Mycken läsning Artiklar med tema Färöarna

 

 

 

Gammal artikel

skapar nyfikenhet och öppnar dörrar.

 

 

Fyndet av nedanstående tidningsartikel öppnade dörren till en större studie från början av 60-talet. Medlemmen Elisabet Johanssons uppmärksamhet vid ett besök på Ljungby museum häromåret, gör att Samfundet kan presentera flera artiklar om en ung småländska på stipendieresa till Färöarna sommaren 1963.

 

Smålands Allehanda var en dagstidning utgiven i Jönköping. Den började utges 1879 och redan fem år senare, 1884, gick Jönköpings tidning upp i Smålands Allehanda. I början av 60-talet hade tidningen en upplaga på knappt 11 000 exemplar och en hushållstäckning på nästan 30 procent i Jönköpingstrakten. Tidningens kulturskribent Gunnar Olsson som intervjuade resenären, skrev också lokalhistoriska verk bl.a. en skrift om Wilhelm Moberg.
1974 sammanlades Smålands Allehanda med Jönköpings-Posten.

Med i bagaget till Färöarna hade Inga-Mi Vannérus en utbildning från Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg och erfarenheter från arbete som bl.a. textilkonstnär. Som andra nordister reste hon för att få intryck av samt studera den gamla färöiska allmogekulturen. Mötet med Färöarna gav henne både inspiration och ny kunskap.

 

 

Smålands Allehanda, 23 augusti 1963

 

Jönköpingsbo

på färöisk odyssé.

 

I

Långt ut i Atlanten ligger Färöarna, den danska ögruppen med anor från vikingatiden, och där folket ännu talar sin egenartade fornnordiska dialekt. Hittills har de sjutton bebodda öarna ej tillhört de mest frekventerade turistmålen. Denna lilla golfströmsomflutna och ofta dimhöljda kontinent har i sommar besökts av textilkonstnärinnan Inga-Mi Vannérus från Jönköping. Hon fick ett Hammarskjöldstipendium av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, och resan blev en verklig upplevelse. Vår medarbetare Gunnar Olsson har talat med Inga-Mi Vannérus och det första avsnittet av två publiceras i dag.

 

Öarna, med berggrund av basalt, ligger på en undervattenströskel, som går från Skottland och Shetlandsöarna till Grönland, avståndet till dessa är 300 resp. 450 km. Färöarna är skoglösa men har en frodig gräsväxt. Den jord som är odlingsbar är bördig men föga utnyttjad. Inte ens potatis odlas för öarnas eget behov. Det visade sig dock, att under kriget, då man i ren panik satte i gång att odla potatis, skörden blev så riklig att man kunde exportera åtta skeppslaster till Island. Befolkningen livnär sig huvudsakligen av fiske, fåravel samt val- och sjöfågelfångst.

 

Munkestuen i Tinganes genom Inga-Mi Vannérus' ritstift.

 

Man vet att öarna kristnades år 1.000, sedan de redan tidigare bebotts av kristna eremiter, som fördrivits av norska vikingar. De hemsöktes även av digerdöden och sjörövares härjningar. Färöarna lades 1709 under dansk förvaltning, och handeln bedrevs därefter monopolistiskt av staten. Dess frigivande 1856 inledde ett materiellt och även kulturellt uppsving, och småningom uppstod en stor nationell rörelse, som burit rika frukter i dessa hänseenden. Färöarna blev eget amt och fick 1848 självstyrelse. Största öarna är Strömö, Österö, Vaagö, Syderö och Sandö, tillsammans med en yta om cirka 1.400 km. Thorshavn som är huvudstaden, och ligger på en smal halvö, sträcker sig ut i sydostlig riktning mellan Östre Vaag och Vestre Vaag. Dess yttre del heter Tinganes.

 

Turistväsendet är ganska outvecklat, och jag hade det besvärligt med planeringen, förklarar vår färöresenär. Inte ens i Köpenhamn lyckades jag få någon hjälp med den. "Dessvärre" kunde man ej heller stå till tjänst med någon lämplig bok om de fjärran öar, som jag kände så stark dragning till. Jag kom emellertid ombord på den lilla ångaren "Tjaldur" (Strandskatan) och nådde min destinationsort efter två dygns behaglig sjöresa, berättar Inga-Mi Vannérus.

 

Där stod jag alltså relativt ensam i det solbelysta Thorshavn och såg mig omkring, ensam och nyfiken. Det skulle visa sig hopplöst att komma till tals med folk hela första veckan. Detta på grund av det förestående besöket av danske kungen; alla människor av vikt och betydelse tycktes nämligen vara upptagna med förberedelserna till detta evenemang. Jag försökte varje dag komma in på museet och båtmuseet, men detta visade sig omöjligt.

 

Intendenten på museet, Sverre Dahl, var i början av veckan sysselsatt med en utgrävning i Mykines, och han måste först lämna sitt tillstånd för att jag skulle få komma in ensam. Museet är nämligen endast öppet söndagar. Alltså fick jag sköta mig själv större delen av veckan.

 

Så kom äntligen den stora dagen för kungabesöket. Blicken mötte en stad i flaggskrud och feststämning. Dannebrogen och färöiska flaggorna lyste mot julihimmeln, och folkmassan myllrade i hamnen för att hylla kung Frederik. Själv tittade jag aldrig på kungen men väl på folket. Nästan alla kvinnor var i färödräkten, medan mansdräkterna var påfallande få. På Färöarna kan man tala om nationaldräkt. Det finns bara en!

 

Söndagen lovade att bli än mera givande för mig, jag skulle nämligen denna dag få ägna mig åt grundliga museistudier. Vid 15-tiden på söndagsmiddagen kom äntligen en gammal gumma och öppnade. Jag möttes av en herre, tydligen en amanuens. Han föreföll mycket trött efter kunga-middagen på hotell Föroyar på lördagskvällen. Han pekade på gumman och sa, att hon fått ta kungen och prinsessorna i hand. Jag förklarade för amanuensen, att jag var här på en kort studieresa, hade ont om tid och ville komma in i båtmuseet. Det var inte hans uppgift, att visa detta, sade han, utan att detta tillkom Sverre Dahl.

 

Tyvärr var Dahl emellertid denna dag i Klakksvik på kyrkoinvigning med kungen. Själv hade amanuensen inget intresse av att ta hand om mig. Detta tycks f. ö. vara något typiskt för färömentaliteten: det vi inte hinner göra i dag, det kan vi göra i morgon — eller, varför inte, i övermorgon. Jag gick emellertid in och började teckna. Museet är tydligen en mötesplats för thorshavnarna på söndagarna. Alla skulle i varje fall in och prata med gumman, som tagit kungen i hand.

 

Här stod jag nu och ritade i tre timmar, med ungar som vimlade kring benen, och vuxna som gjorde allt utom att titta på samlingarna. Men den givande ronden tog plötsligt slut, ty den gamla gumman var trött och ville gå hem redan halv sex, en halv timme före stängningsdags — sedan hon många gånger fått berätta om hur det kändes att ta kungen i hand.

 

För min del innebar kungabesöket en sensation, som jag inte hoppats på att få uppleva, nämligen färisk dans. Den förekommer eljest varje måndag under vinterhalvåret. Eldsjälen i det hela är Johannes av Skardi. Han lär upp barnen från sex års ålder i att fördra de gamla kvädena eller dansvisorna. Nu var det ett speciellt tillfälle i staden, och i Skönleikarhuset (motsv. Folkets hus) skulle det dansas. Det visade sig att det redan kl. 19 var uppvisning av ett dansk folkdanslag och att färödansen skulle börja. Vi tittade på de danska danserna, som försiggick på en mycket liten scen, men det var trots detta mycket trevligt att titta på dem. I förvissningen att färödansen småningom skulle börja — tiden var satt till kl. 21.00 —gick vi runt Thorshamns centrum fem gånger. Sedan var kl. 21, och då började brandsirenerna plötsligt tjuta. Alla satte i gång att springa, även de som stod utanför Skönleikarhuset. Alla förhoppningar om dans syntes vilja gå upp i rök, men då dök Johannes av Skardi plötsligt upp och undrade om jag upplevt något märkligt sedan vi sist träffades. — Dessvärre icke, måste jag svara — och nu ser det ut som om branden skulle förstöra det hela.
— Den är redan över, kunde han meddela, och i detsamma kom en mycket antik brandbil farande tillsammans med allt folket.

 

Dansen sattes i gång av 10-12 deltagare. Det var tre unga kvinnor i färödräkter och några unga män. Dessa hade inte färödräkt utan var klädda i vanlig kavaj eller stickad tröja. Småningom blev det flera dansande och visorna helt medeltida, med omkväden om jungfrur och riddersmän — en del livliga, andra långsammare i tempot. Det hela var fascinerande, det gungade och böljade som ett hav eller ett sädesfält. Dansen är fantastisk, och jag är glad över att ha fått vara med om verkligt fin och genuin färödans, med ovanligt många och välsjungande färingar. En vacker tradition, som tydligen kommer att fortleva.

 

— Vad jag inte fick tillfälle att vara med om var Olai, den stora folkfesten, som äger rum varje år 27-31 juli. Då är alla affärer stängda, och man roar sig från arla till särla, med ryttar- och roddartävlingar och mycket annat. Det råder, berättar man fullkomlig karnevalsyra under dessa sorglösa dygn.

 

— Till det mest intressanta i den färiska allmogekulturen hör leksakerna. Här har de naturliga förutsättningarna utnyttjats på ett genialt sätt. När fågelfångsten var aktuell kom alla leksaker av fjädrar till. Av valben, kotor och torskhuvuden gjordes saker, så genuint färiska att det är en fröjd att se dem. Ett slags pyssel för äldre, skulle man kunna kalla de s. k. njurlåsen. Av sådana fanns flera med en kombination av tre stycken knoppar, som låser på sådant sätt, att den, som inte känner till kombinationen, inte kan komma in i skrinet.

 

 

 

 

Smålands Allehanda, 24 augusti 1963

 

II

I dag införs det andra och sista avsnittet om textilkonstnärinnan Inga-Mi Vannérus erfarenheter från Färöarna, där den bekanta jönköpingskonstnärinnan vistades på ett Hammarskjöldstipendium. Gunnar Olsson har skrivit artikeln och teckningarna har utförts av Inga-Mi Vannérus. I Båtmuseet i Thorshavn fann hon bl. a. en samling skepp, vars stävar ovedersägligen bygger på de gamla vikingabåtarnas traditioner med "drakhuvuden". Den andra bilden visar den mer än 100-åriga prästgården i Vidareidi.

 

Båtmuseet, som byggdes 1942, kom till på initiativ av färödiktaren Djurhuus och hans hustru. Tidigare har de samlat några färiska båtar, eftersom de fruktade att den gamla fina båttraditionen skulle försvinna. Så skänkte de en grundsumma till en byggnad och lyckades även intressera byrådet och landsstyret att skänka pengar. Det räckte till ett större hus, som även inrymmer en naturvetenskaplig avdelning och ämbetsrum för geolog och arkeolog.

 

Båtmuséet. Teckning Inga-Mi Vannérus.

 

För något 10-tal år sedan bildades en naturvetenskaplig förening, som främst skall vara ett forum för färöisk vetenskap och samtidigt ett ansikte utåt samt vara förbunden med utländska institutioner. 1952 startades en modersmålsförening, som har sina lokaler på båtmuseets loft; den har bl.a. ett stort arkiv, med alla identifierade ord överskådligt ordnade i kortregister. Katalogiseringen har utförts av Johannes av Skardi, som hade en hel del av intresse att berätta för mig härom. Sedan den danska reformationen har det färöiska språket stått praktiskt taget stilla, då danskan blev kyrkospråket och alla brev och skrifter f.ö. författades på danska. Färöiskan blev alltså ett vardagsspråk, med ett ganska rikt ordförråd, då det gällde det dagliga livet. F.n. håller man på med en dansk-färöisk ordbok. En färöisk-dansk har funnits ett 40-tal år men oändligt många ord saknas och nya ord görs. Ordboksförfattarna är purister. Medan jag var där gjordes ett nytt ord för kloak, boränna, alltså ränna, som leder från ett bo eller hus. All den litteratur som finns på färöiska — cirka 3 hyll-meter — finns på loftet, där föreningen har sina lokaler.

 

I samband med kungabesöket blev den nya Christianskyrkan i Klakksvik invigd. Den nya kyrkan är vacker och dominerar hela staden, har en förnämlig altartavla och har 1.000 sittplatser. Den är av basaltsten och svarttjärad fur och verkar inspirerad av dels den aldrig fullbordade stenkatedralen i Kirkjubö och dels av de efter färöiska förhållanden gamla (omkr. 1820) bygdekyrkorna. Den saknar torn, och klockorna sitter i taknocken direkt. Man har sagt, att den i sitt konglomerat är t.o.m. alltför färöisk. Bygdekyrkorna har en speciell allmogearkitektur. De är byggda helt i fur, och även inredningen är i omålad fur. Den nya kyrkan har också denna inredning. Exteriören på de gamla kyrkorna är svarttjärad med vita fönsterbågar. Taket är av torv, och klockorna sitter i en vitmålad takryttare. I de gamla kyrkorna i Kollafjord och Hvalvik finns mycket vackert skurna korskrank, med "Livets träd" i olika stiliseringsstadier.

 

Domkyrkan i Kirkjubö skulle enligt en gammal minnestavla ha börjat byggas av en viss biskop Erland någon gång på 1400-talet. Denne Erland var en from man, berättar legenden, och han gick med en tagelskjorta närmast kroppen. Han var förfaren i såväl andliga som världsliga angelägenheter. Det berättas att bispkyrkan blev ödelagd genom brand, medan Erland en gång befann sig i Bergen, och att den fromme mannen i en vision förnam vad som i samma stund hände med hans kyrka, och brast i högljudd gråt. Emellertid vet en annan sägen berätta något om att biskopen Erland kan vara identisk med den biskop Mus, som pinade skatter ur färöingarna för att få stenkyrkan färdig, och därför fördrevs ur landet.

 

— Andra veckan, fortsätter Inga-Mi Vannérus, besökte jag Kirkjubö. Jag åkte dit på motorcykel med Johannes av Skardi, tecknade och filmade flitigt och berikade mitt vetande inte så obetydligt tack vare min ciceron, som är en av öarnas mera bemärkta kulturpersonligheter. Han har själv skrivit en avhandling om leypen, det för Färöarna typiska körredskapet — en hög spjällåda, som bärs på ryggen medelst ett mjukt band, som läggs över pannan. Johannes av Skardi har vidare bl.a. översatt en bok av en svensk författare, Carl Larsson i By.

 

Prästgården i Viðareiði 1963. Teckning Inga-Mi Vannérus.

 

Sägnerna på Färöarna är många, och det är i huvudsak kvinnorna, som fört dem vidare medan de samlats vid sina olika arbeten i tranlampornas sken. Spökhistorier berättas gärna, och i dessa spelar präster ofta en mystisk eller diabolisk roll. Särskilt rysansvärd är prestekonen Beinta, som vållade sina många mäns död. Det sägs att hon fortfarande spökar i prästgården i Vidareidi. Vidskepelsen frodas ännu bland allmogen, och man kan höra talas om "Onda ögat" och om att man kan sätta trolldom på folk. Den nya generationen är dock angelägen om att vara med sin tid. Ungdomen spelar fotboll med inlevelse, tar studenten — där läslust finns — och följer noga med i sin dagliga tidning.

 

I det gamla Thorshavn finns många måleriska gatubilder, ett formideal, byggt på tradition. Ovanför Tinganes låg en gammal skans från omkring 1580, och omkring 1630 tillkom ännu en skans. Häromkring samlades sedan några hus. Vid mitten av 1700-talet blev skansen på Tinganes ned-lagd och ett magasin byggdes på samma plats — det s.k. Skansen-packhuset. I enskilda bygder kan man ännu finna den äldre hustypen, med rökstuga, som saknar fönster men har en stor eldstad med biläggarugn, som leder in i glasstugan eller "finrummet". Taket är täckt med torv på underlag av björknäver. Det mest tilltalande och typiska i byggnadsskicket på Färöarna är de svart-tjärade husen, med deras vita socklar och fönster.

 

Den moderna bebyggelsen bör förbigås med tystnad, slutar Inga-Mi Vannérus. I några vackra färgfilmer har vi under tiden fått några glimtar i bild av det fängslande färölandskapet med betande får på grässlänterna, beundrat bergens egendomliga terasser och sett hur dalarna med sina trånga klyftor öppnar sig mot blånande fjordar.

 

 

 

Gunnar Olsson.

 

 

OM ARTIKEL
Artikel är från 1963.
Publicerad i Smålands Allehanda, del I fredagen 23 augusti och del II lördagen 24 augusti, 1963
BILDER
Klicka på en bild för att öppna galleri.
Bild kan förstoras genom att klicka på förstörrelsepilarna i övre, vänstra hörnet.

 

 

 

  Gillar du det vi gör ?
 

 

 

 

 

 

 

 

  Frågor eller kommentarer på artikel ?
  Skriv här

 

Följ med vad som händer :
Skriv upp dig till Samfundets oregelbundna Nyhetsbrev här och GILLA oss på Facebook , så håller vi dig uppdaterad.

 

 

 

 

Senast publicerade artiklar

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32

Vill du veta mer om Färöarna?

Föreningens medlemmar har stor kännedom om Färöarna. Vi delar gärna med oss av erfarenheter och kunskap. Fråga Samfundet Sverige-Färöarna här:

Inloggning författare, skribenter och administratorer.