödvändiga förutsättningar för att ett samhälle skall överleva.
  8. Skapa en nationell ram för integrerad utveckling och naturvård
    Alla samhällen behöver en bas av information och kunskaper, ett nätverk av lagar och institutioner samt en konsekvent politik för ekonomi och sociala frågor. Ett nationellt program för att uppnå uthållighet måste ta hänsyn till alla faktorer och försöka identifiera och förhindra problem, innan de uppkommer. Programmet måste ständigt omprövas. Ett nationellt handlingsprogram skall:
      behandla varje region som ett integrerat system
      inse att varje system påverkar och påverkas av andra system av olika slag
      anse att människor är det centrala i samhället
      anpassa den ekonomiska politiken till miljöns bärförmåga
      öka de gynnsamma verkningarna av en resurs’ utnyttjande
      utveckla de teknologier som bäst förmår att ta till vara en resurs
      försäkra sig om att de som exploaterar resurser också till fullo står för de samhällskostnader som därvid uppstår.
  9. Skapa ett globalt förbund
    Inget land kan i dag på egen hand klara sin försörjning eller sin miljö. Intimt internationellt samarbete är en nödvändig förutsättning för att bevara gemensamma resurser som atmosfären, haven och ekosystemen i ett gott skick. Alla nationer vinner på en uthållighet som spänner över hela världen. Allas vår existens hotas, om vi misslyckas med att uppnå detta. Fattiga länder måste få hjälp med att vårda sin miljö för att därigenom kunna nå fram till ett uthålligt samhälle.

Ekosofi eller djupekologi skapades av filosofen Arne Næss (1981) och sätter ekosystemen i centrum. Alla livsformer samverkar med varandra och behöver varandra. Följaktligen har alla arter ett egenvärde och rätt att finnas till oavsett sin nytta för människan. Detta gäller såväl växter som djur. Vi måste bevara mångfald och ekologisk jämvikt. För att tillfredsställa grundläggande behov har vi rätt att döda precis som rovdjuren. Vi lever i och med naturen. Næss framhåller också behovet av kulturell mångfald.

I ett samhälle bör man eftersträva högsta möjliga livskvalitet genom att producera varor och tjänster som har positiv betydelse för allas självförverkligande. En småskalig teknologi ger den bästa hushållningen med naturresurserna. Allra bäst sker produktionen i gröna och små lokalsamhällen, där arbetsdelningen inte går över i arbetsfragmentering. Självgjort är välgjort säger Næss. Stabila och nära relationer är bara möjliga i förhållandevis små grupper. Lokal självstyrelse är nödvändig för en optimal samverkan med de ekosystem, som ger samhället dess försörjning. Om allt skall kunna samverka krävs kunskap om helheten.

Människan är den enda varelse med ett medvetande, och detta ger oss ett ansvar för vårt handlande. Mänskligt handlande förutsätter normer. Næss ordnar dessa i pyramidform och lägre härleds ur högre. Toppnormen handlar om lustförnimmelser, lycka (trivsel eller glädje) och perfektion. Genom normer som dessa förverkligas livet. Alla varelser skall ha möjlighet till detta, och förverkligandet måste grundas på optimal samverkan. Slutligen säger Næss att när hela naturen utmärks av självförverkligande så blir allt lyckligt, även människan blir lycklig.

Djupekologi har haft stor betydelse för miljödiskussionen och mycket i den är tilltalande. Inte minst att allt liv har samma värde och att människan är en del av naturen. Av betonandet av lokal självstyrelse följer att djupekologin är mot en stark centralmakt.

Agrawal (2003) och Ostrom m.fl. (1999) diskuterar i sina uppsatser utmärkande drag hos resurssystem och deras utnyttjare, institutionella åtgärder för att skydda allmänningar och den yttre omgivningen där också staten ingår. Gränserna för gemensam egendom måste vara tydliga. Institutionella förordningar skall vara enkla och lätta att förstå. En lokal plan skall utarbetas för tillgång och för skötsel av allmänning. Brott mot bestämmelser bör följas av sanktioner av varierande hårdhet. Administrationen skall vara enkel och billig.

Agrawal (2003) och Ostrom m.fl. tar också upp den lilla skalans betydelse. Medlemmar i en liten lokal och homogen grupp nära resurserna kan skapa förutsättningar för ett uthålligt samhälle. De kan lätt genomföra och kontrollera hur regler efterlevs. Den lokala gruppen kan identifiera en liten uppsättning av positiva förutsättningar. Beslut fattade av någon eller några har sina oönskade konsekvenser. Medvetna beslut av vissa individer och grupper siktar på att ge mindre till marginella och mindre mäktiga grupper. Alla framgångsrikt genomförda åtgärder är också tvingande, och bördan av tvång faller ojämnt och främst på dem, som har mindre att säga till om. Bättre ställda medlemmar tjänar mest på allmänningens resurser. Det är troligen omöjligt att fastställa kriterier och en teori för lokal rättvisa.

Wilkinson (1973) skriver i Poverty and Progress om nödvändigheten av ekologisk jämvikt. Organiska resurser har ett begränsat flöde, och varje population måste finna metoder att undvika en överexploatering av sina källor till försörjning. Stabilitet nås då kulturen är tillräckligt anpassad till en viss ekologisk nisch. Bevarandet av ekologisk jämvikt lägger restriktioner på människornas uppförande. Ett stabilt samhälle kan hantera alla problem utan innovationer. Det behöver inte heller riskera att hamna i oförutsedda situationer (Wilkinson 1973:17 f.). Samhällen i god jämvikt med medlen till sin försörjning har därmed undvikit de problem, som leder till utveckling (Wilkinson 1973:5). För ett samhälle i ekologisk jämvikt är befolkningsökning det största hotet (Wilkinson 1973:37). Många samhällen stabiliserar sin befolkning nära den övre gränsen för ekologisk jämvikt (Wilkinson 1973:46). Wilkinson använder inte begreppet bärförmåga utan talar i stället om ekologisk jämvikt. Inget av dessa begrepp innebär ett statiskt tillstånd. Nyckelord i hans framställning är ekologisk jämvikt, överexploatering, restriktioner, stabilt samhälle och befolkningsökning.

Rawls (1999:76) har i sin rättviseteori ställt upp två principer för ett rättvist samhälle.

Första principen: alla skall ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter. Hit hör rättigheter som rösträtt, valbarhet, rätten att omfattas av lagen, yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att röra sig fritt.
Denna princip får aldrig sättas ur spel.

Andra principen: Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de både
a) rimligtvis kan väntas vara till allas fördel och
b) är knutna till befattningar och ämbeten som står öppna för alla.

Denna andra princip är en fördelningsprincip kallad differensprincipen. En orättvis fördelning kan godtas, om den gynnar de sämst ställda. Rawls (1999) tänker sig att till exempel en ojämn fördelning kan leda till en snabbare ekonomisk tillväxt. Man skall alltid ge företräde för den handling som gynnar de sämst ställda. Hur bra ett samhälle är avgörs av hur bra dessa har det.

Bakom litteraturen om uthålligt samhälle och hållbar utveckling ligger uppfattningen att det är dåligt ställt med Jorden. Människan sägs vara naturens enda misstag, och hon håller nu på att förstöra underlaget för sin existens. Forskare och miljövänner vill med sina konstruktioner rädda mänskligheten.

 

 

2.2.2 Det uthålliga samhället och utnyttjandet av naturresurser

Naturresurser är företeelser som efterfrågas och utnyttjas av människor. De kan delas in i flödes-, fond- och lagerresurser. Flödesresurserna, t. ex. solstrålning, vatten i kretslopp och atmosfären, är i princip outtömliga. Fondresurser som jord och ekosystem måste vårdas och ger då en kontinuerlig avkastning. I skötseln ingår också att brukarna av ekosystem inte genom någon annan verksamhet stör ekosystemens livsbetingelser. Lagerresurser är icke förnybara och minskar därför vid varje uttag. Det krävs geologiska tidsrymder för att de skall kunna bildas. I ett uthålligt samhälle måste lagerresurser användas effektivt och återanvändas, där det är möjligt. Fossila bränslen, som ju inte kan återanvändas, bör medvetet ersättas med förnybara energikällor. Naturresurser kommer och går under historiens gång. Med ny efterfrågan och ny teknik mister gamla naturresurser sin betydelse och nya tillkommer. Uthålligt utnyttjande av fondresurser förutsätter att varje enskild resurs utnyttjas på ett uthålligt sätt. Minskat naturkapital kan inte uppvägas av att det av människor producerade kapitalet ökat i motsvarande utsträckning. Tanken bakom uthålligt samhälle är att naturkapitalet (fondkapitalet) skall förbli oförändrat eller rent av förbättras. Rättvisa mellan generationer fordrar att kommande generationer får samma möjligheter som den nuvarande. Annars är ingen hållbar utveckling möjlig. Kommande generationers basbehov skall ha företräde framför den nuvarandes generationens lyxbegär. En viktig fråga är hur lång framförhållning som är önskvärd och möjlig. Barbour (1980) föreslår att vi inriktar oss på 50 år. Den tiden kan vi överblicka med någorlunda säkerhet.

We can visualize the lives of our children and grandchildren, and we have a special interest in them that can be broadened to include the interests of our contemporaries. If we keep the resource base intact for our grandchildren they can do the same for subsequent generations ”.

Dessutom anser Barbour (1980:87 f.) att rättvisa generationer emellan fordrar att kostnaderna för oumbärliga råvaror förblir ungefär konstanta.

 

 

2.2.3 Sammanfattning

Litteraturen om uthålligt samhälle tar upp tre saker:

  1. Definition av uthålligt samhälle
  2. Hur ett uthålligt samhälle skall säkras
  3. Utveckling inom ett uthålligt samhälle

Själv har jag fäst mig vid följande:

  1. Ett uthålligt samhälle skall ge alla sina medlemmar möjlighet till ett bra liv. Det skall råda fredliga förhållanden inom och mellan samhällen. Utnyttjandet av naturresurser får inte störa ekosystemens livsbetingelser. Samhället skall också kännetecknas av stark uthållighet.
  2. Ett uthålligt samhälle skall ha förmåga att hämta sig från störningar och chocker. En nationell ram skall finnas, som reglerar utnyttjandet av naturresurser. Lokalsamhällena avgör hur reglerna tillämpas på det egna samhället. Små samhällen kan lättare fatta beslut om integrering av naturresurser.
  3. Först skall ett samhälle utvecklas till ett uthålligt samhälle. Därefter får utveckling ske inom de möjligheter som resursbasen erbjuder. Hänsyn skall tas även till negativa förändringar beträffande kulturella och sociala förhållanden.

Jag har valt att utgå från ovanstående tre punkter, då jag bedömer om Färöarnas bondesamhälle och fiskarsamhälle varit uthålliga samhällen. Det är omöjligt att uppställa kriterier för rättvisa i ett tidigare samhälle. Det är meningslöst att försöka tillämpa ”mänskliga rättigheter” eller ”barnens rätt i samhället” på exempelvis Färöarnas bondesamhälle. Det är svårt nog att göra det med ”ett bra liv”. Därför har jag valt att endast granska några få sociala fall i färöingarnas livssituation och gör då jämförelser med övriga Europa.

 

 

 

3 Metoder och genomförande

3.1 Val av område

Skälet till att Färöarna kom att bli den geografiska arena som jag arbetat med är flera. Min grundutbildning omfattar biologi och geografi och i dessa ämnen har jag arbetat som lärare i 40 år. Som pensioner började jag studera humanekologi vid Göteborgs Universitet.

När denna min bakgrund konfronterades med vad jag såg under mina möten med Färöarna, som jag kom att besöka flera gånger, så ledde detta till ett behov av att söka förklaringar till observationer, som jag gjort på ort och ställe. Från början besökte jag öarna på grund av mitt naturintresse, men med tiden omvandlades detta till ett intresse för bruket av naturresurser i en karg miljö. Färöarna har valts till en studie över ett samhälles uthållighet, därför att öarna utgör ett geografiskt och socialt väl avgränsat område med ett isolerat läge. Isoleringen bestämdes inte bara av öarnas läge i Atlanten men också av den isolering som påtvingades öarna av deras ekonomiska och politiska situation. Särskilt skärptes isoleringen av monopolhandeln, då öarna mycket sällan besöktes av andra fartyg än dem som fraktade varor för monopolets räkning. Befolkningen såg praktiskt taget aldrig en främling. Färöingarna var länge nästan helt beroende av lokala resurser för sin försörjning och måste anpassa sig till kriterier för uthållighet. Efter monopolhandelns avskaffande 1856 övergick Färöarna alltmer till kommersiellt fiske. Min studie omfattar dels ett samhälle med naturahushållning och dels ett samhälle med en begynnande industrialisering.

 

 

3.2 Fältstudier

Under fältstudierna har jag besökt flera av Färöarnas öar. Mina iakttagelser har gällt morfologi, hydrologi, växtvärld och fågelvärld, odlingslandskap, utmarker, grindvalsstränder, hamnar och landningsplatser, bygdernas förutsättningar för näringsliv samt deras uppbyggnad kring kyrka och skola. Det innebär att jag har studerat öarnas fysiska kapital samt delar av de institutioner som finns på öarna. Mina besök på Färöarna skedde 1972, 1980, 1981 och 1998.

Alla öar har inte kunnat besökas. Valet av öar är inte bara beroende av kommunikationer och möjlighet till övernattning, utan även vindförhållandena har ofta en avgörande betydelse. En gång har jag varit på väg till Koltur, men då vinden ökade, vägrade kaptenen att sätta mig i land. En annan gång tvingades jag att lämna Skúvoy, när vinden började ändra riktning. Jag har dokumenterat delar av mina observationer kring naturförhållanden och infrastruktur genom fotografering. Ofta inser man inte förrän efteråt betydelsen av en viss iakttagelse och att denna borde ha dokumenterats. Det har därför hänt att jag återvänt till en bygd för att få preliminära slutsatser bekräftade och för att dokumentera dessa genom fotografering.

 

3.3 Museistudier

Dagens bruk av naturen har kunnat studeras under fältstudier (det gäller framför allt jordbruket och bruket av allmänningen). För studiet av hus, redskap och andra bruksföremål relaterade till tidigare användningar av resurser har jag använt de samlingar som finns på museer och i form av kulturminnesmärken på Färöarna. Samlingar av gamla fotografier har varit en betydelsefull källa till information om bruket av naturen även om dessa endast går tillbaka till slutet av 1800-talet.

Jag har besökt följande museer och kulturminnesmärken för att samla material kring bruket av naturen och om Färöarnas gamla institutioner:

  • Føroya Fornminnissavn (Färöarnas historiska museum i Tórshavn): framför allt båtar, utrustning för fiske, redskap för jordbruk samt gamla fotografier
  • Føroya Náttúrugripasavn (Färöarnas naturhistoriska museum i Tórshavn)
  • Nólsoy: hus från bondesamhällets tid. Skal av skeppsmask visar att huset delvis är byggt av drivved.
  • Kungsgården Dúvugarður i Saksun på Streymoy. Dúvugarður byggdes på 1600-talet och visar hur en storbonde levde på 1800-talet. Gården är nu museum. I huvudbyggnaden finns förutom bostad bland annat rökstuga (kök med jordgolv) och ett prästrum för besökande präster. Dessutom finns många uthus. Dúvugarður var bebott ända in på 1940-talet. Kyrkan från 1858 stod ursprungligen i Tjørnuvík, men plockades ner, bars över fjället och återuppfördes i Saksun.
  • Kálvalíð på Vágur: prästänkesäte
  • Húsavík på Sandoy: gammal bebyggelse

Museer kan ge impulser till studier och konkretisera något man redan vet. Däremot ger de sällan en besökare ett nytt sammanhängande vetande. En oförberedd besökare kan svårligen bedöma om museets utställningar återger något väsentligt, eller om de rent av är missvisande.

Vid mina museistudier har jag försökt att få en konkret uppfattning om den färöiska kultur som jag läst om. Det naturhistoriska museet behandlar saker jag redan varit ganska väl insatt i. En tjänsteman å det historiska museet har hjälp mig att göra ett urval bland museets samling av gamla fotografier.

 

3.4 Litteraturstudier

Mina studier bygger framför allt på genomgång av danska, engelska och färöiska böcker och tidskrifter; det vill säga på sekundära källor. Uppsatserna, skrifterna och böckerna behandlar olika aspekter av Färöarna från landnámstiden på 800-talet fram till andra världskrigets början, d.v.s. en tidrymd på 1 100 år.

Det mesta av min litteratur har jag fått tag på med hjälp av bibliotekskataloger. I dag finns ett universitet på Färöarna och detta har sedan 2000 publicerat avhandlingar rörande Färöarnas historia. Dessa har jag inte använt mig av i mitt arbete, då insamlingen av litteratur med något undantag avslutats före 2000. En del böcker är mycket gamla utan att för den skull vara förlegade. Niels Andersens bok Færøerne 1600–1709 från 1895 betraktas på Färöarna som en historisk källa; detta tack vare sina rikhaltiga källhänvisningar. Författare som Andersen (1895), Bruun (1929) och Degn (1929) citeras ofta i färöisk vetenskaplig litteratur.

Jag har sett som min uppgift att föra samman de olika vetenskapernas material, ta ställning till olika vetenskapliga metoder och undvika de begränsningar, som följer av vitt skilda tillvägagångssätt. Som humanekolog har jag först gjort ett urval av texter och material och därefter fört samman de uppgifter som kan svar på frågan om uthålligheten i färöingarnas bruk av naturen.

Litteraturen om Färöarna är förmodligen okänd för många av mina läsare och därför gör jag nu en presentation av för mig säskilt betydemlsefulla verk.

 

3.4.1 Føroya Søga av Hans Jacob Debes.

Debes var professor vid Fróðskaparsetur Føroya (Färöarnas universitet). Tre böcker i ett planerat verk om fem band, Føroya søga, har hittills publicerats. Det första bandet, Norðurland og Føroyar (utgivet 1990), skildrar Färöarna dels från en allmän europeisk synpunkt och dels från nordisk, främst norsk och dansk, synpunkt. Det andra bandet, Skattland og len (utgivet 1995), behandlar tiden fram till 1709. Framställningen om den äldsta tiden grundas på arkeologiska fynd och enstaka handskrifter. Vissa arkeologiska fynd knyter Debes samman med färöiska sägner. Det finns gott om dokument som belyser kyrkliga förhållanden. Debes har använt såväl norska som danska källor. Han delar inte alltid andra författares uppfattning, till exempel inte synen på hur och när Färöarna kom att tillhöra Norge. Det tredje bandet, Frá kongligum einahandli til embætisveldi (utgivet 2000), handlar om tiden från 1709, då den kungliga monopolhandeln infördes, till 1821, då Färöarna ombildades till ett amt. Hela kapitel ägnas åt monopolhandeln, utbildning, sjörövare respektive sociala förhållanden. Självfallet får också nationalhjälten Nóloyar-Páll (1766–1808) ett eget kapitel. Sist i band 3 finns källor, litteraturförteckning och uppslagsord till banden 1–3. Alla banden är rikt och vackert illustrerade. Eftersom Debes har avlid it är utgivningen av de två återstående delarna osäker.

 

3.4.2 The history of the Faroe Islands, 1709-1816 av John West.

Volym I: 1709–1723 har kommnit ut i ny upplaga1985. Boken har en utförlig källförteckning och i ett appendix finns ”Citations in the original Danish”. West anses vara en stor kännare av Färöarna.

 

3.4.3 Færøske sluppfiskere av Jóan Pauli Joensen.

Joensen är professor i etnologi vid Bergens Universitet. Boken Færøske sluppfiskere (1979) är hans doktorsavhandling från Lunds universitet och behandlar tiden 1900–1939. Den bygger på enkäter och samtal med färöiska sluppfiskare. Fra bonde til fisker (1987) är Joensens andra doktorsavhandling, från Aarhus universitet, och bygger främst på enkäter. Av 858 utsända frågeformulär besvarades 175. Bortfallet var stort, men svaren gav ändå ett utgångsmaterial på nästan 9 000 sidor. Joensen har dessutom skrivit Fiskafólk (1982), även den byggd på enkäter samt två ammanfattningar av tidigare verk, Folk og Fisk (1985) och Färöisk folkkultur (1980).

 

3.4.4 Nólsoy, en bygd i förvandling av Nanna Hermansson

En etnologisk avhandling från 1976. Den handlar om det traditionella arbetsliv som lever kvar i nutiden.

 

3.4.5 The Faroe Islands: interpretations of history av Jonathan Wylie

Jonathan Wylie är socialantropolog och har forskat om Färöarna sedan 1970, då han gjorde ett examensarbete om en bygd där. Hans bok The Faroe Islands: interpretations of history (1987) behandlar främst tiden från reformationen omkring 1540 till ungefär 1920, då en nationell kultur hade etablerats. Han skildrar hur människorna är organiserade och vad som kännetecknar dem, hur en grupp uttrycker sin egen identitet, och hur denna uppfattas av andra. Han har använt källor som sägner, offentliga protokoll, turistinformation, poesi, gamla tidningar och uppgifter om möjligheter att förfoga över jord.

 

3.4.6 Færørne 1600–1709 av Niels Andersen

Niels Andersen var domare och har skrivit Færøerne 1600–1709 (1895). Bokens underlag är tingsböcker, protokoll och brev samt litteratur om Färöarna. I texten finns många källor avtryckta. Enligt vad jag har erfarit under samtal på Färöarna, betraktas boken där tack vare sina många källhänvisningar som en urkund.

 

3.4.7 Færøsk bygderet av Erik Arne Bjørk

Erik Arne Bjørks Færøsk bygderet I–III (1956–1963) är stencilerade anteckningar från en föreläsningsserie, som numera finns tillgängliga i en faksimilutgåva från 1984. Föreläsningsserien hölls på Färöarna i mitten av 1950-talet under den tid, då Bjørk var domare på öarna. Han har utgått från lagtexter, förordningar, domstolsutslag i skilda instanser, protokoll från bystämmor, skifteshandligar samt diskussioner efter föreläsningarna.

 

3.4.8 From the Vikings to the Reformation av G. V. C. Young

Också G.V.C. Young, som skrivit From the Vikings to the Reformation (1979), är jurist, vilket gör att Fårbrevet och Hundbrevet (se nedan avsnitt 5.2.3) behandlas utförligt. Young har använt sig av Färingasagan, till vilken han förhåller sig kritiskt, skriftliga dokument och arkeologiska fynd. Young nämner att mycket material som sänts från Färöarna till Köpenhamn för arkivering har försvunnit på vägen eller senare brunnit upp. Detta visar hur svårt det är att teckna Färöarnas äldsta historiaer.

Färingasagan skrevs på Island på 1200-talet men det manuskriptet har gått förlorat. Den nuvarande sagan är en sammanställning av delar från isländska sagor där Färöarna behandlas. Färingasagan innehåller osannolika berättelser och tar ställning för kristendomens införande på öarna. Trots detta är den ett viktigt dokument då de skildrade personerna har existerat. I sagan behandlas tiden 825-999.

 

3.4.9 Oversigt over fiskeriet og monopolhandelen paa Færøerne 1709–1856 av Anton Degn

Anton Degn har skrivit Oversigt over Fiskeriet og Monopolhandelen paa Færøerne 1709–1856 (1929). Degn tjänstgjorde bland annat som arkivarie i Köpenhamn och Tórshavn, och han använder sig av arkivmaterial för att belysa fiskets och handelns betydelse för Färöarna.

 

3.4.10 Fiskiveiði – fiskimenn 1850–1939 och Fiskivinna og Fiskivinnumál av Erlendur Patursson

Erlendur Patursson, som är nationalekonom och har varit ordförande i Føroya Fiskimannafelag, har skrivit två stora och mycket detaljrika verk om fiskets utveckling från 1850 till 1970. Första boken, utgiven 1961, har titeln Fiskiveiði*4* – Fiskimenn 1850–1939 och består av två delar. Av en recension i den färöiska tidskriften Brá framgår att den mängd statistik som Patursson samlat in och sammanställt har obestridlig kvalitet, och att värderingar och slutsatser är väl underbyggda. Recensenten anser emellertid att verken genom sin detaljrikedom är svårgripbara. Jag har endast använt del 1.

 

3.4.11 Forsøg til Beskrivelse over Færøerne av Jørgen Landt

Prästerna på Färöarna ägnade sig åt många praktiska ting, inte minst var de jordbrukare, författare och befolkningens ombud vid tvister med myndigheterna. Redan innan dansken Jørgen Landt reste till Färöarna hade han lovat Naturvetenskapliga sällskapet i Köpenhamn att skriva en rapport om Färöarna. Resultatet blev Forsøg til Beskrivelse over Færøerne (1800). Landt var sockenpräst, men även en kunnig botanist: Han använder växternas vetenskapliga namn på ett naturligt sätt och var uppenbart intresserad av jordbruk. Hans bok bygger på egna experiment och på iakttagelser under många resor. Så vitt jag kan bedöma är det en kunskapsgivande bok, som ger en pålitlig bild av Färöarna kring år 1800.

 

3.4.12 Føroyar sum Rættarsamfelag 1535–1655 av Louis Zachariasen

Slutligen har jag använt mig av Louis Zachariasens Føroyar sum Rættarsamfelag 1535–1655 (1961). Zachariasen hade bland annat ingenjörsexamen i elektroteknik och var chef för Färöarnas telegrafverk. Han var tidningsredaktör, skrev dikter och noveller, gjorde översättningar till färöiska och var mycket verksam som politiker. Boken behandlar tiden från reformationen till dess att adelssläkten Gabel fick Färöarna som län och skildrar samhällsförhållandena. Underlag är tingsböcker, fogderäkenskaper och annat arkivmaterial samt Andersens och Degns böcker. Räkenskaperna över tiondet anses säkra, men fogderäkenskaperna är inte fullständiga.

 

3.5 Sammanfattning

Vid bedömning av litteraturen har jag använt mig av recensioner i färöiska tidningar och tidskrifter. På så sätt har jag kunnat kontrollera att en del av de böcker jag utnyttjat, och som jag bedömt som tillförlitliga, uppfattats på likartat sätt av experter. Som humanekolog har jag måst utgå från litteratur som skrivits av författare med olika bakgrund. När det gäller Färöarnas tidiga historia finns endast ett fåtal dokument bevarade. Färingasagan, Fårbrevet och Hundbrevet behandlas av flera författare, och jag kan jämföra synen på dessa dokument och på historien. I flera böcker om 1500- och 1600-talen behandlas enstaka mäktiga personer på ett likartat sätt. Också när det gäller senare tid pekar flera författare på brister i arkivmaterialet. Jag har inte genom egna arkivstudier kunnat bilda mig en uppfattning om vad dessa brister betyder. Litteraturen om den tid jag behandlar räcker emellertid enligt min åsikt för att ge en tillförlitlig bild av vad förändringarna i Färöarnas näringsliv betytt för naturens uthållighet och för människornas livskvalitet.

 

 

 

4. Färöarna – en bakgrundsbeskrivning av naturgivna förutsättningar

 

” Långt ute i det kvicksilverlysande världshavet ligger ett ensamt, blyfärgat litet land. Detta lilla klippland förhåller sig nästan till det stora havet som ett sandkorn till golvet i en balsal. Men betraktat genom ett förstoringsglas är detta sandkorn ändå en hel värld med berg och dalar, sund och fjordar och hus med människor i”.
 
Heinesen (1966)
*5*

 

 

Färöarna är en samling klippiga öar, noga räknat 18 stycken, belägna i Nordatlanten på ca 62° nordlig bredd, se Figur 4.1. Öarna ligger så när som på Suðuroy tätt samlade. Arealen är 1399 km², vilket kan jämföras med Öland. De ligger på undervattensryggen Wyville Thompson, som sträcker sig mellan Skottland och Island, och djupet på denna överstiger inte någonstans 500 m. Här möts den varma Golfströmmen och den kalla Östisländska strömmen, vilket ger upphov till uppvälvande vatten som har stor betydelse för livet i havet. Uppvälvningen av näringsrikt bottenvatten är avgörande för planktonproduktionens storlek. Starka tidvattenströmmar och det att öarna faller tvärt ner mot större havsdjup ger vattnet extra stor turbulens. Tidvattenzonen med sin höga primärproduktion är viktig som ”barnkammare” för många fiskarter.

 

bild
Figur 4.1. Färöarnas läge. (J.P. Joensen 1980).
 

 

 

Naturen sätter endast ramar för mänsklig verksamhet men omöjliggör i allmänhet inte denna. Människor har anpassat sig till de mest skiftande förhållanden. Höjdläge, tunt jordtäcke och sval sommar begränsar här möjligheten att odla säd. Det oceaniska klimatet gör att skog saknas. Torv finns på alla öar och ersätter trä som bränsle. Hög nederbörd och jämn temperatur ger goda gräsbeten åt kor och får. Den brutna reliefen ger utegångsfår skydd mot oväder. De branta kusterna är en förutsättning för öarnas stora kolonier av havsfåglar. Det näringsrika havet är öarnas viktigaste naturresurs med en rikedom på fisk och ofta men inte varje år, möjligheter till fångst av grindval. Erosionen under och efter istiden har ställvis utformat sänkor, som tillåter bosättning. I det nederbördsrika klimatet är försörjning med vatten inget problem. Skoglösheten medförde att båtvirke måste importeras.

 

 

4.1 Geologi och klimat

Färöarna är huvudsakligen en del av den nordatlantiska basaltplatån. De är uppbyggda av flera lager basalt med mellanliggande lager av vulkanisk aska (tuff), skiffer och sandsten. Nordatlantiska basalten tillkom under tertiärtiden, som kännetecknas av intensiv vulkanisk verksamhet avbruten av lugna perioder. Under en sådan lugn bildades på öarna kolförande lager i grunda sjöar. Kolflötserna är tunna, och kolet har endast fått en begränsad betydelse och då främst under de två världskrigen (Guttesen 1996:34).

Basalten vittrar långsamt och bildar brant stupande klippor, medan tuffen vittrar betydligt snabbare och därför ger upphov till jämna sluttningar eller breda hyllor på bergen. Kusterna är i norr och väster vanligen tvärbranta, men mot söderoch sydost bildar öarna stora trappsteg för att till sist nå havet i en brant sluttning, se Figur 4.2 (Danmarks natur 10:471 f.). Alla de större öarna består mest av vågiga högslätter avbrutna av klippformationer.

Kusterna i norr och väster är följaktligen svårtillgängliga. En landningsplats för båt är en nödvändighet för fisket, varför de flesta bygder ligger vid öarnas lägre östsida, där de också får välbehövligt skydd mot västvindar. Ofta måste båtarna ändå skyndsamt dras upp på land. Inte sällan ligger bebyggelsen på botten av en cirkusdal (Danmarks natur 10:468). En sådan har brant sluttande väggar och har bildats av en lokal glaciär i samverkan med frostsprängning. Cirkusdalar är vanliga på Färöarna, som har haft en egen inlandsis. Eftersom dennas centrum låg över öarna, är det isens erosion som kommit att prägla landskapet främst i isens perifera utbredningsområde. Jordtäcket är tunt och saknas på många ställen helt. Djupast är det i dalarna med ett djup på upp till 4–5 m (Danmarks natur 10:468).

 

bild
Figur 4.2. Kustberg på Mykines.
Foto: Per-Olov Berg 1998
 

 

 

Klimatet är utpräglat oceaniskt med liten temperaturskillnad mellan sommar och vinter. Sommaren är minst sagt kylig. Medeltemperaturen för den varmaste månaden augusti är 11,1°.

 

Tabell 4.1.

Medelvärden temperatur och nederbörd för perioden 1926-1950.
Efter Danmarks natur 10.

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Året
Abs. max. temp. ° 14,8 10,9 12,7 12,2 18,9 20,1 19,1 19,6 18,1 15,5 12,3 12,0 20,1
Medel max. temp. ° 6,2 6,0 6,5 7,4 9,5 11,4 13,1 13,4 12,0 9,3 7,7 7,0 9,1
Medel temp. ° 4,2 4,1 4,7 5,3 7,3 9,1 10,9 11,1 9,9 7,4 5,8 5,0 7,1
Medel min. temp. ° 1,8 1,4 2,2 2,9 5,0 6,9 8,9 9,1 7,7 4,9 3,5 2,6 4,8
Abs. min. temp. ° -8,9 -10,4 -8,5 -6,9 -4,5 1,2 2,2 3,1 0,4 -4,3 -4,5 -10,0 -10,4
 
Nederb. mm 155 132 121 106 65 77 77 96 130 156 151 156 1 422
Dagar m nederb. 25 23 23 21 16 18 18 20 22 24 24 26 260
Soltimmar 14 41 78 114 148 140 117 101 85 63 24 7 932
Dagar m dimma 0,3 0,6 1,7 2,1 5,1 5,7 8,7 7,9 4,0 1,4 0,7 0,8 39

Klara dagar är en sällsynthet. De flesta dagar regnar det och även en vacker dag avslutas ofta med något litet regn. Sommartid är dimma vanligt, medan åska däremot förekommer ytterst sällan. Då lågtrycken raskt vandrar över öarna, växlar vädret snabbt från regn till solsken och tvärtom. I huvudstaden Tórshavn är nederbörden i genomsnitt 1 400 mm/år, men öarna norröver får betydligt mer (Danmarks natur 10:474). Nederbörden tilltar upp till en viss nivå med höjden över havet. Låg avdunstning ger stor avrinning, och erosionen bidrar starkt till öarnas utseende. Den höga nederbörden urlakar jorden. Flacka områden blir lätt vattensjuka. Stor risk finns då för syrebrist i växternas rotzon, varvid organiskt material omsätts sakta. Observera att tabellen ovan återger det nutida klimatet. Under Färöarnas historia har klimatet varierat (Dansgaard m.fl. 1975:24 ff.). All produktion på Färöarna var mycket beroende av vädret. Genom analyser av iskärnor från Grönlands inlandsis kan man följa temperaturens förändringar för lång tid bakåt. Temperaturkurvan nedan i Figur 4.3 stämmer rätt väl med vad tingböcker och fogderäkenskaper har att berätta om Färöarnas väder. Givetvis var Färöarnas klimat mildare än det grönländska, men det bör ha följt samma tendenser. Det är lätt att se i diagrammet hur varma och kalla perioder avlöser varandra. Ovanligt kallt var det i slutet av 1100-talet, under största delen av 1200-talet, under hela 1600-talet och första delen av 1700-talet. Kallt klimat medförde missväxt, misslyckat fiske och fårdöd. När färöingarna efter monopolhandelns upphörande 1856 alltmer gick in för fiske, så skedde detta turligt nog under en värmeperiod.

 

bild
Figur 4.3. Temperaturdiagram från Grönland.
Debes (1995).
 

 

 

4.2 Flora: ett skoglöst landskap

Trädgränsen är en viktig biologisk gräns, som också är lätt att se i landskapet. Den sammanfaller i stort sett med 10°isotermen för den varmaste månaden. Träden behöver en viss värmemängd för att kunna växa, medan vintertemperaturen i stort sett saknar betydelse för deras förekomst. Trädgränsen skiljer skog från tundra och får bilda gräns mellan tempererade områden och arktiska. Söder om Arktis finns ögrupper som Aleuterna, Kommendörsöarna och Färöarna, vilka utan att vara arktiska är trädlösa och kan hysa enstaka arktiska växter och djur. Deras sommartemperatur är tillräckligt hög för trädväxt, men det utpräglat maritima klimatet håller skogen borta. Förmodligen beror trädlösheten på milda vintrar och det skiftande vårvädret samt på hårda vindar och atmosfärens salt. Man kan här tala om en maritim skogsgräns. Människan är alltså inte ansvarig för skoglösheten på Färöarna. Träd går att odla utanför trädgränsen, och på Färöarna har man anlagt s.k. plantager, där man odlar lövträd som alm, lönn, rönn och sälg samt några arter barrträd. De första trädplanteringarna utfördes av ”Det danske Hedeselskab” 1904 (Danmarks natur 10:489). Stort utrymme har gräshedarna, som går upp till 400–600 m.ö.h. Deras höjdläge varierar beroende på markens dränering, näringsinnehåll och humuslager. Gräshedarna ger vid solsken öarna deras på håll så karaktäristiska gröna färg, då mattan av gräs är mycket tät. Högre upp tillåter stark vind i förening med hög luftfuktighet endast en mycket sparsam vegetation. Finare jordpartiklar är borttransporterade, och berget går ofta i dagen. De högsta fjällplatåerna är nästan uteslutande bevuxna med mossor, som trivs utmärkt i det fuktiga klimatet. Lavar spelar en mera undanskymd roll. På flacka ytor på låg höjd och med näringsfattig jord utvecklas rishedar dominerade av ljung och kråkbär (Danmarks natur 10:484). Färöarnas flora har invandrat efter istidens slut eller införts av människan och då ibland oavsiktligt. Det är möjligt att några tåliga växter under istiden övervintrat på nunatakker, d.v.s. på toppar som stack upp ovanför isen. Basalten är fattig på mineral, och den höga nederbörden lakar bort en del av växtnäringen ur jorden. Det finns på Färöarna över 400 fanerogamer. Av dessa har människan infört ca 60 arter, som är beroende av människan för att kunna klara sig och lever som ruderatväxter eller som ogräs. Ytterligare 30 arter är naturaliserade, d.v.s. klarar sig på egen hand. Ett exempel är Trifolium pratense (vitklöver), införd som foderväxt och nu allmän på god och ej så fuktig inmark. Endast 5 % av fanerogamerna är ettåriga. Den låga sommartemperaturen gör det svårt för växterna att få fram mogna frön varje år. Klimatet på Färöarna gynnar växter som inte är beroende av att gå i frö, och fleråriga växter med vegetativ förökning dominerar floran. Ettåriga växter finns på ställen, där jorden ofta råkar i rörelse. Exempel på sådana ställen är rasbranter (talusbildningar). Liknande förhållanden råder i de svenska fjällen, där ettåriga växter förekommer på bar och fuktig jord. Slutligen har människan genom sin verksamhet kommit att gynna växter som Rumex acetosa (ängssyra) och Urtica dioica (brännässla) (Danmarks natur 10:487).

Cyperaceæ (halvgräs) är med 27 arter den talrikaste fanerogamfamiljen på Färöarna. Därnäst kommer Gramineæ (gräs) med 26 arter. Gräs finns nästan överallt och var förr enda födan för boskapen. Ett fodergräs måste uppfylla vissa villkor. Det skall vara aptitligt, d.v.s. ha god smak och inte vara stickigt, vara näringsrikt och helst vara allmänt förekommande. Storboskap och småboskap har olika krav på betesväxter. Får och getter verkar avgjort mer förnöjsamma än kor och hästar. Dorete Bloch och illustratören Bárður Jákupsson tar upp exempel på bra foderväxter i Færøflora (1980). Följande lista ger en kort beskrivning av de viktigaste foderväxterna.

Färöarnas viktigaste foderväxter

Anthoxantum odoratum (vårbrodd): Mycket allmän överallt, bra fodergräs och innehåller kumarin som ger höet god doft.

Agrosti capitelaris (rödven): Mycket vanlig både i inmark och utmark, ett av karaktärsgräsen i utmarken. Bra fodergräs men tål inte gödsling.

Poa trivialis (kärrgröe): Karaktärsväxt i inmarkens fuktiga, gödslade delar. Allmän i lägre delar av utmarken.

Festuca vivipara (getsvingel): Bra fodergräs som finns överallt och är en av Färöarnas två vanligaste växter.

Festuca rubra (rödsvingel): Mycket allmän i inmarkens torra delar och i utmarken. Bra fodergräs.

Holcus lanatus (luddtåtel): Mycket allmänt gräs i låglandet och på ängarna de första 5–10 åren. Dess borst gör den mindre aptitlig.

Nardus stricta (stagg): Karaktärsväxt på torrare delar av utmarken i alla höjdlägen. Stickig men slipas av vinden. Tål ej gödsling. Dåligt fodergräs som fåren helst låter stå och som därför gynnas av fårbetet. Kan dock betas på vintern.

 

 

4.3 Fauna: fåglar förhärskande

Så när som på fåglar saknades ursprungligen landlevande ryggradsdjur. Öarna ligger långt ute i havet, och varken däggdjur, groddjur eller kräldjur har kunnat ta sig över dit efter istidens slut. Groddjur och kräldjur saknas än i dag, och de däggdjur, som nu finns, har alla införts av människan, avsiktligt eller oavsiktligt. Skogsharen är sålunda inplanterad, medan möss och råttor kommit hit som fripassagerare på fartyg (Danmarks natur 10:537 ff.). Haren infördes 1831 och 1835 på Streymoy, och efter bara några år var beståndet lika stort som det nutida.

Det är fåglarna som ger liv åt det färöiska landskapet men antalet arter är lågt med endast 42 säkert häckande arter. Fåtaligheten gäller landfåglar. Färöarna har ett isolerat läge i havet och är skoglösa. Havsfåglarnas artantal är lika stort som i Norge och Storbritannien. Landfåglarna är övervägande stannfåglar, vilket dels beror på den milda vintern och dels på att det under flyttningen är lätt att missa en liten ögrupp.

Den färöiska fågelfaunan kännetecknas av endemiska underarter. Dessa är säregna för öarna och förekommer inte någon annanstans. Endemiska underarter uppfattas som anpassningar till lokala förhållanden och är en vanlig företeelse på oceaniska öar.

Färöingarna klarade under naturahushållningens tid sin försörjning genom jordbruk, boskapsskötsel, fiske och fågelfångst. Fångst av havsfåglar var annars ovanlig men hade stor betydelse på öar långt ute i havet. St. Kilda i yttre Hebriderna anses alltid ha haft en ”fågelekonomi”. Därför har jag gett förutsättningarna för fågelfångst på Färöarna ett stort utrymme i min avhandling.

 

 

4.3.1 Förutsättningar för fågellivet på Färöarna

Underlaget för den stora mängden av fiskar och havsfåglar vid Färöarna är havets stora produktion av fytoplankton (växtplankton), som är urnäringen för havets fauna. I allmänhet varar denna produktion en sommarmånad. Sedan är betydelsefulla närsalter som fosfater och nitrater förbrukade. På några ställen i havet sker dock uppvälvning (vertikal omröring) av djupvatten som medför nya tillskott av närsalter. Detta gör att produktionen av fytoplankton kan fortsätta ytterligare ett par månader. Uppvälvning inträffar där havsströmmar möts eller bildas av starka tidvattenströmmar, som orsakar turbulens i vattnet. Havet vid Färöarna utmärks av stark uppvälvning. Det har också stor betydelse att nitrater här bryts ner mycket långsamt. I nordliga och därmed kallare hav finns färre och mindre nitratnedbrytande bakterier än i varmare hav. Den starka uppvälvningen vid Färöarna gör att produktionen av fytoplankton kan fortsätta till augusti–september. Därmed fortsätter också produktionen av makroplankton (djurplankton), som är nästa steg i näringskedjor där fiskar och havsfåglar ingår. Endast 0,2 % av oceanernas area har uppvälvande vatten, men detta är av vital betydelse för livet i havet. Försämras uppvälvningen kraftigt leder detta till katastrof för fiskar och fåglar.

Kring Färöarna ligger bottensedimenten på så stort djup att de inte nås av vertikala stömmar. Vattnet grumlas inte utan är mycket klart. Ljuset i vattnet utnyttjas också bättre genom att ett språngskikt på 25 meters djup under sommaren hindrar växtplankton från att föras ner i djupet, där ljuset är för svagt för fotosyntesen. På vintern ligger språngskiktet på 500 meters djup, och plankton och småfisk blir då otillgängliga för fåglarna.

Det är bara under häckningstid som stora mängder havsfåglar uppehåller sig vid Färöarna. När uppfödningen av ungarna är slutförd sprider sig fåglarna ut över Atlanten. De kommer sedan inte samtidigt tillbaka till boplatserna utan antalet fåglar växer i takt med produktionen av föda. Denna når sitt maximum i maj–augusti, då också häckningen äger rum, jfr. nedanstående översikt.

 

Tablå 4.1.

Några fågelarters tidpunkt för återkomst till Färöarna.

Fågelart Tidpunkt för återkomst
Stormfågel (Fulmarius glacialis) november
Havssula (Sula bassana) januari
Sillgrissla (Uria aalge) februari
Strandskata (Haematopus ostralegus) mars (12 mars är officiell ankomsttid för nationalfågeln)
Lunnefågel (Fratercula arctica) april
Tretåig mås (Rissa tridactyla) maj
Stormsvala (Hydrobates pelagicus) juni

Tidig ankomst tillåter inte tidig häckning eftersom tillgången på föda i början av våren är för liten. Ungfåglar kommer vanligtvis åter i maj då produktionen av föda är i full gång. Visserligen är tillgången på föda god vid tiden för häckning men havsfåglarna har ändå specialiserat sig, när det gäller val av byte och sätt att fånga detta, vilket nedanstående tablå illustrerar.

 

Tablå 4.2.

Vanliga fågelarters val av föda och fångstsätt.

Fågelart Föda Fångstsätt
Stormfågel (Fulmarius glacialis) Makroplankton, avfall från valfångst och fiske Tar födan på havsytan
Havssula (Sula bassana) Ganska stor fisk, mest sej Störtdyker ner till 10 m
Sillgrissla (Uria aalge) Yngel av sill och torsk Dyker ner till 50–180 m, simmar med vingarna
Lunnefågel (Fratercula arctica) Småfisk, mest tobis Dyker ner till 50–180 m, simmar med vingarna
Tretåig mås (Rissa tridactyla) Småfisk och makroplankton Fångar närmast under ytan, strötdyker ofta
Stormsvala (Hydrobates pelagicus) Makroplankton Flyger nära ytan där den tar födan. Jagar på natten
Toppskarv (Phalacrocorax aristotelis) Fisk, särskilt ungtorsk Fiskar längs klippkuster och i vikar och sund. Simmar under vattnet med fötterna
Ejder (Somateria mollissima) Främst blåmusslor som krossas med muskelmagen Dyker ner till botten på ganska grunt vatten nära kusten
Labbar (Stercorarius) Rånar andra havsfåglar på deras byte. Tar ägg, ungar och hackar på lamm, asätare
Strandskata (Haematopus ostralegus) Specialist på skålsnäckor men äter mest musslor
Mindre lira (Puffinus puffinus) Jagar på natten, då en del makroplankton vandrar upp till ytan i skydd av mörkret för att livnära sig på fytoplankton

Mer än 95 % av alla havsfåglar häckar i kolonier och många av dessa finns på hyllor i höga klippor, som brant stupar mot havet. På Färöarna ligger i allmänhet fågelbergen på öarnas västra och norra sidor. Varje art har speciella krav på boplatsernas läge Det brukar inte råda brist på boplatser utan konkurrensen gäller de bästa platserna. Bäst är att ha en plats i kolonins mitt.

Sillgrisslan häckar mycket tätt, tätast av alla arter, och kräver breda hyllor. Tretåig mås bygger på obetydliga klipputsprång, men häckar även inne i sillgrisslornas kolonier. Stormfågeln kräver stor plats men är allsidig i sitt val av boplats och häckar också på branta sluttningar i inlandet. Havssulan häckar på breda hyllor eller på toppen av fristående klippor.

Trängseln i kolonierna är oberoende av tillgången på boplatser. Fåglarna tränger ihop sig mot mitten, där det är säkrast bo. Allra mest tränger sillgrisslorna ihop sig med näbbavstånd till närmaste granne. Att bo tätt underlättar parbildning och överförandet av information. Kolonierna är socialt stimulerande. I små kolonier lyckas häckningen sämre än i stora.

 

bild
Figur 4.4. Sillgrisslor på Skúvoy.
Foto: Føroya Náttúrugripasavn.
 

 

 

Bilden ovan illustrerar hur stor och tät en sillgrisslekoloni kan vara. De ljusa fåglarna med vita huvuden och gråa vingar med svarta spetsar är tretåiga måsar. Dessa häckar ofta bland sillgrisslor och bygger bon på smala hyllor, som helst skall skyddas av ett litet överhäng.

Många havsfåglar blir sent könsmogna och lägger endast ett ägg under sin häckning. Till dessa hör t.ex. stormfågeln, könsmogen vid 7–9 års ålder och sillgrisslan, könsmogen vid 5 år. Mister sillgrisslan sitt ägg kan den lägga om till och med en tredje gång. Varje led i reproduktionen är fylld av osäkerhet. Av stormfågelns ägg utvecklas 60–86 % till flygfärdiga ungfåglar. Många ungfåglar dör framför allt under sitt första levnadsår. De är ännu inte fysiologiskt utvuxna och saknar erfarenhet. Vanligaste dödsorsakerna är olyckshändelser, svält och dåligt väder. Endast ett mindretal ungfåglar överlever till vuxen ålder. Dödligheten för ungfåglar är svår att fastställa, då en del av dem kan ha flyttat till andra kolonier. Olika undersökningar har också resulterat i olika värden. Mortaliteten för vuxna havsfåglar är betydligt lägre. För en havsfågel som endast lägger ett ägg per säsong är ett långt liv en nödvändighet om populationen skall förbli stabil eller rent av kunna öka. Havsfåglar är förvånansvärt långlivade, som följande översikt visar.

 

Tablå 4.3.

Högsta kända ålder för några havsfåglar

Fågelart Högsta kända ålder
Lunnefågel Över 30 år
Mindre lira 44 år, ringmärkt som häckfågel, varför den var minst 5 år äldre
Sillgrissla 32 år 32 år
Stormfågel 42 år

 

Uppgifterna om högsta ålder grundas på återfynd av ringmärkta fåglar. Sillgrisslan sliter hårt på sina ringar, som nöts mot hårda klippor, en nötning ingen hårdmetall står emot. Därför är uppgifter om sillgrisslornas ålder osäker.

Som påpekats tidigare konkurrerar inte havsfåglarna med varandra om födan. Detta är absolut nödvändigt. Enligt Gauss’ princip kan två arter med samma ekologiska behov inte bo i samma område.

Färöarnas havsfåglar är K-strateger med stor kroppsvikt, långsam utveckling och långt liv. De kan motstå konkurrens såväl inom sin art som från andra arter. Ekosystemet de ingår i har existerat länge och haft tillräckligt med tid för att utveckla ett mönster för samexistens, där varje art är biologiskt anpassad till arter med liknande levnadssätt. Mogna ekosystem har många K-strateger och långa näringskedjor. Systemet är stabilt under förutsättning att inga omfattande störningar inträffar. K-strateger har låg produktivitet och kan endast bygga upp sin population under gynnsamma förhållanden. Ett ekosystem är stabilt om det ändrar sig obetydligt från dag till dag eller från år till år, eller om det förändras på ett regelbundet eller förutsägbart sätt. I naturen är konstanta system relativt sammansatta och domineras av K-strateger.

Stormsvalan är ett undantag från regeln att K-strateger skall vara stora. Den är kanske något större än en svala och kan trots sin litenhet betecknas som K-strateg. Den blir könsmogen vid 4–5 års ålder, lägger ett ägg och häckningstiden är 90 dygn. Den kan bli 30 år gammal och är väl anpassad för samexistens med andra havsfåglar.

Dynamiskt stabila system som är känsliga för störningar domineras av r-strateger med hög produktion. r-strateger är generalister med snabb utveckling, liten kroppsvikt, kort livslängd och starkt varierande populationstäthet. De kan betecknas som opportunister med dålig konkurrensförmåga.

 

 

4.3.2 Beskrivning av ekonomiskt viktiga fågelarter

Sillgrisslan är ca 40 cm hög med lång hals och lång smal näbb. Den simmar under vatten med sina tämligen små vingar. Den stora skillnaden i densitet hos luft och vatten gör det svårt att ”flyga” i båda medierna. Endast fåglar med en maximivikt på 1 kg klarar detta. Sillgrisslan närmar sig denna vikt. Dess ägg väger i genomsnitt 103 g. Det är 10 % av honans kroppsvikt. Går ägget förlorat kan honan lägga ett nytt och ibland till och med ett tredje ägg, vilket kommer fram blodigt. Sillgrisslans ägg är extremt spetsiga i ena änden och kan rotera på stället när de får en stöt. Äggen läggs utan bale, vilket medför att de trots sin asymmetriska form lätt rullar över klippkanten, om ruvande fåglar plötsligt flyger upp.

Innan ungarnas vingar är fullt utvecklade hoppar de en kväll i skyddande skymning utför stupet ner mot havet, där föräldrarna ligger och lockar. Många ungar hamnar på klippor och slår ihjäl sig och många blir tagna av trutar. De som når havet matas av vuxna fåglar, som inte behöver vara föräldrarna, i två månader. Genom att föda upp ungarna på havet sparar de vuxna grisslorna mycket energi.

 

bild
Figur 4.5. Sillgrisslor.
Foto: Føroya Náttúrugripasavn.
 

 

 

Lunnefågeln är en liten rund alkfågel med papegojliknande, kraftig näbb. På danska kallas den ofta för søpapegøje. Till skillnad från andra alkor är den tågångare och rör sig säkert på land.

 

bild
Figur 4.6. Lunnefågel.
Foto: Hallgeir B. Skjelstad 1998.
 

 

 

Huvudfödan utgörs av tobis, en liten fisk som väger ca 10 g. För att föda upp en unge behövs ett par tusen av dessa fiskar. Lunnen klarar av att hålla 5–6 tobisar samtidigt i näbben genom att klämma fast dem med den styva tungan. Förlorat ägg ersätts inte. Då grävandet av bogångarna kräver en stor arbetsinsats används dessa år efter år. Gångarna underminerar jordtäcket, och i ett regnigt klimat blir risken för skred stor. Ungfåglarna bor bland de vuxna fåglarna och därför ser man i kolonierna många sysslolösa fåglar.

 

bild
Figur 4.7. Övergivet lunneland på Mykines.
Foto: Per-Olov Berg 1998.
 

 

 

Råttor som är en svår plåga för lunnefågeln saknas på Mykines. Det här lunnelandet kan ha övergivits därför att gångarna har blivit för gamla och därför dåliga eller på grund av försämringar av klimat och väder.

Havssulan är en av de få havsfåglar, som någon gång varit föremål för en noggrann inventering i modern tid. Utbredningsområdet är begränsat till Nordatlanten, och 1939 uppskattades antalet bon till 83 000 fördelade på ett fåtal kolonier (Fischer & Lockley 1954:83). En av dessa finns på Mykineshólmur. Som namnet antyder ligger holmen intill Mykines, och skiljs från denna genom ett mycket smalt sund. Havssulan är en kraftig fågel med grov spetsig näbb. Den störtdyker från upp till 30 meters höjd och kommer på så sätt djupt ner i vattnet. Under huden på bröstet finns luftkuddar, som dämpar stöten mot vattenytan.

 

bild
Figur 4.8. Havssula.
Foto: Hallgeir B. Skjelstad 1998.
 

 

 

Stormfågeln, som är en relativ nykomling till öarna, har sedan slutet av 1800-talet kunnat utnyttjas av färöingarna. Den var länge en fågel för arktiska hav och började först på 1600-talet att sprida sig söderut i östra Nordatlanten. Om orsakerna till detta tvistar forskarna. Normalt lever stormfågeln av makroplankton som kräftdjur och bläckfiskar och den är dessutom en effektiv asätare. Fisher & Lockley tog fasta på det sistnämnda och ansåg att avfall från valfångare och senare från trålare ligger bakom fågelns expansion. Kring en trålare kan flera tusen stormfåglar samlas (Fischer & Lockley 1954:105). En invändning mot detta är att bara en bråkdel av avfallet kan utnyttjas innan det sjunker. Det kan dock tänkas att avfallet underlättade för stormfåglarna, när tillgången på deras vanliga föda var knapp, och då unga fåglar hotades av svält. Hur som helst kom stormfågeln troligen till Färöarna 1839. Vid den tiden var alla tänkbara fågelberg på Färöarna i stort sett redan upptagna av främst sillgrisslor. Emellertid kan stormfågeln driva bort nästan varje annan havsfågel genom att spruta ett oljigt, illaluktande sekret på angripare. Olja på havsfåglar medför ofta att de dör genom nedkylning. Allt eftersom stormfåglarna ökade i antal på Färöarna, så gick populationen av sillgrisslor tillbaka. Nu är stormfågeln den vanligaste havsfågeln vid Färöarna.

 

bild
Figur 4.9. Stormfågel på Mykines.
Foto: Hallgeir B. Skelstad 1998.
 

 

 

4.4 Havets resurser kring Färöarna

Havet har alltid haft en avgörande betydelse för den färöiska folkförsörjningen. Mat från havet var det i allmänhet gott om i alla hem. Vanligt folks mat bestod av fisk. “Átti tú tráðu og pott, so kundi tú liva í Sørvági” (‘Ägde du metspö och gryta, så kunde du leva i Sørvágur’) skriver Jóan Pauli Joensen, professor i etnologi i Bergen (J.P. Joensen 1982:129). Under nödår livnärde sig fattiga genom att samla blåmusslor, skålsnäckor och ätliga alger. Nödår inträffade vid missväxt och boskapsdöd, samt när fisket slog fel. Fattiga människor var i allmänhet jordlösa och försörjde sig som daglönare. De kunde inte lägga upp förråd för dåliga tider. Till havets resurser skulle man också kunna räkna havsfåglar, eftersom dessa hämtar sin föda i havet. Det talas aldrig om att fågelfångsten slog helt fel förr i tiden. Däremot kunde grindvalen utebli många år i följd.

 

 

4.4.1 Fisk

Det har alltid varit gott om fisk runt Färöarna. Fiske blev därför en viktig del i hushållens självförsörjning, och framför allt fiskades bottenfiskar som torsk och kolja samt den halvpelagiska gråsejen. Det är svårt att ange fasta gränser för en fisks utbredning. Dess näringsval i olika åldrar, den föredragna temperaturen och krav på lekplats bestämmer i stora drag, vilka områden olika fiskarter håller till i.

Torsken (Gadus morhua) bildar vid Färöarna ett självständigt bestånd, som endast har sporadisk förbindelse med andra bestånd. Vid försök med märkning av torsk har så gott som alla återfångster skett vid Färöarna. Helt stationär är den emellertid inte, då den företar lek- och födovandringar. Småtorsk lever på ryggradslösa bottendjur och den vuxna torsken främst av annan fisk som tobis (Ammodytes marinus). Torsken är ingen stimfisk men påträffas ofta i täta bestånd, där det finns gott om föda. Sommartid finns den i stora koncentrationer på små sandbankar nära kusten, ditlockad av stora mängder tobis (Danmarks natur 10:499). Den färöiska torsken växer relativt snabbt, och särskilt fort växer den på Färöbanken, 50 sjömil sydväst om Suðuroy.

Kolja (Melanogrammus aeglefinus) är mycket vanlig vid Färöarna och har stor betydelse för fisket. Den bildar liksom torsken ett självständigt bestånd vid Färöarna och gör vandringar runt öarna. Viktigaste födan utgörs av ryggradslösa bottendjur, och som äldre tar den dessutom fisk. Koljan växer snabbare vid Färöarna än i andra delar av Östatlanten. Snabbast växer den väster om öarna.

Långa (Molva molva) är en storvuxen torskfisk för vilken vattnen vid Färöarna är en viktig lekplats. Långan lever på hårdbotten på 100–400 meters djup, där den äter större bottendjur och fisk. Den uppges inte som stationär (Danmarks natur 10).

Hälleflundra (Hippoglossus hippoglossus) är vanlig kring Färöarna och är en kringströvande bottenfisk, som ibland vandrar pelagiskt. Av återfångsten av märkta fiskar har 1/3 skett vid Island. Fisken växer sakta men tillväxten är god vid Färöarna. Den kan bli upp till 4 m och väga över 300 kg. Tillväxten varierar mycket efter beståndets täthet, konkurrens och tillgång på föda. Fiskar växer hela livet. Till en början utgörs födan av små bottendjur. Stora hälleflundror tar på djupare delar av bankarna torsk och kolja. Det gör de också ofta i det fria vattnet. Hälleflundrans kött är mycket uppskattat.

Bergskädda (Microstomus kitt) är vanlig på hård botten både i vikar och ute på bankarna. Märkningar visar att den endast vandrar runt Färöarna.

Rödspätta (Pleuronectes platessa) är en i Sverige välkänd matfisk, men den är ovanlig vid Färöarna.

Sill (Clupea harengus) har endast fiskats under de senaste 200 åren. Resultatet är ojämnt. Goda fångstår omväxlar med år med nästan ingen fångst alls. I vissa fjordar finns det lokala bestånd av kustsill, dock inte i de färöiska fjordarna. Från Färöarna härstammar en intressant iaktagelse av sovande sill, gjord på 1930-talet av en man från Suðuroy. Han berättade att sillen ”grindede”, ett färöiskt uttryck som används om grindvalar när de sticker huvudet över vattenytan för att få luft. Sillen låg i mängder på samma sätt under ytan med nosen uppåt och stjärten nedåt. Trots att han seglade fram till dem kunde han inte väcka dem. Först när några valfångstfartyg, som låg i närheten, avfyrade sina kanoner vaknade sillarna och försvann skyndsamt i djupet. I början av 1960-talet låg en sovjetisk ubåt utrustad som undersökningsfartyg i farvattnen kring Island. Fartyget råkade komma in i ett stim med sovande sill och iakttog detta i flera timmar. Man vet inte vad dessa observationer innebär. De är de enda iakttagelser av ”sovande” stimfiskar man känner till. Fenomenet kan alltså knappast vara dagligen förekommande. Tidigare har sillen ansetts vara i oavbruten rörelse. Man har antagit att den måste simma för att få tillräckligt med syre till gälarna.

Gråsej (Pollachius virens) är en stim- och vandringsfisk, som lever pelagiskt i de övre vattenlagren och lämnar kusten vid två års ålder. Den livnär sig av små kräftdjur och fiskyngel.

Tobis eller havstobis (Ammodytes marinus) är liten fisk med en medelvikt på 10 gram. Den är ingen matfisk utan har betydelse som föda åt andra fiskar och åt havsfåglar. Fisken lever av små planktondjur, som driver med vattnet, och den förekommer mest på ryggen av revlar och på banksluttningar där tidvattenströmmarna är starka. Koncentrationen av tobis kan på sina ställen bli så stor att den mängd plankton som normalt finns där inte räcker till för fiskarnas försörjning. Näringsbehovet fylls genom att en kraftig lokal tidvattenström tillför stora mängder plankton. Färöarnas starka tidvatten är förutsättningen för den rikliga förekomsten av tobis på öarnas banksluttningar. Tobis är en mycket ortstrogen fisk, som i stort sett bara simmar upp och ner i vattnet över bottnen, där den annars befinner sig. Större delen av vintern och på nätterna ligger fisken nedgrävd i den sandiga bottnen. Att tobisen ligger nedgrävd under vintern förklarar varför många havsfåglar lämnar Färöarna på hösten.

När det gäller förekomsten av pelagisk fisk vid Färöarna måste hänsyn tas till två saker. För det första ligger öarna långt ute i Atlanten och är omgivna av starka strömmar, som förhindrar utbyte av fiskbestånd. För det andra visar sig pelagiska fiskar sällan vid kuster och över bankar annat än för att leka. Pelagiska fiskar är alltså ovanliga vid Färöarna.

 

 

4.4.2 Grindval

Grind är ett färöiskt ord för flock. Grindvalen (Globicephales melas) är en liten tandval, kolsvart eller mycket mörkgrå, 4–7 m lång med en vikt på 1 000–3 000 kg. Bröstfenorna är 1/5 så långa som kroppen och tjänar till att balansera den. När valar simmar rör de stjärten lodrätt. Den långa ryggfenan saknar betydelse men har gett grindvalen dess engelska namn long-finned pilot whale. Grindvalen lever främst av tioarmade bläckfiskar, och det är möjligt att bläckfiskarnas lek nära kusten är orsak till grindvalarnas benägenhet att stranda. Småvalar är mycket sociala, och grindvalen lever i flockar av varierande storlek från 10 upp till 2 000 djur. När grindvalarna vilar eller sover, säger man på färöiska att de grindast, d.v.s. ligger så tätt att de rör vid varandra. Skräms en val så vaknar hela flocken. Valarna lämnar ogärna sin flock vad de än utsätts för.

Det finns två olika poulationer av den färöiska grindvalen (Globicephales melas), se Figur 4.10. Den största lever i ett cirkumpolärt område runt Antarktis, där beståndet nu uppskattas till mer än 200 000 individer. Den mindre populationen finns i norra Atlanten och västra Medelhavet.

 

bild
Figur 4.10. Utbredningskarta för Färöarnas grindval.
Från www.wikipedia.org.
 

 

 

Mellan dessa två populationer finns den kortfenade grindvalen (Globicephala macrorhynnchus) som inte går in i Medelhavet. Utbredningsområdena överlappar varandra något. Arterna korsar sig inte med varandra.

Grindvalens kött har en proteinhalt på 25 % och högt järninnehåll, och späcket har en stor andel fleromättade fettsyror. Före havsföroreningarnas tid var ”grind” en hälsosam mat. Nu innehåller grindvalarna höga halter av kvicksilver, PCB och DDT. Färöarnas Livsmedelsstyrelse avråder från att äta deras inälvor. Vuxna personer bör inte äta mer än 150–200 g grindvalskött i veckan. Späcket är ännu farligare, och intaget bör begränsas till 100–150 g i månaden. Barn och havande kvinnor skall vara särskilt försiktiga.

 

 

4.4.3 Tumlare

Tumlare (Hyperdoodon ampullatus) finns överallt i Nordatlanten, men den bildar inte flockar som grindvalen; högst några få djur rör sig tillsammans. Den har bara haft betydelse för de nordligaste bygderna på Suðuroy. Efter att ha tillbringat sommaren i polartrakterna söker sig tumlaren söderut på hösten, och ett av sträcken går då förbi Suðuroy.

 

 

4.4.4 Storvalar

Kring Färöarna levde tidigare så mycket storvalar, att det när fångsten var som störst på 1890-talet fanns 7 valstationer på öarna. Förutsättningen för denna valfångst var de valar i södra Atlanten, som på sommaren vandrade norrut i sitt sökande efter föda och då passerade Färöarna. De gick sällan in över bankarna utan stannade vid deras sluttningar mot djuphavet, där det fanns djurplankton i stora mängder. Framför allt tre bardvalar var av betydelse: finnval (Balaenoptera physalus), sejval (Balaenoptera borealis) och blåval (Balaenoptera musculus). Av kaskelotvalen (Physeter catodon) kom endast unga hanar till Färöarna. Till skillnad från bardvalarna är kaskeloten nu vanligare än förr omkring Färöarna.

Etnobiologen Ingvar Svanberg berättar hur färöingarna länge varit rädda för att närgångna storvalar skulle välta små fiskebåtar. Man försökte skrämma bort valarna med kemiska avskräckningsmedel; först med bävergäll, som var dyrt, och sedan med enbärsolja. Ett mindre bestånd av lågvuxen en (Juniperus communis nana) finns fortfarande på Färöarna och dessutom importerades oljan. Enligt Olaus Magnus försökte man också skrämma valar genom att slänga tomma tunnor i havet.

 

 

4.4.5 Sälar

Gråsäl (Halichoerus grypus) kan bli upp till 2,8 m lång och den är en mycket skicklig simmare men har svårt att hålla andningshål i isen öppna. De isfria vattnen kring Färöarna passar alltså gråsälen På Färöarna håller den till i underjordiska hålor med öppning i havsytan. Där förökar den sig också.

Knubbsäl (Phoca vitulina) kan bli 1,80 m lång. På Färöarna håller den till på skär och stenar längst kusten, och fångar fisk även på stort djup. Knubbsälen uppehåller sig inte på drivisen, då den inte klarar att hålla andningshål öppna.

 

 

4.4.6 Snäckor och musslor

Blötdjur har stor betydelse som agn vid fiske och några användes också som mat under svåra tider.

Skålsnäcka (Patella vulgata) är i bränningszonen allmän på klippor, där den sitter med skalet några mm över underlaget så att vattnet kan spola över gälarna. Om den oroas suger den sig fast så hårt att den är mycket svår att rubba – den måste alltså tas med överraskning. På natten företar snäckan meterlånga vandringar för att söka föda men återvänder alltid till utgångsläget. Skalet formas efter underlaget. Strandskatan livnär sig till stor del på skålsnäckor.

Blåmussla (Mytilus edulis) är ca 10 cm lång och skildkönad. Den förekommer ned till ett par meters djup och bildar så kallade musselbankar. Musslan tål stora variationer i temperatur och salthalt och klarar även en längre tids uttorkning. Det sista gör att den kan leva i tidvattenszonen, där den lätt kan plockas. I många länder betraktas blåmusslan som en delikatess.

Hästmussla eller stor blåmussla (Modiolus modiolus) är ca 15–20 cm lång och finns på något djupare vatten än blåmusslan. Den bildar täta bankar i vikar med kraftig genomströmning. Valthornssnäcka (Buccinum undatum) kan ute i havet bli upp till 11 cm, men blir i kusttrakter betydligt mindre.

 

 

4.4.7 Tångväxter

Färöarna har goda förutsättningar för fastsittande alger: klart vatten, kust med klippor och stora stenblock, kraftiga tidvattenströmmar och stark bränning.

Brunalger (Phaephyceae) är det dominerande inslaget ned till 10 m djup, och bildar skogsartade bestånd. De innehåller glaubersalt (natriumsulfat), som är ett laxermedel och som måste avlägsnas innan algerna används som föda. Man kan koka ur saltet, fast då försvinner en del näringsämnen.

Blåstången (Fucus vesiculosus) är för seg att ätas på vanligt sätt. På Färöarna har man kokat den i vatten eller mjölk till gröt eller soppa. Man har också torkat den och malt den till mjöl.

Rödsallat (Rhodymenia palmata) är en grenig rödalg, 10–30 cm lång och växer på ned till 15 meters djup. Den finns endast som honindivider och måste föröka sig på könlös väg. I Norge och på Island har man ätit rödsallat sedan vikingatiden. Om algen kokas länge blir den till en gröt. För den fattiga befolkningen på Irland var den i gamla tider det enda sovlet till potatisen.

 

 

4.5 Färskvattenresurser

Under förindustriell tid tog färöingarna sitt behov av vatten från en bäck. Helst skulle en bygd ha två bäckar. Från den ena tog man vatten till matlagning, och den andra bäcken användes till tvättning. Färöarna har hög nederbörd och denna ökar med höjden över havet upp till en viss nivå. Inga träd fångar här upp en del av nederbörden, som sedan avdunstar från bladen, utan all nederbörd faller på marken. På en gräsklädd sluttning delas ytavrinningen upp i otaliga små rännilar som sipprar fram genom gräset. En del filtreras in i marken, och då denna är mättad, samlas återstoden i håligheter i markytan. Om regnet är långvarigt rinner vattnet från håla till håla för att till sist bilda en bäck. Öarnas vattendrag är vanligen små. Ett kyligt klimat ger låg avdunstning, och eftersom den rikliga nederbörden är fördelad på många dagar, är risken liten för att en bygd skulle bli utan färskvatten. Sjöarna är med ett undantag små och ojämnt fördelade, och bebyggelsen ligger sällan nära en sjö. Dessa ligger vanligen uppe i bergen långt från det livsviktiga havet. Den enda större sjön heter Sørvágsvatn, ligger på Vágar nära havet och har ett ytterst kort utflöde. Än i dag hämtas allt bruksvatten från ytvattentäkter. Jordtäcket är tunt, och landskapet sluttar starkt. Följaktligen är grävda brunnar ovanliga. Öarna saknar inte grundvatten. Två biltunnlar har sprängts under havsbottnen, och i båda kom det in en del vatten, som visade sig vara sötvatten.

 

 

4.6 Energiresurser

De ovan beskrivna resurserna utgör fonder. En fond ger upphov till ett flöde, och vid ett försiktigt bruk av flödet förstörs inte själva fonden. Ett uthålligt samhälle bygger på att fondresurser utnyttjas försiktigt. Förutom fonder finns lagerresurser, som kan avtappas, men som därvid förr eller senare tar slut. Torv bildas så sakta att det kan betraktas som en lagerresurs. Färöarna är naturligt skoglösa och får heller inte alls mottaga lika mycket drivtimmer som Island. Drivtimmer är för dyrbart för att eldas upp. Mest drivtimmer får Viðoy, ”vedön”, dvs. drivtimmerön, ta emot. Att drivtimmer har fått ge namn åt en ö visar hur högt det skattades på Färöarna.

Torv förekommer inom humida (fuktiga) delar av tempererade områden, och var förr det enda bränslet av betydelse på Färöarna. Den består av växter, som brutits ner under syrefattiga förhållanden i sjöar, kärr, myrar ell er mossar. Nästan alla bygder på Färöarna har tillgång till egna torvtäkter. Det uppges att de första invandrarna på Färöarna använt tång som bränsle.

 

 

5 Samhällets utnyttjande och beroende av naturresurser och befolkningsutveckling.

5.1 Bondesamhället på Färöarna före 1856

5.1.1 Bygden

På Färöarna bor man i bygder. På svenska motsvaras en färöisk bygd av by. Jag har funnit det naturligt att behålla benämningen bygd. År 1801 hade Färöarna ca 5 000 invånare av vilka 85 % betecknades som bönder (J.P. Joensen 1987:35). Det fanns och finns där bönder av två slag: kungsbönder och odalbönder. De förstnämnda arrenderar den jord, som efter reformationen (ca 1540) övergick från kyrkan till kronan, som därmed blev ägare till hälften av jordbruksarealen. Kungsjord finns i nästan alla bygder. Arrendet ärvs av i första hand äldste sonen. Kungsgårdar delas alltså inte upp, varför deras antal och storlek varit oförändrat genom tiderna (J.P. Joensen 1980:21). Den största kungsgården, Kirkjubøur, nära Tórshavn, är på 11 000 ha, och har brukats av samma släkt i flera generationer. En kungsbonde åtnjuter stort anseende. Odalbönderna är självägande, men deras försörjning försvåras av att gårdarna ofta har splittrats genom arvskiften. Få av odalbönderna förfogar över så mycket jord som en kungsbonde. Till odalbönderna får man räkna två adelssläkter, Benkestok och Rosenkrantz, som in på 1600-talet ägde jord på Färöarna. Deras egendomar var stora och motsvarade 1/4 av odaljorden (Ewens 1975:32). Ingen adelsman bodde någonsin där, utan jorden var utarrenderad.

Årsrytmen tillät bönderna att förena jordbruket med andra arbeten som fiske och fångst av val och fågel. Därför låg all äldre bebyggelse vid havet. Tillgång till landningsplats, husgrund, sötvatten, odlingsbar jord och bete var avgörande för bosättningens läge. Bygden består av inmarken (fär. bøur) och utmarken (fär. hagi). Inmarken är odlad, medan utmarken utgör bete för får, nötkreatur och ett fåtal hästar. Inmark och utmark skiljs åt av en låg stenmur. Systemet med inmark/utmark var vanligt i det förindustriella samhället och är känt från hela Europa samt även från Afrika. Det rör sig om två områden, som utnyttjas med olika former av intensitet. Inmarken krävde stor arbetsinsats, men gav i gengäld hög avkastning per arealenhet. Utmarken fordrade endast en låg arbetsinsats, men dess produktionstak nåddes mycket snart. Det är svårt att på ett avgörande sätt förbättra utmarkens produktionsförmåga. Gränsen mellan inmark och utmark var på Färöarna delvis klimatiskt betingad. Eftersom utmarken till stor del låg i höglandet, var sädesodling där ett riskabelt företag. Den viktigaste fördelen med systemet inmark/utmark är att det fungerar även vid låga kapitalinsatser, och därför kom systemet att leva kvar på nordatlantiska öar. Sofus Christiansen (1978) anser att inmarken på Färöarna var ett bihang till utmarken. Jesper Brandt, geograf verksam vid Roskilde Universitet, (1987:21) anser emellertid att inmarken är det viktiga, och säger att inmarksbruket utgjorde fundamentet i det färöiska jordbrukssystemet. Forfarande får man på Mykines en god uppfattning av hur en ursprunglig bygd var strukturerad, se Figur 5.2. Här ser man den mur som skiljer inmarken från utmarken. Från muren leder en fägata (fär. geil) ner till byn. Till vänster syns bäcken, som förser byn med vatten. Helst skulle en bygd ha två bäckar; en för vatten till matlagning och en som användes till tvättning (West 1985:28). I varje hemmabäck finns en jämn stenhäll (fär. barkahella) med en eller flera fördjupningar, i vilka man krossade rotstocken till Potentilla erecta (blodrot). Denna rotstock är mycket rik på garvsyra, ända upp till 30%, och innehåller dessutom ett rött färgämne. Bloch & Jákupsson (1980) berättar att extrakt från roten ger brännvin en god smak och en vacker röd färg. Den höga halten av garvsyra förklarar varför växten tidigare använts som läkemedel.

Även om bygderna låg nära varandra fågelvägen, hade de i regel ett isolerat läge. Vid pålandsvind kunde man varken sätta båten i sjön eller landa vid ett planerat mål. Mellan bygder på samma ö gick en stig över fjället. En bygd var i stort sett en självständig ekonomisk och kulturell enhet. Varje bygd hade sin dialekt.

 

bild
Figur 5.1. Mykines, en färöisk bygd.
Foto: Karin Berg 1998.
 

 

 

Hushållet var den naturliga produktionsenheten, och varje hushåll hade flera uthus. De tjocka väggarna av basalt är inte murade. I utsatta lägen byggdes ett läskydd vid dörren. Vid ena gaveln sticker sparrarna ut. Uthusen anses erinra om de ursprungliga boningshusen. Dessa saknade länge fönster. Ljus släpptes in genom en öppning överst i taket, och genom denna försvann även röken från den öppna härden. Golvet var av jord. Huset hade ursprungligen endast ett rum, rökstugan (fär. roykstova), som verkligen gjorde skäl för namnet. Rökstugan var familjens kök, arbetsrum och sovrum. Bättre ställda familjer hade innerväggar av trä. Under 1600-talet utvidgades huset med glasstuga (fär. glasstova) och vind. På andra gaveln byggdes ett fähus (J.P. Joensen 1980:119 ff., H. Rasmussen 1968:17 ff.). Låga hus med tungt tak av torv var nödvändiga i Färöarnas stormiga klimat. Husen följde oftast med sin längdriktning terrängens nivåkurvor, se Figur 5.3.

 

bild
Figur 5.2. Gammalt uthus i Húsavík.
Foto: Per-Olov Berg 1998.
 

 

 

En gård hade, förutom boningshus, åtminstone 1 fähus, 1 visthusbod och ytterligare 1 stenhus samt del i båthus. Större gårdar hade flera uthus och ibland också en kvarn. Trots att uthusen ofta stod på kronans mark kunde de utskiftas mellan arvingarna (Bruun 1929:158 ff.).

Prästänkesätet Kálvalíð i Miðvágur, se Figur 5.3, är Färöarnas äldsta bevarade bostadshus och byggdes i början av 1700-talet. Husets yttermått är 12 x 5 m, med stenväggar som är en meter tjocka. Rökstugan har jordgolv, och innertak saknas. Eldstaden står i ett hörn av rökstugan, och för röken finns en öppning i taket. Glasstugan värmdes upp av en biläggarugn, en utvidgning av eldstaden i rökstugan. Såväl i glasstugan som på vinden fanns sovplatser. Innerhuset var av trä. Vid ena gaveln finns ett litet fähus med ingång endast utifrån. Till huset hörde också en liten trädgård med kvanne.

Angelika archangelika (kvanne) är en kraftig växt, som blir upp till 2 m hög. Den odlades förr som grönsak, av vilken stammen och bladstjälkarna användes. Avkok av hela växten användes för att bota och förebygga sjukdomar. Som vild förekommer kvanne i fågelbergen.

 

bild
Figur 5.3. Prästänkesätet Kálvalíð.
Foto: Kunningarstovan (turistbyrån i Tórshavn).
 

 

 

5.1.2 Inmarken: grödor och odlingsmetoder

Endast en liten del av Färöarna var uppodlad. Den odlade arealen uppskattas till 2 200 hektar. Fälten var så smala att benämningen åker får anses vilseledande. Det gamla ordet teg är mer rättvisande. Det fuktiga klimatet är gynnsamt för gräsväxten, men i fråga om spannmål var sexradigt korn, Hordeum hexasticum, det enda tänkbara sädeslaget. Korn har kort mognadstid, och framför allt växer det vid låg temperatur. Alla bönder odlade inte korn, något som kan ha berott på att deras jordinnehav var för litet, eller att höskörden bedömdes vara viktigare. Hö odlades inte, utan gräset kom av sig självt efter kornskörden. Förutom korn odlade man rovor, men mot slutet av 1700-talet började dessa ersättas av potatisen.

Jordbruket var ett spadbruk. Mycket finns skrivet om hackbruk och plogbruk och ibland dyker också grävkäppen upp. Spaden förefaller vara en ovanlig företeelse, mest använd på nordliga Atlantöar. På Färöarna användes en spade utan fotkant och hanterades endast med armarna. Att bruka jorden med spade kallas på färöiska för att velta. Två metoder fanns för grävning av en teg, reinavelta och tvørvelta. Reinavelta användes på jämnare och humusrikare mark, och gav upphov till en serie terrasser. En teg sträckte sig mot nivåkurvorna, och var 3–4 m bred med diken längs kanterna. Grävandet gick ut på att hejda gräsväxten och att bevara gräsrötterna, som så småningom skulle ge ny höskörd. Vid reinavelta skar man lodräta stycken av ena kanten på tegen. Man skar så många stycken att ca 50 cm av tegen blev bortskuret och lagt på den gödslade gräsytan av resten av tegen. Gräset täcktes alltså av ren jord. Reinvelta medförde att jorden dränerades effektivt, snabbt uppvärmdes av solen och blev tillräckligt syresatt. Detta minskar jordens surhet. Man har beräknat att jordens temperatur genom denna bearbetning kan ha höjts med 1–1,5° C, vilket innebar att kornets möjliga växtperiod förlängdes med en månad. Tvørvelta är ett äldre tillvägagångssätt, och användes på torrare och brantare mark. Därvid vändes grässvålen så att mullsidan kom att ligga uppåt. I båda fallen hackade man efter sådden igenom med spaden för att få ner sädeskornen i mullen, som sedan stampades och jämnades till.

Under sommaren rensades ogräs 1–2 gånger, och fågelskrämmor sattes upp. Att velta och bära gödsel var männens uppgift, medan kvinnorna nästan alltid stod för sådden. Till denna medförde de ett ägg och ett litet stycke järn i behållaren med säd, vilket enligt folktron skulle ge bättre skörd. Under sådden var alla klädda i halvfina kläder. Kvinnor och barn deltog alltid, då åkern hackades. Slutligen svarade kvinnorna för torkningen av säden. Denna måste på grund av det fuktiga klimatet eftertorkas med hjälp av eld i ett hus byggt för detta ändamål (fär. sornhús).

Vid god skörd gav kornodlingen 10 gånger utsädet eller mer (korntalet). Detta utfall var inte lika med den verkliga skörden. Delar av skörden kunde förstöras av gnagare eller genom dåligt väder under skördetiden. God kornskörd fordrade en varm och ganska torr sommar samt en torr skördetid på hösten, och resultatet varierade mycket år från år. Korn var inte alls samma baslivsmedel som mjölken var.

I dag odlas inte längre korn på Färöarna. På Figur 5.4. kan man se spår av övergivna åkrar på Mykines i form av låga parallella ryggar. På många öar är inmarkerna nu omgrävda så att de bildar jämna ytor, detta för att passa dagens sätt att skörda hö.

 

bild
Figur 5.4. Övergivna åkrar på Mykines.
Foto: Per-Olov Berg 1998.
 

 

 

Vanligen odlades korn vart sjunde år. Däremellan fick gräs växa på jorden. Som gödsel brukades naturgödsel, avfall från fisk och fågel samt tång. Gödsel var en bristvara. Dikning, jordbearbetning och den rikliga nederbörden ger upphov till urlakning av näringsämnen, och kan ta samma mängd växtnäring som själva skörden. Genom tånggödsling återfördes näring, som vattnet tidigare bortfört från landytan (J.P. Joensen 1980:22 ff.). Ängen som efterträdde åkern var ett rikt växtsamhälle med 40–50 arter (Jóhansen 1985:27). Spadbruket var skonsamt mot jorden. Mycket av gräsens strå och rötter stannade kvar i marken och hjälpte till att binda jorden. Tegarna var smala och omgivna av gräsmark. Erosionen bör ha varit obetydlig trots den höga nederbörden. Genom att kornodlingen gödslades ordentligt, fick den efterföljande ängen en ny start, och åkern själv var aldrig utsugen. I det övriga Europa var åkern ständigt undernärd. Där försämrades jordarna så svårt att endast införande av mineralgödsling räddade världsdelen från en katastrof (Stålfelt 1965:365). I inmarkens odlingar dominerade ängen. Den odlade delen av inmarken uppgick mot slutet av 1700-talet till 2 200 hektar (enligt personlig kommunikation med Gunnar Bjarnason, Färöarnas jordbruksråd, Tórshavn, 2005-02-22). På dessa odlades korn i bästa fall vart 7:e år. Om invånarantalet sätts till 5 000, så blir kornarealen per invånare ca 600 m².

Åkern representerar alltid ett ungt ekosystem. För ängens del är det emellertid fråga om succession. De första växterna, pionjärerna, förändrar miljön för sig själva och trängs följaktligen undan av nya arter. En år efter år återkommande slåtter medför en förlust av växtnäring, som endast delvis kan ersättas genom vittring i marken. Mera krävande växter trängs undan av mindre krävande och mindre givande växter. Man talar om en oligotrofiering av ekosystemet. Inmarken brukades som äng i högst 10 år, då den därefter blev allt mer övervuxen av mossa.

I bondesamhället var höskörden ett betungande arbete. På Färöarna slog man gräset med en lie med ett kort blad och spred ut det för att torka. Senare samlade man ihop höet i vålmar. Dessa arbeten utfördes av gårdens folk. Hemforsling av hö och uppsättande av stora stackar måste göras i ett sammanhang, och till detta behövdes en arbetsstyrka på 10–20 man. Detta arbete organiserades i form av ett gille, höbärgningsgillet, som var ett av årets viktigaste gillen. Medhjälparna och deras familjer trakterades med god mat och dricka. Genom gillet förvandlades ett hårt arbete till något av en fest.

 

bild
Figur 5.5. Höbärgningsgille Klaksvík ca 1900.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

Figur 5.5 visar hur höbärgningen kunde gå till. Uppsättning av en stor stack krävde kunskap. De två männen överst på stacken har ansvar för att en rundad spets formas så att regn kan rinna av. Under dagen bjöds deltagande män på en sup då och då. Dock inte de två som arbetade med stackens utformning. De fick sin sup först när stora stacken var färdig. De två kvinnorna till höger på bilden tvinnar halmband, som bands över stacken, för att denna inte skulle blåsa omkull. Till vänster syns en man med räfsa, ett redskap som i en del bygder togs i bruk först på 1800-talet. Tidigare samlade man ihop höet mestadels med händerna (J.P. Joensen 1980:41–49).

Betessäsongen för kor gjordes så lång som möjligt, eftersom bristen på vinterfoder alltid var stor. Under stallningen fick en ko 20–40 ”bördor” hö, vilket var för litet, även om dåtidens kor i allmänhet var mycket mindre än nutidens (Jeonsen 1980:57). Svältfodring var inte specifikt för Färöarna, utan var en allmän företeelse i Europa långt in på 1800-talet. En del kor dog under vintern, och de överlevande var försvagade. På små som stora gårdar höll man för många djur. Mátyas Szabo tar upp boskapens svältfodring i en artikel i Fataburen 1967 och anger flera orsaker till denna, av vilka några kan tänkas ha betydelse för Färöarna. Viktigast var att rätten till bete i äldre tid var beroende av hur många kor en bonde kunde vinterföda med eget hö. Många nötkreatur gav också hög status och betraktades som en försäkring för att ett tillräckligt antal skulle överleva till våren. Korna var länge sommarproducenter. Under vintern fick de inrikta sig på att överleva. Det fanns enligt Szabo ingen jämvikt mellan rätten till bete och tillgången på hö.

 

 

5.1.3 Utmarken: regler och bestämmelser

Gräshedar och fjäll ingår i bygdens utmark, som med något undantag ligger samlad kring bebyggelsen. Den ägdes gemensamt av inmarkens ägare. Innehavet av inmark, uttryckt i mark, avgjorde rättigheter och skyldigheter i utmarken. En mark jord = 16 gyllen och en gyllen = 20 skinn. Mark är inte en areal, utan var ursprungligen den jord, som kunde köpas för en mark i pengar. Hur stor den ägan var avgjordes av markens bördighet, som växlade från bygd till bygd. Anton Degn ansåg att en mark jord var den areal, som kunde föda 80 får av den gamla rasen och 40 får av den nya rasen (H. Rasmussen 1968:23). För varje utmark finns sedan gammalt en fastställd norm för antalet djur den kunde föda. Det gällde att utnyttja betesmarkens bärförmåga. Viktigast var fårbetet i utmarken. Färöarna har möjligen fått namn efter sina får. Redan 1298 reglerades djurantalet i det s.k. Fårbrevet (fär. Seyðabrævið). Originalet har gått förlorat. Kvar finns två kopior, som betecknas som Lundkopian och Stockholmskopian. Kopiorna överensstämmer inte helt, och jag citerar nu från Lundkopian:

The number of sheep to be kept on an area of pasture land shall be the same as it was in previous times unless - man see that it can accommodate more. In that case they are to have as many sheep as they agree on. But they are not to fill the pasture with more cattle or sheep than their proper share – the number which has previously been agreed by everyone. Young 1979:147 f., översättning från fornisländska av Michael Barnes.

Upphovsmannen till Fårbrevet var Hákun Magnusson, som blev norsk kung 1299. Året innan hade han som hertig utfärdat Fårbrevet, men detta kom att gälla enbart Färöarna. Vid denna tid var Färöarna ett skattland under Norge.

Fårbrevet är en nationell ram för utnyttjandet av betesmarker, och denna överfördes av bystämman (fär. grannastevna) på ett förtjänstfullt sätt till bygderna. Bystämman bevakade kontinuerligt att antalet djur var anpassat till utmarkens bärförmåga. Här följer några exempel tagna ur Ekstrakt-Afskrifter af Famien Bygds Grandestævneprotokol (efter Ewens 1975:63 ff.). Dessa visar hur reglerna i Fårbrevet kunde anpassas till lokala förhållanden.

16/2 1866 Bestemtes at intet Ros – Hest – maa holdes. At der kun skal kunne holdes 1 Par Gæs for hver Mark i Bygden eller ialt 24 Par,
 
9/2 1875 At ingen Husholdning maa holde flere end 4 Ægfugle, 1 Hane og 1 Andrik for hver Gaard.
 
8/3 1897 Der skal kunne holdes ialt 8 Heste i Bygden. Hestene kunne holdes løsgaaende i Haugen fra 3. Maj til 1. November. Hestene maa ikke holdes løsgaaende i Indmarken til nogen Aarstid.
 
17/2 1905 Om hvem der maa holde Søjdehund (fårhund).
 

Marktalet bestämde också antalet röster på bystämman. En kungsbonde med mer än hälften av marktalet var i alla fall formellt enväldig i sin bygd.

Young är rent översvallande i sina lovord över Fårbrevet:

The Sheep Letter is a very comprehensive and uncomplicated piece of legislation and it is not surprising that so much of it has remained unaltered for so long. The law relating to the travelling allowances of the members of the Løgting and the Hundabræv are also simple and straightforward. One may sometimes wonder why modern legislation must be so complex and wether it would not be possible to follow the simple styles which proved so effective in early times. Perhaps the blame must go, at any rate in part, to lawyers, including legislative draftsmen. (Young 1979:85 f.)

Det så kallade Hundbrevet, utfärdat ungefär 1350, reglerade antalet hundar en bonde fick hålla sig med. I flera bygder hade tydligen hundarna blivit så många att de störde fårskötseln. Sjúrður, lagman på Shetlandsöarna, och biskop Erlendur på Färöarna var rådgivare åt hertig Hákun Magnusson vid utformandet av Fårbrevet. Lagman Sjúrður kan ha varit ovanligt kunnig i de problem som skulle lösas genom Fårbrevet. Det kan också tänkas att hertigen ville utnyttja en lagman utanför Färöarna som rådgivare för en lagsamling, som innebar speciallagar för Färöarna. Norrmannen Erlendur anses ha varit den mäktigaste av alla färöiska biskopar. Detta och att kyrkan var den i särklass största jordägaren kan ha legat bakom valet av honom som medförfattare. Fårbrevet var alltså utformat av en norsk hertig med hjälp av en norsk biskop och en shetländsk lagman (Debes 1995:53 f.).

Erlendur berikade i hög grad den färöiska kyrkan. Det var också han, som satte i gång byggandet av en dom av sten i Kirkjubø. Kyrkobygget blev mycket betungande för Färöarnas lilla befolkning. Domen fick aldrig något tak och kom att i folkmun kallas ”muren”. De tre sista åren av sitt liv tillbringade Erlendur i Bergen. Detta kan tolkas som att han avsatts från sitt ämbete. Han fick med tiden många fiender, till vilket flera orsaker har bidragit, och Fårbrevet kan mycket väl ha varit en av orsakerna. *6*

Nästan allt i Fårbrevet handlade om fårskötsel, men dessutom finns bestämmelser om valfångst, vittnesmål vid tinget samt om sociala förhållanden. I ett stycke reglerades möjligheten att starta eget jordbruk.

But from now on no man who owns less than three cows is to set up (house) on his own; but if anyone provides a man who owns less with land, he is to pay an eyrir of silver. And no other men are to set up on their own except those who are unable to find any (other) employment with which to support themselves. Similarly, with regard servants who run away from their master without good reason, no-one is to keep them for more than three nights, or they are to make such payments as the National Law stipulates for men who take away another man’s servants. (Young 1979:150)

Det fanns på Färöarna på 1200-talet stora jordägare och en stor klass av egendomslösa, som var frigivna trälar eller barn till sådana. Dessa hade odlat upp småbruk, men främst var de tjänstefolk hos bönderna, och nu skulle de återföras till ordningen, d.v.s. ta tjänst hos bönderna och stanna där. De jordlösas möjligheter att bilda eget hushåll förhindrades närmast helt genom Fårbrevets bestämmelser. Färöarna var på 1200-talet ett klassamhälle med stora skillnader och stora spänningar mellan folkgrupperna. I annat fall hade regler av detta slag inte behövts. Fårbrevet översattes 1637 till danska, varvid alla bestämmelser som inte gällde djurhållning föll bort.

 

 

5.1.4 Utmarkens användning

Utmarkens primära funktion i det färöiska bondesamhället var att tjäna som betesmark för nötkreatur och får. Utmarkens kvalitet skiftade mycket från bygd till bygd. Därför behövdes en ingående lokalkännedom för att tillämpa Fårbrevets bestämmelser på en bygd. För det första gällde det att veta hur många betande djur bygdens utmark kunde bära, för det andra att bestämma i vilka så kallade hagar nötkreatur respektive får skulle hållas. Både får och kor gick ute dygnet runt; får hela året, kor endast under sommarhalvåret. Skötseln av dem skedde ute i marken. Eftersom korna krävde daglig tillsyn i form av mjölkning betade de i regel i den så kallade hushagen närmast inmarken.

 

bild
Figur 5.6. Hushage på Fugloy.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

 

Vid mjölkningen satt kvinnorna på huk, se Figur 5.6. Pall kom sent i bruk. Kons bakben bands samman med ett ullband för att hindra den från att sparka omkull spannen. Hushagen, där korna betade, blev en slags frizon för mjölkpigorna. Här kunde de fritt prata med varandra utan att någon utomstående kunde avlyssna dem. Det som berättades vid mjölkningen fick inte återges inne i byn. Hushagen var därmed undandragen den sociala kontrollen. Att mjölka kor, som var på bete, innebar hårt arbete, då kvinnorna måste ut i alla väder. I oktober var det mörkt och dimmigt, när de gav sig i väg på morgonen, och ofta var det svårt att hitta korna. Vid mjölkningen på kvällen föll höstmörkret innan arbetet var över. Emellanåt sändes män ut för att hjälpa mjölkpigorna hem. En kvinna ansvarade ofta för 5 kor och bar då med sig 5 spänner av trä, en för varje ko. Två bars i händerna och de övriga på ryggen med ett band om pannan (Johansen 1970:45 ff., J.P. Joensen 1980:60 ff.).

Utmarken var uppdelad i hagar, var och en med namn. I varje hage utom hushagen placerades en flock får, som präglades på hagen och kom att betrakta den som sitt revir. De försvarade följaktligen sin hage mot andra får. Var hagarnas fårantal riktigt beräknat rådde jämvikt mellan flockarna. Särskilt viktigt var att jämvikt rådde mellan bygderna, annars kunde får i en bygd tränga in i grannbygden, vars invånare då kunde klaga vid tinget. Visst intrång fick man tåla grannar emellan. Vid svår storm kunde det hända att får tvingades över till grannbygden för att söka skydd. Det förutsattes att ägarna hämtade hem sina får med det snaraste.

Utmarkernas bärförmåga har förändrats under bondesamhällets tid (J.P. Joensen 1980:63 ff., Johansen 1970:50 ff.). Enligt Jesper Brandt har produktiviteten inom fårskötseln fallit sedan 1600-talet och fram till mitten av 1800-talet. Han anser att detta inte enbart har orsakats av klimatförsämringar utan framhåller också formerna för ägandet. Från 1659 var säräga (fär. kenning) förbjudet, och i stället skulle fåren ägas gemensamt (fär. feli). Förordningen förnyades senare två gånger. Vid säräga ägde en man ett visst antal får i förhållande till sin andel i utmarken. Han ägde därmed några specifika får och den avkastning dessa gav. Vid samäga ägde en man endast en andel av utbytet. Bruket med enskilt ägande fortsatte dock på många öar, främst på Suðuroy. Bakom övergången till samäga låg den stora ägosplittringen under 1600-talet. Många jordägare medförde många tvistemål om djurhållningen i utmarkerna. För att undvika dessa genomfördes bestämmelsen om samäga, som också ansågs leda till ett mera ändamålsenligt utnyttjande av utmarkerna. Enskilt ägande av några specifika får hade inneburit en mer arbetsintensiv insats med vinterutfodring av dessa får. Ökad tillsyn gav större avkastning. Samäga betydde alltså en nedgång i produktiviteten. Driften blev extensivare, vilket gjorde den mer beroende av naturförhållandena (Brandt 1987:24 ff., J.P. Joensen 1980:63 ff.).

Antalet får har alltså inte varit konstant genom tiderna. Enligt Gunnar Bjarnason (personlig kommunikation 2002-03-01) är källor rörande fårens antal inte pålitliga:

Hyrderne og bønderne er altid forsigtige med at oplyse hvor mange får de har. De oplyser i hvert fald aldrig for meget ”.

Både Bjarnason och Brandt anser att antalet får har minskat, och den sistnämnde anser att antalet har minskat under de senaste 400 åren. Ända sedan 1200-talet har man försökt fastställa betesmarkernas bärförmåga med avseende på fåren. Antalet får skulle ekologiskt sett vara optimalt. På färöiska talar man om seyðaskipan, vilket kan översättas med fårbestånd’. Den gamla skipan medgav en fårstam på 95 000 får, medan den nya från omkring 1780 tillät 75 000. Skatteuppbörden 1767–1773 uppger antalet får till 64 108. Alla värden måste gälla förhållandena på hösten. Brandt (1987:24 ff.) anser att från och med 1800-talets sista del har antalet tackor varit tämligen konstant, 64 000–72 000.

Rolf Guttesen (2001:179 ff.) har med hjälp av ägarnas dagböcker undersökt en gård i bygden Norðoyri på Borðoy. Han skriver att från 1800-talets början fanns det en klar tillbakagång i antalet märkta lamm, något som måste indikera en tillbakagång i antalet tackor.

Efter massdöd (fär. svartafelli) bland fåren i början av 1600-talet infördes till de nordliga öarna en storvuxen fårras från Island. Detta kan ha bidragit till att utmarkerna inte längre kunde föda lika många får som förr.

 

bild
Figur 5.7. Fårfålla på Suðuroy.
Foto: Per-Olov Berg 1972.
 

 

Vanligen byggdes fårfållor av lösa stenar. Här har man genom att utnyttja en naturlig vägg slupppit en del tungt arbete.

 

bild
Figur 5.8. Fårvandring hem till bygden.
Foto: Robert Joensen.
 

 

Utmarken medför också skyldigheter. Betesmarker måste dräneras, fårfållor byggas och underhållas, samt herdar anställas. Endast fårherdar fick tidigare vistas i betesmarkerna.

På höst och vår drevs fåren in i fållor, och slaktdjuren valdes ut. Arbetet började tidigt på morgonen och kunde ofta inte avslutas före mörkrets inbrott. Som framgår av bilden var arbetsinsatsen stor. Den långa vandringen till och från fjället i svår terräng innebar redan den ett hårt arbete. Till detta kom att fåren måste bäras vid svåra passager och emellanåt ända hem. En bagge kunde väga 60 kg. Det här var ett arbete, som endast starka män med fjällvana klarade av (R. Joensen 1979:12). Det hände att män omkom under fårdrivningen genom fall utför klippor.

Fårbrevet vittnar om fårskötselns stora betydelse. En vinter med stor fårdöd var farligare för färöingarna än dålig kornskörd, men inte jämförbart med ett misslyckat fiske. Får kunde duka under av många orsaker. De kunde bli översnöade, halka utför klippor, lägga sig på marken i töväder och frysa fast när frosten kom, en isskorpa kunde hindra dem från att komma åt betet och slutligen kunde de fram på våren dö av utmattning. Kall vår kunde innebära massdöd bland lammen, då moderns mjölk inte rinner till. Dessutom kunde fåren alla årstider angripas av sjukdomar. Fåren fick normalt klara sig själva men stod ändå under noggrann uppsikt och fick hjälp under besvärliga förhållanden. Det är svårt att nödfodra gamla utegångsfår med hö, eftersom de då ofta matvägrar (R. Joensen 1979:110). Får som inte ansågs kunna överleva vintern slaktades i förtid. Under hårda vintrar med mycket snö kunde 2/3 av fåren omkomma. Därefter tog det många år att bygga upp fårstammen igen. För att skydda sig mot dåliga år försökte man att ha torkat fårkött (fär. skerpikjøt) i lager för två år. Under en viss tid på året, 24 oktober–14 maj, användes även inmarken som fårbete.

Genom att antalet djur sedan länge har begränsats, har överbetning och skador genom tramp kunnat undvikas. Gräshedar och fjäll har utnyttjats på ett uthålligt sätt. Även om man håller sig inom ett ekosystems bärförmåga, så påverkas naturligtvis själva ekosystemet. På nordatlantiska öar blir gräset väl avgnagt. Frösättning försvåras, och växter som inte tål att oupphörligt bli avklippta försvinner. På Färöarna finns knappast någon orörd natur.

Endast en författare, Jóhansen (1985), tar upp erosionsskador i utmarken. Genom tätt bete och med sina klövar skulle fåren göra hål i växttäcket. När hålen väl bildats har dessa förstorats av regn och blåst. Jóhansen (1985:29 f.) uppger att han vid undersökningar funnit bevis för att jordförstöringen ökat starkt efter landnamstiden. Skadade områden kan repareras genom sådd och de måste skyddas mot fåren av inhägnader.

Länge fanns på Färöarna en småvuxen fårras, den samma som nordborna också förde med sig till Grönland. Det var ett litet och skyggt får. Den i början av 1600-talet inträffade massdöden bland fåren gjorde som nämnts att nästan hela stammen dog ut. En ny besättning infördes från Island och Shetlandsöarna. Den ursprungliga fårrasen överlevde på den obebodda ön Lítla Dímun, ända tills man i mitten på 1800-talet utrotade de sista.

 

 

5.2 Jordbrukets utveckling efter 1856

När monopolhandeln avskaffades 1856 minskade jordbrukets betydelse jämfört med fisket och framställningen av klippfisk. Därför behandlas nu jordbruket endast kortfattat.

Innehav av jord var avgörande för möjligheterna att försörja en familj i bondesamhället. Odalsjorden splittrades ofta genom arv upp i smålotter, som inte kunde ge en familj dess försörjning. Då dessutom befolkningen ökade starkt, måste nya möjligheter till försörjning prövas. Det låg då nära till hands att satsa på fiske. Först ökade man fisket från roddbåtar, och från 1872 användes seglande fiskefartyg.

Jordbruket hade därmed inte spelat ut sin roll. Under 1800-talet ökade jordbrukarna i absoluta tal, och en ansenlig nyodling ägde rum. Åren 1811–1894 ökades odlingsarealen med 57 % (J.P. Joensen 1985:17).

Myndigheterna uppmuntrade tidigt upptagandet av små odlingar på utmarken (fär. trøð, pl. traðir), detta för att underlätta försörjningen för de jordlösa. Antalet traðir uppskattades strax före andra världskriget till ca 1 500 (J.P. Joensen 1987:53). De som låg på kungsjord kunde friköpas. Kungsjorden ägdes ju av det staten. En lag från 1937 gav möjlighet att expropriera jord, men den kom för sent för att få någon betydelse. Till en trøð medföljde inga rättigheter i utmarken. Tvärtom betraktades traðir länge som en del av bygdens utmark, och kunde då utnyttjas till vinterbete. Mot en avgift kunde odlingen bli befriad från bete och kunde stängslas in. En trøð var inte avsedd att bli självständigt jordbruk utan måste kombineras med annat arbete (J.P. Joensen 1985:16 ff.). Småodlarna (fär. traðarmenn) ville ha så stor areal att de kunde föda en ko eller dela en ko med grannen. Med potatisodling och fiske kunde kaloribasen säkras för en fattig familj. De här odlingarna ogillades av bönderna. Utnyttjade resurser bildade ett system, där de ingående delarna var beroende av varandra. Bygdens traðarmenn rubbade den gamla balansen mellan inmark och utmark. Bönderna förlorade bete för fåren, och ofta tog nyodlingarna den bästa jorden i utmarken.

Kännetecknande för det färöiska jordbruket var förr som nu de små enheterna. Av de 2 147 gårdar, som 1930 hade kor, hade 1 494 st endast en ko (J.P. Joensen 1985:18). Mjölkproduktionen ökade till och med första världskriget, under vilket den rent av fick ett kraftigt uppsving, för att därefter avta. Eftersom befolkningen hela tiden växte minskade tillgången på mjölk per invånare från nära 200 l/år 1894 till ca 100 l/år på 1920-talet. Ändå kan man säga att förbättrad utfodring, tätare kusttrafik och anläggning av mejerier säkrade de större tätorternas behov av mjölk. Den arbetskrävande kornodlingen upphörde med tiden (J.P. Joensen 1985:48). Bättre förbindelser med omvärlden gjorde det lättare och säkrare att importera spannmål. Kornodlingen var mycket tidskrävande. Före andra världskriget var det få, som odlade korn, men under kriget var det flera, som på nytt började med kornodling. Av dessa slutade många, när kriget var över. Det fanns dock de, som odlade korn in på 1960-talet. Två bönder odlar i dag potatis för avsalu, medan förhållandevis många odlar för eget bruk. Utöver potatis odlas morötter och rotfrukter. Det är omtyckt att äta kokta rotfrukter till traditionell mat. Att det inte odlas mer i inmarken hänger samman med att fåren fortfarande har rättighet att beta där 24 oktober–14 maj.

Omkring 1925 uppfann en man från bygden Miðvágur en arbetsbesparande metod att odla potatis på. Med en spade lösgörs grästorvor, och potatisen sätts tillsammans med gödsel. Sedan läggs torvorna tillbaka med grässvålen neråt. Efter avslutad skörd läggs de så i sitt normala läge. Nästa år tar man upp ett nytt land (J.P. Joensen 1985:58). Metoden gör det möjligt att odla potatis på marker med mycket tunt jordtäcke.

 

bild
Figur 5.9. Potatisodling enligt färöisk metod.
Foto: Per-Olov Berg 1972.
 

 

Genom nedbrytningsprocesser i gräset höjs jordtemperaturen, vilket motsvarar en månads extra växttid. Genom grästuvornas form förbättras dräneringen och lufttillförseln, den aeroba nedbrytningen underlättas, och Ph-värdet stiger. Detta gör att näringsämnena i större utsträckning stannar kvar i jorden.

När sluppfisket började skjuta fart minskade jordbrukets betydelse. År 1880 hade 41,1 % av befolkningen sin utkomst från jordbruk, 1890 var det 33,8 % och 1901 28,8 % enligt Erlendur Patursson (1961 I:66). Patursson var nationalekonom och ordförande i fiskarnas fackförening.

 

Tabell 5.1.

Yrkesfördelning 1911, 1921 och 1930.
(Patursson 1961 I:66)

1911 1921 1930
Antal % Antal % Antal %
Jordbruk 559 10,4 499 7,9 539 7,0
Fiske 1 144 21,3 1 656 26,3 2 263 29,2
Jordbruk och fiske 2 360 43,8 2 271 36,0 2 202 28,4
Hantverk och industri 403 7,5 639 10,1 1 022 13,2
Handel 251 4,7 361 5,7 516 6,7
Övrigt 667 12,3 881 14,7 1 205 15,5
Sammanlagt 5 384 100 6 307 100 7 747 100

Tabellens överskrift ger intryck av att gälla hela befolkningens fördelning på näringslivets olika delar. Så är inte fallet. Av Paturssons text i hans bok ovanför och under tabellen, framgår att uppgifterna endast gäller män. Tabellen visar att jordbrukarna under 1920-åren faktiskt ökade i absoluta tal. Yrkeskombinationen ”jordbruk och fiske” gick något tillbaka, då fisket alltmer blev ett helårsarbete. Utryckt i absoluta tal är alla förändringar små utom för fiske, där sysselsättningen ökar från 1 144 år 1911 till 2 263 år 1930, d.v.s. fördubblades. Fiske blir från och med nu den dominerande näringsgrenen. Det framgår inte av statistiken hur tiden inom gruppen ”jordbruk och fiske” fördelades på de två näringarna. Vi vet inte ens vilken sysselsättning som övervägde.

Vid tiden för andra världskrigets utbrott dominerade fisket helt den färöiska ekonomin, och därmed blev Färöarna beroende av marknaden i Europa.

 

Tabell 5.2.

Uppskattat produktionsvärde 1939.
(Patursson 1961 I:67)

Tusen danska kronor %
Fiske 6 860 68,2
Klippfisktillverkning 900 9,0
Jordbruk 1 500 15,0
Valfångst 380 3,8
Övrigt 400 4,0
Sammantaget 10 040 100

Fiskets stora produktionsvärde beror inte bara på att antalet fiskare har ökat. En del kan hänföras till bättre kunskaper om fiske och utrustning.

 

 

5.3 Fågelfångst

Fångst av fågel och ägg är riskabla företag, och många är de som förolyckats under detta arbete. Det rör sig ju om att firas ner till smala klipphyllor eller att klättra upp till dessa från havet. Farligast för fångstmannen är lossnande stenar ovanifrån.

Förmodligen började man med fågelfångst redan under landnamstiden ungefär 825 (Young 1979:104). Någon statistik om fågelfångstens omfattning i gamla tider finns inte. Müller, som var sysselman (fär. sýslumaður) på 1860-talet och dessutom fågelkunnig, uppskattar att fångsten i medeltal uppgick till 235 000 lunnefåglar och 55 000 sillgrisslor per år. Som sysselman hade han att driva in tionde och han utgick från detta vid sina beräkningar. Stor osäkerhet anses vidlåda värdena (Nørrevang 1977:260). Till sysselmannens uppgifter hörde att kontrollera att lagar, förordningar och sedvanerätt efterlevdes. Han övervakade valfångst och fördelning av bytet. Till sist kan nämnas att han var ordförande vid bygdens vårting. Sysselmannen var en färöisk ämbetsman.

Domare Bjørk och Svabo studerade fjäderexporten, som också den ger en uppfattning om antalet fångade fåglar. I genomsnitt krävdes 15 fåglar för ett pund fjädrar. Här måste man ta hänsyn till en osäker hvidemmakonsumtion.

Björk studerade fågelfångsten under perioden 1710–1910. Enligt hans beräkningar varierade fångsterna kraftigt. Dessutom fann han en överordnad fluktuation med 100 år mellan maxima. Några förklarande orsaker till detta finns inte (Bjørk 1956).

Jens Christian Svabo, 1746–1824, och var född på Färöarna. Han avlade 1767 filosofisk examen i främst naturvetenskap och ekonomi vid Köpenhamns universitet, Åren 1781–1782 undersökte han på uppdrag av staten Färöarnas natur och ekonomiska förhållanden. På eget initiativ på en färöisk mordbok, ett arbete som han fortsatte med hela sitt liv. Han nedtecknade även färöiska kväden.

Säkra värden för fågelfångst finns endast för några bygder som Mykines och Skúvoy. Mykines är lunneön framför andra, och rekordet är 80 000 fåglar på ett år (1874). Det räckte till ett par fåglar om dagen åt öns invånare under ett års tid (Nørrevang 1977:78). Lunnen är en liten havsfågel. En hårt arbetande man ville nog ha mer än två fåglar till sitt huvudmål. Skúvoy är en sillgrissleö. Rekordfångsten, 70 000 sillgrisslor, är av ett så sent datum som 1920. På Skúvoy samlade man också in mängder av ägg (Nørrevang 1977:260).

Vid fångst drog man ut lunnefågeln ur dess gryt med armen eller med en krokförsedd käpp. Annars fångade man lunnen med fågelstång, fär. fleygastong, en 3,5 meter lång stång som i spetsen delar sig i två grenar. Mellan grenarna spänns ett nät. Med denna stång tar man med en svepande rörelse flygande fåglar bakifrån. Metoden kallas på färöiska fleyging. Man har alltid varit noga med att endast fånga fåglar som inte har ungar. Lunne med ungar flyger direkt mot kolonin, medan de utan ungar närmar sig kolonin i en cirkelformad bana. På Mykineshólmur fångade man havssulor genom att fångstmannen nattetid lade sig över de sovande fåglarna. Dessa dödades sedan snabbt genom att nacken knäcktes. Kolonin var mycket otillgänglig. Till en början tog man sig till holmen med båt och klättrade sedan upp för det branta stupet fram till fåglarna. Senare spändes en lina över det smala sundet och med armgång kunde så fångstmännen förflytta sig mellan öarna. Därigenom undslapp man den fara som Mykines’ plötsliga bränningar innebar (J.P. Joensen 1980:117 f.).

Omkring 1862 fångades och åts stormfågelungar för första gången på Mykines. Vuxna stormfåglar togs första gången omkring 1892. Till att börja med användes de till agn, men senare åt man dem också. Vuxna stormfåglar fångas på havet hela året, och de mycket feta ungarna tas antingen på klipphyllorna, när de övergivits av sina föräldrar, eller på havet innan de är riktigt flygga. Det här förfarandet stör inte stormfågelns häckningscykel. Om däremot ägg plockas, kan stormfåglarna reagera genom att byta yngelområde. Går ägget förlorat, lägger nämligen stormfågeln inte om. Före 1938 togs åtminstone 80 000 stormfågelungar per år. Det kan förefalla mycket, men en etablerad koloni av havsfåglar anses tåla en beskattning på hälften av ungfåglarna (Fisher & Lockley 1954:103).

Stormfågeln har bokstavligen invaderat Färöarna och är nu den vanligaste havsfågeln där med sina 600 000 individer (2002). Därefter kommer i antal lunnefågel och stormsvala med respektive 550 000 och 250 000 individer. Stormfågel och lunnefågel fångas än i dag, lunnefågeln dock i mindre utsträckning. Sillgrisslan har minskat till 100 000 individer och är därför fridlyst. Tillbakagången har pågått sedan sent på 1950-talet. Orsaken anses vara bristande tillgång på föda i havet runt Färöarna. Tobis, som är en vanlig föda för havsfåglar och större fiskar, fångas nu i stora mängder som industrifisk. Bristen på föda i havet har även drabbat fisket. Fågelfångst hörde till männens arbete, och vanligen arbetade man flera tillsammans. Fångsten har varit begränsad av en rad regler och överenskommelser. Till en början har dessa överförts genom att sönerna deltog i fågelfångsten (“learning by doing”). Senare skedde en formalisering genom utslag vid tinget eller genom att kontrakt upprättades mellan delägarna i ett fågelberg. Beträffande sillgrisslor tog man aldrig fler än en tredjedel av ungarnas antal och vid insamling av ägg tog man en tiondel av äggen eller samlade med några års mellanrum. Även av lunnefågel tog man främst ungfåglar, och dess kolonier skattades vart tredje år. Sådana här regler byggde på långvarig erfarenhet, som tycks vara baserad på fågelbergens bärförmåga (Fisher & Lockley 1954:82).

 

bild
Figur 5.10. Fleyging.
Foto: Hallgeir B. Skelstad 1998.
 

 

En del regler var allmänt hållna. Enligt Finn Salomonsen (Danmarks natur 10:533) och Arne Nørrevang (1977:263) har fågelbergen på Färöarna utnyttjats på ett uthålligt sätt. De brittiska ornitologerna Fisher och Lockley har följande att säga om fångsten av havssula:

There is no doubt that at the majority of those colonies man has acted as an unconscious conservator. At Mykines and the Westmanns the inhabitants are conscious conservators, for they never over-crop, and set an upper limit to their bag before killing. (Fisher & Lockley 1954:82)

På Färöarna levde människor och fåglar i en ekologisk jämvikt. Självfallet har människan påverkat fågelbergen. Om fångsten upphör, ökar fåglarna i antal och sprider sig till nya områden om ingen annan faktor ändras.

Fågelfångsten krävde ofta en stor gemensam insats. Vid nedstigning på fågelberget använde man på Skúvoy tre linor. Var och en var 80 famnar (ca 150 m) lång och 2,5 tum tjock. Det behövdes 6 man för att bära en sådan lina (J.P. Joensen 1980:109). Två män från Mykines omkom 1792, då de vid fågelfångst enligt gammalt bruk varit hopbundna av säkerhetsskäl. Olyckan medförde att det därefter blev förbjudet att vara sammanbundna vid detta farliga arbete. Detta kunde dock inte förhindra alla olyckor vid fågelfångst.

Genom ett skeppsbrott 1768 utanför Suðuroy kom den bruna råttan till Färöarna. Den trängde sedan på vanligt sätt undan den svarta råttan.

 

bild
Figur 5.11. Gnagarnas utbredning på Färöarna. (Danmarks natur 10)
 

 

 

Den bruna råttan har på många håll svårt skadat fågellivet. Framför allt har lunnefågeln farit illa. Den bruna råttan sakns på Sandoy och på några av de mindre öarna. Den svarta råttan fanns på de flesta öar, och betecknades av Landt nsom en landsplåga. Gårdarnas katter höll naturligtvis efter råttorna, men 1797–1798 drabbades Färöarna av kattpest. Få katter överlevde denna sjukdom (Landt 1800:136 ff.). Peter Claussøn omtalar i sin Norges beskrivelse från 1592, att husmus då fanns på Färöarna.

Redan 1774 klagade man vid tinget över det intrång på den traditionella fågelsfångsten som jakten med gevär på havet utanför fågelbergen innebar. Ägarna till fågelbergen ansåg, inte utan fog, att knallarna skrämde fåglar och gjorde dem skygga. Därigenom försvårades den traditionella fångsten. Vidare sköt jägarna urskiljningslöst på alla fåglar. Enligt gamla regler tog man främst ungfåglar. År 1854 kom så den första jakt- och fridlysningslagen. Den gav möjlighet att låta fridlysa fågelberg, en möjlighet som genast togs till vara. Utanför fridlysta fågelberg fick man inte jaga med gevär på närmare håll än 2 sjömil. Först fridlystes förmodligen rika fågelberg och sådana, som varit särskilt utsatta för jakt. Huvuddelen av fridlysningarna skedde under 1800-talet, men en är av så sent datum som 1935. Trettiotalets fridlysningar kan måhända förklaras med att man under dessa ekonomiskt dåliga år behövde sina fågelberg mer än någonsin. Med motorbåtar kunde jägare också lätt genomsöka stora havsområden.

 

 

5.4 Energiförsörjning

Jordägare hade självklart rätt till torvtäkt, men också andra personer, som fått tillstånd att bilda familj och bygga hus, fick skära torv, fast då mot någon form av motprestation (Hermansson 1976:72 f.). Torv var under yngre järnåldern ett vanligt bränsle i Skandinavien. När nordbor bosatte sig på Irland lärde de irerna att använda torv. Därför kallas torv ”turf” på Irland och inte ”peat”. De inflyttade nordborna hade ingen svårighet med sin bränsleförsörjning på Färöarna.

 

bild
Figur 5.12. Torvupptagning 1898.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

Torven lösgjordes med långa träspadar försedda med ett skär av järn. Mängden torv mättes i leypur, pl. leypar. En rask man kunde på en dag skära 50–60 leypar. En medelstor leypur, byrðarleypur, rymde i runt tal mellan 60 och 90 l. Det var denna som användes för transport av torv (Johansen 1970:20). En leypur brukar beskrivas som en spjällåda, men den beskrivningen gör inte en leypur rättvisa. Att bygga en leypur var en konst, som inte alla behärskade. Ofta var de som byggde leypur ovanligt skickliga med sina händer, och ett ordspråk sade att ”han som kan bygga en leypur, han kan också bygga ett hus”. Leypur bars på ryggen medelst ett pannband. En välskött leypur kunde hålla i 50–60 år. Till och med i bygder som hade häst, bars leypur av män. Hästar utnyttjades främst för tunga arbeten i jordbruket på våren och för transport av torv långa sträckor. Leypar var av varierande storlek och i dem fraktades exempelvis torv, gödsel, tång, fisk, potatis, valkött, får, kalvar och barn; över huvud taget allt som behövde fraktas. Förutom till uppvärmning och matlagning gick mycket torv åt till torkning av korn, som ju skördades omoget. Årsbehovet av torv för ett hushåll var omkring 160 leypar eller 4 fullastade båtar. En nyfödd i familjen ökade på behovet med 1 båtlast.

Dessutom gick det åt 1 båtlast torv att torka kornet (Hermansson 1976:79). av Skarði (1978) uppskattar årsbehovet för ett hushåll till 100–300 leypar. Förmodligen varierade torvens kvalitet och storleken på leypur. Hemtransport av torv med häst eller båt var ett gemensamt arbete. Helst användes hästar, men alla bygder hade inte häst, utan där fick männen bära hem torven på ryggen. Hembärning av torv med leypur kunde ta från 10–15 minuter upp till tre timmar fram och åter (av Skarði 1978). Arbetet med torv krävde tid. Leypur var vanligaste sättet att transportera något på land. Antingen bars den av en man eller klövjades på en häst.

Hermansson (1976) tar i sin avhandling om Nólsoy upp ett uttalande av prästen Schrøter från 1850. Folket i Nólsoy var bekymrade för en framtida bränslebrist, eftersom familjernas antal växte och kornodlingen med ökande jordbruk krävde mer bränsle. Hermansson (1976:72) säger att det är möjligt att några mossar uttömts, och att man tvingats ta nya upptagningsplatser i bruk. Åt själva uttömningen var inte heller mycket att göra.

Husen saknade för övrigt länge skorsten, något som medförde att röken dröjde sig kvar inomhus. Det här är klart ohälsosamt. Vid förbränning av organiska ämnen som trä och torv bildas aromatiska kolväten, som förutom att de irriterar ögon och slemhinnor också är starkt cancerframkallande.

Ett fåtal vattenkvarnar fanns på Färöarna, men på de flesta gårdar maldes säden på handkvarnar.

Till belysning i vardagslag användes skålformade lampor av järn. Tran till dessa framställdes av späck från grindvalens huvud. Veke gjordes av en växtmärg. Glasstugan lystes upp med talgljus. På Färöarna har man även använt skjutna stormsvalor som lampor. Man drog bara en veke genom kroppen och tände på.

 

 

5.5 Befolkningsutvecklingen på Färöarna 1300–2000

Befolkningstal för gamla tider måste tas med en viss försiktighet. Ofta räknade myndigheterna antalet hushåll och multiplicerade detta med ett uppskattat antal medlemmar. Här finns en stor felkälla. Redan 1782 låg invånarantalet nära bondesamhällets möjligheter till försörjning. Barnbegränsning hade då länge tillämpats på Färöarna. Wylie (1987) citerar en uppgift från 1789. Enligt denna kunde åldern för giftermål variera från ö till ö, men man var ense om att inte ha mer än 2 barn per familj, då det var ont om mat. I den lilla bygden Sørvágur hade, så långt man kunde minnas tillbaka, ingen bondefamilj där haft mer än två barn. Däremot hade prästerna många barn. Överskottsbarn kunde i bästa fall räkna med en framtid som tjänstefolk. Under 1700-talet utgjorde bönderna 1/3 av befolkningen. Resten var tjänstefolk, daglönare eller tiggare. Ingen var yrkesfiskare. På 1700-talet var tillgången på mat ofta knapp. Fisket slog många år fel, och grindvalen uteblev helt under 40 år (Madsen 1992:116 f.). Bristen på mat bidrog till att hålla nere befolkningens antal. På 1800-talet steg nativiteten, vilket möjligen hänger samman med den ökande potatisodlingen. Kosten blev rikare på E-vitamin, och potatisen gav dessutom en säkrare skörd än kornet. Det fanns knappast något hushåll, där man inte åt potatis åtminstone en gång om dagen. Den viktigaste orsaken på lång sikt till befolkningens tillväxt var uppkomsten av en exporterande fiskindustri, vilken kunde försörja fler människor. Figur 5.1 visar den dramatiska befolkningsökningen från 1800 och framåt. Den statistiska källan är folkräkningar som finns på Føroya Landsskjalasavn (Färöarnas landsarkiv). Uppgiften för 1327 grundas på beräkningen av Peterspenningen (Warberg 1978:19).

 

bild
Figur 5.13. Färöarnas befolkningsutveckling 1327–2000.
 

 

 

Tablå 5.1.

Hushållet på Dúvugarðar
Efter Holger Rasmussen

1801 Ålder Ställning 1840 Ålder Ställning
Joen Olufsen 64 år husbonde Hans Joensen 67 år husbonde
Catrine Hansd. 53 matmor Anna Maria Joensd. 46 matmor
Hans 29 son, ogift Joen Hansen 26 son, ogift
Ole 21 son, ogift Johan 24 son, ogift
Ellen Marie 25 dotter, ogift Hans Jacob 21 son, ogift
Frideriche Joensd. 5 fosterdotter Poul 17 son
Joen Olufsen 47 dräng, ogift Hans Pauli 16 son
Poul Joensen 34 dräng, ogift Peder 12 son,
Catrine Tronted. 31 piga, ogift Niels Ludvig 9 son
Maren Joensd. 85 hustruns moster, änka Christen Sacharias 6 son
Zigge Joensd. 80 hustruns moster, änka Martinus 5 son
Katrina 23 dotter, ogift
Else 19 dotter, ogift
Helena Maria 14 dotter
Poul Joensen 73 dräng, ogift
Maren Katrina Hansd. 22 piga, ogift
Isa Malene Poulsd. 15

 

Holger Rasmussen ger i Føroysk Fólkamenning (Färöisk folkkultur 1968) exempel på ett hushålls sammansättning 1801 och 1840. Exemplet gäller gården Dúvugarðar i Saksun. Gården finns kvar som museum. Åren i sammanställningen har valts så att husbondsfolk och barn har nästan samma ålder i båda exemplen. Hushållet 1801 bestod av man, hustru, 3 biologiska barn, 1 fosterdotter, 2 drängar, 1 piga och 2 äldre släktingar till hustrun, inalles 11 personer. Ett fosterbarn var ganska vanligt, liksom att en familj tog hand om äldre släktingar. De sistnämnda hjälpte säkert till med arbeten inomhus. År 1840 var äldste sonen Hans gift och husbonde på gården. Han var 41 år, när äldsta barnet föddes och hade alltså först sent kunnat gifta sig. Familjen hade 12 barn. Lägg märke till att drängen Poul Joensen fortfarande var kvar på gården och hade ungefär samma ställning som de äldre kvinnorna 1801. Han hade nu varit en mansålder på gården. Hushållet bestod av 17 personer. Den stora skillnaden mellan hushållen är barnantalet. Från tre biologiska barn har antalet ökat till tolv (H. Rasmussen 1968:17). Rasmussen har här ingen förklaring.

 

 

6 Det färöiska samhällets utnyttjande och beroende av havet

6.1 Båtfiske

Fram till slutet av 1800-talet användes vid fiske nästan uteslutande öppna båtar avsedda för rodd.

 

bild
Figur 6.1. Sexmannafar. Fugloy 1911.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

 

6.1.1 Färöbåten

Den färöiska båten har anor från vikingatiden, något som bland annat märks på de höga stävarna. Det är en stark, sjöduglig och lättrodd båt med ganska lågt fribord. De påfallande smala årbladen ger bättre manövrering i bränningar, och är energisparande vid långa rodder. Stor vikt lades vid årans balans i förhållande till omvridningspunkten i årtullen. Årorna i en färöisk båt är inte lika långa, utan längden avgörs av var i båten de skall användas. Där båten var bredast var årorna längst. Årbladet är något vridet i förhållande till årans skaft. Detta ger åran ett bra grepp i vattnet, och den går jämnare igenom det. Dessutom minskar årbladets form luftmotståndet vid rodd i motvind. Årlommen är fyrkantig, och åran vinklas aldrig för att minska luftmotståndet (Mortensen 1998:40 ff.). Eftersom vägen till fiskeställena förr ofta var lång, skulle detta ha frestat alltför mycket på handlederna. Färöbåten var en roddbåt, och segel användes sällan och främst i medvind. Det urgamla trapetsformade seglet av vikingatyp ersattes i mitten av 1800-talet med ett segel av loggerttyp (Mortensen 1998:42 ff.). Formgivningen av båt och åror visar att traditionella hjälpmedel kan vara omsorgsfullt övertänkta för att passa lokala förhållanden.

 

Fisket var en rättighet och nädvändighet för alla. Sommartid nära land klarade man sig med små båtar. Seksmannafar och fýramannafar, som roddes av 6 respektive 4 man, användes främst för sommarfiske. Det fanns även mindre båtar som tríbekkur och tristur. Tríbekkur hade tre tofter och roddes av 2 man, medan tristur roddes av 3 man. Vinterfisket, långt ut och under oroliga väderförhållanden, fordrade större båtar med flera man, så kallade áttamannafar. Fisket var ofta ett farligt arbete. Vid en olycka i dåligt väder var det svårt att rädda sig i land.

 

Enligt hävd höll kungsbönder och större jordägare båt för vinterfiske. De övriga männen i bygden var skyldiga att bemanna den. Saknade båtägaren fulltalig besättning, kunde han kräva att sysselmannen (en ämbetsman) skrev ut folk åt honom. Å andra sidan kunde båtägare inte plötsligt vägra någon i besättningen att delta i fisket. Äldre båtar hade företräde framför yngre när det gällde besättning. Systemet med tvångsutskrivning kallades i folkmun för båtsbandet (fär. bátsbandið). Det var en gammal företeelse och nämns som en rättssak 1672 (Mortensen 1998:54). Ursprunget till förordningen är okänt. Det kan vara så att större jordägare var de enda, som hade råd att hålla stor båt, och att det var en förmån för andra att få plats i båten mot del i fångsten (Debes 2000:195 ff.). Vid delning av fångsten fick båten och därmed ägaren en part av samma storlek som besättningsmedlemmarnas (J.P. Joensen 1980:84).

 

I början av 1800-talet växte fisket i betydelse, och nu började brukare av små jordbruk att bygga båtar. Det blev då emellanåt svårt att bemanna båtarna, och många tidigare båtägare kan ha känt sin ställning hotad. Lagen om båtsband förnyades därför 1813. Hur lagen verkade i praktiken är inte undersökt (J.P. Joensen 1980:83). Ägandet av båt eller del i båt till vinterfiske var då inte förbehållet ett fåtal, utan 1813 hade 38 % av hushållen del i båt för vinterfiske. Detta år fick 79 % av hushållen fångstandel från en vinterbåt och 82 % från en båt, som bedrev sommarfiske. Bakom båtsbandet låg mer social omtanke än ekonomisk vinning (Mortensen 1998:54 ff.). Emellertid upplevdes båtsbandet av många som orättvist. Det har till och med jämförts med stavnsbåndet i Danmark, vilket är helt missvisande. Folketinget avskaffade båtsbandet 1865 (Debes 2000:197).

 

bild
Figur 6.2. Landningsplats vid Mikladalur på Kalsoy 1898.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

 

Mikladalur ligger vid öppet hav med bränningar, som försvårar landning. Vid bränningskuster användes lättmanövrerade båtar med kort köl (Mortensen 1998:38). Efter avslutat fiske måste båtarna föras i säkerhet högt upp på klipporna. Där ligger båthusen med gavlarna mot havet. Bygder inne i fjordarna hade båtar med lång köl, som förlänade båten bättre egenskaper för långrodd och segling (Mortensen 1998:38). Antalet båtar uppskattades 1813 till 2 080 av kommendant Løbner. Av dessa var 127 áttamannafar eller större, 523 seksmannafar, 1 430 fýramannafar (Debes 2000:197). Antalet ändrades föga under 1800-talet. Áttamannafar var en stor båt och den bästa fiskebåten, fullt användbar även om vintern. I en bygd fanns endast några få båtar av denna typ. Den var dyr att bygga och krävde en stor besättning. Mindre båtar var mindre resurskrävande, men innebar också en avsevärt större risk för besättningen. Mellan 1580 och 1600 inträffade en katastrof i slutet av april. Årtalet är osäkert, men förmodligen inträffade händelsen nära sekelskiftet. I en plötslig snöstorm skall 50 båtar ha gått under med man och allt nära Mykines. Det antas att mellan 200 och 300 man drunknade. Alla arbetsföra män på Mykines omkom. Efter detta blev det förbjudet att ge sig ut på havet i småbåtar som tristur och tríbekkur (Johansen 1978, Mortensen (1998:36 f.). Större båtar än áttamannafar användes till transporter och för långa resor.

 

bild
Figur 6.3. Roddbåt med 8 par åror.
Foto: Karin Berg 1998.
 

 

 

6.1.2 Traditionellt båtfiske

Fisket var ett slitsamt arbete. Rodden till och hem från fångstplatsen kunde ta upp till 6–7 timmar, och med 3–4 timmars fiske blev det en lång arbetsdag (Patursson 1961:17). Väl på fiskeplatsen måste en man ständigt sitta vid årorna för att hålla båten mot ström och vind och för att låta den sakta glida över fiskegrundet. För att spara krafterna försökte man på bästa sätt utnyttja strömmarna i havet. Fiskeredskapen var hemmagjorda och enkla. Man använde länge handlina med stora smidda krokar och med stenar till sänke. Till agn togs vad som fanns till hands. Den ofta långa rodden, de tunga redskapen och dåligt agn gjorde fisket improduktivt. Med tiden lärde sig färöingarna mycket från utländska fiskare, som anlöpte Färöarna. Stensänken byttes ut mot sänken av bly. Krokarna gjordes mindre, och betades med blåmusslor, valthornssnäckor, skålsnäckor och fisk. Långt in på 1900-talet var dock roddbåtar i många bygder de vanligaste båtarna. I många fall ägdes ett áttamannafar av åtta män, men ibland kunde en man äga två platser i båten.

Varje besättningsman ägde sin åra med bindsle (Johansen 1978:38 f.). År 1839 företog amtmanden Christian Pløyen tillsammans med tre färingar en resa till Shetlandsöarnav för att där studera fiske. Som ett resultat därav introducerades långreven på Färöarna (J.P. Joensen 1987:39). För skillnaden i fiske med handlina och långrev se Figur 6.3. Sammanbundna långrevlinor fick en längd på 600–1 100 m. På varje 2–3 m var krokar fastbundna. Linan lades ut som en långrev och markerades med bojar. En båt förfogade därmed över ett långt större antal krokar än förr. Det här innebar en förbättring av möjligheten till fångst. Långrev användes mest vid fiske under vinter och vår. Den skulle helst sättas ut före gryningen. Det var kallt och eländigt att sitta i fören och beta krokar i vinternatten – för att inte tala om hur lätt det var att bli sjösjuk. När linan väl var satt lade man bi vid sista flötet och väntade på dagsljuset. Nu kunde besättningen äta och förbereda upptagningen. Det var ett hårt arbete att hala upp en långrev i en öppen båt ute till havs (Johansen 1978:44). Långreven var dyr i inköp och dyr i underhåll i jämförelse med det enklare redskapet handlina med krok. Vid dåligt väder försökte man därför att ta upp den, innan man räddade sig i land (Patursson 1961:19 f.). Ett farligt arbete blev på så sätt ännu farligare.

 

bild
Figur 6.4. Fiske med handlina och långrev. Paulsen (1975).
 

 

Isaksen (1983) tar i sin bok Tilburðir í okkara øld (‘händelser i vår tid’) bland annat upp olyckshändelser till sjöss. Underlaget till boken utgörs nästan helt av artiklar i tidningarna Dimmalætting och Tingakrossur. Genom att återberätta innehållet i ett urval artiklar försöker författaren ge läsaren en bild av väsentliga händelser på Färöarna åren 1901–1909. Ett stort inslag i boken består av typiskt färöiska olycksfall. Följande tilldrog sig i mars 1905: Ett áttamannafar från Streymnes var ute och fiskade med långrev, som råkade fastna i botten. I ett försök att få loss linan vände männen båten och fick då en sjö över sig. Båten vattenfylldes och kantrade. Alla besättningsmedlemmar utom en omkom, och de flesta efterlämnade stora familjer, se Tablå 6.1 nedan.

 

Tablå 6.1.

Drabbade av kantringsolyckan 1905

Besättningsmedlem Efterlevande
Jens Joensen Hustru
Julius Zachariasen (svärson till Jens) Hustru och 2 barn
Hans Zachariasen (bror till Julius) Hustru och 7 barn
Jóhannes Olsen Hustru och 5 barn
Dánjal Olsen (son till Jóhannes) Ogift
Jógvan Joensen Räddad
Hans Pauli Joensen (son till Jógvan) Ogift
Jóan Pauli Samuelsen Hustru och 2 döttrar

 

Jógvan Joensen var skicklig simmare och lyckades hålla sig kvar på båtens köl samt räddades av en undsättande båt. Han och sonen var inte från Streymnes. Alla utom Samuelsen hade en nära släkting i båten. Vid den här tiden var färöiska familjer ofta stora, och mannen var självklart huvudförsörjare. Ingen av männen var försäkrad, varför en insamling gjordes för de efterlämnade. Samuelsens hustru och en dotter var funktionshindrade och behövde all hjälp de kunde få (Isaksen 1983:195 f.). En båtolycka drabbade de inblandades familjer hårt, både känslomässigt och ekonomiskt.

Det tog sin tid innan långreven accepterades på Färöarna. Först efter 1880 blev det huvudredskapet inom båtfisket. Dess motståndare ville länge ha den förbjuden (Patursson 1961:20 f.). Färöingarna var ett konservativt släkte och Patursson har en förklaring till detta:

I gamla tider var folket instängt och kuvat, och dessa förhållanden satte sina spår i folkets förmåga att tänka. Långt efter monopolhandelns avskaffande kom konservatism och trångsynthet att hämma utvecklingen. (Patursson 1961:9)

Fiske med båt omgavs av rutiner. Såväl vid avfärd som hemfärd sjöng besättningen psalmer. För säkerhets skull togs även hänsyn till folktrons varsel och tabun. Att möta kvinnor vid vandringen till båten var ett dåligt tecken och kunde medföra att fisket inställdes. När männen väl var i båten iakttog de flera tabun som till exempel att vid utfärden vända båten åt ett visst håll, att aldrig skicka agn över en viss toft och att inte tacka om någon delade med sig av sitt agn (J.P. Joensen 1980:82 f.). Färöingarna hyste uppenbarligen med all rätt ångest inför båtfisket. Bidragande orsaker till båtolyckorna var avsaknaden av väderleksrapporter och att alla bygder inte hade hamn. Först 1907 sändes väderleksrapporter telegrafiskt från Köpenhamn till Tórshavn och därifrån till de bygder, som hade telefon. Vågbrytare och hamnar började planeras vid ungefär samma tid, men än i dag saknar många bygder hamn (Isaksen 1987:108 f.).

 

 

6.1.3 Båtfiskets utveckling efter 1856

Efter 1856 då monopolhandeln avskaffades kommersialiserades fisket allt mer. Detta för att en växande befolkning skulle kunna få sin försörjning. Fisket bedrevs som tidigare från roddbåtar. Från 1905 sattes motorer in i åtarna, och de försågs med styrhytt, eller byttes mot större heldäckade båtar (Patursson 1961:71). Nu kunde man nå längre ut belägna fiskeplatser och fick ändå mer tid över till själva fisket. Inte minst blev vinterfisket säkrare. Eftersom beroendet av vädret minskade, kunde man också fiska fler dagar om året. Omkring 1925 satte man in små motorer även i öppna båtar. Något senare kom utombordsmotorn. Den gjorde fisket lättare för bygder utsatta för bränningar, där båten varje kväll måste dras upp på land (J.P. Joensen 1987:58). Jämfört med roddbåtarna var däckade motorbåtar dyra att bygga och dyra i drift. Enskilda fiskare hade sällan ekonomisk styrka för att klara detta, och lånemöjligheterna var små. En utväg var att bilda partrederier. De flesta motorbåtarna var byggda på Färöarna, och hade en motorstyrka på omkring 8 hk. Efter första världskriget blev det vanligt med styrhytt.

Med hjälp av exportvärden för saltfisk kan båtarnas fångst räknas fram för delar av 1800-talets andra hälft, se Tabell 6.1. Observera att uppgifter saknas för 1872–1884. Fångsten anges alltså som saltad fisk. Det var som sådan den såldes till köpmännen.

Från och med 1870 håller fångsten en hög nivå, trots att antalet båtar i stort sett var oförändrat. Bättre redskap, bättre agn, bättre kunskap och att mer tid ägnades åt fiske är förmodligen förklaringen till detta. Mot slutet av århundradet började sluppfisket att ta manskap från båtarna. En del båtar fiskade sommartid vid Island, dit de fraktades med lastfartyg. 1896 var ett ovanligt bra år för båtfisket. I statistiken finns inte fisk för eget behov medtagen. Inte heller köptes alla fiskarter av handeln. Sådan fisk tillföll den fiskare som dragit upp den (J.P. Joensen 1980:84).

 

Tabell 6.1.

Fiskfångst genom båtfiske 1858–1899.
(Patursson 1961 I:22.)

Båtfiske 1858–1871 Saltfisk ton Båtfiske 1885–1899 Saltfisk ton
1858 874 1885 3 327
1859 1 384 1886 2 346
1860 1 147 1887 2 892
1861 1 100 1888 1 945
1862 1 002 1889 1 885
1863 1 331 1890 2 807
1864 1 273 1891 3 746
1865 1 759 1892 3 749
1866 1 885 1893 2 591
1867 1 963 1894 3 592
1868 1 446 1895 3 152
1869 1 993 1896 4 619
1870 3 277 1897 2 862
1871 2 736 1898 2 562

 

År 1858 var ett katastrofalt dåligt fiskeår. Från och med 1865 lyckades fisket bra med 1896 som ett verkligt rekordår. Från och med 1911 finns åter uppgifter om båtfisket, se Tabell 6.2, där kkr står för ‘tusen danska kronor’ (dåtidens penningvärde). Detta år uppgick fångsten till 6 322 ton. För 1912 var fångsten ännu större, 7 808 ton, men 1914 hade fångsten sjunkit till 4 941 ton, detta trots att antalet motorbåtar ökat jämfört med 1911. Under första världskriget försvann de utländska trålarna från Färöarna, varför färöingarna fick arbeta där i lugn och ro, och fångsten ökade.

 

Tabell 6.2.

Fiskfångst genom båtfiske (roddbåtar och motorbåtar) 1911–1938.
(Patursson 1961 1:72)

År Roddbåtar Motorbåtar Fångst Värde
Antal Värde kkr Antal Värde kkr Ton kkr
1911 1 514 182 120 408 6 322 633
1912 1 168 136 144 502 7 808 797
1913 1 357 155 175 606 5 751 646
1914 1 406 159 186 650 4 941 597
1915 1 442 151 192 660 5 342 912
1916 1 442 151 192 660 6 349 1 245
1917 1 442 151 192 660 8 024 1 533
1918 10 474 2 535
1919 10 258 2 853
1920 1 563 479 193 1 448 5 427 1 584
1921 3 408 711
1922 1 587 472 196 1 362 2 261 337
1923 1 566 442 189 1 247 3 126 444
1924 1 534 440 185 1 193 3 014 618
1925 1 538 441 182 1 174 4 495 1 174
1926 1 459 330 208 888 3 720 507
1927 1 505 325 183 822 4 788 615
1928 1 493 322 180 810 3 072 492
1929 1 470 580 144 682 1 451 256
1930 1 470 587 147 672 1 656 287
1931 1 465 594 145 665 1 144 141
1932 1 469 579 130 525 3 509 411
1933 1 471 585 131 527 1 706 244
1934 1 517 596 123 464 1 440 258
1935 1 539 608 122 460 1 276 352
1936 1 569 520 111 449 900 160
1937 1 638 548 110 422 2 000 263
1938 1 983 313

 

Fångsten steg väsentligt under första världskriget, vilket kombinerat med höga fiskpriser gjorde fisket synnerligen lönande. Efter kriget kom trålarna åter, och den färöiska andelen av fiskfångsten genom båtfisket minskade åter. De flesta åren på 1930-talet underskred fångsten 2 000 ton. Bottenvärdet noterades 1936 med 900 ton.

Antalet båtar anges vara det under tre år, 1915–1917, förmodligen beroende på en brist i källmaterialet. Från 1917 till 1920 tredubblades värdet för roddbåtarna och mer än fördubblades för motorbåtarna. Goda fångster och höga fiskpriser kan ha skapat förväntningar och framtidstro, som drivit upp värdena. Förhoppningarna infriades emellertid inte. Patursson (1961) har här ingen kommentar. Från och med 1932 överträffade roddbåtarnas sammanlagda värden motorbåtarnas. De sistnämnda avtog starkt i antal från och med 1927. De var tydligen trots sin produktivitet inte längre lönsamma. Depressionsåren under 1930-talet var en svår tid för Färöarna.

Georg Borgström (1975:74) har påpekat att många länder har s.k. spökarealer, d.v.s. icke synliga arealer representerade av fiske på främmande vatten och av nettoimport av livsmedel och foder. En del av Storbritanniens spökarealer var förlagda till Färöarnas territorialvatten, vilket framgår av Tabell 6.3 när man vet att utländsk fångst i regel är liktydigt med brittisk. Som synes tog brittiska trålare hand om nästan all fångst. När dessa under det första världskriget försvann från Färöarnas vatten, steg fångsterna för färöingarna, som fiskade från båt eller slupp. I och med britternas återkomst efter kriget sjönk fångsten åter till en låg nivå. I dag talar man vanligen om ekologiska fotspår i stället för om spökarealer.

Mot slutet av 1930-talet började fiskebankarna vid Färöarna att bli utfiskade. Åren 1922–1929 var medelfångsten för brittiska trålare 13,4 ton/100 tråltimmar. För åren 1930–1937 var motsvarande värden 10,3 ton. Vid landning av fisk från Färöarna i Storbritannien bestod denna 1920 till 50 % av medelstor torsk och till 20 % av småtorsk. Under 1930-talet var det tvärtom, 20 % medelstor torsk och 50 % småtorsk (Patursson 1961:80). Dessa förändringar beror på överfiskning och ödeläggelse av lekplatser. Fiskbestånden vid Färöarna räddades av andra världskriget. All fisk utnyttjades inte lika hårt. Störst betydelse hade torsk, kolja och sej. Dessutom togs en hel del hälleflundra och rödspätta. Plattfiskar var relativt ovanliga men betalades bra. Trålarna var ute efter torskfiskar. Övrig fisk kan betraktas som bifångst. Av Tabell 6.3 framgår tydligt hur stor de utländska trålarnas dominans var. Färöingarnas medelfångst uppgick till 2 569 ton/år mot trålarnas 55 664 ton /år. Utlänningarna tog upp 95,6 % av fångsten mot färöingarnas 4,4 %.

 

Tabell 6.3.

Årliga medelvärden för fångsten av olika fiskar vid Färöarna 1930–1938.
(Patursson 1961 I:81)

Fiskart Färöisk fångst Utländsk fångst Sammanlagd fångst
Ton % Ton % Ton %
Torsk 2 256 7,8 26 678 92,2 28 934 100,0
Kolja 29 0,1 12 273 99,9 12 302 100,0
Sej 0,0 8 342 100,0 8 342 100,0
Vitling 0,0 420 100,0 420 100,0
Långa 0,0 884 100,0 884 100,0
Lubb 0,0 967 100,0 967 100,0
Hälleflundra 68 5,0 1 294 95,0 1 362 100,0
Sjötunga 0,0 1 420 100,0 1 420 100,0
Rödspätta 14 12,3 100 87,7 114 100,0
Sandskädda 0,0 226 100,0 226 100,0
Havskatt 0,0 321 100,0 321 100,0
Krabba 0,0 700 100,0 700 100,0
Pigghaj 0,0 275 100,0 275 100,0
Rocka 0,0 497 100,0 497 100,0
Övrigt 0,0 1 267 100,0 1 267 100,0
Sammanlagt 2 569 4,4 55 664 95,6 58 233 100,0

I ett historiskt perspektiv har fisket haft många roller i det färöiska samhället. Att denna biologiska resurs är en av grundförutsättningarna för det färöiska samhällets överlevnad och utveckling är tydligt. Men ett beroende av en resurs, som inte kan kontrolleras, gör också att sårbarheten kan bli stor. Det finns många orsaker till de variationer, som ligger bakom förekomsten av fisk under ett år. Så till exempel påverkar strömmar och temperatur tillgången på fisk. Miljön i havet förändras sakta, och därför kan fisket under en följd av år vara dåligt eller bra. Normalt är naturligtvis miljön i havet mycket stabil under långa tider. Grunda vatten i tempererade områden varierar dock mycket under året och är utsatta för oregelbundna och oförutsebara förändringar beträffande temperatur och produktivitet. Vid felslaget fiske kan de viktigaste fiskarna, tosk och kolja, inte ersättas av några andra fiskar. För koljan är färöiska vatten ett marginalområde.

I boken Færøerne 1600–1709 håller Andersen (1895) fram några nödår, där fisktillgången varit dålig. Vanligen orsakades ett nödår av missväxt, men också fisket kunde slå fel. Så var exempelvis fallet i början av 1600-talet.

I den forste Halvdelen af Aarhundredet indtraf et overmaade haardt Vejr med stærk Søgang ved Kyndelmissetid (början av februari, min anmärkning), og dermed forsvandt Fisken (Andersen 1895:44)

Om fisket skriver Svabo, att

ikke desmindre bekræfter næsten 2 Seklers Erfaring at Fiskeriet ikke er bestændigt, endskjønt det kan, nu og da, naar det indtræffer, kaldes meget got. (Svabo 1976:86)

Förekomsten av goda och dåliga år bekräftas av fogderäkenskaperna. Under bland annat 1600-talet utgjordes skatterna av tionde på snart sagt all produktion och av skatt på fast och lös egendom. Landsfogden var den som ytterst ansvarade för att skatter krävdes in. Tiondet delades i tre delar. Under den katolska tiden gick en av dessa till prästerna och resten delades mellan kyrkan, biskopen och de fattiga. Efter reformationen gick kyrkans och biskopens delar till kungen, d.v.s. till kronan. Med tiden överfördes även fattigtiondet till kronan. Kungstiondet fördes in i fogdens räkenskaper, och varje produktion redovisades för sig. Variationer i produktionen gav utslag i kungstiondet. Lägg märke till att tionde utgick på bruttoinkomsten. Inga avdrag gjordes för utgifter för inkomstens förvärvande. I varje bygd fanns två litterata förtroendemän med uppgift att kontrollera tiondets storlek. Dessa män rapporterade till sin sysselman, som i sin tur överlämnade uppgifterna till fogden. Färöarna var indelade i 6 distrikt, sýslur, och sysselmannen kan närmast jämföras med länsman. Prästerna med sin lokalkännedom var personligen intresserade av att tiondet togs ut till fullo.

Tiondet är lätt att utnyttja vid jämförelser men svårare att använda i absoluta tal. Vi vet inte hur mycket fisk som behövdes för en god folkförsörjning. Normerna för tiondes tillämpning varierade också. På Suðuroy erlades inget ulltionde, på grund av eller tack vare ullens mörka färg (Zachariasen 1961:72). Vissa ovanliga fiskar var undantagna, och tionde erlades endast för fullt tiotal. Gråsejen, som lokalt och tillfälligtvis kunde fångas med not i stora mängder, var fri från tionde. I diagrammen i Figur 6.5 och Figur 6.6 återges resultatet av fisket som kungstionde under två perioder på 1600-talet. Observera att saknade fogderäkenskaper ger luckor i diagrammen, och att de inte har samma skala.

Diagrammen över kungstiondet visar att under en följd av år kunde fisket vara dåligt eller också mycket bra.

 

bild
Figur 6.5. Kungstionde för torkad fisk 1600–1622. 1 vog = 18kg.
Efter tabeller hos Zachariasen (1961).
 

År 1622 var ett verkligt rekordår, och som helhet uppvisar perioden goda resultat.

 

 

bild
Figur 6.6. Kungstionde för torkad fisk 1636–1652.
Efter tabeller hos Zachariasen (1961).
 

Endast enstaka år i det sista diagrammet uppvisar ett gott fiske. År 1645 var naturligtvis ett katastrofalt år. Ull, talg och olja var viktiga exportvaror, men fisket var avgörande för folkförsörjningen. Enligt diagrammet i Figur 4.3 blev klimatet under 1600-talets första hälft efter hand allt kallare.

 

 

6.2 Sluppfisket

Båtfisket utvecklades på ett naturligt sätt inom bondesamhället och stod för en långsam förändring av detta. Båtägarna deltog själva i fisket, och ingen levde helt på att fiska. För en fullgod försörjning måste fiske kombineras med något annat. Båtfisket var ett hantverk, medan sluppfisket var en industriell verksamhet. Sluppfisket innebar något principiellt nytt. Nu ägdes produktionsmedlen av någon som inte själv var med och fiskade. Fiskaren blev lönearbetare, och fiske blev allt svårare att förena med jordbruk.

Jag har valt att använda det färöiska ordet slupp. I Sverige talar vi i sådana här sammanhang om fiskekutter eller fiskebåt. Kuttern verkar främmande för Färöarna, och båt har jag i ett tidigare avsnitt bundit vid öppna båtar. Jag hoppas dessutom att slupp skall ge en viss atmosfär åt den kommande framställningen. Slupperna var tvåmastade fartyg med tre försegel och kallades på engelska för drifters eller smacks. En bevarad slupp, idag museifartyg, finns avbildad i Figur 6.7.

Slupperna hade sina fördelar jämfört med öppna båtar:

  • sjösäkrare
  • större räckvidd
  • större lastförmåga.

Nu kunde man nå fångstfält långt utanför Färöarna.

 

 

6.2.1 Fiskeflottan byggs upp

Vid båtfisket utnyttjade man till en början ett realkapital som redan fanns. Inköp av slupper krävde kontanter, och dessa kunde endast anskaffas med stora svårigheter. Vid tiden för bondesamhällets omvandling var det ont om kapital på Färöarna. Något annat var inte heller att vänta i ett samhälle huvudsakligen byggt på naturahushållning och byteshandel.

Den första sluppen som köptes till Färöarna, Fox, kostade 7 000 kr. och var en liten båt på 38 br.reg.ton. Ämbetsmän och den nya klassen av köpmän kom att dominera finansieringen. När monopolhandeln upphörde 1856, etablerade sig snart en kår av köpmän. Dessa sålde vanliga förnödenheter samt köpte tröjor, skinn, tran, fisk m.m. och organiserade tillverkning av klippfisk (J.P. Joensen 1985:32). Det föll sig därför naturligt att de även engagerade sig i själva fisket. På 1890-talet hade köpmännen blivit kapitalstarka nog för att kunna investera i slupper. Deras verksamhet kännetecknades av en vertikal integration. De ägde och utrustade slupper, stod för fabrikationen av klippfisk samt sålde denna i utlandet. Först långt efter fiskesäsongens slut flöt pengar in för den fångade fisken. Allt detta fordrade kapital, som delvis klarades genom att anställda fiskare inte fick ut sin lön förrän efter avslutat fiske. I avvaktan på lönen köpte fiskarens familj sina dagligvaror hos köpmannen på s.k. kontrabok, där uttagen noterades. En stor del av köpmannens inkomster kom just från de anställdas inköp. Köpmännen förhalade i det längsta utbetalningen av kontanter och vanligt folk såg sällan till pengar. Nästan allt arbete kom på detta sätt att betalas i varor. Kontrabokssystemet var utbrett över hela Färöarna och medförde ett starkt beroende av köpmännen. Liknande system fanns under industrialismens första tid i många europeiska länder och kallades på engelska the truck system. Den anställde var här också beroende av köpmannens solvens. Under 1930-talets krisår gjorde många köpmän konkurs, och i den försvann då de innestående lönerna (J.P. Joensen 1987:114 ff.). Det fanns många från köpmännen fristående rederier, men av de 84 rederier, som fanns 1937, ägdes 43 av företag, vilka dessutom bedrev handel.

 

bild
Figur 6.7. Slupp.
Foto: Karin Berg 1998.
 

 

 

Sluppen Fox från Storbritannien för 7 000 kr kom att inleda en ny epok i det färöiska fiskets historia. Mot slutet av 1800-talet började britterna att byta sina seglande kuttrar mot ångtrålare. Mängder av segelkuttrar, s.k. smacks eller drifters, kom nu ut på marknaden och kunde köpas (J.P. Joensen 1985:63 f.). De köptes också av svenska fiskare. Den färöiska fiskeflottan växte en smula oregelbundet till i storlek, se Tabell 6.4. Perioder av tillväxt avlöstes av perioder med nedgång. Åren 1914–1918 kunde fiskeflottan inte förnyas på grund av kriget. Till en början var tillväxten långsam, det var något av försöksverksamhet över det hela. Början av 1900-talet kännetecknades av en snabb tillväxt. Från och med 1920 förblev antalet fiskefartyg tämligen konstant eller ökade sakta. I samband med köp av skonerter ökade fiskefartygens storlek under 1930-talet. Åren 1916–1926 köptes 50 fartyg till Färöarna för ca 2 mnkr. Medelpriset var alltså 40 000 kr, d.v.s. 4–5 gånger större än vid sekelskiftet. Det stora flertalet rederier ägde endast en slupp. Särskilt på Suðuroy fanns dock stora rederier. Ett företag med många slupper hade vanligen också annan verksamhet vid sidan om. Partrederier var också vanliga. Under första världskriget började man sätta in motorer i slupperna, och en bit in på 1930-talet hade endast ett fåtal segel som enda drivmedel (Patursson 1961:90). Motorer innebar högre driftkostnad, varför det hände att de plockades bort under krisår. Under tiden 1934–1939 skedde en strukturell förändring av fiskeflottan i och med att de första trålarna anskaffades (Patursson 1961 I:91).

 

Tabell 6.4.

Färöiska sluppfiskeflottan 1872–1939.
(Patursson 1961 I:83.)

År Antal Br. reg. ton
Summa Genomsnitt
1872 1 38 38
1874 6
1878 12
1882 22
1886 18
1887 21 46
1890 14
1892 37
1900 90
1901 87 5 326
1902 84
1903 98
1904 104 8 244
1905 118 9 419
1906 128
1907 140 9 836
1908 142 10 697
1909 137 10 540
1910 137 10 546 77
1911 125 9 659 77
1912 124 9 971 77
1913 126 10 307 82
1914 141 11 542 82
1915 146 10 262 70
1916 144 10 183 71
1917 123 8 524 69
1918 116 8 167 70
1919 124 8 863 72
1920 144 10 369 73
1921 141 10 301 73
1922 143 10 433 73
1923 151 11 227 74
1924 148 10 982 74
1925 145 11 948 82
1926 158 13 422 85
1927 157 13 069 83
1928 159 13 533 85
1929 165 14 276 86
1930 165 15 917 97
1931 152 15 714 103
1932 150 13 656 91
1933 150 15 316 102
1934 156 16 396 105
1935 155 16 314 105
1936 155 16 535 107
1937 158 16 954 107
1938 159 17 525 110
1939 162 16 843 104

 

En flotta huvudsakligen bildad genom förvärv av begagnade fartyg åldras emellertid på ett överraskande sätt, se Tabell 6.5. Här inträffar det samma som i en befolkning med låg nativitet och låg mortalitet, d.v.s. antalet äldre i populationen ökar. Detta ledde till att man så småningom föreslog att lån till inköp av fiskefartyg endast skulle beviljas för nybyggda fartyg. Detta förslag gick dock aldrig igenom.

 

Tabell 6.5.

Sluppfiskeflottans åldersfördelning 1908, 1923 och 1938.
(Patursson 1961 I:87.)

Ålder i år 1908 1923 1928
Antal % Antal % Antal %
0–4 2 1,4 4 2,6
5–9 1 0,7 2 1,4 12 7,7
10–14 1 0,7 1 0,7 5 3,2
15–19 8 6,0 1 0,7 10 6,4
20–24 29 21,8 8 5,6 6 3,8
25–29 34 25,6 3 2,1 7 4,5
30–34 39 29,3 8 5,6 3 1,9
35–39 10 7,5 52 36,1 7 4,5
40–44 3 2,2 32 22,2 2 1,3
45–49 2 1,5 31 21,4 6 3,8
50–54 4 3,1 3 2,1 51 32,7
55–59 1 0,7 23 14,8
60–64 2 1,6 20 12,8
0–64 133 100,0 144 100,0 156 100,0

Förskjutningen i åldersstrukturen är tydlig, vilket ytterligare understryks i Tabell 6.6.

 

Tabell 6.6.

Tyngdpunkterna för sluppfiskeflottans åldersstruktur 1908, 1923 och 1938.
(Patursson 1961 I:90.)

År Åldersfördelning
20–34 år 35–49 år 50–64 år
1908 102
1923 115
1938 94

Fartyg byggda i utlandet belastades av en skatt på 3 % av inköpspriset. Detta gällde även fiskefartyg och denna relativt blygsamma avgift sågs i allmänhet som betungande för rederierna (Patursson 1961:39).

 

 

6.3 Fisket

Man ser således en utveckling i det färöiska fisket från ett mer husbehovsrelaterat fiske till ett kommersiellt fiske, där de stora förändringarna inträffar på 1800-talet, då metoder förändras och båtfisket delvis kommer att ersättas av sluppfiske. Under 1900-talet fortsätter denna förändring inom fisket i och med introduktionen av trålning och ång- och motorfartygens intåg. Allt detta har stor betydelse inte bara för fiskets ekonomiska roll på Färöarna men också för effektiviten i fisket. I Figur 6.8 redovisas schematiskt denna utveckling. Det färöiska fisket visar sig vara betydligt mindre effektivt än det engelska fisket, vilket framför allt förklaras av de skillnader i fisketeknik och tillgång till moderna båtar som skiljer det engelska fisket från det färöiska.

 

bild
Figur 6.8. Effektiviteten i färöiskt fiske jämfört med engelskt. (Paulsen 1975).
 

 

 

6.3.1 Fångstområden

Bankarna kring Färöarna är eller har åtminstone varit, mycket rika på fisk, och fiske har alltid varit ett viktigt inslag i färöingarnas försörjning. När fiskets betydelse ökade från och med början av 1800-talet var det därför naturligt att fortsätta utnyttja hemmavattnen. En fördel var att man då kunde använda öppna båtar, se Tabell 6.1. Fram till 1909 fiskade också slupperna i allmänhet om våren vid öarna. Genom framför allt de brittiska trålarnas framfart blev detta fiske olönsamt. Slupperna började i stället att deltaga i vårfisket vid södra Island, där likande förutsättningar rådde som vid Färöarna. I Figur 6.9. markeras de områden i norra Atlanten, där färingar har fiskat. På Färöarna var fisk liktydigt med torsk och torsken är fortfarande den mest eftertraktade fisken. Under mars och april leker torsken på bankarna vid Färöarna. När leken väl är över försvinner den från dessa på näringssök mot djupare vatten. Därför flyttades tidigt sommarfisket till Island.

Från och med 1925 började man allmänt att om sommaren fiska vid Grönlands västkust. Hit kom torsken på näringsvandring efter lekens slut vid Island (:25 f.). Goda fiskevatten utmärks av uppvällande vatten. Vid Grönland möts Golfströmmen av en norrifrån kommande ström. Detta åstadkommer den nödvändiga turbulensen i havet. Torsken lever här ett pelagiskt liv, och ett framgångsrikt fiske förutsätter goda kunskaper om lokala förhållanden.

 

bild
Figur 6.9. Områden där färingar fiskar eller har fiskat.
(J.P. Joensen 1976:2)
 

 

 

6.3.2 Fisken fångas

Fisket bedrevs länge individuellt med handlina, och fiskarna arbetade helt oberoende av varandra. De avlönades efter antalet fiskar de dragit upp. Besättningen ställdes upp längs relingen, dock inte på måfå, utan efter en viss rangordning. Alla platser ansågs inte vara lika bra, och alla fiskare var inte heller lika skickliga. De skickligaste fiskarna hade företräde till de bästa platserna. Det här gjordes upp redan vid mönstringen. De bästa platserna återfanns midskepps (markerade med siffran 5 i Figur 6.10), medan den allra sämsta fanns längst akteröver. Dåliga platser var sådana med ont om svängrum, där man lätt kunde trassla in sin handlina. Lägg märke till stagen vid tre platser, som markerats med tvåor.

 

bild
Figur 6.10. Fiskeplatsernas placering vid relingen med utsatt status. J.P. Joensen (1975: 162 ff).
 

 

Det rådde hård konkurrens mellan de bästa fiskarna. Arbetstiden var länge helt oreglerad. Var och en fiskade tills han bokstavligen stupade. Fiskarna stod på pallar längs relingen och fiskade med handsnören, se Figur 6.11. På händerna hade de hårdvalkade yllevantar, på fötterna gummistövlar och så ett oljeförkläde som skydd mot vattnet, som kom upp med handsnöret. Om handleden hade de en kopparlänk för att hindra att ärmarna, vilka ständigt gled upp och ner, gav upphov till skavsår. På mannen i förgrunden ser man hur tröjärmarna glidit upp, när han manövrerar handsnöret. Längst bort skymtar man kroken med vilken fisken drogs upp sista biten. Förutom fisket svarade besättningen för sluppens manövrering och var för den sakens skull indelad i två vakter. Saltningen av fångsten krävde också mycket tid. Några personer ombord hade specialuppgifter och avlönades på annat sätt. Hit hörde förutom skepparen, bästeman, kocken och senare motormannen (J.P. Joensen 1975:29 f.). Kosten ingick i allas lön.

Principen lön efter prestation var orsaken till att en ny folktro växte fram under slupptiden. Framgång i fiske berodde enligt denna inte enbart på skicklighet utan även på ens fiskelycka. Denna kunde fiskaren bli av med, om han inte passade sig för det ”onda ögat”. Fiskelycka sågs som ett nollsummespel. Den fanns i en viss given mängd, och det någon vann i fiskelycka, måste någon annan tappa (J.P. Joensen 1975:132–139). Båtfisket grundades på samarbete, och avkastningen delades lika. Här uppstod ingen avundsjuka och folktron riktades mot andra saker.

 

bild
Figur 6.11. Sluppfiskare (J.P. Joensen 1975).
 

 

Tabell 6.7, visar hur inkomsterna fördelades på en färöisk slupp 1921.

 

 

Tabell 6.7.

Översikt över fångst och inkomster på en färöisk slupp 1921.
(Patursson 1961 II:409.)

Fiskare Antal fångade torskar Förtjänst i danska kronor
Sydisland Östisland Östisland Totalt
A 1 278 1 166 1 037 3 481 1 541
B 1 277 1 166 1 038 3 481 1 541
C 1 191 948 774 2 913 1 279
D 941 649 720 2 310 1 012
E 1 034 936 932 2 902 1 286
F 1 558 1 100 958 3 616 1 580
G 490 452 471 1 413 627
H 1 213 897 774 2 884 1 262
I 1 662 1 129 959 3 750 1 634
J 1 376 936 806 3 118 1 359
K 1 106 999 806 2 911 1 286
L 864 708 715 2 287 1 009
M 420 318 205 943 411
N 474 449 472 1 395 620
Totalt 14 884 11 853 10 667 37 404 16 447

Sluppen gjorde det här året tre fiskefärder. Vårfisket vid Sydisland blev det mest framgångsrika. De av de 14 fiskarena, som lyckades bäst, drog upp 3 481 torskar, medan det sämsta personliga resultatet var 943 st. På en dag kunde en skicklig fiskare i genomsnitt dra upp över 80 kg fisk, och på en fiskefärd innebar detta 6–8 ton. Högsta inkomsten var här 1 541 kr. och lägsta 411 kr.

En sammanställning av sluppfiskares medelinkomster under åren 1901–1938 presenteras i Tabell 6.8. De första åren i perioden var mycket bra, men sedan gick det sämre med 1926 och 1927 som bottenår. Inkomsterna varierade inte bara med fångstens storlek utan också med möjligheterna att avsätta fångsten.

 

Tabell 6.8.

Sluppfiskarnas medelinkomster 1901-1938. Index = utfallet 1914.
(Patursson 1961 II:400-401)

År Kronor Index
1901 261 76
1902 265 77
1903 269 78
1904 349 102
1905 304 89
1906 341 99
1907 360 105
1908 265 77
1909 275 80
1910 289 84
1911 298 87
1912 363 106
1913 373 109
1914 343 100
1915 497 146
1916 716 209
1917 617 180
1918 1 165 340
1919 1 810 525
1920 1 043 303
1921 1 081 315
1922 1 039 303
1923 693 202
1924 854 249
1925 772 225
1926 604 176
1927 545 159
1928 836 244
1929 821 239
1930 797 232
1931 654 191
1932 534 156
1933 671 196
1934 610 178
1935 570 166
1936 475 138
1937 575 168
1938 640 187

 

 

6.3.3 Arbetsmiljö

Fisket innebar ett hårt, enformigt arbete, som snart krävde sin tribut. Detta återspeglas till exempel i besättningens sammansättning på en färöisk slupp. I Figur 6.12 redovisas den typiska ålderssammansättningen på färöiska slupper 1924. Observera den tvära nedgången efter 30-årsåldern. Efter 1921 ökades besättningarna utan att fartygen blivit större. Detta försämrade förhållandena ombord. Det blev trängre, stressigare och risken för spridning av sjukdomar ökade.

 

Figur 6.12. Medelålder på färöiska slupper grundad på 30 besättningar påmönstrade i Tórshavn 1924. (J.P. Joensen, 1975)
 
 

 

 

Storsjöfiske var förr i ännu högre grad än nu ett riskfullt yrke. Åren 1926–1938 inträffade i samband med fiske 24 olyckshändelser med 183 dödsfall som följd.

 

Tabell 6.9.

Svåra olyckor vid fiske 1926–1938.
(Patursson 1961 I:451)

Datum Antal omkomna Utbetalat försäkringsbelopp, kr.
Roddbåt från Vágur 10.10.26 6 13 500
Roddbåt från Syðradalur 27.11.26 3 7 500
Rosenhjem 9.9.26 3 4 500
Florens 21.3.27 7 16 500
Jolle från Riddarin 25.9.27 7 18 100
Acorn (brand) 20.3.28 7 26 389
Martha 11.10.29 2 9 000
Roddbåt från Vestmanna 21.10.29 3 7 500
Ernestina 26.3.30 9 31 300
Roddbåt från Øravik 15.12.30 5 13 500
Dora 18.9.31 11 38 950
Immanuel 9.4.32 19 60 700
Laura 9.4.32 19 37 275
Roddbåt från Vestmanna 27.10.32 2 10 350
Roddbåt från Árnafjørður 19.12.32 2 6 300
Dory (Standard) 17.9.33 2 6 300
Neptun 3.5.34 23 60 625
Nólsoy 3.5.34 20 41 175
Roddbåt från Miðvágur 9.4.36 2 12 250
Roddbåt från Bøur 12.6.37 2 9 600
Zealous 9.9.37 2 7 950
Jolle från Britons Pride 1.12.37 2 6 575
Fossanes 3.3.38 19 83 550
Totalt 183 529 389

 

”Neptun” och ”Nólsoy” förliste i en storm utanför Island på samma dag. Bland de omkomna fanns flera bröder, fäder och söner.

Enligt nutida sätt att se på säkerheten på arbetsplatser återger tabellen ett skrämmande facit: 24 olyckor med 183 dödsfall under 13 år. Särskilt olycksdrabbade var åren 1932 och 1934. Endast ett år, 1935, återvände alla hem. Patursson har endast tagit upp större olyckshändelser. Isaksen (1983 och 1987) omtalar i sina böcker även händelser, där en man fallit ner i lastrummet eller att en man fallit överbord.

Livet ombord på en slupp var hårt och slitsamt och dessutom farligt. På plussidan kan sättas att fiskaren fick komma ut och se något annat än det vanliga. När han kom hem, hade han något att berätta om.

 

 

6.3.4 Fiskarfamiljen

Omkring 1925 började sommarfisket vid Island avlösas av fiske vid Grönland. Männen var nu borta större delen av året. Som framgår av diagrammet nedan var fiskarna framför allt hemma på vintern samt under ett par veckor på försommaren. De flesta fiskare hade ett litet jordbruk vid sidan om som stöd för familjens försörjning.

 

bild
Figur 6.13. Sluppfiskarens år. (J.P. Joensen 1985)
 

 

Den traditionella självförsörjningen levde länge kvar intakt. Vårbruket kunde klaras av före fiskesäsongen, och när sluppen lades upp i hemmahamnen, var det dags för potatisupptagning och höskörd, om nu inte detta redan var avklarat. Sommaruppehållet på två veckor räckte till för att skära årets behov av torv. Sommarens övriga arbeten måste de hemmavarande, kvinnor, barn och äldre, stå för. Kvinnorna fick ett nytt och tyngre ansvar, och de fick det också tyngre rent kroppsligt. Till detta kom en välgrundad ängslan för familjemedlemmarna ute på havet. Varje år omkom många fiskare.

Kombinationen jordbruk–fiske gav små bygder utan hamn möjlighet att överleva. Den dämpade tendensen att flytta till de nya tätorterna. Tidigare hade fiske kunnat bedrivas från alla bygder vid kusten. Med övergången till däckade båtar och slupper blev det beroende av en god hamn, därav Klaksvíks och Tvøroyris betydelse som centra för fiskeflottan.

Inkomsten från fisket var osäker, då fångst alltid är något av ett lotteri. Därtill får man lägga, att fiskarna gick arbetslösa under en stor del av året. Traðir (odling i utmarken) och husbehovsfiske blev räddningen undan nöd. En del arbetsinsatser från kvinnorna var i praktiken otänkbara, då de utmanade allmänt omfattade kulturellt bestämda vanor. Omgivningen ägde kraft att påverka vardagslivet genom social kontroll, inte minst genom människors tal om varandra. Mest påpassad var man i små lokalsamhällen av Färötyp. Kvinnor har vanligen breda kompetenser. Här är kompetens använt i en speciell betydelse och betecknar de specifika ramar som kulturen tilldelar individer inom en given social kultur. Under sluppfisketiden kunde kvinnor alltså börja fiska från land, medan det var otänkbart att de tog del i fågelfångsten. På St. Kilda i norra Hebriderna var det däremot alltid ett kvinnogöra att dra lunnefåglar ur deras gångar. Barn av båda könen kunde delta i alla förekommande arbeten, som de fysiskt klarade av. Arbetsfördelningen mellan könen började först i 13–14-årsåldern. Konfirmationen var en viktig gräns mellan barnens och de vuxnas värld. Barnarbete har spelat en stor roll både på Färöarna och i Sverige också under 1900-talet (Perlinge 1995:58 ff.). Det var ett naturligt inslag i arbetslivet. Låg materiell standard enligt våra mått är inte liktydigt med fattigdom. Tillfällig nöd i form av brist på vatten, mat, bränsle eller något annat livsnödvändigt behöver inte heller ha med fattigdom att skaffa. Relativ fattigdom innebär att en del människor saknar det som krävs för att i jämförelse med andra människor i deras omgivning leva drägligt. Förmodligen åsyftas mest relativ fattigdom, när det talas om fattiga på Färöarna. Fattiga hade ändå möjligheter till utkomst. Bristen på kontanta medel satte sin prägel på livet på Färöarna under övergången från bondesamhälle till fiskarsamhälle. Det var nog aldrig fråga om direkt nöd, men arbetar- och fiskarfamiljer utan tillgång till jord kunde ha det svårt även om man inte direkt svalt. Inte minst for många illa under depressionsåren på 1900-talet. Bäst klarade sig då jordbrukare och personer med fast inkomst. Ett bodbiträde tjänade inte mer än en fiskare, men hans lön flöt dock in varje månad. Statligt anställda fick alltid ut sin lön. Sämre var det för andra offentligt anställda. Få betalade någon inkomstskatt, varför kommunens tjänstemän fick ut sin lön synnerligen sporadiskt (J.P. Joensen 1985:162).

Boendet förbättrades avsevärt, när rökstugan byggdes bort. Figur 6.14. visar ett hus av modernare typ med flera rum med glasfönster.

 

bild
Figur 6.14. Hus på Fugloy 1911.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

Huset är träpanelat och bestruket med stenkolstjära, men av denna har väder och vind tagit bort det mesta. Observera den höga, murade stenfoten och det obetydliga takutsprånget. Ett stort takutsprång skulle i det blåsiga klimatet inte ha skyddat nämnvärt mot regn utan bara givit vinden fäste. Torvtaket värmde, höll tätt och dess tyngd gjorde att det stannade på plats. Här har man dock lagt stenar på utsatta ställen. Under torven ligger näver införd från Norge. En liten pojke till höger vilar armen på en leypur, en låda som bars med ett band om pannan (vidare om leypur i avsnitt 5.5). Hunden till vänster omfattades även den av regleringen av antalet husdjur. Männen har fångat lunnefågel med fleygastong (jfr avsnitt 5.4). Bostäderna förändrades, när järnspisen (fär. komfýrur) började komma i bruk vid mitten av 1800-talet. Nu blev rökstugan kök. Med bättre möjligheter att importera virke började man att mer utnyttja trä som byggnadsmaterial.

 

 

6.4 Fiskets lönsamhet

Det finns inte mycket information om lönsamheten i det färöiska fisket mot förrän slutet av 1800-talet, när det färöiska fisket blir en del av den internationella handeln. Innan 1856 gällde monopolhandeln med dess specifika sätt att handha de ekonomiska transaktionerna mellan Färöarna och Danmark.

På 1920- och 1930-talen råkade Färöarnas fiske in i en svår kris. Tiderna var allmänt dåliga med låga priser på fisk. Därtill kom förhållanden som var speciella för Färöarna, nämligen att fiskeflottan var gammal och rent av utsliten. Patursson (1961) tar upp det här i sin bok Fiskiveiði – Fiskimenn 1850-1939. De avlagda brittiska fiskefartygen köpta kring sekelskiftet var i och för sig väl lämpade för fiske och inte heller så gamla. Med åren blev de allt äldre och medfarnare. Första världskriget innebar ett lyft för färöiskt fiske, och fiskeflottan kunde sedan på nytt utökas. De begagnade fartyg, som nu köptes var äldre än de, som inhandlats tidigare och bidrog inte till att i verklig mening förnya fiskeflottan. Få nybyggda fartyg tillkom och fisket blev bundet till en gammal flotta. Denna var heller inte längre billig i drift. För varje år som gick krävdes allt mer omfattande översyn. Kostnaderna för reparationer blev betungande. Mycket är känt om fångst och export av fisk. När det gäller kostnaderna för utrustning av fiskefartygen vet man mindre. Patursson (1961) ger i alla fall en bild av detta med hjälp av några exempel. Det första, se Tabell 6.10, gäller en slupp på 82 br.reg.ton köpt i Storbritannien 1901 för 7 863 kronor. Den var då 6 år gammal. Sluppen fick motor 1931.

 

 

Tabell 6.10.

Sluppräkenskaper för 1901, 1921, 1931 och 1938, uttryckt i antal danska kronor.
(Patursson 1961 II:354)

År 1901 1911 1921 1931 1938
Utrustning 4 564 5 556 21 996 22 449 18 529
Försäkring 180 247 831 813 1 459
Reparationer 264 919 2 536 2 167 190
Hyror 3 951 5 078 24 245 18 431 17 794
Utgifter totalt 8 959 11 800 49 608 43 910 37 972
Inkomster totalt 8 193 10 887 49 897 36 163 36 593
Resultat -766 -913 +289 -7 747 -1 379

 

Av tabellen framgår att av fem år gav endast ett år någon vinst. Från och med 1921 hade utgifterna för utrustning stigit våldsamt liksom hyrorna. Till utrustning hörde allt som har med själva fisket att skaffa och så proviant till besättningen. Allt har tydligen blivit dyrt. Försäkringarna har gått upp i pris. Sluppen har blivit äldre, och även besättningen skulle ha ett försäkringsskydd. Reparationerna var naturligtvis ojämnt fördelade på åren. I räkenskaperna finns varken med amorteringar, räntor eller lön för dem, som arbetade i land. Resultaten i Tabell 6.10 visar att verksamheten bedrevs så att slupperna inte kunde avskrivas, och därför blev det heller aldrig några pengar över till en förnyelse. A/S Mortensen, ett stort och länge framgångsrikt handelsföretag i Tvøroyri, gjorde konkurs 1936. Det var de inte ensamma om. Många redare ruinerades, och många fiskare blev arbetslösa.

Patursson (1961:355) har med ett exempel till, denna gång mera noggranna räkenskaper för en slupp på 91 br.reg.ton, se Tabell 6.11. Han anser själv att de två exemplen ger en allmänt god bild av driftsförhållandena inom den färöiska fiskeflottan från 1900 och fram till andra världskrigets början, men att de självfallet inte får tas som ett mått på hur hela fiskeflottan burit sig.

 

Tabell 6.11.

Räkenskaper för en slupp 1937.
(Patursson 1961 II:115)

Utgifter Kr. %
Försäkringar 1 389 3,7
Specialistlöner 1 598 4,2
Reparationer 265 0,7
Varvsräkningar 307 0,8
Medicin 121 0,3
Respengar till manskapet 64 0,2
Kompassriktning 51 0,2
Mönstring, hamnavgift m.m. 165 0,4
Segel, tågvirke m.m. 1 605 4,2
Salt, agn, linor m.m. 5 866 15,6
Olja m.m. 3 328 8,8
Proviant 4 901 12,9
Köksutrustning 446 1,2
Utrustning totalt 20 106 53,0
Hyror 17 840 47,0
Utgifter totalt 37 946 100,0
Bruttofångst 35 902 94,6
Underskott -2 044 5,4

 

Till specialisterna ombord hörde till exempel kock och motorman. Salt och agn var en stor utgiftspost. Det gick åt stora mängder salt för att bevara den fångade fisken. Oljan svarade för 8,8 % av utgifterna. Under dåliga år hände det som nämnt, att redaren tog bort motorn ur sluppen. Besättningens hyror var naturligtvis en stor men rörlig post, då den utgick som del i fångsten. Sluppens utrustning var däremot en fast kostnad. På ett ungefär var detta år fasta och rörliga kostnader lika stora. Inte heller i detta fall blev det några pengar till räntor, avskrivningar och lön till anställda i land.

På Färöarna fanns även ett fåtal ångtrålare. Patursson tar upp årsresultatet för en av dessa. Den var köpt 1934 och var Färöarnas första trålare. Nästa trålare köptes 1936, de nästa 3 1938 och 5 köptes 1939. Av dem var 3 byggda före 1920 och 7 byggda 1920–1928. Även trålarna var gamla, när de köptes, och alla kom från England, där fiskarna gått över till motortrålare. På Färöarna fanns 1939 också 5 fiskefartyg med snörpvad. Tabell 6.12 ger ett exempel på hur lönsam en trålare kunde vara jämfört med en slupp.

 

Tabell 6.12.

Räkenskaper för en trålare 1935, uttryckt i danska kronor.
(Patursson 1961 II:359)

Utrustning och intäkter Första fiskefärden Andra fiskefärden Sammanlagt
Kol 17 726 19 072 36 798
Salt 4 759 4 959 9 718
Redskap och övrig utrustning 11 773 20 822 32 595
Manskapslöner 15 403 15 877 31 280
Utgifter i allt 49 661 60 730 110 391
Intäkter 76 092 77 042 153 134
Vinst 26 431 16 312 42 743

 

Trålaren var 22 år gammal och på 283 br.reg. ton samt köpt för ca 50 000 kr 1934. Den hade alltså endast kostat ca 10 000 kr mer än de senast köpta slupperna och var större än dessa (Patursson 1961 II:358). Trots sin ålder var trålaren tydligt mera produktiv än slupperna. På trålarna gjorde maskiner det mesta av det tunga arbetet. Lönen var lika för alla fiskare, och därmed försvann deras inbördes konkurrens. För att hantera en trålare av den här storleken fordrades en besättning på ca 30 man. Lönerna fördelades enligt Tabell 6.13.

Skepparens del i fångsten var ungefär dubbel manskapspart, och förste maskinisten kunde tjäna mer än sin befälhavare. Skillnaden mellan styrmännen var inte stor. Eldarna var lägst avlönade. En sluppfiskare tjänade 1935 i genomsnitt 570 kr. Besättningen på trålaren hade det ekonomiskt betydligt bättre. Arbetet på en trålare tog dock det allra mesta av året, och var följaktligen svårt att kombinera med arbetet på ett jordbruk.

 

Tabell 6.13.

Manskapslöner på föregående trålare 1935, uttryckt i danska kronor.
(Patursson 1961 :359)

Befattning Första fiskefärden Andra fiskefärden Sammanlagt
Skeppare 1 096 978 2 074
Förste styrman 790 835 1 625
Andre styrman 668 777 1 445
Förste maskinist 1 022 1 022 2 030
Andre maskinist 639 438 1 077
Eldare 411 ? ?
Fiskare 511 538 1 049

 

Först på 1930-talet hade lagtinget möjligheter att ge visst stöd åt fiskerinäringen. Bankväsendet på Färöarna fungerade dåligt. År 1906 grundades Føroya Banki, där Den Danske Landmandsbank hade aktiemajoriteten. Den fick före andra världskriget aldrig någon nämnvärd betydelse för näringslivet på Färöarna. Med hjälp av inhemskt kapital grundades 1932 Sjóvinnubankin (‘fiskerinäringsbanken’). Genom lån från denna finansierades köpen av de brittiska trålarna.

 

 

6.5 Tillverkning av klippfisk

Under slupptiden var klippfisk den dominerande exportvaran från Färöarna. I tillverkning av klippfisk fann färöingarna sin nisch, och här var de framgångsrika på Europamarknaden, som emellertid på 1930-talet stördes av politiska förhållanden. Sanktionerna mot Italien med början 1935 var erkänt uddlösa, men Färöarna drabbades hårt, eftersom de hade Italien som stor kund. Den andra storkunden, Spanien, råkade något senare ut för inbördeskrig och föll bort av denna orsak. Lägg därtill att 1930-talet genomgående var en ekonomiskt svag tid.

Klippfisk är saltad, pressad och torkad fisk, oftast framställd av torsk. Råvaran utgjordes av saltad fisk från slupper och båtar, och förädlingen skedde länge utomhus med en enkel och billig utrustning och helt hantverksmässigt. Arbetet började tidigt på våren, då frost kunde inträffa. Först renskars och tvättades den landade fisken, vilket nästan uteslutande var ett kvinnogöra. Det var ett vått och kallt arbete med ständigt våta kläder och skor. En senare tids oljekläder och gummistövlar medförde en stor lättnad. Figur 6.15 visar att tvättningen till att börja med skedde vid stranden, men från 1920-talet var tvättkar vanliga (J.P. Joensen 1985:96).

 

bild
Figur 6.15. Saltfisken tvättas. Vágur ca 1910.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

Den tvättade fisken lades i press i staplar under 2–3 dagar. Mellan varje lager fisk saltade man. Så snart vädret tillät breddes fisken ut till torkning på klippor, stenar, hustak och andra fria hårda underlag. Vid tiden för första världskriget blev det vanligt att lägga ut fisken på ståltrådsnät något över marken, så att luft lättare kom intill. Tillverkningen av klippfisk var mycket beroende av vädret. Vid för mycket sol blev fisken solkokt och förstördes. Regn missfärgade fisken och man måste börja om från början med att tvätta och salta den. Inför hot om regn måste fisken samlas ihop och täckas med presenningar (J.P. Joensen 1985:106). Varje kväll staplades fisken och täcktes mot regn. Beredningen av klippfisk flyttades på 1920-talet inomhus, där allt arbete ägde rum. Det byggdes särskilda torkhus, där varmluft blåstes in. Nu kunde framställningen av klippfisk pågå hela året. Soltorkad fisk betalades dock bättre. Långt in på 1900-talet fraktades sluppernas fiskfångst i land.

 

bild
Figur 6.16. Klippfisk läggs ut till torkning. Vágur ca 1910.
Foto: Føroya fornminnissavn.
 

 

I stora fiskebygder räckte den lokala kvinnliga arbetskraften inte till. Arbetare värvades då i de mindre bygderna. Dessa s.k. fiskflickor (fär. fiskagenta, pl. fiskagentur) var i allmänhet unga och ogifta. Ofta tog de arbetet för att tjäna ihop till sin utstyrsel. Att vara fiskagenta var vanligen ett genomgångsyrke. Figur 6.17 återger varifrån fiskagentur rekryterades till två stora bygder på Suðuroy, Tvøroyri och Vágur, som hade omfattande tillverkning av klippfisk. Särskilt Tvøroyri var ett stort centrum för fiske. Båda var ursprungliga bygder, som tack vare ett bra läge kunnat specialisera sig på fiske och bearbetning av fisken. Det hände under sluppfisketiden, att fiskebygder anlades på någon annan bygds utmark, dock utan att få någon del i den utanför liggande utmarken. Ett exempel på detta är Skopun på norra Sandoy.

Det finns exempel på unga flickor, som försörjde en hel familj. “Samme år, som jeg fyldte 14 år,” berättar en kvinna, ”blev far syg ... Min ældste bror var også syg, så der var ingen forsørger”. Som fjortonåring sattes hon då i fiskarbete med en arbetstid på 12–16 timmar per dygn (J.P. Joensen 1985:123). Det mesta av arbetet avlönades efter ackord. En fiskflicka kunde hinna med 300–600 fiskar per dag, och en del tjänade mer än en fiskare. Andra däremot fick knappt något över, sedan maten var betald (J.P. Joensen 1985:128).

 

bild
Figur 6.17. Rekryteringsområden för fiskpigor till Tvøroyri och Vágur på Suðuroy. (J.P. Joensen 1985).
 

 

Produktionen av klippfisk lades i små bygder ut som förlagsarbete. En familj eller en hel bygd åtog sig att ta hand om en viss mängd saltfisk. Här fick kvinnor bundna till hemmet en möjlighet att tjäna pengar. Genom att de flesta arbetare då var kvinnor, drogs också barn in i verksamheten till men för skolgången. Barnen hade ingen egen anställning utan hjälpte sina mödrar (J.P. Joensen 1985:109). Färöiska barn fick tidigt bidraga till familjens försörjning. Tillverkningen av klippfisk var en arbetsintensiv verksamhet, där lönerna stod för 65 % av kostnaderna. Det hantverksmässiga tillvägagångssättet var inte något typiskt just för Färöarna. Priset för klippfisk var 57 öre/kg 1935, medan råvaran saltad fisk köptes för 31 öre/kg (Patursson 1961:520 f.). Till 160 kg klippfisk gick det åt 250 kg saltad fisk. Förädlingsvärdet blev då 8,6 öre/kg klippfisk. Detta räckte tydligen till för en lönsam drift.

 

 

6.6 Fiskexport

Mycket saltfisk exporterades direkt. Den tvättades, saltades på nytt och paketerades innan den skickades vidare, d.v.s. förädlingsgraden var ytterst låg. Eftersom saltfisk betalades mycket sämre än klippfisk på exportmarknaden, borde den helst ha stannat kvar i landet för att bearbetas vidare. Export av saltfisk var ett sätt att snabbt få in pengar vid fiskesäsongens slut. Fisk exporterades till ett fåtal länder, se Tabell 6.14.

 

Tabell 6.14.

Värdet av fiskexporten 1924–1939 uppdelad på länder, uttryckt i tusental danska kronor.
(Patursson 1961 II:514)

År Danmark England Spanien Italien Övriga länder Totalt
1924 4 161 2 052 1 779 390 242 8 624
1925 1 833 1 806 2 219 390 191 6 439
1926 1 408 1 108 4 073 41 41 7 084
1927 823 758 3 163 201 201 5 432
1928 1 314 1 046 4 318 653 857 8 188
1929 602 1 692 4 055 744 1 176 8 269
1930 722 1 057 4 200 705 1 133 7 817
1931 384 725 3 378 787 533 5 827
1932 6 610
1933 280 537 6 782 752 149 8 500
1934 239 494 8 051 837 52 9 673
1935 304 473 6 041 388 38 7 244
1936 7 700
1937 541 414 3 071 3 218 1 657 8 901
1938 185 283 1 818 4 110 1 693 8 089
1939 131 318 4 523 2 928 1 544 9 444

 

Mot slutet av 1930-talet minskade export av klippfisk till Danmark och England där intresset för klippfisk hade avtagit. I stället önskade konsumenterna äta färsk fisk. Övergången till ångtrålare och förbättrad infrastruktur gjorde det möjligt att uppfylla detta nya behov.

Exporten av klippfisk stördes under 1930-åren av politisk oro i Europa. År 1934 tog Spanien emot 80 % av Färöarnas fiskexport, men när spanska inbördeskriget började 1936, minskade den färöiska exporten dit starkt. Sanktionerna mot Italien på grund av landets angrepp på Etiopien 1935 var erkänt uddlösa, men påverkade ändå Färöarnas export dit. Bland ”övriga länder” fanns Grekland och Portugal. Tabellen avslöjar att Färöarnas enda större exportvara gick till ett fåtal handelspartners.

Klippfisk betalades alltid betydligt bättre än saltfisk. Men medelpriserna för både klippfisk och saltfisk sjönk mycket efter 1925 och var 1931 endast en tredjedel av priserna för 1924. Ett skäl till detta är att utbudet av fisk nu ökade i förhållande till efterfrågan Alla nationer vid Nordatlanten byggde ut sina fiskeflottor. Det gjorde även länderna vid Medelhavet och dessa började delta i fisket i Atlanten så långt norrut som vid Grönland.

 

Tabell 6.15.

Kilopris vid export för klippfisk respektive saltfisk, uttryckt i danska kronor.
(Patursson 1961 II:465)

År Klippfisk Saltfisk
1924 1,02 0,64
1925 0,95 0,49
1926 0,58 0,38
1927 0,50 0,31
1928 0,61 0,40
1929 0,60 0,38
1930 0,50 0,25
1931 0,33 0,20
1932 0,39 0,26
1933 0,48 0,27
1934 0,56 0,31
1935 0,57 0,32
1936 0,53 0,30
1937 0,52 0,32
1938 0,54 0,31
1939 0,53 0,35

Tabellen omfattar 16 år, och under denna korta tid sjönk priserna starkt.

I Tabell 6.16. jämförs priserna för export- och importvaror, d.v.s. vad som kallas för ”terms of trade”.

 

Tabell 6.16.

Terms of trade för 1928, 1931, 1935 och 1938.
(Patursson 1961 II:523)

År Export Import Export/import
1928 100 100 1,00
1931 54 65 0,83
1935 90 87 1,03
1938 85 106 0,80

Tabellen bekräftar att depressionen på 1930-talet drabbade även Färöarna.

 

 

6.7 Grindvalsfångst och fångst av storval och säl

Grindvalsfångst (fär. Grindadráp) har urgamla anor på Färöarna. Den pågår fortfarande och ger färingen en del av dennes identitet. Fångsten var ett välkommet men oförutsebart tillskott i kosten, ungefär som en skänk från ovan.

På Färöarna kan grindvalen fångas året om, men möjligheterna är störst juli–september. Jakttrycket har alltid varit försumbart i förhållande till valpopulationen. Vind- och strömförhållanden påverkar själva fångsten (Bloch 1994 :15). Förutom kött och späck samt skinn användes magen och då som boj eller behållare. Späcket är rikt på fleromättade fettsyror, och både kött och späck innehåller mycket av A- och D-vitaminer. Det numera så omdiskuterade mineralet selen finns i grindvalens sommarkött (Madsen 1992:110). Valkött och späck stod ofta för 1/4 av kaloriintaget för en färing över ett år (J.P. Joensen 1982:134).

Fångsten av grindval var en genomorganiserad verksamhet, där ett sedan gammalt väl utvecklat signalsystem ingår. När en flock grindvalar siktats, drivs den från småbåtar med stenkastning mot land, medan meddelandet om upptäckten förs ut till alla, som har rätt att bli underrättade. Bäst är att stranda valarna på en långgrund sandstrand, där de lätt kan dödas med en speciell kniv. I nödfall, när djuren höll på att lyckas med en utbrytning, tog fångstmännen till spjut och harpuner, vilket nu är förbjudet. Jakten avbröt all annan verksamhet, även gudstjänst, och alla hemmavarande begav sig ner till stranden. Öarna är indelade i valdistrikt, och dessa i sin tur i underdistrikt. Är sysselmannen närvarande, bär han det yttersta ansvaret för fördelningen av bytet. Medan styckningen pågick dansade de våta fångstmännen grindadansen i den lokala dansstugan.

 

bild
Figur 6.18. Grindvalar strandas. Vestmanna ca 1927.
Foto: Føroya Fornminnissavn.
 

 

Figur 6.18. ger en glimt av ett grindadráp under första delen av 1900-talet. I båten med flaggan i akterstäven finns grindförmannen (fär. grindaformaður), som leder jakten och är från det valdistrikt där valarna skall strandas.

Vid grindvalsfångst inträffade olyckor med dödlig utgång. Den värsta skedde vid Sandvík på Suðuroy 13 februari 1915, d.v.s. utanför den egentliga fångstsäsongen. När vinden ökade växte vågorna i den grunda viken, så att en malström uppstod i en del av den. Två av de åtta båtar, som deltog i fångsten, råkade in i malströmmen och kantrade. En man lyckades hålla sig fast i kölen, och blev med stor svårighet räddad av en annan båt. Fjorton män omkom. Fångsten blev god, 218 grindvalar. Små olyckor måste ha varit vanliga. Det var bråttom när valarna strandats, och man använde skarpa eggverktyg.

Från och med 1584 finns kontinuerlig statistik över antalet dödade grindvalar. I genomsnitt uppgår fångsten till 1 000–2 000 djur per år. Rekordet från 1941 är på över 4 000 valar. Fångsten varierar stort genom åren, och många år har valarna helt uteblivit (Madsen 1992:116 ff.). Andra hälften av 1800-talet var goda tider för grindvalsfångst fram till 1880. De ekonomiskt så usla 1930-åren var som ett slags kompensation goda grindvalsår. Årsmedelvärdet låg på 1 298 valar Varken förr eller senare har en tioårsperiod uppvisat så höga medelvärden (J.P. Joensen :116 ff.). Ursprungligen hade jordägarna rätt till hälften av fångsten och resten gick till invånarna i grindvalsdistriktet samt till andra, som enligt sedvänja hade del i fångsten. Jordägarnas andel minskades 1832 till 25 % för att 1934 tas bort helt. En annan förändring gav deltagare i jakten rätt till en extra andel. Eftersom befolkningen växte på Färöarna, så måste naturligtvis fångsten fördelas på flera mottagare. Även med hänsyn till detta var tillgången god under 1930-talet. År 1850 delade 8 137 invånare på 836 valar, vilket innebar 55,87 kg kött och späck per invånare. Motsvarande värden för 1935 var 25 744 invånare och 26,47 kg kött och späck per invånare. Som en jämförelse kan nämnas att ett medelstort lamm väger ungefär 14 kg. Det varje invånare statistiskt sett fick av kött och späck 1935 motsvarar a lltså två lamm.

Utom på Färöarna har grindvalar fångats vid Grönland, Island, Shetlandsöarna, New Foundland, Västnorge och Normandie. Fångsten skedde på ett liknande sätt som på Färöarna. Japan fångar fortfarande småvalar. Som bifångst togs ibland på Färöarna enstaka individer av tre delfinarter.

Strandade storvalar tillföll kronan. Det gjorde för övrigt allt stort som strandade som träd och vrak. Det var noga reglerat i lagen, hur stor en vrakspillra fick vara för att tillfalla upphittaren. Norrmän tillhör de få folk, som fortfarande jagar storvalar och de dominerade en gång i tiden jakten på dessa. De upprättade 1894 sin första valstation på Färöarna, men sedan tillkom även färöiskt ägda verksamheter, som bedrev fångst av storval. Manskapet på de valbåtar som utgick från Färöarna var företrädesvis färingar. Valfångarna skulle erlägga 600 kr till det allmänna för varje fångad val, men de slapp undan avgiften mot att befolkningen fick köpa valkött billigt. Därmed blev valkött ända fram till 1950-talet en billig spis i färöiska hem. J.P. Joensen (1982:163) omtalar att 1914 kostade 200 pund = ca 100 kg valkött två kronor. Så sent som 1949 kostade valkött 40 öre/kg. Det mesta av valköttet saltades ner för vintern. Salt mat har alltid varit vanlig föda på Färöarna. Valstationerna gav också närboende välbehövliga arbetstillfällen.

Rätt till jakt på säl tillkom jordägarna och var på tillbakagång redan före 1800. Jakten var av betydelse endast för vissa bygder. Av de jagade arterna, gråsäl och knubbsäl, var den senare lättast att komma åt. Med grova garn stängde man in knubbsälar för att sedan döda samtliga. Annars, sade man, skulle inga sälar komma tillbaka till fångstplatsen.

 

 

7 Färöingarnas livssituation

Kapitlen 4, 5 och 6 handlar om naturtillgångar på Färöarna och hur de utnyttjats. All försörjning var beroende av vädret. Emellertid fanns det andra faktorer av betydelse för ett bra liv, och av dessa har följande tagits upp. Hälsa och kosthåll, som är av avgörande betydelse för ett bra liv. Det ”inre våld” statens lagar utsatte befolkningen för. Trällagen behandlas för sig trots att den var en del av det ”inre våldet”. Detta på grund av den diskussion den gett upphov till. Det ”yttre våldet” var tidvis kännbart men ändå litet tack vare öarnas isolerade läge. Monopolhandeln var länge nödvändig för färöingarnas försörjning. Framför allt har jag tagit upp den statliga monopolhandeln som var en social institution. Befolkningens storlek var av avgörande betydelse för färöingarnas möjligheter att försörja sig. Slutligen har jag tagit upp den nationella väckelsen, som gav färöingarna deras identitet och gjorde dem till en nation.

 

7.1 Färöingarnas hälsa

Den färöiske läkaren Napoleon Nolsøe öppnade 1842 privatpraktik i Tórshavn. Tidigare fanns det på Färöarna endast en distriktsläkare. Jämfört med andra länder i början av 1800-talet var detta ingen dålig situation för ett land, som endast hade 5 000 eller 6 000 invånare. Befolkningen var emellertid utspridd på över hundra bygder, och kommunikationerna var brisfälliga. Färöarna var på den här tiden ett väglöst land. Det kunde gå fem år mellan läkarbesöken på Suðuroy. Förhållandena förbättrades, när Tvøroyri på Suðuroy, Klaksvík på en av de nordliga öarna samt Vestmanna fick distriktsläkare under 1800-talets senare del. Så sent som 1920 var Färöarna frånsett en kort väg på Sandoy ett väglöst land. Utprickade farleder och hamnar saknades.

Redan under katolsk tid fanns ett sjukhus i Tórshavn. Det var litet, primitivt, fattigt och beroende av välgörenhet för sin existens. Det fungerade som spetälskesjukhus för 12 patienter fram till 1744, då denna sjukdom ansågs utrotad på Färöarna. Det hörde till prästernas uppgifter att avgöra om en människa hade spetälska eller inte. Från 1744 tjänade sjukhuset som hem för invalider och fattiga, men förföll alltmer och ersattes 1829 av ett nytt och välutrustat sjukhus, som i sin tur 1924 ersattes av ett modernare. Kring förra sekelskiftet förlades mindre sjukhus till Klaksvík och Tvøroyri.*7* Färöarnas förste läkare, en fältskär, tillträdde sin tjänst 1584, och under en del av sin tid där tjänstgjorde han också som domare.

På 1700-talet förefaller hälsotillståndet ha varit gott på Färöarna.

”Man opnaar her en høj Alder. I Vaagøen levde 1781, 57 mennisker, de vare over 6o Aar, af disse var 19 over 70 Aar, og 10 over 80 og 4 over 90. Blandt dem, som i de sidste 10 Aar ere døde havde paa Suderøen været 59 over 60 Aar gamle, og i Nord-Stromøe 26 over 80, atter af disse sidste var 4 over 100 ”. Svabo, 1976, s. 167.

På 1700-talet undslapp Färöarna genom sin isolering i stort sett epidemiska sjukdomar. Kolera var då okänt, och difteri, kikhosta, scharlakansfeber och körtelfeber var ovanliga. Fall av smittkoppor inträffade dock 1709 och då främst i Tórshavn, där 300 personer dog och 80 överlevde sjukdomen. Epidemin spreds också till andra öar. Efter tjugo år kom smittkopporna åter med ett holländskt skepp till Leirvík. Många avled av sjukdomen, men den fördes inte vidare till övriga bygder.

Färöarnas isolerade läge medförde att barnsjukdomar kom med många års mellanrum och då angrep en befolkning, som saknade immunitet. År 1846 härjade en mässlingsepidemi på Färöarna. Två läkare sändes iväg från Köpenhamn för att bistå öborna. En av dem, P. L. Panum, skrev efter väl förrättat värv en rapport, som innehöll många iakttagelser om färöingarnas hälsa, och som till form och innehåll var mästerlig. Ett sammandrag av rapporten finns att läsa i Fra Fæøerne: Ur Føroyum, 1971, häfte VI. Av Färöarnas 7 782 invånare insjuknade ca 6 000 i mässlingen. Minst 100 dog i sjukdomen. Omkring 200 gamlingar, som överlevt en tidigare epidemi 1781, var immuna och slapp därför att bli sjuka. Övriga ca 1 500 personer bodde i bygder långt från Tórshavn och upprättade på eget initiativ en sträng karantän och smittades aldrig. Om mässlingen skall kunna hålla sig kvar i ett område krävs ett befolkningsunderlag på 200 000–1 milj. Epidemin hade en fördärvande inverkan på arbetslivet, då ofta alla i ett hus eller flertalet i en bygd blev sängliggande samtidigt. Båtar kunde inte bemannas, skörden försummades och i de flesta sjuka bygder inställdes fågelfångsten. Brist på torv uppstod under den kommande vintern.

Panum granskade sorgfälligt färingens hela liv för att om möjligt finna orsakerna till mässlingens våldsamma förlopp. Det mesta visade sig vara galet och sämst betyg får maten. Kött, fisk och fågel, som hängts upp till lufttorkning, ruttnade enligt Panum mer eller mindre i det fuktiga klimatet, innan det slutligen torkat. Sommaren 1846 var den våtaste i mannaminne. Det i glöden bakade brödet blev aldrig färdiggräddat. Bostäderna hade jordgolv, var dragiga men trots detta fyllda av torvrök. Klädedräkten var delvis olämplig. Underkläder användes inte och männen var vid arbete utomhus i en råkall luft ständigt våta om fötterna. Däremot hade färöingarna utmärkta tänder. Karies var sällsynt. Personer över 70 år hade ofta kvar hela sitt ”gebis”. Detta tillskrev Panum den fasta och sega maten i form av torkat kött, samt den ofrivilliga rensning av tänderna, som brödet medförde. För att se hur allt detta påverkade öborna jämför sedan Panum dödlighet och medellivslängd med motsvarande uppgifter från egentliga Danmark. Resultatet blev paradoxalt. I Danmark var av 1 000 avlidna bara 122–187 över 70 år, medan motsvarande grupp på Färöarna utgjordes av 349 individer. Vidare var medellivslängden på Färöarna 44,6 år, i Danmark 36 år, i Frankrike 25,8 år och i England 38,5 år. Medellivslängden på Färöarna var faktiskt högre än i något annat land i Europa!

Maten säger Panum kan inte vara så dålig som den förefaller att vara. I en genomgång beträffande orsakerna till den höga livslängden framhåller Panum en rad faktorer utan att själv bli övertygad. Han talar om enkla seder, om hur landets bergsnatur härdar kroppen och om den kraftiga konstitution som de inflyttade norrmännen begåvats med av naturen. Viktigast är

den almindelige Godædighet og Hjælpsamhed, hvormed Sult og Fattigdomens største Yderligheter undgaaes, idet mindste i de mer velhavende Bøjgder.Færøernes fuldstændige eller partielle Fritagelse for en Mængde, især smitsomme, Sygdomme, som decimere andre Landes Befolkninger for den allervigtigste Aarsag til Færøernes gunstige Mortalitets-forhold og til Indbyggernes høje Levealder ”.

Westergaard instämmer i vad Panum (1971) har att säga om färöingarnas hälsa och långa liv.

The inhabitans (in 1870 about 10,000) are of Norwegian origin, tall, handsome, healthy from childhood acustomed to the dangerous works on the rocks and the sea, boats being as necessary to the Faroe islanders, as horses to the Indians in North America. They are poor but intelligent, frugal and temperate, and the comparatively small number of illegitimate children, speaks favourably for their morality

Därefter jämför Westergard dödligheten på Färöarna under perioden 1855–74 med motsvarande värden för hela Danmark under perioden 1860–1609. Han anser Danmark vara ett av Europas friskaste länder. På Färöarna var barnadödligheten betydligt lägre än i Danmark. Ja, den var t.o.m. lägst i Europa. Mortaliteten var bland kvinnor låg i alla åldrar, och kvinnor blev gamla på Färöarna. För manliga individer under 15 och över 65 år var mortaliteten låg. Däremot var den främst för män mellan 20 och 50 år avsevärt högre än för motsvarande åldrar i Danmark. Aktiva färöiska män löpte stor risk att dö en våldsam död genom sitt riskfulla arbete på klippor och hav samt i utmarken vid fårdrivning. Det var särskilt vanligt att färöiska män omkom genom drunkning. Om det inte var för död genom olyckshändelse, skulle mortaliteten i varje skede av livet vara lägre för en färing än för en dansk. Särskilt var våren en farlig tid för färöiska män. *9*

Trots Färöarnas isolerade läge kom digerdöden dit i mitten på 1300-talet. Däremot låg Island tillräckligt långt bort för att vara skyddat. Besättningar som smittats i Bergen hann att dö innan deras skepp nått Island. Debes (2002) nämner många årtal för epidemier, som härjade på Färöarna under sen medeltid.

Difteri var en med rätta fruktad sjukdom. Under åren 1890–1899 inträffade 512 fall varav 76 med dödlig utgång. I vår tid är difteri och andra barnsjukdomar inte längre någon fara. Tyfus förekom över hela Färöarna som epidemisk sjukdom (fär. landfarsótt). Så sent som under tioårsperioden 1900–1909 insjuknade 557 personer i sjukdomen och 32 dog av den. I några bygder dröjde sjukdomen sig kvar till 1930.

Tuberkulos är känd från Färöarna åtminstone från 1700-talet. Den var inte allmänt utbredd, vilket kan ha berott på att bygderna var isolerade från varandra genom hav och fjäll. Mot slutet av 1800-talet ökade sjukdomen drastiskt och nådde sin klimax vid sekelskiftet med 90 nya fall, varav 25 med dödlig utgång. Utvecklingen sätts i samband med den snabba tillväxten av sluppfisket. Män från olika delar av öarna trängdes då samman i sluppernas manskapsutrymmen. Motåtgärder sattes in som desinfektion av sjukas bostäder och kläder. De första lagarna om tuberkulos kom 1905, och ett sanatorium togs i bruk 1908. Från och med 1939 infördes obligatorisk och årlig röntgenkontroll av alla skeppsbesättningar. Denna bestämmelse tillämpas fortfarande på Färöarna, där sjukdomen genom vaccinationens hjälp kan anses vara utrotad.

Under 1933 kom en för färöingarna okänd sjukdom till Färöarna. Sjukdomsfallen inträffade vanligen i september. Under en 5-årsperiod insjuknade 150 personer och dödligheten uppgick till 20 %. För gravida kvinnor var dödligheten så hög som 80 %. En läkare, R. K. Rasmussen, lyckades 1938 fastställa att det rörde sig om den farliga papegojsjukan. Smittkällan var unga stormfåglar. Ett stort antal ungar fångades i slutet av augusti och i september och plockades av kvinnor, som då ofta fick sjukdomen. Efter detta förbjöds fångst av stormfågel, men den återupptogs 1949, då säkerhetsåtgärder utfärdades beträffande arbetet med stormfågelungarna. Sedan dess har endast 20 fall av sjukdomen inträffat, trots att undersökningar visar att 12 % av individerna i en stormfågelkoloni är smittade. Papegojsjukan kan inte överföras från människa till människa. Vid plockning av fåglarna frigörs damm, och detta för med sig smittämnet.

Med frihandeln följde en dramatisk ökning av alkoholkonsumtionen. Det hände att bönder intecknade sina gårdar för att kunna köpa alkohol. Den höga konsumtionen av alkohol var ett tecken på att samhället genomgick en betydelsefull förändring. För att komma tillrätta med alkoholkonsumtionen infördes 1908 en förbudslag. Det blev därefter tillåtet för personer över 20 år att importera en viss mängd starksprit samt vin utan någon begränsning under förutsättning att man betalat sin skatt.

 

 

7.2 Färöingarnas kosthåll

Livsmedelsförsörjning, sanitära förhållanden och personlig hygien har stor betydelse för människors hälsa. Två saker utmärkte förr den färöiska kosten, animalier och förrådshushållning. Färöingarna var boskapsskötare och fångstmän, vegetabilier spelade föga roll. Tegarna var små och förutom korn odlade man länge främst rovor. Dessutom brukade ett kvannland höra till varje gård. Under 1800-talet byttes rovorna ut mot potatis. Det osyrade bröd man åt drygades ut med fett och påminde så till vida om kams, kroppkakor och pitepalt. ”Vi rör oss här med en matkultur, i vilken begreppet sovel, med den innebörd ordet i historisk tid haft, inte hör hemma”. *10* Färsk mat kunde man äta under sommarhalvåret. Fisk fanns att fånga hela året, men vintertid omöjliggjorde vädret fiske under långa tider. Då salt var dyrt bevarades kött och fisk genom torkning. ”Det dyra salt som fanns att köpa i monopolhandeln i Tórshavn, var för många en ouppnåelig lyx”. *11* Vid matlagning användes saltvatten i stället för salt. Den mesta maten kokades. Det går att leva på kött och fisk utan att råka ut för bristsjukdomar, vilket Moran (1979) påvisat för inuiter i norra Alaska. En sådan diet innehåller föga kolhydrater, men aminosyror omvandlas lätt till glykos, som är kroppens naturliga bränsle. Emellertid anför Moran (1979) en viktig restriktion för sina inuiter. För att kunna ge alla nödvändiga näringsämnen måste maten tillagas på traditionellt vis. Inuiterna fick huvudsakligen vitamin C från färskt kött, som förtärdes rått eller endast kokt mycket lätt. *12* På Färöarna var dock kokning det normala sättet att anrätta maten.

Som tidigare nämnts var det vanligt med kvanngårdar. Kvanne, Angelica archangelica, åts som grönsak. Tyvärr innehåller den mycket syra.

Skörbjuggsört, Cochlearia officinalis, ett klassikt botemedel mot skörbjugg, är vanlig på kuster i Nordatlanten. Den kan naturligtvis inte ensam rädda flera tusen människor från brist på C-vitamin. Troligen led medeltidens människor av konstant underskott på C-vitamin. *13* Svabo (1971) säger i sin rapport om Färöarna, att ”Skjorbug mærkes nu her ikke at være saa almindelig som paa L. Debesses tid”. *14* L. Debes levde till slutet av 1600-talet.

Enligt Moran (1979) råkade inuiterna på gamla dar ut för benskörhet, troligen på grund av för högt intag av protein och fosfor samt för lågt intag av kalcium. Förhållandet kalcium/fosfor bör vara omkring 1:1. De gamla färöingarna torde ha klarat sig bättre. En stor del av året hade man tillgång till mjölk och man tog alltid vara på torsklevern. Man fick kanske rent av i sig för mycket D-vitamin, som är den giftigaste av alla vitaminer och farlig även vid en måttlig överförbrukning. En nära till hands liggande slutsats är att matens sammansättning varit tillräckligt allsidig.

Matens energiinnehåll var i allmänhet tillräcklig. Young (1979) kommer emellertid med tvivel beträffande den saken:

However, despite farming, fishing and fowling, etc., times on occations, were so hard that the Faroese had to eat seaweed in order to survive. Fortunately there are in the Faroes a number of species of edible seaweed. *15*

Youngs bok (1979) är väl försedd med hänvisningar till källor, men till detta avsnitt saknas sådana tyvärr. Nödår och svält var inte något ovanligt i medeltidens Europa. Norborg (1995) placerar medeltiden mellan åren 500–1500, vilket ungefär är samma tid, som Young skildrar, och denne kan mycket väl ha rätt i vad han säger. Intressant är hans upplysning att man åt tång. Färöarna har goda förutsättningar för tångväxt tack vare starka tidvattenströmmar, stormar och klart vatten. Under goda förhållanden blir tångens substansproduktion likvärdig med landväxternas. Ändå är det svårt att tänka sig att tången lämnat något stort bidrag till folkförsörjningen annat än som foder åt fåren eller som gödsel till åkrarna.

I boken Färøerne 1600–1709 framhåller Andersen (1895) några nödår. Vanligen gäller det missväxt, men också fisket kunde slå fel. Även under goda år förmådde kornodlingen endast tillgodose ungefär halva behovet. Utebliven tillförsel av korn var ett hårdare slag än än misslyckad skörd. Färöingarna brukade klara missväxt med att sticka fler strumpor och dåliga år producerades fler par, än det egentligen fanns avsättning för. Monopolhandeln var emellertid skyldig att köpa vad som erbjöds den. Ett flerslaget fiske var svårare att kompensera än dålig kornskörd.

Klimatförsämringen under lilla istiden 1560–1850 kulminerade från 1620 och 50 år framåt i tiden, Särskilt var 1600-talet en svår tid för färöingarna. Om vintern 1627–1628 säger Tingboken, att fisket har slagit helt fel hela vintern och fram till augusti, och att livssituationen har varit eländig och många människor har dött av hunger den gångna vintern. Åren 1627–1630 orsakades hungersnöden av misslyckat fiske, missväxt och svåra vintrar med fårdöd. *16* Under sådana förhållanden var det nödvändigt för färöingarna att handla med smugglare. Missväxten 1632 klarades med gott fiske. Vintern därefter var det kallt. Merparten av fåren dog liksom några hundra kor. Lika dåligt var det 1638–1639. Under 1644 var det varubrist och 1648 åter fårdöd. De år då misslyckat fiske följdes av missväxt och fårdöd, så tog varorna i handeln slut redan vid jul. Första handelsskeppet kom sällan före april eller maj. 17. Vintern 1673–1674 var ovanligt kall och får dog i tusental. Också vintern 1680–1681 var svår med stor fårdöd. Under 1682 kom så litet varor till handeln att det redan i september rådde svår hungersnöd. Fattiga människor letade efter tång och skålsnäckor i strandkanten och efter syror och strätta i inmarken. *18* Debes (1995) säger dock om 1600-talet, att under dessa omständigheter hade färöingarna det knappast värre än andra folk.

Nödår förekom även under 1700-talet. Dessa försvårades av det Stora nordiska kriget 1704–1721. Åren 1716–1729 var nödår, särskilt 1717. Svabo (1971) anser att 1742–1743 var det ännu värre. Då fanns det varken grindval eller fisk eller får. Folk måste åter äta skålsnäckor och tång. Lika illa var det 1744, 1745 och 1756. Nöden förvärrades av att fisket försummats för stickning av strumpor. *19*

Vintrarna var ofta extremt hårda. Enligt kyrkotionde för Nordöarna måste vintern 1716/17 ha varit sällsynt hård med stor fårdöd som följd. Nödvändigheten att bygga upp fårbeståndet gjorde att slakten gick ner drastiskt under de närmaste åren. I det här fallet tog det 6 år innan antalet får åter var normalt. *20*

Kronan försökte verkligen att bistå färöingarna, men krigen var många, och under krigstid var spannmål dyr och svår att komma över. Vidare fungerade inte förbindelserna mellan Danmark och Färöarna på ett normalt sätt. Det var ont om fartyg och manskap, och de fartyg som kom iväg riskerade att kapas av fienden. Ofta svarade svenskarna för fiendeskapen. Krigstid medförde också att försäkringskostnaderna för fartyg och last sköt i höjden. *21* Under Napoleonkrigen blokerade engelska flottan Färöarna under sex år. Två saker gjorde att en katastrof undgicks. Ett och annat skepp lyckades bryta blockaden, och det utfärdades i England en order om att fartyg till Färöarna skulle få fri lejd.

I gamla tider var hungersnöd en vanlig företeelse i Europa. Irland drabbades 1300–1900 vid 30 tillfällen av svår hungersnöd. Den mest kända är ”the Great Hunger” 1845–1849, då potatisskörden slog fel. Över en miljon människor beräknas då ha dött av hunger eller av denna orsakade sjukdomar. *22* Om man bortser från ”the Great Hunger” är det tveksamt om Irland varit mer utsatt för hungersnöd än andra europeiska länder. *23*

Det är ont om skriftliga källor, som tar upp hungersnöd på Färöarna. Emellertid lever den muntliga traditionen ännu starkt på Färöarna, och den kan bedömas som (nästan) lika bra källa som arkivmaterial. Här följer ett sammandrag av upplysningar från Jens Petur Gaard, Guðrun Gaard, Kári Jespersen, Annfinnur Skaale och Jóannes Dalsgaard (personligt meddelande 1993–02–14): Om hungersnöd, som drabbade hela befolkningen, vet man intet. Att detta förekom, är heller inte sannolikt, därför att helbönderna, dvs. kungsbönder, som satt på en fästegård, eller självägande odalsbönder på gårdar av motsvarande storlek, samt deras tjänstefolk och statare även under år med missväxt kunde klara sig hyggligt. Däremot drabbades de obesuttna flera gånger hårt. Det fanns emellertid olika grader av obesuttna; sådana som ägde en liten jordlott, där de kunde hålla sig med en ko och som gav rätt till några får; sådana som levde enbart av tillfälliga tjänster exempelvis åt överheten i Tórshavn och slutligen tiggarna, som åtminstone i Tórshavn fanns kvar till början av 1900-talet. Det säger sig självt att dessa kategoriers umbäranden har varit olika tunga. Att folk svultit ihjäl mera allmänt finns det ingen bekräftelse på, men undernäring har säkerligen i många fall varit en bidragande dödsorsak. Särskilt i tider med allmän matbrist använde sig fattiga befolkningsgrupper av musslor, snäckor och tång som föda. Senast detta har förekommit i större skala lär vara omkring 1850, men det kan inte uteslutas att enstaka personer har behövt äta tång även senare.

 

 

7.3 Våld

7.3.1 Inre våld

Sista gången dödsdom verkställdes på Färöarna var 1706. En bror och en syster hade enligt norsk lag dömts till döden för blodskam, och de benådades inte.

När Norge bildade union med Danmark följde Färöarna med. Från och med 1620 styrdes öarna från Köpenhamn, men norsk lag tillämpades ända till unionens upplösning 1814. Efter nutida bedömning var straffpåföljderna hårda. ”Hvis nogen bed en anden, straffedes han med Bøder, og den skulde derhos føre ham til Tinge og bryde Fremtænderne af hans Hoved, thi det er utilbørligt at bedes som Hunde og Heste”, Cristians IVs norske Lov. *24* Särskilt hårda blev straffen i de fall man vid blodskam dömde efter den ”Store Islandske Dom”. Vid nära släktskap kunde endast dödsstraff komma i fråga. Mannen halshöggs och kvinnan dränktes. Från lagtinget den 3 augusti 1664 finns en sådan dom noterad:

K. M. Landsfoged Søffren Pedersøn havde udi Rette ladet stevne et Kvindfolk ved Navn Anna Isachs Datter, som stod her for Retten ledig og løs og bekendte, at hun for otte Aar siden havde avlet et Barn med en Karl ved Navn Joen Trondesøn, som ved Døden er afgangen, og nu forgangen Aar haver avlet et andet Barn ved en Karl ved Navn Tommes Trondesøn, som var Broder til for’ne Jon Trondesøn, som hun det første Barn med havde, hvilket hun saaleides her for Retten frivillig bekiende og at ingen anden var hendes Barne Fader, end for’ne Tommes Trondesøn. I lige Maader for Retten frem kom for’ne Tommes Trondesøn, som og stod ledig og løs og sagde, ikke at kunde benegte, jou med for’ne Kvindfolk at have haft legemlig Omgengelse, ikke heller kunde han benegte jou at vere Fader til Barnet, som hun til forne bekendt haver. Da efter denne Sags Beskaffenhed og deres egen frivillige Bekendelse er saaledes af Laugmanden og ganske Laugretted dømt og forefundet, for’ne Personer at skulle straffes paa Livet, Karlen at halshugges og Kvinden at sjunchis, efter som vi hverken med Recessen eller Landz Loven kan deres Liv befri. Løgtings- og Vártingsbókin 1655–66 (Tórshavn, 1958).

Här förelåg andlig släktskap, och i den katolska kyrkolagen var sexuellt umgänge mellan andliga släktingar förbjudet. I Sverige avskaffades detta lagrum 1571, men i ”Store Islandske Dom” fanns denna bestämmelse kvar.

Sista gången ett sådant straff utdömdes enligt ”Islandsk Dom” var på Färöarna 1682, och sista gången någon avrättades på Färöarna var 1706. *26* I Sverige fortsatte man ett par hundra år till med dödsdomar, men hovrätten omvandlade vanligen dessa till fängelse.

På Färöarna fanns två former av ting, vårting och lagting. Vårtinget hölls i varje sysseldistrikt och lagtinget, Färöarnas högsta rätt, i Tórshavn. Största delen av ärendena gällde barnmål. *27* De små möjligheterna för egendomslösa att få gifta sig medförde att många barn föddes utanför äktenskapet. Båda kontrahenterna dömdes till böter, och böter utdömdes vid allt sexliv utanför äktenskapet. I referat av tingböcker jag gått igenom dominerar anteckningar om ”Hore Sag”. ”Lejelsmaal” och ”belaa sin Kvinde for Brylluppet”. Trångbodheten var stor liksom den sociala kontrollen, varför många ertappades.

Från slutet av 1500-talet skärptes lagstiftningen i alla nordiska länder beträffande könsumgänge utanför äktenskapet, och ända till mitten av 1800-talet såg en hård kontroll till att lagen någorlunda efterlevdes. Det härskande normsystemet värnade om familjelivet och detta stöddes förmodligen av allmogen. Redan på 1600-talet var ägosplittringen stor på Färöarna. I Poverty and progress av Wilkenson (1973) säger J. C. Russel följande om äktenskapet: ”The institution of marriage is designed as quite as much to prevent births as to encourage them and through postponement and even prohibition tends to restrict numbers of children”. *28*

Bland övriga lagöverträdelser kan nämnas stölder, slagsmål, smuggling och olovligt uppehåll i hagen (ólóglig hagagongd). Mål om mord och dråp förekom mycket sällan. Många mål berörde fattiga på ett hårt sätt. Formellt var alla lika inför lagen, men prygel (at miste sin Hud) och t.o.m. dödsstraff kunde omvandlas till böter, och dessa var lika höga för alla. Det hade den fattige inte råd med. I tingboken finns ofta anteckningar som ”ejer aldeles intet”, ”var intet att bekomme” och ”haver intet uden Armod”. Det hände att böter efterskänktes. Vid stöldmål kommer ofta fram att folk stulit av nöd. Enligt Landslóg Magnusar Lógbøtara från 1274 såg man milt på det sistnämnda. ”tó, um maður stjól fyri ikke at doyggja í hungri, skuldi hann ikke revsast”, *29* dvs. den som stal för att inte dö av hunger skulle inte straffas. Senare bedömdes all stöld lika. Stölder gällde alltid mycket enkla ting. Eftersom personkännedomen var stor men dyrbarheterna få, så visste man vem som ägde vad. Ännu på 1600-talet kunde en man dömas att bli fredlös och en person kunde förvisas från sin ö. Ett med rätta fruktat straff var att dömas till straffarbete i Köpenhamn, få överlevde detta. *30*

Lagböckerna tillkomna 1576, 1643 och 1687 stadgade bålet för trolldom. På Färöarna dömdes aldrig någon för detta brott! Häxbål var annars länge en vanlig företeelse i andra europeiska länder. På Island dömdes 22 människor till bålet 1625–1685, 21 män och en kvinna. *31*

Slutligen skall påpekas att våld var något ovanligt på Färöarna under 1600-talet.

Med hensyn til Lovovertrædelserforekommer der ikke mange Forbrydelser mod Liv och Lemmer; Færingerne vare, som de sagde om sig selv, et blødt Folk, der ikke var vant at se Fjender under Øjne og derfor heller ikke kunde lide at se Blod ”. Andersen, 1895 s. 205.

Slag kunde utdelas, men knivskärning var ovanligt, fast både män och kvinnor bar kniv i det vardagliga arbetslivet. West (1972) säger: ” Violent crime was then, and remains to this day, highly exeptional - almost unknown.*33*

Ännu viktigare än själva lagarna, är deras tillämpning. Låt mig än en gång få citera West (1972): ” The population was, generally law-abiding and the law-courts, by the standard of the time, were humane.*34* Färöarna var länge ett litet samhälle, där domare och åtalade och tvistande ofta var besläktade eller besvågrade. Hellre än att fälla en hård dom försökte tingen att skjuta över det slutliga avgörandet till nästa instans. Något som danska myndigheter ogillade, och som också påtalades av Kristian V i ett brev till lagtinget. *35*

På tinget lästes också upp påbud från myndigheter och togs då till protokollet. Från lagtinget den 28 september 1669 kan anföras att:

K. M. Landsfogden lod anbefalle alle Sysselmendene, at de alvorligen skal anbefalle Almuen, at de efter gammel Skik skal holde dem efter at give den sedvanlige Nebetold; og det hver Aar til Sysselmanden, naar han rejser at höre Sager, at levere Nebene og giøre Regenskab der fore, og hver Mand, som er 15 Aar at levere et Neb eller et skind der for, og ingen at forskaanes under deres Faldsmaal.

Skind är i detta fall en låg penningenhet.*36* Näbbarna gällde korp och kråka, som var ett hot mot lammen.

 

 

7.3.2 Yttre våld

Hemsökelse av sjörövare var länge en svår plåga för färöingarna. Det var överhuvudtaget befolkningens svåraste gissel säger Andersen (1895):

Indbyggernes Gods blev rovet, satte de sig til Modværge, bleve de huggede ned, Kvinderne bleve skjændede, og var de Trang til Mandskap om Bord, eller Brug for Folk som Trælle, hvor Fribytterne hørde hjemme, bleve de førte med.Andersen, 1895, s. 223–

Slavar kunde friköpas, men det blev svårt för en befolkning, som i stort sett levde utan kontanter. Inför anfall flydde alla till utmarken, där man gömde sig tills faran var över. Plundringarna medförde att får flyttades till utöar, där landning var vanskligare än på de inre öarna med bättre hamnförhållanden. *38* I några bygder flyttades husen så, att de inte kunde uppmärksammas från havet. Mest fruktade var sjörövarna från Barbareskstaterna, men också engelska kapare plundrade på öarna. Såväl Danmarks som Norges kuster hemsöktes av sjörövare. Den dag en främmande båt syntes gick inga fiskare ut. Under 1500- och 1600-talet förstärkte engelska fiskefartyg med våld sina besättningar, för att mot säsongens slut sätta i land de pressade färöingarna på en godtyckligt vald ö. *39* Befolkningen klagade då och då sin nöd hos danske kungen och fick ibland skydd av örlogsfartyg. Dessa behövdes emellertid ofta på annat håll för tjänstgöring under de många krig Danmark var inblandat i. De skansar som byggdes utanför Tórshavn hjälpte föga. Anfallande fartyg var alltid överlägsna. En lag som ålade invånarna att till sitt försvar hålla sig med bössor mötte starkt motstånd, då den ansågs alltför betungande. Lagen avskaffades efter klagomål.

 

 

7.4 Trällagen

Trällagen infördes 1777 och lagen var riktad mot de fattiga. Rätten att bygga hus och ingå äktenskap begränsades redan i Fårbrevet:

And then there are men who set up house in some poor croft as soon as they have half a year’s supply of food. But from now on no man who owns less than three cows is to set up (house) on his own; but if anyone provides a man who owns less with land, he is to pay an eyrir of silver. And no other men are to set up on their own except those who are unable to find any (other) employment with to support themselves.Young, 1979, s. 150.

Omkring 1200 avskaffades slaveriet på Färöarna. När trälarna blev fria gav sig en del iväg till avlägsna trakter och tog upp små odlingar. Det var för att hindra detta, som den citerade lagen stiftades, och den tvingade jordlösa att ta anställning hos bönderna. Som en slags kompensation medgavs i en annan del av Fårbrevet att ”All the poor may go and ask for food and alms with impunity”. *41* Efter reformationen gick ¼ av tiondet, det s.k. fattigtiondet, till de utblottade.

Fårbrevets inskränkningar i rätten till äktenskap upphörde att gälla 1637. På 1700-talet började myndigheterna i Köpenhamn att oroa sig över att införseln av korn till Färöarna var större än förr. Frågan var om kornodlingen minskade av naturliga orsaker eller för att bönderna hade brist på arbetskraft. Ytterligare grund för ängslan var att invånarantalet ökat. En dåligt skött utredning ledde till att den så kallade trällagen antogs 1777. Av lagens 12 artiklar handlade åtta om arbetstagare och arbetsgivare. De övriga rörde böndernas skyldighet att odla korn, möjligheterna att bilda eget hushåll, att tiggare måste ha tillstånd, och att ingen fick flytta till Tórshavn utan att i förväg fått tillstånd. *42* Lagen syftade främst till att förse storbönder och ämbetsmän med billig arbetskraft. Föräldrar fick inte efter eget skön hålla vuxna barn hemma. Alla barn över 16 år antecknades av sysselmännen. *43* Föräldrar som höll för många barn hemma skulle straffas på lämpligt sätt. *44* ”Överflödiga” barn tvingades under hot att ta anvisade arbeten. All tänkbar arbetskraft var protokollförd. Sysselmännen skulle gripa tjänstefolk som rymt från sin tjänst. Husbonden hade rätt att straffa anställda, men skulle också fara väl med dem och betala deras lön både i pengar och kläder. Osämja skulle underställas och bedömas av sysselmännen. *45*

Under 1700-talet ökade familjejordbruken på bekostnad av storgårdarna, samtidigt som befolkningen växte till. Detta förde med sig att mer av den arbetande delen av befolkningen blev sysselsatt hemma och inte behövde ta anställning på de större gårdarna. Viss brist på arbetskraft kände nog storbönderna av. *46* En orsak till att myndigheterna månade om jordbruket kan ha varit att fysiokraterna började dominera det ekonomiska tänkandet. Enligt dem var endast jordbruket produktivt och gav med naturens hjälp ett nettoöverskott.

Den nya lagen stadgade att de fick gifta sig, som ägde eller arrenderade ½ mark jord, eller som trofast och med goda vitsord hade haft tjänst i fyra år. Rätten till giftermål fråntogs många färingar. *47* Tanken var att färre och senare äktenskap skulle bromsa eller hejda befolkningsökningen. Trällagen klargjorde vem, som var den starke och den svage i det färöiska samhället. Lagen gjorde fattiga rättslösa. Huvudavsikten med lagen var att ge bönderna billig arbetskraft. Det är osäkert om trällagen kom att tillämpas fullt ut. Samhället hade inte den fasta organisation som erfordrades för detta. *48* Sannolikt är att lagen begränsade tiggeriet, påverkade Tórshavns tillväxt och kanske också uppkomsten av ett proletariat där. *49* På ett sätt gynnades alla invånare av befolkningskontroll, men vissa som ämbetsmän och kungsbönder, gynnades mer. De blev rikare, i alla fall inte fattigare, när fattiga människor förmenades att få barn. *50*

I Färöarnas bondesamhälle fanns egendomslösa, ofta fattiga människor. Reformationen innebar i Europa en stor försämring för de svaga i samhället. Den katolska kyrkans hjälparbete på kristen grund övertogs inte av reformationen. Lutherska kyrkan var mer en frälsningslära. *51* Detta stämmer med utvecklingen i Sverige. *52* På Färöarna gick ¼ av tiondet enligt två gamla lager till de fattiga även efter reformationen. Emellertid försvårades de fattigas försörjning från 1645 av en förordning, som förbjöd dem att färdas omkring och tigga ull. Strumpstickning var deras viktigaste inkomstkälla. *53* Det hände också att lösdrivare dömdes till straffarbete i Köpenhamn, ett mycket fruktat straff. *54* På 1600-talet var det dåligt ställt på Färöarna. Hårda vintrar, fårdöd, missväxt, felslaget fiske, anfall av sjörövare och utebliven import medförde fler fattiga och sämre möjligheter att hjälpa dessa. Det nämns många gånger i källorna att människor dött av svält. Enligt tingsböckerna stod ofta fattiga inför rätta för att ha stulit mat av nöd. Fattigtionde avskaffades 1688. Under 1700-talet tilltog fattigdomen tidvis. En orsak var den dåliga fångsten av grindval. 1748–1798 var 44 år helt utan fångst. År 1720 rådde svår hungersnöd på Suðuroy. *55*

En fattigkassa grundades 1767 av ämbetsmän. Dess inkomster var små och utgjordes av gåvor. Kassan fick knappast någon större betydelse. *56* Fattigdomen följde med in på 1800-talet, då levnadsförhållandena till en början var dåliga. Kommendanten och fogden befarade rent av att upplopp kunde utbryta i Tórshavn och bad riksmyndigheterna om tillstånd att få proklamera undantagstillstånd. De fattiga uppfattades som ett hot mot själva samhällsordningen. *57* Fattigdomen förefaller att ha varit stor på Färöarna. Etnologen Wylie (1987) skriver dock att ”skillnaden mellan rik och fattig på Färöarna var liten jämfört med kontinenten. *58*

Alla var inte fattiga på Färöarna. Under 1600- och 1700-talen fanns det ca 300 välbärgade bönder, som förfogade över så mycket som 20 och till och med 50 mark jord. Om en familj beräknas bestå av 4 medlemmar, så hörde 1 200 av öarnas 4 000 invånare till dessa privilegierade familjer. *59* Någon uppskattning av de fattigas antal har inte gjorts. De finns naturligtvis inte med i jordaböckerna. Eftersom en och till och med en halv mark jord ansågs kunna försörja en familj, så bör ändå det stora flertalet färingar ha haft det ganska drägligt. Låg materiell standard enligt våra mått är inte liktydigt med fattigdom. Tillfällig nöd i form av brist på vatten, mat, bränsle eller något annat livsnödvändigt behöver inte ha med fattigdom att göra. Fattigdom är ofta något relativt, människorna saknar det som krävs för att i jämförelse med andra människor i omgivningen leva drägligt. Trällagen avskaffades 1856.

Tillståndet på Färöarna måste jämföras med förhållanden i andra länder. Enligt en rapport från 1803 uppskattades antalet fattiga i England och Wales till 1 miljon. Detta utgjorde 1/8 av befolkningen. *60* Den s.k. Stanleyexpeditionen till Färöarna 1789 rapporterade att färöingarna hade en hög levnadsstandard jämfört med Orkneyöarna. *61*

Färöarna har aldrig varit ett feodalt samhälle med livegenskap (stavnsbåndet).

Samhällsfilosofen Rawl skulle naturligtvis inte ha godtjänt Färöarnas samhällle. Rättigheter som rösträtt och valbarhet var förbehållna de besuttna. Friheten att fritt röra sig var begränsad. Ämbeten var länge förbehållna danskar. De ekonomiska klyftorna var stora. Emellertid tog man väl omhand åldrade tjänstehjon, Det var nog snarast bättre att att leva på Färöarna än på andra ställen i Europa. Hur bra ett samhälle är avgörs enligt Rawls av hur bra de sämst ställda har det.

 

 

7.5 Kungligt handelsmonopol

Staten tar själv hand om handeln, som 1709 blev ett kungligt monopol. Tidigare var handeln i allmänhet ett privat monopol, men under korta perioder släpptes den fri. Under kungliga monopolhandelns tid, 1709–1856, var Färöarna ett stängt land. För att få utresa från öarna fordrades för en färing ett tillstånd, som kostade 60 riksdaler; på den tiden en stor summa. Färöarna var såväl geografiskt som kulturellt isolerade. Befolkningen såg i regel inte några andra främlingar än besättningen på de få skepp, som varje år på monopolhandelns uppdrag angjorde Tórshavn.

Från och med att staten drev monopolhandeln var den inte längre någon utsugande institution, utan var tvärtom till stor hjälp under svåra tider. Dess uppgift var att köpa upp överskottet av färöingarnas produktion och att förse dem med korn och timmer och annat nödvändigt så att ingen led nöd. Alla husfäder åtnjöt obegränsad kredit, och det uppges att aldrig någon lagsöktes för obetald skuld. *62* Affärer gjordes upp efter en fast taxa, som sällan ändrades. Taxan från 1691 ersattes av en ny 1723, och1723 års taxa gällde till 1790. *63* Hushåll kunde alltså lätt se hur många strumpor man måste sticka för att bekosta nödvändiga inköp. Monopolhandeln kom att bli en social institution. Av åren 1709–1720 gick 2 med vinst och 10 med förlust för monopolhandeln. Taxan låg fast och dyrtid rådde ute i Europa på grund av det Stora nordiska kriget. Spannmål såldes ofta med förlust i Tórshavn, och kontakten med marknaderna för Färöarnas exportvaror var bruten. Handeln gick så dåligt, att en kommission tillsattes 1789 för att undersöka orsakerna till förlusterna. *64* En nackdel var, särskilt för de yttre öarna, de ofta besvärliga resorna in till Tórshavn, där varuhandeln skedde. Långväga resenärer fick därför förtur i kön vid handeln. Med tiden inrättades filialer i Tvøroyri, Vestmanna och Klagsvík.

Degn (1929) har följande att säga om förhållandena på Färöarna under monopoltiden:

Enhver Mand i Landet havde en aapen løpende Kredit ved Handelen, og siger Handelskommisionen i en Skrivelse af 24. April 1802, ’det Tilfælde har vel aldrig haft Sted, at en Almuesmand er bleven lagsøgt for Handelsgæld’. Saa velment og til sine tider nødvendigt denne Form paa Forsørgelse end var, saa sporrede den dog ikke Befolkningen til Virkelyst, men medførte snarare den forvisning, at hvad enten en Mand var stræbsam eller efterladen, saa maate Handelen dog til sist føde ham. Naar dertil kom, at Forholdene førte det med sig, at Færingen i Almindelighet var uvidende om, hvad der rørte sig uden hans egen Kreds, saa godt som fulstændig manglede Skoleundervisning og tillige var opvoksen i et Umyndigheds- og Afhengighedsforhold, som i de fledste Tilfælde dræbte enhver Spire til Drift, inden han var sig den bevidst, saa man kan forstaa, at han fristedes til ikke at arbejde mere, end at han dermed lige kunde skaffe det nødvændige til sig og Familie. Den faste Handelstakst hvorefter han med matematisk nøjaktighet kunde beregne hvor mange Par Strømper eller lignende han behøvde at forarbejde til et Aars Forbrug af Livsfornødenheter, gav ham ligeledes en ganske anden Trygghedsfølese end hvis han skulde vare nødt til at regna med Konjunktursvinger*65*

Degns bok kom ut 1929. Han har säkert rätt beträffande bristande skolundervisning och omyndighetsförhållandet.

Också Debes (2001) framför en liknande åsikt: ” Men der er ikke tvivl om, at den faderligeomsorg fra monopolhandelens side passificerede alt initiativ på øerne, hvilket ikke bedredes af, at handelen ikke selv besad initiativ. " *66* Genom att staten hade hand om monopolhandeln, koncentrerades all makt till staten, inte bara den politiska utan också den ekonomiska och sociala makten.

Fogden och handelsförvaltaren gjorde varje år en lista med varor, som handeln skulle ha nästa år. Denna sändes på hösten till Köpenhamn. Mot en avgift kunde färingar beställa varor, som inte fanns med på den officiella listan.

Viktiga varor var: säd, särskilt korn, vidjor, salt, järn, hampa, kardor, virke, linor för fågelfångst och hasselkäppar för skaft till fågelhåv.

Fartygen till Färöarna var små och mycket beroende av vädret. Som en notering i lagtingets bok den 11 juli 1670 visar, så var lasten mångsidigt sammansatt:

”Specification fra Seuern Lauridtzen paa Skipper Brauenhaans Lading til over leveret Landfogden Seuerin Pedersen:
664 Tønder Rug, 189 Tønder Malt, 802 Tdr. Biug, 24 Tdr. Schonrogen Brød, 48 Tdr. Skibsbrød, 6 Tdr. Erter, 6 Tønder Boghuedgryn, 2 Tønder Biuggryn, 6 Tønder Lynborgsalt, 4 Bempeller Pryssing. 34 Tønder Spansk Salt, 3 Fiering Hvedemel, 4 Oxehofder Minder, 11 Kander Frandzvin, 1 Oxsehoved Win Edike, 17 hele Anker Annis, 37 halve Anker Annis, 3¼ Anker Frandz Brendewin, 29¾ Tolter svenske Deller, 13½ Tolter norske Deller, 2 halve Secker Homble, 2 Kiste press Tobak, 43 Ruller gul Tobak, 20 smaa Jern Gryder, 1 stor Jern Gryde, 5 Par Querne Steene, 3 Ris Papir, 20 Pd. Hvid Stivelse, 3 Dosin Uld Karder, 16 Stykker blaat Saltwelsch Klede, 4 Stk. Blaat Ropins Kleede, 3 Stykker grønt Saltwelsch Klede, 4 Stykker Pyck, 1 Stykke mørkegraa Klede, 2 Stykker fin Dobelstaal, 8 Alen rødt Skarlagen, 1 Stykke grøn Dyfelst, 1 Stykke rødt Dyfelst, 1 Stykke sort Boy, 1 St. grøn Boy, 1 Stykke grøn Rasch, 1 Stykke sort Silke Pometken, 2 Stykker sorte Fløjels Border, et halv Pd. Sort Silke, 1 Stykke sort Taftesband, 1 Stykke Nackeratband, 1 Stykke grønt Silkeband, 1 St. sort Silkeband, 1 St. Floreten Band, 4 000 Synaale, 4 000 Knappenaale, 2 Dosin smaa Laase, 2 Dosin Horn Kniv Skeder, 2 Dosin Kvinde Knive, 4 Pd. Rødt og blaat Garn, 16 Hegte Ringe, 5 Pd. blaa Stivelse, 6 Dosin Horn Kamme, 2 St. Olmerdug, 1 Stykke Dyneswahr, 12 Camel Haar Bendel, 2Pd. hvid Lintraad, 2 Pd. af farvet Traad, 3 Pd. Blek Pulver, ½ Pd. Lak, 4229 Alen Hamborger Peckling, 1 Tønde Øl Edike, 60 Ege Stevner, 10 Ege Bielker, 1 stor Saugblad, 1500 svenske Søm, 1 Td. Huedsten, 4 Fiering Sebe, 11 Skipp. Minder, 1 Liss Pd. Hamp, 26½ Pd. Saale Leder, 4 Dosin Kort, 20 Par Mandssko, 4 Par Kvindesko, 3 Par Drengesko, 3 Par Tøfler, 6 Tinfade, 20 Pd., 47 Drifte True, 6 Korn Skofler, adskillige Potter, Pander at Fade, 4 Dosin Allmerna(kker)?, 20 Pd. Krud, 5 Lester 3 (Træ) Øl Tønder meste i Stave, 3 Lester gammel Salt Tønder i Stave, 70 Pd. Svedsker, 20 Pd. ? Rosiner, 20 Pd. Ingefer, 10 Pd. Corender, 20 Pd. Risengryn, 10 Mandler, 1 Pd. Nilliken, 1 Pd. Kardemon, 1 Pd. Moschatter Blommer, 1 Pd. Moschatter, 1 Pd. Spiss Kommen, 4 Lod Safran, 2 Pd. Anniss”. *67*

Förteckningen gäller en skeppslast från 1670, och då hade Kristoffer Gabel hand om monopolhandeln. Färöingarnas behov av olika varor har troligen inte ändrats mycket under bondesamhällets tid. Jag anser att det är av intresse att veta vad ett folk, som i stort sett var själförsörjande, behövde köpa utifrån. Det visar sig att praktiskt taget allt material till produktionsmedel måste importeras. Färöarna var ett skoglöst land.

Lasten kan delas upp på några användningsområden:

Matvaror
Korn Öl Tobak  
Råg Malt Vin
Bovetegryn Humle Cognac
Korngryn Stärkelse
Risgryn Salt
Vete Vinäger
Ärtor Ättika
Kex Kryddor
Skeppsbröd
Russin
Sviskon

I den vänstra kolumnen står främst baslivsmedel. Vid denna tid importerade Färöarna normalt ca 2 000 tunnor spannmål. De noterade 1,466 tunnorna täckte det mesta av behovet. Vid felslaget fiske eller annat missöde i produktionen ökade behovet av spannmål. En tunna spannmål vägde 68 kg. Den lilla mängden vete tyder på att det var en lyxvara liksom kexen (Skibs Brød och Schonrogen Brød). Mellersta kolumnen innehåller enbart nödvändiga varor. Med den tidens mathållning var öl ingen lyx. Högra kolumnen kan förefalla lyxbetonad. Mycket av vinet användes dock som nattvardsvin, och tobak betraktades inte som lyx utan ansågs vara en nödvändighetsartikel. Sötsoppa var en ofta förekommande rätt vid bröllop. Till 16 liter sötsoppa gick det bland annat åt minst två flaskor rödvin och något konjak. *68*

 

Hushållet
Järngrytor Hornknivar Ekbjälkar
Krukor Hornskedar Bräder
Tennfat Tyger Spik
Kvinnoknivar Häktor och ringar Sågblad
Almanackor ”Målarfärg”

Om något skall räknas som lyx hänger också samman med vad det används till. Bräder till ”glasstovan”, dvs. till färöhemmets finrum, måste på den tiden räknas in bland lyxartiklarna, medan bräder till ”roykstovan” var en nödvändighet. Virke ingick inte bland varorna med fast taxa, utan här betalade färöingarna ett marknadspris. Det klagades också mycket över det dyra virket. Så långt det var möjligt användes träpluggar i stället för spik. Jag har satt målarfärg inom citationstecken. Med ”minder” avses konserverande färger till hus i stil med mönja och falu rödfärg. Det är möjligt att även tjära räknades hit. Tyger är en stor grupp, men inget tyg här ger intryck av lyx. Almanackan fanns förmodligen bara i något enstaka exemplar ute i bygderna. Den var nödvändig för att hålla reda på tidvattnets förändringar. Tallrikar och bestick ingick på 1600-talet inte i allmogens vardagsliv. Man åt vanligen ur ett gemensamt tråg och begagnade en hornsked och sin egen kniv. Alla bar kniv i arbetet. Var hushållet stort, satte man sig på den väggfasta bänken i ”roykstovan” med ett träfat med mat framför sig på knäna. Man gick alltså inte till bords. Först på 1900-talet blev det vanligt med kniv och gaffel och med ett ordentligt matbord. *69*

 

Personligt
Tvål Skor  
Hornkammar Sulläder  
Tyger Tofflor  

Här fanns ett utrymme för lyx. Importerade skor, sulläder och tofflor var dyrbar lyx, och skor tillverkades därför i alla hem. Det förväntades av en tioårig pojke, att han skulle kunna skära till och sy sina egna skor. *70* Finare skor gjordes av fårskinn och arbetsskor av kohud. När sulan var utnött sydde man igen öppningen och gjorde en ny på skons undersida. En hel del tyger som sidentyg, florband och sammetsbårder, kläde samt duffel (dyfelst) måste också räknas till det lyxiga.

 

Produktionsmedel
Ekstävar Renstråg Spanskt salt Ullkardor
Bräder Kornskovlar Tunnor Tråd
Tjära Kvarnstenar Tunnstavar Garn
Segelduk Sänkstenar Knappnålar
Hampa Synålar
Tyg

Spanskt salt var ett grovt salt, som användes för konservering av fisk, fågel och valkött. Det fina Lynborgsaltet användes som krydda. Tunnor var nödvändiga förvaringskärl för saltad mat. De behövdes också för exportvarorna smör, talg och tranolja. Fisket måste ha virke till båtar och åror, hampa till fisklinor samt stenar till sänke. Även om antalet båtar var tämligen konstant måste uttjänta ersättas. I allmänhet användes hemvävda segel av ylle.

Fågelfångsten krävde kraftiga rep av hampa, vilka helst importerades färdiga. Jordbrukets spadar var gjorda av trä med järnkant.

Av viktiga varor var inte järn, rep, hasselkäppar, vidjor och stockar med i denna last. Te började införas 1754 och kaffe 1761.

Det är påfallande hur liten importen är av lyxartiklar. Dessa var med få undantag förbehållna en liten krets av kungsbönder, högre tjänstemän och präster. Efter färöiska förhållanden var prästerna synnerligen välbärgade. ”Lucas Debes siger at i de beste Kalde er præsternes Indkomme ohngefær 120 Færøiske Gülden”. *71*

Importen betalades framför allt med export av ull, strumpor (nämns i fogderäkenskaperna från och med 1634), talg, smör, tranolja och torkad fisk. Alla varor värderades i gylden och skind. Det gick 20 skind på 1 gylden. Varken gylden eller skind var någon myntenhet utan omräkningsenheter, när det gällde att jämföra olika varors värde. Färöingarna levde i två ekonomier, en inhemsk och en där man handlade med omvärlden. Båda var praktiskt taget kontantlösa. Bondesamhället var inriktat på självförsörjning och byteshandel, som även omfattade monopolhandeln. En monopolhandel utesluter all annan handel.

Den Kungliga monopolhandeln var skyldig att ta emot alla färöiska varor till fastställt pris. En del varor som talg, smör och fisk, som var lätta att sälja på världsmarknaden kallades för ”de gode Varer”. Strumporna var tidtals näst intill osäljbara och kallades för ”de slette Varer. De hopades i lager i Köpenhamn, där de emellanåt förstördes av mal. Till sist lyckades man övertala armén och flottan att med färöiska strumpor täcka det mesta av sitt behov. *72* Skeppet Det Hvide Lam hade på sin återfärd till Köpenhamn 1711 följande last:

Färöiska exportvaror lastade på Det Hvide Lam. (West 1985)
24 240 par halvfina strumpor
12 322 par grova strumpor
318 tunnor tranolja
51½ tunnor smör
83 tunnor talg
8 säckar ull
6 400 lbs torkad fisk
1 360 fårskinn
1 säck fjädrar

Redan nu betalade färöingarna nästan hela sin import med strumpor. På 1770-talet utgjorde strumpor 98 % av exporten. *73* Strumpstickningen gav större inkomster och ökade därmed efterfrågan på varor.

Monopolhandeln avskaffades 1856. Näringslivet blev därmed helt fritt. Under 1870- och 80-talen ägde en ekonomisk och social revolution rum, då färöingarna blev en nation av fiskare. Det ekonomiska livet flyttade från gårdar och bygder till de handelsplatser som var lämpliga för tillverkning av klippfisk. Färöingarna ökade sina förbindelser med omvärlden, och fisket började industrialiseras. Böndernas position i samhället försvagades allvarligt, men bondesamhället med sin självhushållning fanns länge kvar, och Robert Joensen (1979) anser att det försvann först omkring 1950. *74* En ny maktelit av köpmän och redare växte fram.

På Island frigavs handeln 1788 för alla danska undersåtar, och 1854 blev handeln fri för alla nationer. Monopolhandeln på Grönland avskaffades 1950.

 

 

7.6 Befolkningsstorlek och försörjning

Bondesamhället kunde försörja 4 500–5 000 människor. Genom att antalet födslar begränsades växte befolkningen länge endast sakta, men mot slutet av 1700-talet överskreds miljöns bärförmåga. Malthus hävdade att detta är oundvikligt, då tendenserna till befolkningsökning alltid är starkare än tendenserna till ökning av möjligheterna till försörjning. Befolkningen tillväxer i en geometrisk serie, medan tillgången på livsmedel endast ökas i en aritmetrisk serie. Befolkningsökningen kunde enligt Malthus hindras av svält, sjukdomar och krig. På Färöarna var svält ovanligt, färöingarna var friska och levde länge och krig drabbade nästan aldrig direkt Färöarna. Om födan inte räcker till är de extra människorna, fortfarande enligt Malthus, dömda att dö. Teoretiskt går det att dö av hunger, men de flesta hinner att dö av infektionssjukdomar dessförinnan.

Esther Boserup anser däremot att en växande befolkning ökar produktionen av livsmedel genom att inför bättre metoder och genom att öka insatsen av arbete. Den s.k. malthusianska fällan driver i själva verket utvecklingen framåt. Det finns invändningar mot Boserups hypotes. Om den var riktig borde den mest utvecklade jordbruksteknologin finnas i områdendär nöden är som störst, dvs. i områden med stor befolkning på gränsen till svält. Andra anser att Boserups hypotes inte kan fungera i all evighet. Vid någon punkt kan befolkningen vara så stor att den inte kan födas hur uppfinningsrik man än är. En sådan punkt nådde Färöarnas bondesamhälle mot slutet av 1700-talet. Nu måste något tillgripas för att försörja den växande befolkningen, och de extra människorna ägnade sig i fortsättningen åt kommersiellt fiske.

Ett område kan också vara underbefolkat. Vissa arbeten i bondesamhället krävde en stor gemensam arbetsinsats. En bygd på en av Nordöarna övergavs då fiskare överraskats av en plötslig storm. De överlevande männen var alltför få för att klara av stora arbeten som fårdrivning.

Eftersom en befolkning kan vara såväl för stor som för liten borde det även finnas en optimal befolkning för ett visst område. Det är dock svårt att fastställa kriterier eller standard för optimal befolkning. Befolkningens storlek och täthet har stark inverkan på det sociala livet. Här måste hänsyn tas till kulturella och sociala förhållanden och inte enbart till miljöns fysiska begränsningar. Dessutom skall hänsyn tas till individens egna, subjektiva önskningar beträffande livskvalitet.

 

 

7.7 Nationell väckelse

Genom freden i Kiel 1814 förblev Färöarna under danskt styre men skildes formellt från Norge. Redan långt tidigare var de administrativt och ekonomiskt en del av Danmark. Freden innebar ingen plötslig förändring. Danmark tog emellertid ett fastare grepp om Färöarna.

Lagtinget avskaffades 1816 och Färöarna blev ett eget amt. Därmed upphörde färöingarnas inflytande på den danska administrationen på Färöarna. När den förste danske amtmannen utnämdes 1821, vidtog ett utpräglat ämbetsmannavälde, där amtmannen kan betraktas som vicekonung.

Möjligheterna för färöingarna att påverka sina förhållanden genom lokalt självstyre hade inskränkts redan tidigare. Färöarna erkände 1035 Norges överhöghet. Färingasagan handlar till stor del om strider om landet skall vara självständigt eller anslutas till Norge. Kung Magnus Lagabøter tog bort Färöarnas självstyrelse genom att 1273 inför norsk lag. I gengäld lovade han att sända minst två handelsskepp varje år till Färöarna, som troligen inte längre hade något havsgående skepp. När reformationen infördes på Färöarna ca 1540 avskaffades biskopsämbetet där och Färöarna tillhörde i fortsättningen Bergens stift. Dessutom lades också prästskolan ner. Kristoffer Gabel fick 1655 Färöarna i län av Fredrik III mot en årlig avgift på 1 000 riksdaler. Alla intäkter från Färöarna tillföll Gabel, och han fick monopol på handeln. När Kristoffer Gabel dog efterträddes han som länsherre av sin son. Gablarna var aldrig på Färöarna men behandlade dessa som sin egendom, vilket de faktiskt var.

Sannolikt är Färöarnas allting Europas äldsta parlament, äldre än såväl Isle of Mans som Islands. *75* Till sin funktion var tinget verkställande och dömande samt hade i förkristen tid stor religiös betydelse. I tinget deltog till en början alla fria män. Efter 1035, då en ny konstitution kom till, var tinget en vald församling med 36 medlemmar, och 400 år senare bytte alltinget namn till lagtinget. Lagtinget återuppstod 1852 efter att Danmark fått en fri författning. Mellan 1661 och 1849 var danske kungen enväldig. Lagtinget fick nu en rådgivande funktion för den danska administrationen. Amtmannen och prosten var självskrivna medlemmar i lagtinget, där den förstnämnde alltid satt ordförande. Lagtinget demokratiserades 1923. Amtmannen och prosten var inte längre självskrivna medlemmar, utan alla medlemmarna utsågs i val och utsåg inom sig ordförande.

Føringafelag (Färöiska sällskapet) grundades 1888 i Köpenhamn av färöiska studenter som en kulturell förening. Nation används här som en beteckning för samhörighet av andlig art, och vars medlemmar har ett nationellt medvetande. En rad nationella symboler avgränsar nationen från andra nationer. Kulturelement väljs ut och förfinas för att bli symboler för ett ärorikt förflutet. De lösgörs från sin förankring i det tidigare sättet att leva och blir metaforer för den nationella kulturen. *76* Nationella symboler uppkommer aldrig spontant utan alltid med hjälp av ”symbolisk ingenjörkonst”. *77* Intresset för folkkultur springer inte spontant fram bland ”folket”. Det fanns på Färöarna, liksom i det övriga Europa, hos den nya medelklassen; akademiker, köpmän och tjänstemän. *78* Nauerby (1996) avser med titeln på sin bok No Nation is an Island att strömningar utifrån spelar en stor roll för nationsbyggandet. I dessa strömningar ingår för Färöarnas del den tyska romantiken med sin ’Volkgeist’. *79*

Vanligen är språket den viktigaste symbolen för ett folk. Länge härskade det danska språket på Färöarna, i kyrkan, i domstolarna och i skolan. Gudstjänst hölls alltså på danska, och därmed frångick man en av reformationens huvudidéer, den att gudstjänst skulle hållas på folkspråket. Danskan kom att efterträda latinet som heligt språk. Färingar träffade i allmänhet sällan danskar i sitt dagliga liv varför färöiskan ändå levde kvar som folkspråk. Sagor och sägner, som under vintern berättades vid kvällsarbetet i rökstugan, och de långa kväden som sjöngs under kedjedanserna, bidrog till att bevara gamla språkformer. Danskan var emellertid det enda skrivna språket, och efter reformationen skrevs såväl kyrkliga som juridiska dokument uteslutande på danska. *80*

På nyårsafton 1855 läste prosten V U. Hammershaimb i Kvívíks kyrka dagens evangelium på färöiska. Detta togs så illa upp av församlingen att han aldrig upprepade försöket. *81* J. H. Schrøter, även han präst, översatte 1823 Matteusevangeliet till färöiska. Han hoppades därmed att göra det lättare för barn att läsa bibliska texter. Översättningen distribuerades till alla färöiska hushåll, men fick ett mycket dåligt mottagande. *82* Den kritiserades för att vara alltför profan och alltför utländsk. Det verkliga skälet var att färöiskan dög som vardagsspråk men inte passade för religiösa ämnen. *83* Inte för än 1920 då Jákup Dahl konstruerade ett ledigt men värdigt språk passande kyrkliga förrättningar, blev färöiskan godtagen i kyrkliga sammanhang. *84*

I färöisk språkdräkt låter en välkänd psalm på följande sätt:

Nú Harrin er mín hirði,
eg einki sakni her,
á grønar dalir leiðir
hann meg, ið hvussu fer;
har klárar keldur renna,
har sálin hvílir væl.
Ja, Harrin er mín hirði,
mær einki tørva skal.

Psalm 480, vers 1, Sálmabók 2000.
 

 

När Färöarnas hemundervisning 1844 ersattes av obligatorisk folkskola var det en självklarhet att undervisningen skulle ske på danska. Detta motiverades med att färöiskan inte var ett språk utan en dansk dialekt. *85* Med undervisningen på majoritetsspråket följde också dess kultur. Författaren William Heinesen berättar i Hagströms uppsats (1977) om sin skoltid:

”Vi lärde oss allt om Danmarks historia från stenåldern till våra dagar, men ingenting om Färöarnas historia. Så var det även i de andra ämnena. ”Vi kunde detaljerat beskriva Jyllands hedar och graniten på Bornholm, men Färöarnas basalt nämndes aldrig”.

Lärarna tilläts 1920 att använda färöiska, när de undervisade yngre elever. Den första läroboken på färöiska var en biblisk historia, som utkom 1900. *86* År 1938 blev emellertid färöiska undervisningsspråk.

För att kunna utvecklas behöver ett språk fasta regler för sitt skriftspråk. V. C. Hammershaimb utgav 1854 sin färöiska språklära, och han normerade likaså rättstavningen. Därvid utgick han från ordens etymologi och inte från uttalet, något som visat sig vara ett lyckat grepp. Även på Färöarna finns det dialekter. Hammershaimb använde bokstaven d istället för ð. *87* Då Färöarna fick självstyre 1948, gjordes färöiskan till huvudspråk. *88*

Institutioner för högre utbildning är ett måste, om ett språk skall kunna hållas levande. För Färöarnas del skall här nämnas inrättandet av:

  • Sjöbefälsskola 1892
  • Folkhögskola 1899
  • Gymnasium 1937

Institutioner som dessa har stort symbolvärde. Tórshavn har med tiden vuxit ut till en verklig centralort. Utan städer är risken stor, att en etnisk grupp bara lever kvar i form av en sakta försvinnande bondekultur. *89* Det behövs också pengar för att kunna behålla en egen kultur och framför allt ett språk. *90*

Utom språket behöver en nation ytterligare symboler av lägre dignitet. Det finns en samling klenoder, som alla nationer bör äga. Här följer några färöiska:

Nationalhjälte

Nóloyar-Páll, död 1814, blev Färöarnas nationalhjälte genom sin kamp mot de danska ämbetsmännen. Han angrep dem i ett satiriskt fågelkväde, där han framställde sina motståndare som en rovfågel. Själv framträdde han som en strandskata, som värnar småfåglarna (allmogen) mot övergrepp. Genom kvädet kom strandskatan att bli Färöarnas nationalfågel.

 

Merkið - Färöarnas flagga
 

Fig. 7.1 Färöarnas flagga

 

Den färöiska flaggan, rött kors med blå bård på vitt fält, utformades av en student i Köpenhamn 1914; det vita fältet skall påminna om den rena himmeln och om bränningarna längs kusterna. Tidigare hade man använt ett standar med strandskatan som emblem. *91* Flaggans dag firas den 25 april. Det tar tid innan en flagga accepteras av ett lands befolkning och för detta fordras introduktörer i högre samhällsställning. Först på 1930-talet blev den svenska flaggan en av hela folket erkänd symbol för landet. *92*

Nationaldag

Olavsøka 29 juli är nationaldag och en stor nationell manifestation. *93*

Nationaldräkt

Nationaldräkten är en enhetlig form av den gamla bondedräkten. Den är en högtidsklädsel, som används i officiella sammanhang. *94* I dag avlägger många arbiturienter sin examen klädda i nationaldräkt.

Grindvalsfångst

Fångst av grindval var från allra äldsta tid en viktig del av den färöiska självförsörjningen. När amtmannen Pløyen 1835 skrev sin ballad ’En nye Vise om Grindefangsten’, så lyftes grindvalsfångsten ut ur vardagslivet, och dess förvandling till symbol började. Fångsten uppfattades av yttervärlden som ett pittoreskt inslag i färöingarnas kultur. Från slutet av 1800-talet förekom den nästan bara på Färöarna och var redan av den orsaken en lämplig symbol. *95* Det låg också något fornnordiskt och bärsärkaraktigt över fångstsättet.

Kedjedans

Kedjedansen spred sig under medeltiden från Frankrike till övriga länder i Europa. Färöisk kedjedans dansas i en sluten ring, där de dansande håller varandra i handen och sjunger kväden. En försångare har till uppgift att skapa en rytm, som passar till kvädets innehåll. Alla sjunger med i refrängen. Musik förekommer inte. Dansstegen är mycket enkla. Det fanns en särskild danstid, från annandag jul till fastan. För övrigt dansade man vid alla festliga tillfällen. I gammal tid var dansen en naturlig del av både kyrkliga och världsliga högtider. När frikyrkorörelsen (Indre mission och Plymouth brethren) nådde Färöarna blev kedjedansen en del av synden.

Mat

Skerpikjot (lufttorkat fårkött) och ræstfiskur (lufttorkad fisk) räknas som färöiska nationalrätter. Klippfisk blev aldrig någon del av färöisk kultur utan förblev en exportartikel.

 

De första politiska partierna bildades 1905–1906. Sambandsflokkurin (sambandspartiet), som ville att Färöarna fortsatt skulle höra till Danmark, samt Sjálvstýrisflokkurin (självstyrelsepartiet), som ville lösgöra Färöarna från Danmark. Partierna på Färöarna kan inte enbart grupperas efter en vänster-höger skala. Man måste också ta hänsyn till hur de ställer sig till förhållandet med Danmark.

Føringafelag (Färöiska sällskapet) hade till att börja med ett kulturellt program med språket som huvuduppgift, men då den kulturella rörelsen nådde Färöarna blev den snart politisk. *96* På Färöarna lyckades en etnisk grupp så småningom bli en nation med ett visst mått av självbestämmande.

Bullock (1982) framhåller att en kultur ständigt måste utvecklas för att kunna överleva.

Any culture that loses the power to grow and add to itself, becoming wholy oriented toward the past, soon dies.*97*
”Naturligtvis var der stor forskel på herre og tjener, men de spiste sædvanligtvis ved samme bord, deltog i samme arbejde på sø og land, sad i samme kirke og dansede med i samme ringdans. Forskellene var mere af kvantitativ en kvalitativ natur”. *98*

Något förtryck från myndigheternas sida förefaller befolkningen inte att ha varit utsatt för. Det hände att impopulära lagar som bösslagen avskaffades, och möjligheten fanns att vid tinget klaga på tjänstemän. Som en sista åtgärd kunde man vända sig direkt till kungen, varvid vanligen en undersökningskommission tillsattes.

 

 

8 Diskussion

8.1 Öar som boplats

8.1.1 Nordatlantiska öar

Små nordatlantiska öar har mycket begränsade resurser att erbjuda sina invånare. Det gäller för dessa att förena de knappa resurserna till ett fungerande system. Aranöarna ligger utanför Irlands västkust. Inishmore, den största av dem, upptas till stor del av en karstplatå.

bild
Figur 8.1. Karstplatå på Inishmore.
Foto: Per-Olov Berg 1956.
 

 

Karstfenomen uppstår genom kemisk vittring i trakter med berggrund av kalksten. Landskap som det här är inte ovanliga på Irland och betecknas som ”barren lands”. När regn passerar genom luften tar det upp koldioxid. Små vattensamlingar på platån är följaktligen sura och löser upp kalkstenen. En karstplatå genomkorsas av smala och ibland djupa sprickor. På bilden ser man att växter har fått fäste i äldre och bredare sprickor.

 

 

bild
Figur 8.2. Beteshagar på Inishmore.
Foto: Per-Olov Berg 1956.
 

 

Ön är minst sagt stenig och det är ont om naturliga betesmarker. Landskapet förefaller efter sekler av stenrensning vara uppfyllt av stenmurar. Träd förekommer i skyddade lägen, men skog saknas. Den största sparsamhet iakttas med virke.

Att enbart leva på jordbruk och fiske var i längden inte möjligt utan invånarna fick ägna sig åt mycket annat.

" ... in the 1820s, Aran residents turned their hands to farming, fishing, kelpmaking, sealing, and fowling as well as illicit distilling and smuggling – anything from which they could extract money and/or food to be able to survive on their relatively overcrowded and rocky islands. " (Royle 1989:111)
“Kelpmaking” innebar att man efter en storm samlade in tång som lossnat och brände denna i stenugnar. Återstoden blev till en klinkerartad massa kallad kelp. Denna såldes till ett kemiföretag, som utvann jod ur klumparna. Det förekom också att man skar av tång med ett tunnband.
bild
Figur 8.3. ”Grind” av sten.
Foto: Per-Olov Berg 1956.
 

Det är ont om virke men gott om sten. När man behövde komma in i hagarna rev man stengrinden och byggde efter uträttat ärende upp den.

bild
Figur 8.4. Curagh, en lätt båt.
Foto: Per-Olov Berg 1956.
 

För fiske och smuggling utvecklade invånarna en lätt båt av kohud eller kanvas. Utan större svårighet kunde båten bäras tvärs över ön för att sjösättas i lä.

Fiske var förr huvudnäringen och var en farlig verksamhet. Det togs för givet att en fiskare skulle omkomma förr eller senare. Drunknade fiskare identifierades med hjälp av sina tröjor. Varje familj hade ett eget tröjmönster.

Denna sed förekom även på Färöarna.

När resurser är hårt ansträngda kan ett misslyckande på ett område innebära katastrof. Detta märktes på Aranöarna, där potatisen slog fel 1822 på grund av bladmögel. Irlands ledande nationaldramatiker John Millington Synge (1871–1909) bodde tidvis på Aranöarna, varifrån han hämtade motiv till några av sina dramer, till exempel till Riders to the Sea. Han lärde sig också gaeliska, och till skillnad från andra nationellt sinnade intellektuella kunde han umgås med bönder i västra Irland. Synge var dock motståndare till att gaeliskan skulle ersätta engelskan som första språk. Om folket på Aranöarna säger Synge följande i sin bok om öarna:

Jag skulle tro att mycket av öbornas intelligens och stora charm beror på att de inte har delat upp arbetet, utan att var och en i stället får en bred utbildning, där de mångsidiga kunskaperna och färdigheterna förutsätter en hel del tankeverksamhet. Varje karl talar två språk. Han är en duktig fiskare och kan manövrera en curagh med utomordentlig kallblodighet och skicklighet.
 
Han kan driva ett enkelt jordbruk, bränna kelp, skära till mockasiner, laga nät, bygga och halmtäcka hus och snickra vaggor och kistor. Hans arbete växlar med årstiderna, så att han slipper den leda som drabbar folk, som alltid gör samma saker. Den ständiga livsfaran till havs har givit honom en vildes vaksamhet och de långa nätterna med fiske från båten skapar hos honom sådana känslor som utmärker konstnärliga människor.
(Synge 1996:118)

Det ligger kanske något i detta. Den ökande arbetsdelningen tar alltmer kulturell kompetens från den enskilde och flyttar över den till specialister. Detta ökar den kulturella osäkerheten, så att människor inte längre tycker sig vara kompetenta att fatta beslut av vardaglig karaktär, beslut som förr var självklara att ta. Man får dock akta sig för att idyllisera äldre tiders samhällen. Även på Aranöarna var livet förr hårt såväl materiellt som socialt. Själv anser jag att Synge måste ha överskattat Aranbornas språkkunnighet. När jag besökte öaarna så mötte jag personer, för vilka engelska var ett minst sagt främmande språk.

Befolkningen på St. Kilda (Hirta), en liten ögrupp längst ut i norra Hebriderna, överlevde länge tack vare sin fågelekonomi.

" Due to the poverty of soil, other forms of subsistence were incapable, on their own, of maintaining human life on Hirta. The islanders had their sheep, a few cattle, and a meagre crop of potatoes, barley and corn, but without the flesh of sea birds they could never have survived. " (Anonym skribent i Geography 1989:111. Citerat i Dagens Nyheter 91-07-08 och 91-07-09.)

På 1700-talet hade St. Kilda över 200 invånare. Ett långt drivet samarbete var nödvändigt för att kunna överleva där. Skördar och fångster delades lika mellan familjerna. Trots deras knapphet uttömdes inte aldrig naturliga resurser, utan det som så småningom fick samhället att falla samman var påverkan utifrån.

Med ångfartygen började turister komma till St. Kilda, och med dem följde också sjukdomar, som invånarna saknade immunitet mot. Hit hörde spädbarnsstelkramp, en sjukdom som dödade barnet på dess åttonde dag. Stelkrampsbakterien förekommer i odlad jord, och dess spor är mycket motståndskraftig. Den finns i tarmkanalen hos både djur och människor. Brist på latriner gjorde att turister förmodligen uträttade sina naturbehov ute i markerna, och sedan var smittoämnet i omlopp på öarna. Till sist fick så spädbarnen i sig bakterien genom navelsåret.

Med turister kom också pengar, och därmed förändrades naturasamhället. Öborna upptäckte att världen utanför var helt annorlunda. Många utvandrade till Australien, och St. Kilda började avfolkas, varför det blev allt svårare att betala det gemensamma arrendet. Det slutade med att de sista 36 invånarna genom myndigheternas försorg flyttades över till Mainland. Evakueringen skedde den 29 maj 1930. Fåren togs med, medan hundarna dränktes i havet.

Livet på St. Kilda fick ett drastiskt slut.

 

 

8.2 Färöarnas bondesamhälle – ett uthålligt samhälle

8.2.1 Utnyttjade naturresurser

Endast 4–5 % av Färöarnas areal har varit odlad. Det fuktiga klimatet är gynnsamt för gräsväxt men inte för odling av säd. Utmarkens gräshedar och fjäll användes främst som fårbete. Färöarna är ett skoglöst land och människan är inte ansvarig för den skoglösheten. Torv var länge det helt dominerande bränslet. Virke till hus, båtar och redskap fick man genom drivtimmer och import.

Havet var rikt givande. Det har alltid varit gott om fisk runt Färöarna. Framför allt togs torsk och sej. Grindvalar gav ett välkommet men nyckfullt tillskott till maten. Sälar hade endast mycket lokal betydelse. Fågelberg finns på alla öar. Mest berömda är fågelbergen på Mykines med lunnefågel och havssula samt de på Skúvoy med sillgrisslor.

Richard G. Wilkinson är en av många, som skrivit om uthålligt samhälle. I Poverty and Progress talar han om nödvändigheten av ekologisk jämvikt. Organiska resurser har ett begränsat flöde, och varje population måste finna metoder att undvika en överexploatering av sina källor till försörjning. Stabilitet nås då kulturen är tillräckligt anpassad till en viss ekologisk nisch. Bevarandet av ekologisk jämvikt lägger restriktioner på människornas uppförande. Ett stabilt samhälle kan hantera alla problem utan innovationer. Det behöver inte heller riskera att hamna i oförutsedda situationer (Wilkinson 1973:17 f.). Samhällen i god jämvikt med medlen till sin försörjning har därmed undvikit de problem, som leder till utveckling (Wilkinson 1973:5). För ett samhälle i ekologisk jämvikt är befolkningsökning det största hotet (Wilkinson 1973:37). Många samhällen stabiliserar sin befolkning nära den övre gränsen för ekologisk jämvikt (Wilkinson 1973:46). Wilkinson använder inte begreppet bärförmåga utan talar i stället om ekologisk jämvikt. Inget av dessa begrepp innebär ett statiskt tillstånd. Nyckelord i hans framställning är ekologisk jämvikt, överexploatering, restriktioner, stabilt samhälle och befolkningsökning. Färöingarna hade verktyg för att bevara ekosystemens bärförmåga. Det viktigaste var Fårbrevet 1298, som jag tagit upp i avsnitt 5.2.3. Jag tar nu åter fram några viktiga bestämmelser ur detta. Om fårskötsel står:

The number of sheep to be kept on an area of pasture land shall be the same as it was in previous time, unless men see that it can accommodate more. In that case they are to have as many sheep as they agree on, and each man is to keep a flock proportionate to the size of his pasture. The same applies to other forms of livestock, cattle or horses. No-one is to keep a greater number than has previouly been agreed upon by everyone.

I citatets inledning påpekas att att antalet får i betesmarken skall vara detsamma som tidigare. Detta tyder på att utmarkens beten skötts bra och inte blivit överexploaterade. Fårbrevets bestämmelser genomfördes i bygderna av bystämman (grannastevna), vars medlemmar hade lokalkännedom och intresse av ett uthålligt bete. Antalet djur en gård fick hålla fastställdes i detalj också för smådjur som höns och ankor och antecknades i bystämmans protokoll. Antalet får har genom tiderna varit förvånansvärt konstant. Till bystämmans uppgifter hörde också att anställa en fårherde. Denne skulle lära känna alla får, vilket var nödvändigt för att utnyttja utmarkens beten optimalt. Herden föreslog också nödvändiga arbeten i utmarken, och ingen utom herden hade rätt att utan lov vistas i utmarken. I Hundbrevet bestämdes vem som fick hålla hund och hur många hundar. Fårbrevet var en nationell ram för naturresursernas utnyttjande, och möjliggjorde för samhällen att vårda egen natur (Omsorg om Jorden 1993).

Beträffande ägandeformer skriver emellertid Inga Carlman (2000) följande:

" ... men det finns ingen inneboende naturgiven egenskap som gör den ena eller andra ägandeformen bättre lämpad vad gäller att förvalta naturresurser i ett långsiktigt perspektiv så länge inte huvudfrågan lyfts fram som den är, nämligen inte vem som ska bestämma utan gränserna för vad som är bestämt och får bestämmas. " (Carlman 2000:186)

I Fårbrevet och Hundbrevet lyftes huvudfråga fram.

Fågelbergen exploaterades försiktigt. Man tog aldrig ut mer än vad man av erfarenhet visste att bestånden tålde. Reglerna byggde på en långvarig försöksverksamhet enligt trial and error-metoden. Bakom en del regler låg en omedveten, passiv anpassning, medan andra byggde på mycket medvetna kunskaper, se avsnitt 5.4. Varje klipphylla i fågelbergen hade ett namn, och det var lätt att klargöra vilka hyllor som skulle skattas. Fågelfångst nämns inte i Fårbrevet. Fisk fanns i allmänhet i överflöd under bondesamhällets tid, varför det inte fanns någon orsak att reglera fångsten. Vid odlingen av korn i inmarken bevarades gräsets rötter för att nästa år kunna ge upphov till en ny äng. Erosionen bör ha varit obetydlig. Färöingarna befann sig i ekologisk jämvikt med sin omgivning.

Utom Fårbrevet bör ett par faktorer till tas upp. Under bondesamhällets tid var de allra flesta av Färöarnas ca 80 bygder små eller mycket små. Här fanns den lilla geografiska och sociala skalan. I en bygd kände alla varandra. Många gemensamma arbeten som fårdrivning, höskörd och fågelfångst bör ha skapat en ”vi-känsla”. En kungsbonde kunde formellt vara enväldig i sin bygd, men hans uppförande påverkades av att han var beroende av andras frivilliga insatser.

Bondesamhället utnyttjade många naturresurser och var därigenom tämligen osårbart. Nödår inträffade, men de fick aldrig så katastrofala följder som de i Finland och Sverige. Ibland svalt dock fattiga människor. Färöingarna förefaller att ha varit vid god hälsa, och de uppnådde en hög medelålder. Inslaget av yttre och inre våld var mindre än i resten av Europa. Färöarna påverkades i allmänhet inte direkt av Danmarks krig. Enligt J.P. Joensen (1987) rådde en viss jämlikhet mellan husbönder och tjänstefolk. En högre utbildning i form av en latinskola fanns i Tórshavn, och dennas lärjungar blev till en del lärare ute i bygderna. På 1600-talet kunde de flesta manliga individer läsa. Det fanns en folklig kultur, som ännu är levande. Hit hör kedjedansen med sina kväden. Tack vare dessa överlevde det färöiska språket som ett folkspråk. Endast de besuttna hade någon form av medbestämmande.

Jag gjort ett par avstämningar till av mina slutsatser om bondesamhällets uthållighet. I den första har jag utnyttjat Agrawal (2003) och Ostrom m.fl. (1999). I deras uppsatser diskuteras utmärkande drag hos resurssystem och deras utnyttjare, institutionella åtgärder för att skydda allmänningar och den yttre omgivningen där också staten ingår.

Gränserna för gemensam egendom måste vara tydliga. På Färöarna markerade bygdens stenmur var utmarken började. Gränserna mot andra bygder var genom terrängens utformning väl definierade. Det var också klart utsagt hur långt ut i havet en strandägares rättigheter sträckte sig. Likaså var fågelbergen väl avgränsade. Institutionella förordningar skall vara enkla och lätta att förstå. Utnyttjandet av utmarken reglerades av Fårbrevet från 1298. Young (1979) anser att detta är ett sällsynt välskrivet juridiskt dokument. En lokal plan skall utarbetas för tillgång och för skötsel av allmänning. På Färöarna svarade bystämman för detta. Reglerna skall vara lätta att införa. Detta förefaller aldrig ha vållat någon svårighet på Färöarna. Brott mot bestämmelser bör följas av sanktioner av varierande hårdhet. Olovligt uppehåll i utmarken straffades med böter, och böter drabbade även den som bröt mot god ton fårägare emellan. Hundar som ofredade får skulle avlivas. Det talas i litteraturen aldrig om försök att hålla för många får i utmarken. Administrationen blev billig genom att bystämman arbetade utan ersättning. Restriktionerna beträffande utmarkens utnyttjande gav resurserna möjlighet att återhämta sig. Reglerna för fågelbergens utnyttjande kunde tas upp vid tinget, men i allmänhet var de informella. Genom erfarenhet hade man lärt sig hur mycket man kunde ta ut. För fisk och grindval behövdes inga restriktioner.

All verksamhet på Färöarna var mycket beroende av vädret. Det var svårt att förutse, hur mycket man kunde utvinna ur en naturresurs.

Agrawal (2003) och Ostrom m.fl. (1999) tar upp den lilla skalans betydelse. Medlemmar i en liten lokal och homogen grupp nära resurserna kan skapa förutsättningar för ett uthålligt samhälle. De kan lätt genomföra och kontrollera hur regler efterlevs. Den lokala gruppen kan identifiera en liten uppsättning av positiva förutsättningar. Beslut fattade av någon eller några har sina oönskade konsekvenser. Medvetna beslut av vissa individer och grupper siktar på att ge mindre till marginella och mindre mäktiga grupper. Alla framgångsrikt genomförda åtgärder är också tvingande och bördan av tvång faller ojämnt och främst på dem, som har mindre att säga till om. Bättre ställda medlemmar tjänar mest på allmänningens resurser. Bystämmans beslut fattades av dem, som förfogade över jord och kom därigenom att främst gynna stora jordinnehavare.

Slutligen några ord om marknadens och statens betydelse. I bondesamhället bytte man varor och tjänster. Pengar förekom möjligen, när jord såldes och köptes. Handeln med marknaden utanför Färöarna var viktig men blygsam och ökade i takt med att befolkningen ökade. Staten lade sig inte på något sätt i bystämmans arbete. Agrawal (2003) tar upp betydelsen av att staten kompenserar lokala brukare för naturvårdande insatser. Något sådant förekom givetvis inte under bondesamhällets tid. Den kungliga monopolhandeln subventionerade emellertid bondesamhället och bidrog därmed till att bevara ett konservativt samhälle. Även enkel ny teknik mötte motstånd. Jag har anfört fisket med långrev som ett exempel, se avsnitt 6.1.2.

All verksamhet var beroende av vädret: skörd av korn och hö, utfallet av fårskötseln, möjligheterna till fiske och fågelfångst och även upptagning av torv. Mycket regn försvårade torkning av fisk och kött. Någorlunda normala variationer i vädret klarade färöingarna, då ändå någon sektor i ekonomin fungerade bra. Extrema vädersituationer innebar en chock med fårdöd och dåligt fiske. Färöingarna åt sällan färsk mat utan lade upp förråd, som helst skulle räcka ett par år. Efter ett år med svår fårdöd byggde man systematiskt upp fårstammen. Andra chocker var epidemier, angrepp av sjörövare och blockad av öarna under krig. Vid epidemier upprättade ej drabbade öar karantäner. För att skydda sig mot sjörövare placerade man husen så att de inte kunde ses från havet, och får flyttades till otillgängliga ställen. När ett främmande fartyg syntes fiskade man inte. Utebliven import var svårare att bemästra. Under nödår stickade och sålde man fler strumpor, men då måste handeln fungera.

Färöingarna har uppenbarligen utnyttjat sina naturresurser på ett uthålligt sätt. Inträffade oår hade sin grund i klimatiska eller politiska förhållanden. Att tillgången på torv minskade var inte mycket att göra åt. Utrotningen av den ursprungliga fårrasen och decimeringen av sälar strider förvisso mot vår uppfattning om biologisk mångfald.

 

 

8.2.2 Sammanfattning

Färöarnas bondesamhälle uppfyllde många nutida krav på ett uthålligt samhälle:

  • En tidig nationell ram fanns i form av Fårbrevet
  • Varje lokalsamhälle bildade ett integrerat system för sin försörjning
  • Människors antal och livsstil var i balans med utnyttjade naturresurser
  • Framtida generationer fick samma möjligheter som tidigare
  • Fysiologiska grundbehov tillgodosågs i allmänhet
  • Medellivslängden var hög
  • Viss jämlikhet rådde mellan husbönder och tjänstefolk
  • Inre våld var ovanligt
  • Domstolarna var humana för sin tid
  • Det fanns en stark folklig kultur

Min slutsats blir att bondesamhället på Färöarna var ett uthålligt samhälle. För att visa att jag inte är ensam om denna åsikt, vill jag citera John F. West:

Peasant life in Faroe in the seventeenth and eightteenth centuries was hard, and often dangerous; but it had plenty of variety and interest, and many of its features are part of the Faroe scene to this day, even though some of the more picturesque can hardly be justified in strictly economic terms. (West 1972:22)

 

 

8.3 Från bondesamhälle till fiskarsamhälle

8.3.1 När miljön förändras

Wilkinson diskuterar vad som händer ett uthålligt samhälle, som förlorat sin ekologiska jämvikt. Under största delen av mänsklighetens historia har mänskliga samhällen systematiskt undvikit att växa ur sina försörjningssystem och att råka hamna i nya ekologiska problem (Wilkinson 1973:15). Ett samhälle förlorar sin ekologiska jämvikt som ett resultat av störning på någon del i det kulturella system, som genom restriktioner höll samhället inom resursbasen (Wilkinson 1973:37). Inte heller den fysiska miljön kan betraktas som en konstant faktor (Wilkinson 1973:15).

Utveckling behövs när ett samhälle växer ur sin resursbas och sitt produktionssystem. Likaså när det etablerade ekonomiska systemet visar sig otillräckligt och problem med försörjningen blir allvarligare. Utveckling kommer ur fattigdom, inte ur överflöd som många ekonomiska teorier vill få oss att tro. Fattigdom stimulerar sökandet efter nya resurser och får människor att pröva saker de tidigare undvikit (Wilkinson 1973:5). För att öka ett områdes bärförmåga behövs adaptiv strategi, baserad på ny teknologi, som alltså måste införas (Wilkinson 1973:16). Genom kulturell förändring byter ett samhälle en nisch mot en annan (Wilkinson 1973:10). Utveckling innebär inte nödvändigtvis en förbättring på sikt av människors livskvalitet (Wilkinson 1973:105). Däremot ökar samhällets komplexitet.

Bondesamhället var ett öppet och reversibelt system och var då och då utsatt för störningar och även för chocker. Exempel på sådana var förändringar i väder och i oceanografiska förhållanden men även förändringar av politiska förhållanden. Chockerna ledde till missväxt, fårdöd, felslaget fiske eller utebliven import. Eftersom de var kortvariga återställdes så småningom normala förhållanden. Instabiliteten påverkade heller aldrig hela systemet. Trots att systemet inte alltid fungerade perfekt, så hotades inte bondesamhällets existens förrän befolkningsökningen blev för stor. Utveckling kräver kraft, och det hade bondesamhället. Först satsade samhället på båtfiske, men så uppstod idén om industriellt fiske och den första sluppen inköptes. Ett nytt samhälle med ett annat socialt liv byggdes upp. Sluppfisket skapade under sin spridning betingelserna för sin tillväxt. Till dessa hörde handelsfirmorna med sina filialnät, den nya yrkeskåren av fiskflickor, export av klippfisk och övergången till penningekonomi. I fortsättningen blev yttre störningar av ekonomiskt och politiskt slag de dominerande. Som framhållits tidigare var bondesamhället ett uthålligt samhälle med möjligheter att försörja 4 500–5 000 människor. Behövliga förändringar skedde inom systemet. Till stabiliteten bidrog i hög grad den statliga monopolhandeln. Denna var skyldig att förse färöingarna med nödvändiga varor samt att köpa överskottet i deras produktion. Monopolhandeln kan betecknas som en social institution. All handel skedde till fasta priser, som kanske ändrades ett par gånger vart århundrade. Dessutom åtnjöt varje hushåll kredit, och det påstås att aldrig någon sattes på obestånd på grund av svårigheter att betala dessa. När befolkningen ökade och monopolhandeln avskaffades inträffade en helt ny situation, som det gamla samhället inte kunde klara.

Jacob (1996) har, som nämnt i avsnitt 2.1, synpunkter på utveckling. Den är en spontan och irreversibel process, som finns i alla samhällen. I varje utveckling samverkar såväl inre som yttre faktorer. Utveckling kan endast skapas på platsen, och inte skänkas med aldrig så stort bistånd. Lokalt förankrad kunskap kan förlora sitt värde. Förmågan att få ut något av de tillgångar man har kan gå förlorad. Fisket på Färöarna utvecklades spontant, och byggdes upp med egna medel. Utvecklingen drevs fram av en ökande befolkning, men en förutsättning för fisket var större efterfrågan på fisk i Europa. Genom att bondesamhället länge levde kvar jämsides med fiskarsamhället, bevarades den lokala kunskapen ända in i vår tid.

 

 

8.3.2 Anpassning till förändrad miljö

Parallellt med fisket utnyttjades samma naturresurser som i bondesamhället och på samma villkor. Det sistnämnda innebar att befolkningen levde upp till principer med ekologiska mål.

Kornodlingen lades med tiden ner, och därmed försvann en erosionsrisk. Potatis odlades från 1920-talet enligt en miljövänlig metod. Antalet får var hela tiden avpassat efter betesmarkernas bärförmåga. Fågelberg, som hotades av jakten med gevär, skyddades genom fridlysning.

Strax före andra världskrigets utbrott började fiskbankarna vid Färöarna att bli utfiskade, men detta berodde helt på utländska trålares verksamhet. Havet betraktades fortfarande som en global allmänning, och de danska myndigheterna förmådde inte skydda de färöiska fiskevattnen. Ekologiskt sett var allting väl. Sluppfisket blev emellertid ett fjärrfiske.

Mellan det gamla och nya i samhället uppstår en spänning, något som tydligt märktes på Färöarna. När fisket gick framåt och jordbruket tillbaka följde en förskjutning av makten i samhället. Handelsmän och redare tog över efter kungsbönder och jordägare. Dessutom uppkom en generationsklyfta. J.P. Joensen citerar i Folk og Fisk (1985) Daniel Bruuns iakttagelser på 1920-talet:

... der er ikke længere i de færøske Hjem den gamle Fred og Ro; De unge Folk gaar i Mængde til Island, ja, endog til Grønland, om Sommeren paa Fiskeri, og naar de kommer Hjem derfra drejer Samtalen sig naturligvis om, hvad de har oplevet og set, og der lægges Planer for Fremtiden. Men tidligere tænkte man mere paa Fortiden.

Jordbruket gick relativt tillbaka, då dess betydelse för folkförsörjningen minskade. I stället blev jordbruk ett stöd för annat yrkesarbete. Vanligt folk fick flera möjligheter till utkomst, och kvinnorna kom ut i förvärvslivet genom tillverkningen av klippfisk. Befolkning och företag blev rörligare, och den gamla kulturen blandades upp med inslag utifrån.

Tablå 8.1.

Ekonomiska och kulturella karakteristika för bondesamhället respektive fiskarsamhället.

Bondesamhället Fiskarsamhället
Jordbruk med binäringar Fiske med binäringar
Lokalt bundet Mobilt
Enhetskultur Mångkulturellt

Bullock (1982:9) påpekar att ett samhälle måste etablera ett förhållande till det förflutna, som hjälper till att assimilera förändringar. Bullock refererar till Ferdnand Braudel, som i ett stort historiskt arbete om Medelhavsområdet delat in tiden i tre delar.
Del I är geografisk tid, då förhållandet mellan människan och hennes fysiska miljö förändrades långsamt;
del II är social tid, då förändringar i ekonomiska, sociala och politiska strukturer och system sker snabbare än under geografisk tid men mycket långsammare än under nästa tid;
del III är individuell tid, då individens händelser sker och under vilken tid förändringar kommer mycket snabbt. Bondesamhället inföll under geografisk tid och fiskarsamhället under social tid. Efter andra världskriget accelererade utvecklingen på Färöarna, d.v.s. då hade den individuella tiden kommit.

Först när man har lärt sig att behärska det förflutna, citerar Bullock (1982:10) Braudel, kan förändringar få fast fäste. Övergången till fiskarsamhället vållade inga svårigheter. Det fanns gott om båtar, och alla män var sjövana och man utnyttjade endast mera av en resurs, som man redan hade. Nästa steg innebar att fisket industrialiserades genom köp av slupper. Här kan man tala om att innovatörer inledde utvecklingen. Båtfisket förmådde sätta igång sluppfisket, men detta saknade kraften till förnyelse – med Braudels ord behärskade man inte det förflutna. Före andra världskriget hade Färöarna endast ett fåtal trålare.

 

 

8.3.3 Färöingarnas situation i en föränderlig tid

Båtfisket innebar ingen större omvälvning i människornas liv. Arbetet var som det alltid varit, och vid dagens slut kom männen hem som vanligt. Den avgörande förändringen kom med de däckade fartygen. Med dessa industrialiserades fisket, och männen var hemifrån flera veckor i taget. Lönen för en fiskare var förhållandevis hög, men arbetet hade flera avigsidor. Det var tungt och enformigt, olycksrisken var stor, den sociala miljön ombord var besvärlig och bortovaron från hemmet var svår för alla inblandade. På grund av männens frånvaro måste många arbeten hemmavid tas över av kvinnor, barn och äldre. Kvinnorna fick ett nytt och tyngre ansvar och de fick det också tyngre rent kroppsligt. Till detta kom en välgrundad oro för familjemedlemmar ute på havet. Varje år omkom många fiskare.

Kombinationen fiske–jordbruk gav en stor trygghet under dåliga tider.

8.4 Slutord

  • Båtfisket moderniserades med tämligen enkla medel, och det var en verksamhet som lätt kunde samordnas med andra arbeten.
  • Sluppfisket blev en logisk fortsättning av båtfisket.
  • Båtfisket bedrevs hantverksmässigt, medan sluppfisket var ett industriellt fiske.
  • Med sluppfisket började flykten från landsbygden.
  • Ett tungt ansvar lades på kvinnorna, eftersom männen var borta en stor del av året.
  • Självhushållningen levde kvar jämsides med sluppfisket. Enligt Ottar Brox (1966) är kombinationen fiske–jordbruk mest till sin fördel under ekonomiskt dåliga tider.
  • Utländska trålare störde svårt närfisket.
  • Sluppfiskets satsning på begagnade fiskefartyg band fisket till en föråldrad teknik med låg produktivitet. Utvecklingen stagnerade.
  • Ett villkor för ett uthålligt samhälle är att avskrivningar motsvarar det verkliga slitaget av realkapitalet. Annars tär man på kommande generationers kapitalstock, och dessa tvingas att sänka sin livskvalitet. Utan realistiska avskrivningar finns heller ingen beredskap för den egna framtiden. Färöarna var mot slutet av slupptiden inte längre något uthålligt samhälle.
  • Produkter från primärsektorn betalas vanligen dåligt i ett industrialiserat samhälle. Ett lågt pris kan uppvägas av ökad kvantitet, men detta förutsätter att produktiviteten förbättras. Det misslyckades man med på Färöarna.
  • En dålig ekonomi och svåra arbetsförhållanden sänkte livskvaliteten.
  • Nu kom Färöarna att räddas av andra världskriget. Båda världskrigen har varit fördelaktiga för Färöarna, men de ekonomiska vinsterna har kostat många människor livet.
  • Det färöiska språket räddades och blev officiellt erkänt. Härigenom blev färöingarna en nation.

Hermele (2002) ger en kortfattad sammanställning över de här behandlade tidsepokernas kännetecken, se Tablå 8.2. På Färöarna var förhållandena något avvikande. I det färöiska bondesamhället användes inte plog utan spade, och dragdjur förekom inte. Den ekonomiska miljön var uppbyggd med tanke på detta, och det fanns heller inga vägar. Hästar användes som lastdjur, men alla bygder hade inte häst. Detta innebar att människan själv stod för nästan all den energi som behövdes för jordbruk och transporter. I det industrisamhälle som avlöste bondesamhället var seglande fiskefartyg länge den enda ”maskinen”. Först in på 1900-talet spelade motorer någon nämnvärd roll.

 

Tablå 8.2.

Karakteristika för produktionen inom bondesamhälle respektive industrisamhälle.
Efter Hermele (2002:58).

Bondesamhället Fiskarsamhället
Dominerande redskap Plogen Maskinen
Övergripande mål Överlevnad Materiellt välstånd
Produktion Mat Varor
Strategisk resurs Mark Kapital
Organisationsform Familjen Företaget
Energikälla Djuren Fossila bränslen
Vanligaste yrke Bonde Arbetare
Produktionssätt Eget Fabriksproduktion

Fiskarsamhället var ett helt annat samhälle än bondesamhället. Det märks inte minst på att det övergripande målet för industrisamhället med tiden blir materiell välfärd. Människans materiella behov som mat och skydd mot klimatet är små och oföränderliga, men nya samhällsförhållanden skapar nya behov. Till dessa hörde också politiska krav på frihet och jämlikhet samt ekonomiska krav på tillväxt och produktivitet. De sistnämnda fordrade en hårdare exploatering av naturen. Storsamhället har genom storskaligt och kapitalintensivt fiske ryckt undan grunden för den småskaliga försörjningen och för närliggande lönearbete. Samtidigt har storsamhället genom utbyggnad av vägar, farleder, hamnar, skolor och sjukvård öppnat den slutna bygden för inflytande utifrån och gett ett penningmässigt tillskott.

Färöingarna mötte industrialismen omkring sekelskiftet 1900 och svarade själva för de förändringar i livsföring och samhällsstruktur som storfisket förde med sig. Genom fiskets utveckling uppstod en dual ekonomi på Färöarna. Den moderna sektorns produktion var av industriell karaktär. Fisken fångades från fartyg, som låg länge ute till havs, och man tillverkade sedan klippfisk för export. De sekundära industrier som växte fram betjänade fiskerinäringen. Ett undantag var mejerihanteringen. Den traditionella sektorn var som tidigare inriktad på självförsörjning, och fiskaren hade ofta ett litet jordbruk som bisyssla. En fiskarfamilj utan jord hade länge svårt att försörja sig, och på några håll uppkom ett proletariat. Låga löner innebar en komparativ fördel, men omodern utrustning gav upphov till låg produktivitet, vilket motverkade effekten av låga löner. Fiskets kommersialisering ökade Färöarnas beroende av yttre marknader och detta ledde till att Färöarna marginaliserades. Marginaliseringen orsakades av att Färöarna var mer beroende av omvärlden än vad omvärlden var av Färöarna. Europeiska lågkonjunkturer kom att drabba landet så hårt att det inte längre utgjorde ett uthålligt samhälle. Färöingarna kontrollerade inte själva sin livssituation. I jämförelse med fiskarsamhället framstår bondesamhället som en skyddad verkstad eller som en lugn ankdam. Mycket av skyddet och lugnet stod monopolhandeln för.

bild
Mjölkpiga ca 1900
Foto Fornminnisavn Tórshavn.
bild
Färöing rustad för båtfiske ca 1900.
Foto Fornminnisavn Tórshavn.
 

De här två människorna gör inget fattigt intryck. Övergången från bondesamhälle till fiskarsamhälle började bra och gick länge bra. Krisen kom när fiskeflottan åldrades och blev dyr att underhålla. Mycket i avhandlingen handlar om natur och ekonomi men det viktiga är hur människorna hade det.

 

 

 

Abstract

Sustainability and sustainable development have been very debated conceps. Sustainable development had a central position in Our Common Future published in 1987. Caring for the Earth points out 9 criteria, which a now existing society must live up to in order to call itself sustainable. This sustainability has a broad meaning and emphsizes the situation of human beings. I have tried to implement these criteria on the Faroe Islands. I found that the peasant society was indeed a sustainable one, while fisherman society in its latest phase before World War II no longer was sustainable. Not all of the criteria can be implemented on old societies.

In old days the Faroes were a homogeneous and isolated community in the North Atlantic. Its members can be characterized as crofter-fishermen. They lived by raising cattle, cultivating barley, fowling, pilot whaling and knitting stockings and sweaters. Farming was based on infield-outfield system.

The famous Sheepletter issued in 1298 gave a national setting for farming, and it was skillfully carried out in the lokal communities. For 700 years the stock of sheep has remained the same, numbering about 70 000. That makes the Faroes unique! Farming was adapted to the carrying capacity of nature.

Life in a Faroe village was materially very hard but never the less more endurable than in other parts of Europe. The trading monopoly contributed a lot to this condition as it was serving as a social institution.

When population increased in the 19th century they passed into fishing. Farming with subsidiary occupations was succeeded by fishing with subsidiary occupations. At first men used to fish from open boats but later on from old sailing drifters purchased from England. Fishing with drifters was hard and monotonous work in a socially trying environment. The fact that most men were absent from home most part of the year increased the responsibility of women. Many women were also working in the production of split cod which was the main source of export. Fishing changed the structure of power as the crown farmers lost their dominating position in the community.

During the first decades of the 20th century the Faroes were dragged into the economic crisis which then overtook the Western World, but probably they were better off than most other areas. Still the Faroes were left in such a severe crisis that its society could no longer be considered a sustainable one.

Keywords

Keywords, Crofter-fisherman, Crown farmer, Drifter, Fishing, Fowling, Infield-outfield system, Pilot whaling, The Sheepletter, Split cod, Sustainability, Sustainable development, Trading monopoly.

 

Litteratur och källor

  • Agrawal, Arun, 2003: “Sustainable Governance of Common-Pool Resources: Context, Methods and Politics”. I: Annual Review of Anthropology 32. S. 243–262.
  • Albert, Alain (red.), 1995: Chaos and Society. Québec.
  • Andersen, Niels, 1895: Færøerne 1600–1709. København.
  • Andersen, R. (red), (årtal okänt). North Atlantic maritime culture. Haag/Paris/New York.
  • Arge, Símun V., 1991: “The landnám in the Faroes”. I: Arctic Anthropology 28:2. S. 101–120.
  • Atlas over Danmark, Serie II, Bind 2. 1976. København.
  • Barbour, Ian G., 1980: Technology, environment and human values. New York.
  • Bjørk, Arne Erik, 1956: Færøsk bygderet I: Husdyrbruget m.v. Nyutgiven som faksimil 1984 av Matrikulstovan. Tórshavn.
  • Bjørk, Arne Erik, 1957: Færøsk bygderet II: Ejendomsforhold og udskiftning. Nyutgiven som faksimil 1984 av Matrikulstovan. Tórshavn.
  • Bjørk, Arne Erik, 1963: Færøsk bygderet III: Strandretten. Nyutgiven som faksimil 1984 av Matrikulstovan. Tórshavn.
  • Bladh, Mats, 1995: Ekonomisk historia. Lund.
  • Bloch, Dorete & Jákupsson, Bárður (ill.), 1980: Færøflora. Tórshavn.
  • Bloch, Dorete (1994). Pilot whales in the North Atlantic. Age, growth and social structure in Faroese grinds long-finned pilot whale, Globicephala
  • melas. Tórshavn.
  • Borgström, Georg, 1975: Banketten. Stockholm.
  • Brandt, Jesper, 1983a: ”Det færøske bygdesamfund”. I: Geografisk orientering 1. S. 9–13. Bræderup, Danmark.
  • Brandt, Jesper, 1983b: ”Kapitalismens udvikling på Færøerne”. I: Geografisk orientering, 1. ræderup, Danmark.
  • Brandt, Jesper, 1987: ”En regional analyse af bæreevnens udvikling i de færøske hauger”. I: Fróðskaparrit 33.
  • Brandt, Jesper, 1992: ”Schafzucht auf den Färöern – zur Gewinnung Landschaftsökologischer Informationen durch statistische Analyse eines Landnutzungssystems”.
  • I: Petermanns Geographische Mitteilungen 136. S. 235–249.
  • Brandt, Jesper & Rasmussen, Rasmus Ole, 1976: ”Historisk materialisme og økologiske kriser”. I: Fagligt Forums kulturgeografiske hefter 6. København.
  • Brandt, Jesper & Rasmussen, Rasmus, 1979: Humanøkologisk beskrivelsemetode. Roskilde Universitet.
  • Brandt, Jesper & Guttesen, Rolf, 1978: “Population and climate in the development of Faroe peasant society”. I: Knud Frydendahl (red.), Proceedings of the
  • Nordic symposium on climatic changes and related problems Copenhagen 24–28 April 1978. (Klimatologiske meddelelser 4.) København. S. 60–67.
  • Brandt, Jesper & Guttesen, Rolf, 1981: “Changes of the rural landscape on the Faroe Islands in the Middle Ages”. I: V. Hansen (red), Collected papers
  • presented at the Permanent European conference for the study of the rural landscape held at Roskilde, Denmark, 3–9 June 1979. S. 17–24. København.
  • Broberg, Gunnar, Wikander, Ulla & Åkermark, Klas (red.), 1994: Bryta, bygga, bo. Stockholm.
  • Brox, Ottar, 1966: Nordnorge og sentralbyråkraterna. Tromsö.
  • Brú, Heðin, 1976: “Old Halgir”. I: Faroe Isles review 1:1. S. 20–22.
  • Bruun, Daniel, 1929: Fra de færøske bygder. København.
  • Bullock, Alan, 1982: The past and the future: two lectures. New York.
  • Bunte, Rune & Jörberg, Lennart (red.), 1969: Problem i världsekonomins historia. Lund.
  • Carlman, Inga, 2000: Framtiden i förfädernas händer: om äganderätt och annan rätt till marken från landskapslagarna till modern tid ur ett miljörättsligt
  • perspektiv. Stockholm.
  • Christensen, Jørgen Møller & Nyström, Bente, 1997: Fiskar i Nordsjön. Stockholm.
  • Christiansen, H., Christiansen, J. & Hylin, Birgitta (red.). Färöarna förr. Utg. av Samfundet Sverige–Färöarna. Stockholm.
  • Christiansen, Sofus, 1978: ”Infield-Outfield Systems”. I: Geografisk tidskrift 77:1–5. S. 1–5.
  • Ciliers, Paul, 1998: Complexity and postmodernism: understanding complex systems. London – New York.
  • Connolly, Sean J. (red.), 1998: The Oxford Companion to Irish History. Oxford.
  • Dahl, Sverri & Poulsen, Ásmundur (foto), 1976. “Timber Churches of the Faroes”. I: Faroe Isles review 1:2. S. 24–31.
  • Danmarks natur 10 = Nørrevang, Arne, Meyer, Torben J. & Chriastiansen , Steffen (red.), 1975: Danmarks natur bd 10: Grønland og Færøerne. 2. udg. København.
  • Dansgaard, Willi m.fl. (1975). “Climatic changes, Norsemen and modern man”. I: Nature Vol. 255 May 1 1975. S. 24–28.
  • Debes, Hans Jacob, 1990: Føroya Søga 1: Norðurlond og Føroyar. Tórshavn.
  • Debes, Hans Jacob, 1993: Politiska søga Føroya, 1814–1906. Tórshavn.
  • Debes, Hans Jacob, 1995: Føroya Søga 2: Skattland og len. Tórshavn.
  • Debes, Hans Jacob, 2000: Føroya Søga 3: Frá kongligum einahandli til embætisveldi. Tórshavn.
  • Debes, Hans Jacob, 2001: Færingernes land. København.
  • Debes Joensen, Hans, 1978: “The health Service and Health Conditions in the Faroe Islands”. I: Faroe Isles review 3:1. S. 16–22.
  • Degn, Anton, 1929: Oversigt over fiskeriet og monopolhandelen paa Færøerne 1709–1856. Tórshavn.
  • Dirckinck-Holmfeld, Kim, Møldrup, Susanne & Amundsen, Marianne (red.), 1996: Færøsk arkitektur. København.
  • Dutie, David, 1993: “How to grow a green economy”. I: New Scientist 1858. S. 39–43.
  • Elmér, Åke (red.), 1978: Från fattigdom till överflöd. Stockholm.
  • Eriksson, Karl-Erik, 1992: ”Fysiska grunder för ekologisk ekonomi”. I: Humanøkologi 1. S. 6–?
  • Ewens, Johannes, 1975: Jordfællesskab og udskiftning paa Færøerne: Famien bygd. København.
  • Fink, Hans, 1993: “Humanøkologiens naturbegrep.” I: Humanekologi ¾.
  • Fisher, James & Lockley, Ronald M., 1954: Sea-birds. London.
  • Frágreiðing frá Føroya Fuglafrøðifelag 12:1 (1998).
  • Fångstkultur i Västnorden. Hunters of the North (2002). Utg. av Föreningen Norden. Stockholm – Føroyar.
  • Färingasagan (1992). Övers. av Bo Almqvist. Utg. av Statens historiska museum. Stockholm.
  • Guttesen, Rolf (red.), 1996: The Faeroe Islands Topographic Atlas. København.
  • Guttesen, Rolf, 2001: ”Klimatvariationer på Färöarna 1813–1892 rekonstruerade med information från en lantbrukares dagböcker”. I: Terra: Geografiska
  • sällskapets i Finland Tidskrift 3. S.??
  • Hägerhäll, Bertil (red.), 1998: Vår gemensamma framtid. Stockholm.
  • Hagström, Björn, 1977: “The Faroese Language”. I: Faroe Isles review 2:1. S. 31–37.
  • Hansen, Bogi, 2000: Havið. Tórshavn.
  • Hausum, Sibylla & Kaijser, Ingrid (red.), 1998: Människor och båtar i Norden. Stockholm.
  • Heinesen, William, 1976: “Tórshavn, the Navel of the Universe”. I: Faroe Isles review 1:2. S. 36–44.
  • Heinesen, William, 1984: De forlorade musikanterna. Övers. Jan Gehlin. Stockholm.
  • Hermansson, Nanna, 1976: Nólsoy. Lund.
  • Hermele, Kenneth, 2002: Vad kostar Framtiden? Globaliseringen, miljön och Sverige. Stockholm.
  • Hodne, Frits & Honningdal, Grytten Ola, 1992: Norsk økonomi 1900–1990. Oslo.
  • Holism. Artikel i Webster’s online dictionary. Hämtad från http://www.websters-online-dictionary.org/definition/holism. Publicerad. Hämtad 2004-10-11.
  • Holm, P. A. (1887). Skildringer og sagn fra Færøerne. København.
  • Holmberg, John, 1995: Socio-ecological principles and indicators for sustainability. Göteborg.
  • Human ecology. Artikel från Wikipedia. Hämtad på http://en.wikipedia.org/wiki/Human_ecology. Senaste revisionen 2009-07-20. Hämtad 2009-08-04.
  • Ingmanson, Inger, 1996: Kan man äta sånt? En bok om ätliga växter. Stockholm.
  • Ísakson, Finnbogi, 1983: Tilburðir í okkara øld 1: 1901–1905. Klaksvík.
  • Ísakson, Finnbogi, 1987: Tilburðir í okkara øld 2: 1906–1909. Klaksvík.
  • Jacob, L. Merle, 1996: Sustainable Development. Göteborg.
  • Jacobsen, Mads Andreas & Matras, Christian, 1961: Føroysk-donsk orðabók. Tórshavn.
  • Jacobsen, Mads Andreas & Matras, Christian, 1974: Føroysk-donsk orðabók. Eykabind. Latið úr hondum hevur Jóhan Hendrik W. Poulsen. Tórshavn.
  • Jensen, Nicolina, 1977: “Wool Faroese gold” I: Faroe Isles Review 2:1. S. 24–30.
  • Joensen, Anders Holm, 1996: Fuglene på Færøerne. København.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1975: Færøske sluppfiskere. Århus.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1976: “Pilot whaling in the Faroe Islands”. I: Ethnologia Scandinavica.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1977: ”The Faroese boat”. I: Faroe Isles review 2:1. S. 6–11.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1980: Färöisk folkkultur. En översikt. Lund.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1982: ”The physical environment of the Faroes”. I: G. K. Rutherford (red.), The physical environment of the Faeroe Islands. Haag.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1982: Fiskafólk. Tórshavn.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1985: Folk og fisk. Aalborg.
  • Joensen, Jóan Pauli, 1987: Fra bonde til fisker. Tórshavn.
  • Joensen, Robert, 1979: Fåreavl på Færøerne. København.
  • Joensen, Robert, 1988: Útróður 1845–1945. Klaksvík.
  • Jóhansen, Jóhannes, 1978: “Cereal cultivation in Mykines, Faroe Islands AD 600”. I: Årbog/Danmarks geologiske undersøgelse. S. 93–103.
  • Jóhansen, Jóhannes, 1979: 30 føroysk tarasløg. Tórshavn.
  • Jóhansen, Jóhannes, 1981: “Vegetational development in the Faroes from 10 000 BP to the present”. I: Årbog/Danmarks geologiske undersøgelse. S. 111–136.
  • Jóhansen, Jóhannes, 1985: Soleiðis komu platurnar til Føroya. Tórshavn.
  • Johansen, Sámal, 1970: Á bygd fyrst í tjúgundu øld. Vágur.
  • Johansen, Sámal, 1978: “Fishing under oars in the Faroes”. I: Faroe Isles review 3:1. S. 38–45.
  • Kirby, John, O’Keefe, Phil & Timberlake, Lloyd (red), 1995: The Earthscan reader in sustainable development. London.
  • Kirch, Patrick V., 1997: ”Microcosmic histories: island perspectives on ‘global’ change”. I: American anthropologist 99:1. S. 30–42.
  • í Kongsstovu, Julianna, 1978: “Traditional Faroese dress”. I: Faroe Isles review 3:1. S. 24–35.
  • Landt, Jørgen, 1800: Forsøg til en beskrivelse over Færøerne. København.
  • Lindberg, Ebba & Hylin, Birgitta, 1984: Färöord: liten färöisk-svensk ordbok. Utg. av Samfundet Sverige–Färöarna. Stockholm.
  • Lindholm, Stig, 1985: Kunskap: från fragment till helhetssyn. Stockholm.
  • Lovelock, James, 1988: Gaia. Stockholm.
  • Läget i världen 1996: FN rapporterar om mänskliga rättigheter och mänsklig utveckling. Stockholm.
  • Løgtings- og Vártingsbókin 1655–66, 1958. Tórshavn.
  • Macken, Walter, 1950: Rain on the wind. London.
  • Madsen, Heini, 1992: Grind, Færøernes hvalfangst. Vadum.
  • Magnusson, Lars, 1996: Sveriges ekonomiska historia. Stockholm.
  • Mason, Thomas H., 1967: The islands of Ireland. Cork.
  • Meyers, Norman, red.), 1990: Gaias atlas om Jorden. Stockholm.
  • Moran, Emilio F., 1979: Human adaptability: an introduction to ecological anthropology. North Scituate.
  • Mortensen, 1998: ”Bådene på Færøerne”. I: Haasum, Sibylla & Kaijser, Ingrid (red.), Människor och båtar i Norden. Stockholm.
  • Muus, Bent J. & Nielsen, Jørgen G., 1999: Havsfisk och fiske i Nordvästeuropa. Stockholm.
  • Næss, Arne, 1981: Ekologi, samhälle och livsstil. Stockholm.
  • Nauerby, Tom, 1996: No nation is an island: language, culture and national identity in the Faroe Islands. Aarhus.
  • Nelson, Bryant, 1980: Seabirds: their ecology and biology. London.
  • Nolsøe, Jens Pauli, 1986: Arbejderklassen på Færøerne 1890–1940: en analyse af dens tilblivelse og utvikling. Speciale i historie. Københavns
  • Universitet.
  • Nolsøe Dam, Ove, 1974: Veiðilógin. Tórshavn.
  • Nordberg, Michael, 1984: Den dynamiska medeltiden. Göteborg.
  • Nørrevang, Arne, 1977: Fuglefangsten på Færøerne. København.
  • Nørrevang, Arne, 1986: “Traditions of sea birds fowling in the Faroes: an ecological basis for sustained fowling”. I: Ornis Scandinavica 17. S. 275–281.
  • Olsen, Heini, 1976: “Milestones in the North Atlantic”. I: Faroe Isles review 1:1. S. 38–43.
  • Olsson, Alfa, 1954: ”Färöiska kostvanor”. I: Rig: tidskrift för Föreningen för svensk kulturhistoria 37:3. S. 79–91.
  • Omsorg om Jorden: en strategi för överlevnad, 1993. Övers. Bertil Hägerhäll. Utg. av Naturskyddsföreningen. Stockholm.
  • Ostrom, Elinor, m.fl., 1999: “Revisiting the commons: local lessons, global challenges”. I: Science 284. S. 279–282.
  • Panum, Peter L., 1971: “Iagttagelser anstillede under mæslinge-epidemien paa Færøerne i aaret 1846”. I: Fra Færøerne/ Úr Føroyum 4.
  • Patursson, Erlendur, 1961: Fiskiveiði – Fiskimenn 1850–1939, bd 1–2. Tórshavn.
  • Paulsen, Vilhelm G., 1975a: ”Færøsk fiskeri 1800–1912”. I: Geografisk Orientering 2. Bræderup. S. ??
  • Paulsen, Vilhelm G., 1975b: ”Færøsk fiskeri 1912–1974”. I: Geografisk Orientering 5. Bræderup. S. ??
  • Pedersen, Alwin, 1954: Fågelberg i Atlanten. Uppsala.
  • Perlinge, Anders, 1995: Bondeminnen: människan och tekniken i jordbruket under 1900-talet. Stockholm.
  • Petersen, Poul, 1968: Ein føroysk bygd. Tórshavn.
  • Philipson, Sten M, 1984: Med naturen som referenspunkt. Lund.
  • Prigogine, Ilya & Strengers, Isabella, 1985: Ordning ur kaos. Uddevalla.
  • Rasmussen, Holger, 1968: Føroysk fólkamenning. København.
  • Rasmussen, Jóannes & Noe-Nygaard, Arne, 1970: Geology of the Faereo Islands. København.
  • Rasmussen, Jóannes, 1979: Leiðbeining til jarðafrøðiligt føroyakort. Tórshavn.
  • Rasmussen, Jóannes, 1998: Føroya Jarðfrøði. Tórshavn.
  • Rawls, John, 1999: En teori om rättvisa. Övers. Annika Persson. Göteborg.
  • Resen, Peder Hansen, 1680-talet: Atlas Danicus: Færøerne. Nyutgiven 1972 av Jørgen Rischel & Povl Skårup. København.
  • Royle, Stephen A., 1989: ”A human geography of islands”. I: Geography. S. 106–116.
  • Schama, Simon, 2002: A history of Britain: the fate of empire 1776–2000. London.
  • Scoones, Ian, 1998: “Sustainable rural livelihoods: a framework for analysis”. I: IDS Working Paper 72. Brighton.
  • av Skarði, Jóhannes, 1978: ”The Faroese Leypur”. I: Faroe Isles review 3:1. S. 6–13.
  • SLGS 1 = DFID sustainable livelihoods guidance sheets, section 1. Informationsmaterial publicerat av Department for International Development
  • (pdf-dokument). Hämtat från www.livelihoods.org/info/info_guidancesheets.html. Publicerat 1999-05-05. Hämtat 2007-03-02.
  • Stålfelt, Martin G., 1965: Växtekologi: balansen mellan växtvärldens produktion och beskattning. Stockholm.
  • Svabo, Jens Christian, 1976: Indberetninger fra en reise i Færøe 1781 og 1782. Utg. av Napoleon Djurhuus. København.
  • Synge, John Millington, 1996: Aranöarna. Övers. Kaj Attorps. Stockholm.
  • Szabo, Mátyas, 1967: Svältfödningen och dess bakgrund. I: Fataburen. Stockholm. S. 197–208.
  • Söhrman, Ingmar, 1977: Språk, nationer och andra farligheter. Stockholm.
  • Sørensen, Søren & Bloch, Dorete, 1990: Fugle i Nordatlanten. København.
  • The Economist (1996 Sept. 28th), s. 39–40.
  • Thorsteinsson, Arne E., 1976: “The testimony of ancient architecture”. I: Faroe Isles review 1:1. S. 11–19.
  • Toynbee, Arnold. J. (1950). Kulturernas historia. I sammandrag av D. C. Somervell. Stockholm.
  • Vaag, Høgnesen Roland (1971). ”Færøernes Historie”. Jordens folk, 7. Årg. Nr. 1. København.
  • Vártings- og Løgtingsbókin 1667–90, 1961. Tórshavn.
  • Wandén, Stig. (1992) Etik och miljö. Stockholm.
  • Warberg, Bo (1978). Urbaniseringsproces: en færøsk studie. Sosiologisk Institutt, Bergens Universitet.
  • West, John F., 1972: Faroe: the emergence of a nation. London.
  • West, John. F., 1976: “The Land and its People”. I: Faroe Isles review 1:1. S. 24–36. Tórshavn.
  • West, John. F., 1985: The history of the Faroe Islands 1709–1816. Volume I: 1709–1723. København.
  • Westergaard, Harald, 1980: “Mortality in remote corners of the world”. I: Journal of Statistical Society of London 43:3. S. 509–520.
  • Wholeness. Artikel i Wikipedia. Hämtad från http://en.wikipedia.org/wiki/Wholeness. Hämtad 2004-10-17.
  • Wigley, Tom M. L., Ingram, M. J. & Farmer, D. G. (red.), 1982: Climate and history. Cambridge.
  • Wilkinson, Richard G., 1973: Poverty and progress. London.
  • Wylie, Jonathan, 1987: The Faroe Islands, the interpretations of history. Lexington.
  • Young, G. V. C., 1979: From the vikings to the reformation. Isle of Man.
  • Zachariasen, Louis, 1961: Føroyar sum rættarsamfelag, 1535–1655. Tórshavn.
  • Ølgaard, Anders (red.), 1968: Færinger – frænder. København.
  • Österberg, Eva, 1995: Folk förr. Stockholm.

 

 

 

 

 


Nyhetsbrev

 

Prenumerera på vårt oregelbundna Nyhetsbrev.

 
 


Bli medlem

 

Bli medlem - Din genväg till Färöarna.

 
 


Facebook

 

Håll dig uppdaterad - Följ oss på Facebook.

 
 


Kontakta oss

 

Frågor ? Skriv till oss här.

 
 

 

 

 

 

 

 

  Logga in

Inloggning för medlemmar.
Inte registrerad ?
Klicka på "Skapa inloggning" nedan.